Visa utsagor just för vår tid
”’Sök förvärva vishet’; ja, för allt ditt förvärv sök förvärva förstånd.” — Ords. 4:7.
1. Varför är liv i lycka inte blott och bart en självisk åstundan, och hur kan man vinna det i en fullkomlig värld?
LIV i lycka — det önskar vi alla, inte sant? Detta kan låta som en självisk fråga. Människan blev dock från början danad för att leva och för att känna lycka över livet. Ett liv i lycka är alltså en naturlig åstundan. Genom att bevisa oss värdiga evigt liv hävdar och rättfärdigar vi Gud, livgivaren. I överensstämmelse härmed skapade Jehova Gud den första människan fullkomlig och satte henne i ett paradis, Edens lustgård, där det var möjligt för henne att leva för evigt och fullkomligt njuta av livet. Eftersom vi alla då befann oss i den första människans länd och i sinom tid skulle födas från honom, så tillhörde möjligheten till evigt liv i fullkomlig lycka då också oss. Men möjligheten att födas av fullkomliga föräldrar i ett lyckans paradis gick förlorad för oss. På vilket sätt? På grund av vår förste mänsklige faders, Adams, ovisa handlingssätt, och se nu, i vilket tillstånd hela mänskligheten befinner sig i vår så kallade moderna tid. Människosläktet är allt utom lyckligt, dess förväntan om liv har skurits ned till i medeltal långt under hundra år, och hela släktets själva existens tycks nu hotas av den fruktade, plötsliga explosionen av människogjorda bomber i ett tredje världskrig av modernaste slag. Lyckligtvis har vår Skapare, Jehova Gud, på nytt öppnat tillfället för dem som älskar livet att vinna evig lycka i en fullkomlig värld. Hur kan de vinna den? Genom att utöva vishet.
2. Hur skiljer sig denna livgivande vishet från denna världens vishet?
2 Denna livgivande vishet skiljer sig mycket från denna världens vishet. Denna världens vishet har bragt den till dess eländiga tillstånd, och medelst denna världens vishet finns det ingen möjlighet att vare sig komma ut ur detta eländiga tillstånd eller till sist vinna liv i lycka. Denna världens vishet är här nedifrån, från fallna, själviska människor, som förlitar sig på sitt eget förstånd. I den mån som den härrör från krafter utanför människan, dvs. från det osynliga, så kommer den från onda demoner, från djävlar, och är därför demonisk, djävulsk. Denna världens vishet vet inte att ”denna världens gud” är Satan, djävulen, Jehovas och människans store motståndare. Ingenting annat kan vara orsaken till att människosläktet har nått ett så förnedrat, kärlekslöst, själviskt tillstånd, ur stånd att leva i fred med sig självt och ur stånd att bibehålla frid och harmoni bland medlemmarna av den mänskliga familjen, utan på väg mot självmord i ett atomkrig för politiska, religiösa och ekonomiska oöverensstämmelsers och för rasskiljaktigheters skull. Helt annorlunda är det med den vishet som leder till ändlöst liv i den lyckliga och fria världen, den som kommer ned ovanifrån. I den mån den kommer utifrån till människan, kommer den från Jehova Gud, den store givaren av liv, frid och lycka.
3. Genom vilken vishet måste vi då bli visa, varifrån måste vi få den, som vi finner det belyst i samband med den visaste kungen i forna tider?
