Del 4

Källan till hans liv

33. a) Vad ägnade Jesus såsom Son åt den som var hans Fader? b) I vilken utsträckning sade Jesus att alla skulle ära Sonen?

GENOM allt det vi hittills har undersökt ur Johannes’ egna skrifter har bevisen hopat sig för att Jesus Kristus var Guds Son. Detta i och för sig talar för att Jesus såsom son var beroende av Gud och inte var jämlik Gud. En son är inte större än sin fader, utan måste ära sin fader i överensstämmelse med Guds bud. Som Guds Son sade Jesus: ”Jag ärar min Fader.” (Joh. 8:49, Åk) Hur kan då någon säga att han gjorde sig själv till Gud eller jämlik Gud, då han sade: ”Icke ... dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen, för att alla skola ära Sonen, såsom de ära Fadern. Den som icke ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom.” (Joh. 5:22, 23) I dessa ord bjöd Jesus oss inte att vi skulle ära honom såsom vore han Fadern eller såsom vore han Gud. Han sade inte att vi skulle ära Sonen lika mycket som Fadern.

34. Varför skulle Sonen äras i detta avseende, och hur mycket?

³⁴ Betrakta Jesu ord om igen och se varför han sade att han skulle bli ärad såsom Fadern skall äras. Jesus sade att Fadern hade förordnat honom att vara domare, att verka som Guds, den högste domarens, ställföreträdare eller representant. Som Guds förordnade domare förtjänade alltså Sonen att bli ärad. Genom att ära Sonen visar vi respekt för Guds förordnande av Sonen som domare. Om vi inte ärar Sonen som domare, då ärar vi inte ”Fadern, som har sänt honom”. Men det betyder inte att vi ärar Sonen såsom varande Gud själv eller ärar Sonen lika mycket som Gud själv, honom som sände Sonen.

35. a) Vem var det som ärade Jesus, och hur mycket? b) Hur förhöll det sig med Jesus i jämförelse med Gud och med Abraham vad storheten angick?

³⁵ Inte ens Gud, Fadern, ärade eller förhärligade Sonen som sin jämlike. Men Gud ärade eller förhärligade sin Son Jesus Kristus mer än alla sina andra söner. Och vi bör naturligtvis då också ära den som Gud ärar eller förhärligar. Ja, Gud kräver i själva verket att vi skall göra det. Jesus själv sade: ”Om jag själv ville skaffa mig ära, så vore min ära intet; men det är min Fader, som förlänar mig ära, han som I sägen vara eder Gud.” (Joh. 8:54) Jesu Fader var judarnas Gud. De betraktade inte Jesus som en Gudamänniska, Gud själv i köttet, och Jesus föregav sig inte vara Gud. Han sade att den gudomlighet som judarna sade var deras Gud var den som ärade Jesus. Därpå fortsatte Jesus och gav till känna att han inte var lika stor som Gud men var större än Abraham, därför att han haft en föremänsklig tillvaro i himmelen.

36. Vad betyder titeln ”fader”, och vad gav den himmelske Fadern med rätta åt Guds Son?

³⁶ Titeln ”fader” betecknar den manlige av föräldrarna, upphovsmannen eller källan till livet som avlar eller åstadkommer avkomma. Eftersom Gud var Jesu Fader, var då Jesus också beroende av Gud för sitt liv? Endast Jesu egna ord skulle kunna ge ett övertygande svar på den frågan. Lägg nu märke till dessa Jesu ord: ”De döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande. Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv.” (Joh. 5:25, 26) Gud såsom Fadern är källan till livet, och han ger sin Son privilegiet att ha liv i sig själv. Vi kan därför förstå vad Johannes 1:4,5 (Åk) säger om Ordet eller Logos: ”I det är liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret fattade det icke.”

37. Från vem och genom vem kommer livet som upplyser människorna?

³⁷ Livet, som upplyser människor som går ned i dödens mörker, kommer från Fadern som ljuskällan och förmedlas genom Sonen. Sonen fick livet från Fadern. Aposteln Petrus kunde alltså med all rätt säga till sin Mästare, Jesus Kristus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tro och förstå, att du är Guds Helige [Kristus, den levande Gudens Son, 1878].” — Joh. 6:68, 69.

38. Hur jämförde Jesus sitt eget livs ursprung med deras som finner livet i kraft av att de genom tron livnär sig av honom?

