Frågor från läsekretsen
● Varför återger en del bibelöversättningar Titus 2:13 som om texten där skulle ha avseende på bara en person, Jesus, genom att kalla honom Gud och Frälsare?
Enligt Nya Världens översättning lyder Titus 2:13 så här: ”Medan vi väntar på det lyckliga hoppet och det härliga tydliga framträdandet av den store Guden och av vår frälsare, Kristus Jesus.”
Många bibelöversättare har emellertid återgett den sista delen av versen som om texten skulle avse bara en person, Jesus. I David Hedegårds översättning läser vi till exempel: ”... att vår store Gud och Frälsare, Jesus Kristus, skall träda fram i sin gudomliga glans”. Sådana översättare påstår ofta att detta slags återgivning överensstämmer med en ”regel” i grekisk grammatik. Men treenighetsläran gör dem också benägna att åstadkomma en sådan översättning.
En översättning ord för ord av den grekiska satsen lyder: ”härligheten hos [eller: av] den store Gud[en] och Frälsare[n] av oss Kristus Jesus”. (The Interlinear Greek-English New Testament, av dr Alfred Marshall) Lägg märke till att det finns en enda fristående artikel (den), som föregår två substantiv (Gud, Frälsare) förenade genom konjunktionen ”och”. (Slutartiklar inom hakar tillagda vid översättningen till svenska.)
För mer än hundra år sedan uppställde Granville Sharp vad som anses vara en ”regel” som är tillämplig i sådana konstruktioner. Regeln förfäktar att eftersom artikeln (den) inte upprepas före det andra substantivet (Frälsare), hänsyftar båda substantiven på samma person eller föremål. Detta skulle innebära att uttrycken ”store Gud” och ”Frälsare” båda skulle beskriva Jesus, som om innebörden skulle vara ”hos Jesus Kristus, den store Gud[en] och vår Frälsare”.
Personer som är benägna att tro på Jesu gudom ger ibland det intrycket att den här redovisade synpunkten krävs av rätt tillämpad grekisk grammatik. Men så förhåller det sig inte. ”Regelns” giltighet, när den tillämpats på texten i Titus, har faktiskt debatterats en hel del av språkforskare.
Så till exempel har dr Henry Alford (The Greek Testament, band III) framhållit följande: ”Ingen bestrider att det kan betyda vad de har tolkat det” till att betyda, men han tillägger att man snarare behöver fastställa ”vad orden faktiskt betyder”. Och det kan man inte slå fast med hjälp av grammatiska regler.
I en språklära, A Grammar of New Testament Greek (Moulton-Turner, 1963), heter det om Titus 2:13: ”Upprepning av art[ikeln] var inte något absolut nödvändigt för att garantera att företeelserna skulle betraktas var för sig.” Men hur förhåller det sig då med Sharps ”regel”? Doktor Nigel Turner medger: ”Tyvärr kan vi inte, beträffande denna period i grekiskan, vara säkra på att en sådan regel är verkligt avgörande.” (Grammatical Insights into the New Testament [Grammatiska inblickar i Nya testamentet], 1965) Vad den här använda grekiska konstruktionen beträffar, så framhåller professor Alexander Buttmann följande: ”Det blir förmodligen aldrig möjligt att vare sig i förbindelse med profana litterära verk eller med N[ya] T[estamentet] komma fram till stränga regler utan undantag, ...” — A Grammar of the New Testament Greek.
I bibelutgåvan The Expositor’s Greek Testament gör dr N. J. D. White denna kommentar: ”Det grammatiska argumentet ... är för klent för att betyda särskilt mycket, i synnerhet när vi beaktar inte bara den allmänna försummelsen av artikeln i dessa epistlar utan också utelämnandet av den före” ordet ”Frälsare” i 1 Timoteus 1:1; 4:10. Och dr Alford betonar att Paulus i andra textavsnitt, där han använder uttryck sådana som ”Gud, vår Frälsare”, definitivt inte menar Jesus, för ”Fadern och Sonen är synnerligen klart åtskilda från varandra”. (1 Tim. 1:1; 2:3—5; 1917) Detta stämmer överens med bibelns lära totalt sett, att Jesus är en skapad Son som inte är jämlik sin Fader. — Joh. 14:28; 1 Kor. 11:3.
Till avslutning framhåller således dr White: ”Vi har alltså, på det hela taget, en positiv inställning till att detta textavsnitt återges: framträdandet av härligheten hos den store Gud[en] och vår Frälsare Jesus Kristus.” Ett antal nutida översättningar stämmer överens med detta. I den egentliga texten eller i fotnoter återger de Titus 2:13 så att det här talas om två åtskilda personer, ”den store Guden”, som är Jehova, och hans Son, ”vår frälsare, Kristus Jesus”, vilka båda har härlighet. (Luk. 9:26; 2 Tim. 1:10) Se 1917 års svenska översättning och Helge Åkesons översättning; likaså The New American Bible, The Authentic New Testament, The Jerusalem Bible (fotnot) och översättningar (till engelska) gjorda av J. B. Phillips, James Moffatt och Charles K. Williams.