3 För att få leva måste vi alltså vara visa, ådagalägga en vishet som är annorlunda än denna världens. Vi måste förvärva denna vishet, men varken från denna världens utbildningsanstalter eller i vad den kallar erfarenhetens skola. Vi måste få den från den enda källa där den står att få, nämligen från Jehova Gud. Från den visaste kungen i forna tider får vi detta råd: ”Jehova själv giver vishet; från hans mun kommer kunskap och urskillning. Och för de rättrådiga lägger han upp förråd av praktisk vishet; för dem som vandra i ostrafflighet är han en sköld.” (Ords. 2: 6, 7, NW) Just från denna källa hade han fått sin vishet, så att han kunde veta vad han skulle meddela oss. Han var en ung man, då han blev kung över Israels tolv stammar år 1037 f. Kr. När Jehova Gud uppenbarade sig för den unge kung Salomo genom en dröm och frågade honom vad han önskade sig, svarade Salomo: ”Giv mig nu vishet och förstånd till att vara detta folks ledare och anförare; ty vem skulle eljest kunna vara domare för detta ditt stora folk.” Denna begäran behagade Gud, och han gav verkligen Salomo utomordentlig vishet och kunskap. (2 Krön. 1:7—12; 1 Kon. 5:12) Den historiska redogörelsen säger oss: ”Salomos vishet var större än alla österlänningars vishet och all Egyptens vishet.” — 1 Kon. 4:30.
4. Med vilket handlingssätt i forna tider kan det jämföras att vi i denna tid vänder oss till några av Salomos bevarade visa utsagor, och vems vishet studerar vi då i själva verket?
4 Till stöd för detta säger bibelns historiska skildring vidare: ”Han diktade tre tusen ordspråk, och” hans sånger voro ett tusen fem.” Den bok i bibeln som kallas Ordspråksboken härflyter mycket passande just från Salomos penna. Den börjar med följande ord: ”Salomos ordspråk, Davids sons, Israels konungs, att man må lära vishet och tukt, så ock urskilja förståndigt tal, taga emot den tuktan som giver insikt, rättfärdighet och rätt och rättrådighet, att giva åt de oerfarna klokhet, åt en ung man kunskap och tankeförmåga. Den som är vis kommer att lyssna och tillägna sig mera undervisning, och en förståndig man är den som förvärvar skicklig vägledning, till att förstå ett ordspråk och en förbryllande utsaga, de visas ord och deras gåtor.” (Ords. 1:1—6, NW) I bibeln berättas det vidare: ”Och från alla folk kom man för att höra Salomos visdom, från alla konungar på jorden, som hade hört talas om hans visdom.” (1 Kon. 4:32, 34) Eftersom alla folk på jorden, däribland också drottningen av Saba, kom från mer eller mindre avlägsna trakter för att höra Salomos vishet, så är det vishet å vår sida i denna tid att vända oss till några av hans visa utsagor, som Guds makt har bevarat åt oss i Ordspråksboken. Då ju denna bok blev skriven under himmelsk inspiration och då Salomos vishet verkligen var det ”som Gud hade nedlagt i hans hjärta”, så studerar vi inte bara Salomos vishet, när vi studerar Ordspråksboken, inte bara en människas vishet, utan Jehova Guds vishet. (1 Kon. 10:23, 24) Dessa ordspråk sammanfattar eviga sanningar och är följaktligen lika tidsenliga nu, som de var då.
Vishetens hemlighet
5. Vad är vishetens hemlighet, som Salomo yppar för oss, och varför jämförde Jehovas största vittne på jorden Salomo med sig själv?
5 Salomo, Jerusalems konung, yppar för oss i sina ordspråk den sanna vishetens hemlighet. Det är denna: ”Jehovas fruktan är början till vishet, och kunskap om den Allraheligaste, det är förstånd. Ty genom mig skola dina dagar bliva många, och åt dig skola levnadsår tilläggas.” Och vidare: ”Jehovas fruktan är begynnelsen till kunskap. Vishet och tuktan hava blott och bart dårar föraktat.” (Ords. 9:10, 11; 1:7; NW) Av dessa ord kan vi se att Salomo uppmuntrade till kunskap om Jehova och fruktan för honom, och han var ett vittne för Jehova, ja, i själva verket det mest framträdande vittnet för Jehova på den tiden. Det största vittne som någonsin befunnit sig på jorden jämförde Salomo med sig själv. Det var Jesus Kristus, som sade för nitton hundra år sedan: ”Drottningen av Söderlandet [drottningen av Saba] skall vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, här är vad som är mer än Salomo.” (Matt. 12:42) Det skall bli intressant att se vad kung Salomo skrev om Jesus Kristus, om honom som var visare och för mer än Salomo.