³⁸ Då Jesus talade om sig själv som ett mänskligt offer som skulle utges för troende människors liv, visade han varifrån hans eget liv härstammade, i det han sade: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i mig, och jag förbliver i honom. Såsom Fadern, han som är den levande, har sänt mig, och såsom jag lever genom Fadern, så skall ock den som äter mig leva genom mig.” (Joh. 6:56, 57) De som äter på det sättet och lever genom Jesus börjar leva förmedelst honom. Så började också Jesus leva förmedelst Gud. Om då Sonen, Jesus, hade varit lika evig som sin Fader och utan någon begynnelse av sitt liv, hur kunde han då sanningsenligt ha sagt: ”Jag lever genom Fadern”? Följaktligen var Jesus verkligen en Son av Gud i det att han fått sitt liv från Gud. Han fick sitt liv från sin himmelske Fader lika mycket som en människa, som genom tron livnär sig av Jesu mänskliga offer, får liv genom Jesus och lever förmedelst honom. Om inte Jesus hade givit ut ett mänskligt offer, skulle människan aldrig kunna leva för evigt i Guds nya värld. Och om Gud inte hade varit, skulle Sonen aldrig ha fått livet.

39, 40. a) Varpå berodde Jesu fortsatta liv? b) Hur visades det på ett annat sätt mirakulöst att Jesus var beroende av Gud för sitt liv?

³⁹ Om Jesus själv skulle förbli vid liv var beroende av hans lydnad för Gud, sin Fader. Det var då mycket lämpligt att Jesus, då han blev frestad av djävulen att förvandla stenar till bröd för att kunna bryta sin fyrtio dagar långa fasta, tillämpade profeten Mose ord på sig själv: ”Människan skall leva icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår av Guds mun.” (Matt. 4:4) Att Jesus var beroende av Gud, Fadern, för sitt liv visas på ett annat sätt. Hur då? Genom att Gud uppreste sin Son, Jesus, från de döda på tredje dagen sedan han givit ut sitt mänskliga liv som ett offer.

⁴⁰ I Johannes 5:21 talade Jesus om Guds makt att uppresa de döda och ge dem liv och sade: ”Såsom Fadern uppväcker de döda och gör dem levande, så gör ock Sonen levande, vilka han vill.” Jesus uppväckte inte sig själv ur döden; om han skulle uppresas ur döden berodde av hans odödlige Fader i himmelen. På tredje dagen av Sonens offerdöd uppreste Gud sin Son och gav honom liv igen och Sonen mottog det, godtog det eller tog upp det igen. Det var just som Jesus hade sagt: ”Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv — för att sedan taga igen det. Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja. Jag har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det. Det budet har jag fått av min Fader.” — Joh. 10:17, 18.

41. Hur och varför gav Jesus ut sitt liv, och hur tog han det igen?

⁴¹ Jesus gav ut sitt liv (grekiska: psyché; själ). Visst var det de romerska soldaterna som dödade honom på Golgata, men Jesus tillät dem att göra det, och detta var i överensstämmelse med hans Faders vilja eller enligt Faderns bud till Jesus. Jesus återtog sitt liv, inte så att han tog sitt mänskliga offer bort ifrån altaret eller uppreste sig själv till liv, men så att på tredje dagen bjöd Gud Jesus uppstå från de döda. Jesus gjorde detta genom att ta emot livet ur sin Faders hand, med Guds bemyndigande. Som Jesus sade: ”Jag har rätten att taga emot det igen; denna befallning har jag mottagit av min Fader.” — New English Bible.

42. Hur är Jesus, som han sade till judarna, ”den förste och den siste”?

⁴² Jesus lever nu igen i himmelen. Sedan Jesus hade återvänt till sin Fader där, visade han sig i en syn för aposteln Johannes och sade: ”Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och dödsriket.” Han var den förste och den siste vad uppståndelsen angår, ty Johannes talar om honom såsom ”Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde bland de döda, ... Honom som älskar oss och som har löst oss från våra synder med sitt blod.” (Upp. 1:17, 18, 5) Han var den förste på jorden som Gud uppreste från de döda till att leva ”i evigheternas evigheter”. Han är också den siste som Gud på det sättet uppreser direkt, ty nu har Gud givit den uppståndne Jesus en upplåtande makt, ”nycklarna till döden och dödsriket”. I sitt rike uppreser Jesus som domare och ger liv åt vem han vill.

43. a) Hur resonerar treenighetslärans anhängare om betydelsen av Uppenbarelseboken 3:14? b) Men om vems skaparverk talade Jesus där?