● I Ordspråksboken 10:6 läser vi: ”Välsignelser komma över den rättfärdiges huvud, men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.” Vad betyder de här orden?
Detta ordspråk jämför på ett intressant sätt det förtjänta resultat som två olika slags människor — den rättfärdige och den ogudaktige — kommer fram till. Genom att vi begrundar dess betydelse kan vi få hjälp till att närmare undersöka vad slags människor vi önskar vara.
Den människa som är ren och rättfärdig i hjärtat ger rikliga bevis för att hon har dessa egenskaper. Alldeles som Jesus sade: ”Av hjärtats överflöd talar ju munnen.” (Matt. 12:34, 35) Ja, en människa av detta slag talar ständigt om det som är vederkvickande och som uppbygger, och hon handlar också i enlighet därmed. Hur reagerar du för en sådan ärlig och uppriktig människa? Reagerar du inte på ett gynnsamt sätt? Får hon inte din välsignelse och uppskattning?
I motsats till detta är en människa som inom sig är ond, hätsk eller illvillig i själva verket inställd på att göra andra skada. Fastän hon kanske ibland talar älskvärt och vänligt, ger hon så småningom efter för våldet. Antingen använder hon fysiskt våld mot andra, eller också angriper hon dem genom att tala illa om dem. Hon förtjänar inte andras välsignelser och får därför i stället deras förbannelser.
I den ursprungliga hebreiskan läser vi i Ordspråksboken 10:6, i den sista delen av versen, följande alternativa ord: ”Våld skall övertäcka den ogudaktiges själva mun.” Detta framhäver vad den ogudaktige får och hur det möjligtvis påverkar honom. I detta ligger principen att vad du sår är vad du skördar. Han sår fiendskapens och ondskans säd, och denna är vad han kommer att få tillbaka. Detta är vad som övertäcker eller stänger till hans mun. De våldsamma resultaten av den ondska han har spridit ut kommer i sinom tid att återvända till honom och tysta ner honom.
Vilken utgång önskar vi? Det beror på vad slags människor vi försöker vara inom oss.
● I Kommentar till Jakobs brev sägs det på sidan 49: ”Förutom att Jehova är de kristnas Gud, är han också deras Fader, för han har fött dem förmedelst sin ande till att vara hans söner.” Och frågan till detta på sidan 57 lyder: ”Hur är Gud också de kristnas Fader?” Innebär detta att alla överlämnade och döpta kristna har blivit födda av Guds heliga ande till att vara hans söner?
Nej, detta är inte den slutsats vi bör dra av detta, som om vi nu hade en annan förståelse av denna fråga. En sådan förändring skulle upphäva den skriftenliga läran om två olika bestämmelser för dem som vinner frälsning, en himmelsk och en jordisk. Det är snarare så att Kommentar till Jakobs brev förutsätter att den som studerar bibeln och läser Jakob 1:1 och de kommentarer som görs till uttrycket i denna vers ”till de tolv stammarna” (se sidorna 12 och 13) känner till att det begränsade antal av dem som utgör det andliga Israel är födda av Guds ande till att vara hans söner. — Gal. 6:16; Upp. 14:1.
För att undvika oklarhet skulle Kommentar till Jakobs brev ha kunnat infoga ordet ”smorda” i denna mening längst upp på sidan 49. Det skulle alltså ha kunnat stå: ”Förutom att Jehova är de smorda kristnas Gud, är han också deras Fader, för han har fött dem förmedelst sin ande till att vara hans söner.” Dessutom skulle frågan på sidan 57 till detta avsnitt ha kunnat lyda: ”Hur är Gud också de smorda kristnas Fader?”
Kristenheten, med sina trosläror om att man har en odödlig själ, att alla efter döden antingen kommer till himmelen eller till helvetet (eller till skärselden) och att jorden en dag kommer att förintas av eld, räknar inte med en jordisk bestämmelse för någon av Guds trogna tjänare. Men de som har en klar förståelse av Jehovas uppsåt beträffande jorden och människan är övertygade om att det en dag kommer att bli ett jordiskt paradis befolkat av trogna mänskliga tjänare åt Gud.
När det gäller denna fråga, kan vi också lägga märke till att Jehova Gud, som på ett unikt sätt är Fader till de av anden pånyttfödda, smorda kristna (Rom. 8:14—17; 1 Joh. 3:2), dessutom i bibeln omtalas som Fader till dem vars bestämmelse är jordisk. Jesaja 63:16 lyder: ”Du är ju dock vår fader; ty Abraham vet icke av oss, och Israel känner oss icke. Men du, HERRE, är vår fader.” Därför kan hela den ”stora skaran” av ”andra får” med rätta be: ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat.” — Matt. 6:9; Joh. 10:16; Upp. 7:9.