6. Vad är då först av allt nödvändigt för alla som söker livet, och vad gör Jehovas vittnen fördenskull i denna tid, varvid de efterliknar Salomo?
6 Då emellertid livgivande kunskap och vishet har sin upprinnelse i att man känner och fruktar Jehova, så är det först av allt nödvändigt för alla som söker livet att frukta Jehova Gud. Innan vi kan frukta honom insiktsfullt, måste vi känna honom, men inte enligt vad den i religiöst avseende förvirrade kristenheten förkunnar om honom, utan enligt vad Ordspråksboken och Guds skrivna ord för övrigt meddelar oss om honom. Och alldeles som kung Salomo vittnade om Jehova Gud, så bringar Jehovas vittnen just i våra dagar mycket verksamt den sanna kunskapen om Gud till alla folk — förmedelst det tryckta ordet och genom muntligt tal, alldeles som Salomo själv förutsade.
7, Vad måste vi då först och främst veta, och varför det?
7 Först och främst måste vi veta att Jehova Gud är Skaparen av allt, både synligt och osynligt, och på grundval av denna kunskap måste vi äga tro, eller en levande, till verksamhet tillskyndande uppfattning om att han existerar. Varför detta? Jo, därför att det ”utan tro [är] omöjligt att vinna Guds välbehag, ty den som nalkas honom måste tro, att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söka honom”. (Hebr. 11:6, NW) Den synliga skapelsen överallt omkring oss och likaså de osynliga krafter, som vi har fått stifta bekantskap med, är föremål för hela mänsklighetens förundran, också de materialistiska ateisternas, som inte tror på en personlig skapare. Ju mera de studerar och lär känna, desto mera blir de tvungna att erkänna att skapelsen utvisar en kunskap, en vishet och ett förstånd som de aldrig kan mäta sig med. Och varför inte? Därför att, som den inspirerade Salomo skriver: ”Jehova själv har i vishet lagt jordens grund. Han har fast grundat himlarna med urskillning. Genom hans kunskap blevo själva de svallande vattnen delade och fortsätta molnskyarna att låta lätt regn drypa ned.” (Ords. 3:19, 20, NW) Då han är upprinnelsen till hela skapelsen, både det synliga och det osynliga, så fanns det en tid i det eviga förflutna, då Jehova Gud var fullständigt allena, ty han är av evighet.
8. Vilken kunskap hade Jehova, fastän han då var ensam?
8 Fastän han var helt och hållet ensam i den oändliga rymden, ägde han kunskap; han ägde kunskap om sig själv och visste att det inte fanns någon mera i den gränslösa rymden. Han var väl underkunnig om alla sina inneboende krafter och förmågor, ty han var den allsmäktige, för vilken ingenting är omöjligt. Han visste tiden, då han skulle börja sitt skaparverk. När den tiden kom började han utöva vishet.
9. Hur ådagalade Jehova oförliknelig vishet redan från skapelsens början, och för vilken verksamhet använde Jehova då sin ende Son? Varför?
9 Redan från skapelsens början ådagalade han oförliknelig vishet. Vad var då hans första skapelse? En son, hans förste son, hans ende direkte son. Denne son var inte jordisk, som vi är, ty jorden existerade inte då. Han var en ande, liksom sin himmelske Fader, och kunde därför se, höra och tala med sin Fader och vistas i hans personliga sällskap. Vad Jehova Gud kallade sin Son vid denna tid, vet vi inte. Men Jehova Gud gav honom omätligt mycket mera vishet än han någonsin gav kung Salomo. Ja, så mycket, att det var som om Gud hade gjort detta som vi kallar vishet till en levande, personlig skapelse. Det var som om visheten själv hade gjorts till en person, så fullkomligt utvisade denne Son sin himmelske Faders vishet. Sonen kallar rentav sig själv för visheten. Alldeles som det ofta är fallet här på jorden att en son arbetar tillsammans med sin far, så ville Jehova Gud att hans Son skulle arbeta tillsammans med honom. Han visste att det inte var gott för en så begåvad Son att vara sysslolös. Det skulle ha varit slöseri med Sonens gåvor och förmågor att inte använda dem i Faderns tjänst. Denne vise Son var inte lat. Han var angelägen om att få arbeta och ville gärna göra det som hans himmelske Fader och Skapare och livgivare önskade att han skulle göra. I överensstämmelse härmed använde Jehova Gud denne sin ende Son till att skapa allt annat, både synligt och osynligt, både levande och livlösa ting.