⁴³ Allt detta hjälper oss att få grepp om den sanna innebörden i vad den uppståndne Jesus befallde Johannes att skriva till församlingen i Laodicea i Mindre Asien. Jesus sade: ”Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse.” (Upp. 3:14)a Treenighetslärans anhängare påstår att detta betyder att Jesus Kristus är begynnelsen, upphovsmannen eller ursprunget till Guds skapelse, och de kan peka på En amerikansk översättning och Moffatts översättning som lyder: ”Ursprunget till Guds skapelse.” Lägg märke till uttrycket ”Guds skapelse”. Detta betyder naturligtvis inte att Gud skapats, ty Gud är inte skapad. Jesus sade ”Guds skapelse”, inte ”skapelse genom mig” som om han talat om det som skapats genom honom. Han talade om verk som skapats av någon annan, nämligen Guds skapade verk.

44, 45. a) I vilket kasus står det grekiska ordet för ”Gud” — i nominativ eller genitiv? b) Vad anger den så kallade subjektsgenitiven enligt grammatikerna?

⁴⁴ I den grekiska texten är ordet för ”Gud” [Theoũ] i kasus genitiv. I grekiskan liksom i engelskan kan kasus genitiv beteckna ett antal olika relationer eller förhållanden vari ordet i genitiv står till den person eller till det ting som det bestämmer.

⁴⁵ Enligt dr A. T. Robertson kan det vara en genitiv av flera olika slag, såsom possessiv genitiv, attributsgenitiv, subjektsgenitiv eller objektsgenitiv.b En grekisk grammatik förklarar källans eller upphovsmannens genitiv genom att säga: ”Subjektsgenitiv. Vi har subjektsgenitiv när substantivet i genitiv framkallar handlingen och följaktligen förhåller sig som subjekt till verbaltanken i det substantiv som det bestämmer. ... Jesu Kristi predikande. Rom. 16:25.”c En annan grekisk grammatik förklarar subjektsgenitivens innebörd så här: ”SUBJEKTET för en handling eller en känsla: ... folkets goda vilja (det vill säga, den som folket känner).”d

46. a) I vad slags genitiv kunde ordet ”Gud” stå i Uppenbarelseboken 3:14? b) Vilken tanke ger ordet ”begynnelsen” i Ordspråksboken 8:22 i den grekiska Septuagintan?

⁴⁶ Uttrycket ”Guds skapelse” kunde alltså betyda den skapelse som Gud äger eller som tillhör Gud. Men grammatiskt sett kunde det också betyda den skapelse som Gud frambragt. Aposteln Johannes hjälper oss genom sina skrifter att få reda på vilket slags genitiv det är i grekiskan. De som utarbetat den grekiska texten till de kristna skrifterna är emellertid samstämmiga i att Uppenbarelseboken 3:14 citerade eller lånade sina grekiska ord från Ordspråksboken 8:22.e Som Charles Thomson översätter Ordspråksboken 8:22 från den grekiska Septuagintan lyder stället: ”Herren skapade mig, begynnelsen av hans vägar, för sina verk.” Ordet ”begynnelse” (grekiska LXX: arché) betyder förvisso inte begynnare, ursprung eller upphov. Det betyder helt enkelt den första eller ursprungliga av Guds vägar som blev skapad. Samma tanke förmedlas i Uppenbarelseboken 3:14 beträffande ”begynnelsen av Guds skapelse”. Ordet ”Gud” måste följaktligen stå i subjektsgenitiv.

47. a) När blev det ett avbrott i Ordets liv? b) På vad sätt var alltså Jesus Kristus ”begynnelsen till Guds skapelse”?

⁴⁷ Johannes återger att Jesus sade att han fått livet från sin Fader, Gud. Det blev ett avbrott i hans liv, inte då ”Ordet blev kött”, utan då han blev dödad som människa och låg död i tre dagar. Sedan blev han återförd till livet genom den allsmäktige Gudens kraft till att leva för alltid, odödlig. Vid sin uppståndelse var Jesus Kristus Guds skaparverk eller en skapelse av Gud. Men vid själva begynnelsen till all skapelse var Jesus Guds skaparverk, en skapelse som Gud frambragt. Som Ordet ”i begynnelsen” i himmelen var han den förste av Guds skapelse, ”den förnämste av Guds skapelse”. (Yg) Förmedelst honom som redskap danade Gud allting annat, som det sägs i Johannes 1:3. Han var inte upphovet eller upphovsmannen till Guds skapelse, men han var den ursprunglige av Guds skapelse.

48. a) Varför kan det sägas att Nya Världens översättning återger Uppenbarelseboken 3:14 korrekt? b) Vem tillskrivs all skapelsen i Johannes’ skrifter?