10. Om vad talar denne himmelske Son, och varför talar han om sig själv såsom visheten, fastän ordet ”vishet” är femininum i hebreiskan?
10 Under inspiration från Gud framställer Salomos ordspråk Guds himmelske Son som visheten personifierad och låter honom fördenskull tala om skapelseverket alltifrån själva begynnelsen. I det hebreiska språket är ordet ”vishet” visserligen femininum, men när Guds Son använde ordet ”vishet” för att beteckna sig själv, så innebar detta inte att han var feminin eller kvinnlig. Han syftade bara på en framträdande egenskap, som Gud hade givit honom, och använde denna som sitt namn för att visa att denna Guds egenskap var verksam genom honom i skapelseverket. Så här säger han:
11. Vad har den personifierade visheten att säga om skapelseverket, i Ordspråksboken 8:12, 22—31?
11 ”Jag, visheten, jag har vistats tillsammans med klokheten, och jag finner även kunskapen om tankeförmögenheter. Jehova själv frambragte mig såsom begynnelsen av sin väg [Uppenbarelseboken 3:14], det tidigaste av hans verk från långt tillbaka. Från obestämd tid blev jag insatt, från början, från tider före jordens tillblivelse. Då det icke fanns några svallande vatten frambragtes jag såsom med arbetsmöda, då inga källor funnos väl fyllda med vatten. Innan själva bergen hade givits stadga, förrän höjderna funnos frambragtes jag såsom med arbetsmöda, då han ännu icke hade gjort jorden och de öppna vidderna och det första av det alstringsrika landets stoftmängder. Då han beredde himlarna var jag där; då han påbjöd en horisont över de svallande vattnens yta, då han gjorde molnmassorna där ovan fasta, då han lät de svallande vattnens källor bliva starka, då han gav sitt påbud för havet att själva vattnen icke skulle överskrida hans förhållningsorder, då han fastställde jordens grundvalar, då kom jag att vara vid hans sida som en mästerlig arbetare, och jag kom att vara det som han höll särskilt kärt dag efter dag, i det jag gladdes inför honom hela tiden, gladde mig över det alstringsrika landet på hans jord, och de ting som jag höll kära voro bland människors söner.” — Ords. 8:12, 22—31, NW.
12. Varför kan det då sägas: ”Jehova själv har i vishet lagt jordens grund”, och hur visar sig de ting som visheten höll kära vara bland människors söner?
12 I en mycket påtaglig betydelse kunde det alltså sägas att ”Jehova själv har i vishet lagt jordens grund”, ty han brukade sin vise Son som en ”mästerlig arbetare” vid sin sida till att göra detta. Detta stämmer helt och fullt överens med vad den kristne aposteln Johannes längre fram meddelade oss om hur hela skapelsen blev till. (Joh. 1:1—3) Denne skapade Son av Gud visste inte då, att länge efter det att Jehova sade till honom: ”Låt oss göra människan till vår avbild”, skulle han själv bli människa, på det att han måtte friköpa mänskligheten från de fruktansvärda följderna av den första människans ovisa handlingssätt, då hon syndade mot Jehova Guds enkla bud. Guds Son visade därigenom i en alldeles speciell mening att — som han själv sade — ”de ting som jag höll kära voro bland människors söner”. Här på jorden var han långt visare än kung Salomo, och han sade till sina trogna apostlar att när de skulle avge vittnesbörd inför de politiska härskarna här på jorden, skulle han ge dem ”kraftfullt tal och vishet, som alla edra motståndare tillsammans icke skola kunna stå emot eller förneka”. (Luk. 21:15, NW) En av hans apostlar, vid namn Paulus, framhåller skillnaden mellan å ena sidan denna världens vishet och dess grekiska filosofers vishet och å den andra Guds vishet. Han säger:
13. Hur framhåller Paulus, i 1 Korintierna 1:20—30, skillnaden mellan denna världens vishet och Guds vishet?
13 ”Har icke Gud gjort denna världens vishet dåraktig? Ty då ju, i Guds vishet, världen genom sin vishet icke lärde känna Gud, fann Gud för gott att genom dårskapen i det som predikas frälsa dem som tro. Ty både begära judarna tecken och söka grekerna vishet; men vi predika Kristus fastnaglad vid pålen, för judarna en orsak till fall, men för nationerna dårskap; för dem emellertid, som äro de kallade, både judar och greker, Kristus, Guds kraft och Guds vishet ... på det att intet kött må berömma sig inför Gud. Men det är tack vare honom som ni äro i förening med Kristus Jesus, vilken för oss har blivit vishet från Gud.” — 1 Kor. 1: 20—30, NW.
14. Varför är vishetens väg för oss nu att bli Kristi efterföljare och efterliknare, och varför är vi visare än denna världens politiker, om vi tar emot honom som konung?
14 Vishetens väg för oss i denna, moderna, tid är alltså att bli Kristi lärjungar och efterlikna Kristus. ”Omsorgsfullt fördolda i honom äro alla vishetens och kunskapens skatter.” Fördenskull fortsätter aposteln Paulus och varnar oss: ”Var på eder vakt: kanske finnes det någon människa som kommer att bortföra eder såsom sitt byte genom filosofien och det tomma bedrägeriet enligt människors tradition, enligt världens elementära ting och icke enligt Kristus; ty det är i honom den gudomliga egenskapens hela fullhet bor kroppsligen.” (Kol. 2: 3, 8, 9, NW, fotnot) Eller, för att citera The Authentic New Testament (1955) av H. J. Schonfield: ”Ty det är i honom som den gudomliga vishetens ofantlighet bor lekamligen.” Han är själva förkroppsligandet av Guds vishet. Att vi tar emot honom såsom den som Gud har utgivit för vår frälsning från döden, vilken blev en följd av Adams ovisa handlingssätt, leder till liv. Såsom den personifierade visheten säger han: ”Den som finner mig skall förvisso finna livet och får god vilja från Jehova. Men den som går miste om mig gör våld på sin själ; alla de som intensivt hata mig äro de som älska döden.” (Ords. 8:35, 36, NW) Vi handlar visare än denna världens politiker, om vi tar emot den förhärligade Jesus Kristus som Jehovas smorde konung för den nya världen, ty han är långt visare än kung Salomo. Till honom säger till och med himmelens änglar: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att mottaga makten, så ock rikedom och vishet och starkhet och ära och pris och lov.” (Upp, 5:11, 12) Han äger allt vad den nya världens konung behöver.
Kunskap, vishet och förstånd
15. Varför behövde Adam inte äta av det förbjudna trädet för att få kunskap, och vad gick han miste om genom sin olydnad?
15 I Ordspråksboken har kung Salomo mycket att säga om kunskap och vishet och förstånd eller urskillning. Han förbinder dessa ting med varandra. Låt oss se varför. Först har vi kunskapen. Den kommer från Jehova Gud. I Edens lustgård, mänsklighetens första hem, planterade Gud bland andra träd ”trädet för kunskap om gott och ont”. Av detta träd bjöd Gud den första människan, Adam, att inte äta, om han önskade undgå att dö. (1 Mos. 2:9, 15—17, NW) Ordspråksboken, såväl som hela den övriga bibeln, visar oss eftertryckligt att den allsmäktige Guden, Jehova, var fullt i stånd att ge Adam kunskapen om gott och ont på Guds bestämda tid, utan att Adam behövde vara olydig mot Gud och äta av det förbjudna trädet för kunskap om gott och ont. I och med att Adam blev olydig mot Gud, avföll han från fruktan för sin Skapare och gick därmed miste om kunskapen, ty, som Ordspråksboken 1:7 säger: ”Jehovas fruktan är begynnelsen till kunskap.” — NW.