⁴⁸ Nya Världens översättning återger Uppenbarelseboken 3:14 korrekt på följande sätt: ”begynnelsen av Guds skapelse”. Ingenstädes i alla sina skrifter tillämpar aposteln Johannes titeln Skapare (Ktístes) på Jesus Kristus utan all skapelsen tillskrivs ”Herren Gud, den Allsmäktige, han som var och som är [ho ōn] och som skall komma”, den som sitter på sin himmelska tron. Till honom sägs det: ”Du, vår Herre och Gud, är värdig att mottaga pris och ära och makt, ty du har skapat allting, och därför att så var din vilja, kom det till och blev skapat.” (Upp. 4:8—11; 10:5, 6) Ordet var Guds första himmelska skapelse.

”Min Herre och min Gud”

49. Hur kom det sig att aposteln Tomas sade till Jesus: ”Min Herre och min Gud”?

⁴⁹ De som lär treenighetsläran vill påstå att Jesu Kristi gudom bevisas av aposteln Tomas’ ord i Johannes 20:28. Tomas hade sagt till de andra apostlarna att han inte skulle tro att Jesus hade blivit upprest från de döda, med mindre Jesus materialiserade sig inför honom och lät honom sätta sitt finger i hålet efter spikarna som han hade blivit fäst vid pålen med och sticka sin hand i Jesu sida, där en romersk soldat hade stuckit upp ett hål med ett spjut för att förvissa sig om att Jesus var död. Veckan därpå visade sig då Jesus igen för apostlarna och sade till Tomas att göra som han hade sagt för att övertyga sig själv. ”Tomas svarade och sade till honom: ’Min Herre och min Gud!’” I den ursprungliga grekiska texten lyder detta uttryck ordagrant: ”Herren min och Guden min.”

50. Betyder enligt professorn i grekiska, Moule, användningen av bestämda artikeln i förbindelse med Gud nödvändigtvis att Jesus kallades Gud själv?

⁵⁰ Därför resonerar treenighetslärans anhängare som så att Tomas’ uttryck ”Guden”, som han riktade till Jesus, bevisar att Jesus var Gud själv, en Gud i tre personer. Men professor C. F. D. Moule säger att bestämda artikeln i förbindelse med substantivet Gud inte behöver ha någon sådan innebörd.f Låt oss, oavsett hur det förhåller sig med det, betrakta situationen den gången för att förvissa oss om vad aposteln Tomas menade.

51. Vilken hälsning fick Tomas från Jesus på dennes uppståndelsedag, och vad visste alltså Tomas beträffande Jesus och hans gudsdyrkan?

⁵¹ Mindre än två veckor tidigare hade Tomas hört Jesus bedja till sin himmelske Fader och säga: ”Detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus.” (Joh. 17:3) På fjärde dagen efter denna bön, eller på sin uppståndelsedag, sände Jesus en särskild hälsning till Tomas och de andra lärjungarna genom Maria Magdalena: ”Jesus sade till henne: ’Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem, att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud.’ Maria från Magdala gick då och omtalade för lärjungarna, att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.” (Joh. 20:17, 18) Av Jesu bön och av denna hälsning genom Maria Magdalena visste Tomas vem hans egen Gud var. Hans Gud var inte Jesus Kristus, utan hans Gud var Jesu Kristi Gud. Hans Fader var också Jesu Kristi Fader. Alltså visste Tomas att Jesus hade en Gud som han tillbad, nämligen sin himmelske Fader.

52. Varför bör vi inte läsa in den oriktiga betydelsen i Tomas’ ord: ”Min Herre och min Gud”?

⁵² Hur kunde då Tomas i glad hänryckning över att få se den uppståndne Jesus för första gången brista ut och rikta sig till Jesus som den ende levande, sanne Guden, den Gud vars namn är Jehova? Hur kunde Tomas med vad han sade mena att Jesus själv var ”den ende sanne Guden” eller att Jesus var Gud i andra personen i en treenighet? I betraktande av vad Tomas hade hört av Jesus och fått veta av Jesus, hur kan vi då läsa in någon sådan betydelse i Tomas’ ord: ”Min Herre och min Gud”?