16. Varför önskar Gud inte att människan skall råka ut i okunnighet, och varför manar oss Salomo enträget, i överensstämmelse härmed, att lyssna till vad han har att säga?
16 Gud skapade inte människan okunnig, och han önskar inte att människan skall råka ut i okunnighet, ty det för inget gott med sig. ”Också att själen skulle vara utan kunskap är icke gott, och den som hastar med sina fötter syndar.” (Ords. 19:2, NW) Kunskapen bör tjäna till att avhålla oss från att i okunnighet hasta åstad åt ett visst håll och på så sätt synda mot Gud. ”Var och en som är klok handlar med kunskap, men den som är dåraktig breder ut dårskap.” (Ords. 13:16, NW) Medveten om fördelarna med Guds kunskap uppmanar Ordspråksbokens författare enträget alla som söker den att lyssna till vad han har att säga genom denna bok i bibeln: ”Böj ditt öra härtill och hör de visas ord, att du må inrikta själva ditt hjärta på min kunskap.” — Ords. 22:17, NW.
17. När gjorde Gud först bruk av visheten, vad är visheten, och vad är det alltså som visheten behöver och gör bruk av?
17 Under Jehova Guds hela eviga existens, innan han skapade sin vise Son, ägde han kunskap. När han började skapa försatte han denna kunskap i verksamhet. Det var då han brukade visheten eller ådagalade den. Visheten är en verkande kraft. Den är förmågan att bruka kunskapen på rätta sättet; den innebär att man utövar kunskap på rätta sättet med goda resultat och så att man genomför sitt uppsåt. Den betyder verksamhet med upplysning. Visheten behöver kunskap: ”De visa äro de som lägga upp förråd av kunskap, men den dåraktiges mun är nära att draga fördärv över sig.” Visheten gör bruk av kunskap: ”De visas tunga gör gott med kunskap, men de dåraktigas mun flödar över av dårskap. De visas läppar fortsätta att sprida ut kunskap, men de dåraktigas hjärta är icke så beskaffat.” — Ords. 10:14; 15:2, 7; NW.
18. När Gud genom visheten hade fullbordat skapandet av den förste mannen och den första kvinnan, vad såg han då; och vad måste vi först göra för att kunna handla enligt Guds vishet?
18 När allt annat skapades, brukade Jehova Gud visheten, personifierad i hans förste son, och använde den som en mästerlig arbetare. När Gud, genom visheten, hade avslutat skapandet av den förste mannen och den första kvinnan, ”såg Gud på allting som han hade gjort, och se, det var mycket gott”. (1 Mos. 1:31, NW) Visheten ger skicklig vägledning i det man företar sig, och allt vad Jehova Gud företar sig är fullkomligt, på grund av hans vishet och förmåga. Visheten är alltså mer än blott och bart kunskap, mer än blott och bart tillgång till upplysningar i sinnet. Den innebär att dessa upplysningar omsätts i verksamhet på ett sådant sätt, att det bringar ära och lovprisning åt kunskapens stora källa, Jehova Gud, och följaktligen medför välsignelser för hans skapelser. Om vi skall kunna handla med Guds vishet, måste vi göra det med kunskap från honom. Det är därför ofrånkomligt att vi måste vända oss till Guds ord, bibeln, och studera den för att inhämta dess kunskap. Att finna kunskap där är nödvändigt för oss, för att vi skall kunna vinna livet. Den personifierade visheten sade till sin Fader: ”Detta betyder evigt liv, att de tillägna sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Joh. 17:3, NW) Då kan man vara vis, och ens läppar och händer kan sprida ut den livgivande kunskapen åt andra.
19. a) Vad är oundgängligt, jämte kunskap och vishet? b) Varför är kunskap nödvändig, om man skall vinna förstånd, men vad är förstånd i sig självt?
19 Jämte kunskap och vishet är förstånd oundgängligen nödvändigt. Det vill säga, vi behöver Guds förstånd. Vi kan inte sätta upp vårt eget förstånd i fråga om ting, händelser och anordningar emot hans: ”Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta, och förlita dig icke på ditt eget förstånd. På alla dina vägar må du giva akt på honom, och han skall själv göra dina stigar räta. Bliv icke vis i dina egna ögon. Frukta Jehova och vänd dig bort ifrån det onda.” (Ords. 3:5—7, NW; 21:30) För att kunna ge akt på honom på alla våra vägar måste vi känna honom genom att äga kunskap om vad han har sagt och gjort. Vi finner detta i bibeln. Utan kunskap om honom kan vi inte åtnjuta förmånen av sant förstånd. ”Jehovas fruktan är början till vishet, och kunskap om den Allraheligaste, det är förstånd.” Återigen sägs det oss: ”Onda människor förstå icke, vad rätt är, men de som söka HERREN [Jehova], de förstå allt.” (Ords. 9:10, NW; 28:5) Förstånd betyder alltså människans förmåga att se något i dess rätta sammanhang, att skilja isär delarna av en sak och att se och känna skälet till att de hör ihop och verkar tillsammans och så se allt detta i dess förbindelse med Gud. Det betyder urskillning, alltid med Gud i tankarna. Det är alltså mer än vishet, vilken är förmågan och benägenheten hos en individ att använda sin kunskap till att utföra sitt uppsåt med bästa verkan.
20. Hur ådagalade Jehova förstånd, när han skapade himlarna, och varför gjorde han då människan olik den lägre animala skapelsen?
20 När Jehova Gud skapade de underbara himlar som är synliga för oss, brukade och ådagalade han förstånd. Alltifrån deras begynnelse kände och urskilde han himlarnas alla delar och visste i vilket förhållande dessa står till varandra och hur de samverkar och vilken verkan de har på varandra. Vilken verkan de skulle ha på hans skapelser på jorden var också viktigt för honom att utröna och förutveta. Det är han ”som har gjort himmelen med förstånd, ... som har utbrett jorden över vattnen, ... som har gjort de stora ljusen,... solen till att råda över dagen, ... månen och stjärnorna till att råda över natten.” (Ps. 136:5—9) ”Han har gjort jorden genom sin kraft, han har grundlagt världen genom sin vishet, och genom sitt förstånd har han utspänt himlarna.” (Jer. 10:12, AS) Han skapade människan olik den lägre animala skapelsen på jorden, i det att han gav människan förmågan att förstå och önskan att förstå. För att kunna fortsätta att leva måste människan förstå sitt förhållande till sin Skapare.
21. Varför vänder sig en människa med förstånd till Guds ord, och varför håller hon sig nära förbunden med visheten?
21 För att kunna förstå måste vi känna det som vi söker fatta med sinnet och få grepp om med klar uppfattning. ”Den förståndiges hjärta söker kunskap, men dårars mun far med oförnuft.” Förståndets sökande efter kunskap blir belönat: ”Den förståndiges hjärta förvärvar kunskap, och de visas öron söka kunskap.” Eftersom det förståndiga hjärtat ser vem som är källan till sann kunskap och erkänner människans förhållande till Gud och hennes beroende av Gud för allt, vänder sig ett sådant hjärta till Guds ord för att få den livsviktiga kunskapen, och Gud ger ett sådant hjärta insikt i vad hans ord betyder: ”Undervisar man den vise, så inhämtar han kunskap.” (Ords. 15:14; 18:15; 21:11) En förståndig människa åstundar inte bara kunskap om allt som är förbundet med Guds ord och gärningar och uppsåtet bakom dem, utan hon håller sig också nära förbunden med visheten för att få förmåga och intelligens att bruka denna kunskap i överensstämmelse med Guds vilja. Hon håller visheten tätt framför sig. ”Den förståndige har sin blick på visheten, men dårens ögon äro vid jordens ända.” (Ords. 17:24) Vad det förstånd angår, som dåren har eller visar, så kan hans ögon lika gärna vara lika fjärran från honom som jordens ända.