53. Varför förebrådde Jesus inte Tomas för det han sade?

⁵³ Jesus skulle ha tillrättavisat Tomas, om Jesus hade förstått det så att Tomas menade att han, Jesus, var ”den ende sanne Guden”, som Jesus hade kallat ”min Gud” och ”min Fader”. Jesus ville sannerligen inte ta någon titel från Gud, sin Fader, eller taga ifrån honom hans enastående ställning. Eftersom Jesus inte förebrådde Tomas för att ha tilltalat honom på oriktigt sätt, visste Jesus hur han skulle förstå Tomas’ ord i överensstämmelse med Skriften. Och det gjorde också aposteln Johannes.g

54. Vad skulle det här varit ett utmärkt tillfälle för Johannes att göra beträffande Johannes 1:1?

⁵⁴ Johannes var där och hörde Tomas utropa: ”Min Herre och min Gud.” Sade Johannes att det enda vi kan sluta oss till av Tomas’ ord var att Jesus var Gud, ”den ende sanne Guden” vars namn är Jehova? (Ps. 35:23, 24) Här skulle ha varit ett utmärkt tillfälle för Johannes att förklara Johannes 1:1 och säga att Jesus Kristus, som var Ordet som blev kött, var Gud själv, att han var ”Gud Sonen, andra personen i den heliga treenigheten”. Men är detta den slutsats Johannes kom till? Är det den slutsats som Johannes bibringar sina läsare? Lyssna till den slutsats som Johannes önskar att vi skall nå:

55, 56. a) Vad ville Johannes få oss att tro om Jesus Kristus genom det som han skrev i sin skildring? b) Till vilken slutsats följer vi alltså Johannes så långt vi hittills har kommit?

⁵⁵ ”Jesus sade till honom: ’Eftersom du har sett mig, tror du? Saliga äro de som icke se och dock tro.’ Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro.” För att vi skulle tro vad? ”Att Jesus är Messias [Kristus, 1878], Guds Son, och för att I genom tron skolen hava liv i hans namn.” — Joh. 20:29—31.

⁵⁶ I sin levnadsskildring över Jesus skrev Johannes vad som kunde övertyga oss att tro, inte att Jesus är Gud, att Kristus är Gud eller att Jesus är ”Gud Sonen”, utan att ”Jesus är Kristus, Guds Son”. Treenighetslärans förfäktare förvränger avsiktligt fakta genom att säga ”Gud Sonen”, men vi tar Johannes’ förklaring på det sätt han formulerade den, nämligen ”Kristus, Guds Son”. Vi följer Johannes till samma slutsats som han kom till, att Jesus är dens Son som Jesus kallar ”min Fader” och ”min Gud” i samma tjugonde kapitel hos Johannes. Alltså tillbad Tomas inte ”Gud Fadern” och ”Gud Sonen” samtidigt och såsom likställda i en ”treenig Gud”.

57. a) När Tomas riktade sina ord ”min Gud” till Jesus, vad erkände han då beträffande Jesu Fader? b) Vad visar kapitlen 4 och 5 i Uppenbarelseboken att Johannes 14:28 betyder?

⁵⁷ Tomas dyrkade samme Gud som Jesus Kristus dyrkade, nämligen Jehova Gud, Fadern. Om Tomas tilltalade Jesus som ”min Gud”, måste Tomas alltså erkänna Jesu Fader såsom en Guds Gud, följaktligen som en Gud som var högre än Jesus Kristus, en Gud som Jesus själv dyrkade. Uppenbarelseboken 4:1—11 ger en symbolisk beskrivning av denne Gud, ”Herren Gud, den Allsmäktige”, som sitter på den himmelska tronen och som lever evinnerligen, men nästa kapitel, Uppenbarelseboken 5:1—8, beskriver Jesus Kristus såsom Guds lamm som kommer till Herren Gud, den Allsmäktige, på hans tron och tar emot en skriftrulle ur Guds hand. Detta illustrerar innebörden i Jesu ord till Tomas och de andra apostlarna: ”Jag går till Fadren, ty min Fader är större än jag.” (Joh. 14:28, 1878) Jesus erkände alltså sin Fader såsom Herren Gud, den Allsmäktige, som inte har någon jämlike och som är större än sin Son.

[Fotnoter]

I den grekiska Septuagintan lyder Ordspråksboken 8:22: ”Kýrios éktisen me archèn hodôn autoû eis érga autoû.” Se också The Septuagint Version — Greek & English, utgiven av S. Bagster and Sons, Limited.

För att visa att en vokativ i grekiskan vanligtvis har bestämda artikeln lägger vi till exempel märke till att i 1 Petrus 2:18; 3:1, 7 lyder den bokstavliga översättningen ord för ord: ”Hustjänarna, vare underdåniga ... På liknande sätt, hustrur [na], vare ... De äkta männen, fortsätt att bo.” I Kolosserna 3:18—4:1: ”Hustrurna ... De äkta männen, ... Barnen ... Fäderna ... Slavarna ... Husbönderna.”

Vi ansluter oss emellertid inte till denna tanke.