22. Hur är en dåraktig människa olik en förståndig människa, och hur kom det sig att kung Salomo trots sin vishet vände sig till dårskap?
22 En dåraktig människa har inte Gud i tankarna eller för ögonen, men den förståndiga människan har det. Hon är inte bara vis, i och med att hon fruktar Jehova, hon är också förståndig. Hon handlar i överensstämmelse med sin gudsfruktan. Det var Gud själv som sade: ”Se, Jehovas fruktan — det är vishet, och att vända sig bort ifrån det onda är förstånd.” (Job 28:28, NW) En förståndig människa vägrar inte att höra en tillrättavisning för att sedan bespotta: ”Bespottaren skall du slå, för att den oerfarne må bliva klok; och den förståndige bör tillrättavisas, så att han må urskilja kunskap.” (Ords. 19:25, NW) En blott och bar tillrättavisning, inte något våldsamt slag, är tillräckligt för en förståndig människa. Trots all sin vishet kan hon tid efter annan handla oförståndigt eller orätt. Fördenskull kan hon då och då behöva en tillrättavisning för att återföras till förstånd. Förstockad på äldre dagar rättade sig kung Salomo inte efter en tillrättavisning. Trots all den vishet, som Gud hade gynnat honom med, vände han sig till dårskap. Varför det? Därför att han underlät att visa förstånd. På vilket sätt? Han lät sin andliga synförmåga och sin klara uppfattning om sitt förhållande till Jehova Gud förslappas och fördunklas; han blev lik ett djur. ”En människa, som mitt i sin härlighet är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.” — Ps. 49:21.
23. Vad var det alltså som Salomo gjorde, vilket ledde till att han miste sitt förstånd, och hur kan vi fatta vilken stor vishet som Salomo gick förlustig?
23 Salomo miste sitt förstånd då han övergav sitt förhållande till Jehova och anslöt sig till andra gudar, gudar som dyrkades av de många hedniska hustrur som han hade gift sig med. ”Och Jehova blev förtörnad på Salomo, därför att hans hjärta hade vänt sig bort ifrån Jehova, Israels Gud, från den som hade visat sig för honom två gånger. Och om detta hade han befallt honom att icke följa efter andra gudar, men han hade icke hållit vad Jehova hade befallt.” (1 Kon. 11:9, 10, NW) Från vilken stor vishet Salomo föll till en död i Guds ogunst kan vi fatta, när vi vänder oss till Salomos skrifter, som han författade under inspiration såsom ett av Jehovas vittnen.
24. Varför bör vi aldrig göra narr av det som hör Gud till, och varför vill vi söka göra kunskap, vishet och förstånd till en del av oss själva?
24 Låt oss aldrig göra narr av de ting som hör Gud till. Den livgivande kunskapen om den sanne Guden kan aldrig vinnas på det sättet. Den som förstår med vilket skapelsens band han är bunden vid Gud och hur fullständigt beroende han är av honom kommer att finna det lätt att lära känna honom. ”Bespottaren söker vishet och finner ingen, men för den förståndige är kunskap lätt.” (Ords. 14: 6) När vi alltså inser hur kunskap, vishet och förstånd måste följas åt och hur nödvändiga alla tre är för liv och ett rätt uppförande, vill vi söka göra dem till en oskiljaktig del av oss själva. Vi vill göra dem till våra släktingar, medlemmar av vår andliga familj. ”Säg till visheten: ’Du är min syster’ och kalla förståndet din förtrogna [fränka, NW].” — Ords. 7:4.