”Det är inte mitt fel!”
KAN du alltid säga detta? Människor påverkas av andras ord och gärningar. Ibland kan de bli rättmätigt vreda, eller också kan de sjunka ner i djup nedstämdhet, på grund av handlingar eller anmärkningar från dem de har omkring sig.
Kanske du själv har haft sådana erfarenheter. Men är du säker på att du inte själv har varit ansvarig för andras vrede, nedstämdhet eller lidande? Kan du verkligen alltid säga: ”Det är inte mitt fel”?
GRYMHET OCH MISSGÄRNING ORSAKAR FÖRKASTELSEDOM
Människor önskar vanligtvis att åtminstone ha ett visst mått av trevligt umgänge med sina medmänniskor. Det är i själva verket ofta så att människor blir ganska nedstämda, om andra ignorerar dem. De kan rentav mena att de som tycks undvika dem är tanklösa eller kärlekslösa.
Men skulden kanske inte ligger helt och hållet på den ”ignorerade” individens bekanta. Ett inspirerat ordspråk framhåller: ”En människa av kärleksfull omtanke handlar mot sin egen själ på ett sätt som medför belöning, men den grymme drar förkastelsedom över sin egen organism.” (Ords. 11:17, NW) Ja, vi kan behandla oss själva illa, när vi är ovänliga och grymma mot andra. De vänner som vi behandlar bryskt kan till sist upphöra att önska vårt sällskap, även om de ”ignorerar” oss helt enkelt därför att de inte längre önskar bli sårade av vår grymhet eller elakhet.
Vi kan också bli uteslutna från gemenskap med andra på grund av felaktigt uppförande. I det forntida Israel kunde det familjeöverhuvud som inte åtlydde Guds befallningar dra förkastelsedom över sitt eget hus. Akan, till exempel, rövade från Gud genom att på ett orätt sätt tillskansa sig en mantel från Sinear, 200 siklar silver och en guldplatta. Men när Akans missgärning avslöjades, lät Jehova förkastelsedom komma över honom, och både han och hans familjemedlemmar blev stenade till döds. (Jos., kap. 7) Ett kristet familjeöverhuvud och andra i hans familj kan i dag bli inblandade i en missgärning som gör att de blir uteslutna ur den kristna församlingen. Det är faktiskt så att en sådan man, som personligen bryter mot Guds ord och tillåter att en allvarlig missgärning utövas inom hans familj, ”drager olycka [förkastelsedom, NW] över sitt hus”. (Ords. 11:29) Eftersom han och kanske andra i hans familj inte har ångrat det onda de gjort, blir de av trogna kristna med rätta avlägsnade och uteslutna ur den kristna gemenskapen. (1 Kor. 5:11—13) När en sådan man ställs inför resultatet av sin missgärning, kan han knappast säga: ”Det är inte mitt fel!”
NÄR TILLBÖRLIG HJÄLP INTE GES
Kristna äldste bör naturligtvis försöka hjälpa medtroende som ovetande begår ett felsteg. Aposteln Paulus framhöll saken på detta sätt: ”Bröder, även om en människa innan hon vet ordet av begår ett eller annat felsteg, skall ni som har andliga förutsättningar söka föra en sådan till rätta igen i en ande av mildhet, medan du håller ett öga på dig själv, för att inte också du skall bli frestad.” (Gal. 6:1) Men om de i församlingen tillsatta äldste försummar att ge andlig hjälp när så behövs, är de då helt och hållet fria från ansvar, om den felande slutligen dukar under för frestelsen?
Å andra sidan beror mycket på hur man ger hjälpen. Paulus sade att de som har andliga kvalifikationer bör föra den som felat till rätta ”i en ande av mildhet”. Men antag att en äldstebroder inte ger råd i mildhet och att den som får råd på grund av detta blir mycket nedstämd, arg eller på annat sätt upprörd. Därför att den som felat blir bryskt behandlad kanske han inte kan föras ”till rätta” — han kan rentav framhärda i ett felaktigt handlingssätt. Kan den ovänlige äldstebrodern under sådana omständigheter verkligen säga: ”Det är inte mitt fel”? — Jämför Lukas 17:1, 2; 2 Korintierna 6:3.
UNDER FÖRTRYCK
Hur förhåller det sig då om någon som har myndighet över andra visar sig vara förtryckande? Somliga kan finna det nästan omöjligt att bevara frid i sinnet på grund av hans bryska handlingssätt gentemot dem och måste kanske i själva verket göra övermänskliga ansträngningar för att behärska sin ande. Detta är inte förvånansvärt, för bibeln talar om för oss: ”Blott och bart förtryck kan få en som är vis att handla vanvettigt.” — Pred. 7:8, NW.
Även en vis person, som under längre tid blir utsatt för förtryck, kan verkligen handla dumdristigt. Han kan till exempel förlora självbehärskningen och göra någonting som är orätt. Om han gör detta, kan då förtryckaren ta lätt på sitt ansvar i saken och mena: ”Det är inte mitt fel”?
Å andra sidan kan Predikaren 7:8 avse förtryck som den vise själv tar del i genom att han handlar i strid mot vanlig mänsklig anständighet och gör sig blind för sin plikt mot den förtryckte. Han kan handla vanvettigt genom att låta en förtryckande ande behärska honom, och han kan se sig själv som en stor välgörare som har rätt att krossa var och en som vågar kritisera hans metoder. (Jämför 2 Krönikeboken 16:10.) Men förtryckarens felaktiga inställning gör sannerligen inte att han är utan skuld.
BEHOVET AV KÄRLEK OCH FÖRTROENDE
Frågan om vem som bör klandras har naturligtvis med många sidor i livet att göra. Tänk till exempel på den äktenskapliga föreningen. Kärlek, ömhet och ömsesidig omtanke är nödvändiga ting för lyckan i äktenskapet. Men hur förhåller det sig om en äktenskapspartner underlåter att visa dessa egenskaper? Och hur förhåller det sig om han eller hon avsiktligt och konsekvent vägrar att ge äktenskapsrätten?
Den försmådda motparten kan, på grund av den påfrestning som en sådan vägran innebär och på grund av frånvaron av kärlek, ömhet och verklig omtanke, ge efter för frestelsen och begå äktenskapsbrott. Om detta skulle hända, kan då den äktenskapspartner som inte visade kärlek mena sig vara utan allt ansvar genom att säga: ”Det är inte mitt fel”? Knappast!
För att förhindra att sådant utvecklade sig skrev aposteln Paulus: ”Beröva inte varandra detta [äktenskapsrätten], utom efter inbördes samtycke för en fastställd tid, för att ni skall kunna ägna tid åt bön och kunna komma tillsammans igen, så att Satan inte kan fortsätta att fresta er på grund av er oförmåga att lägga band på er.” — 1 Kor. 7:1—5.
Vare sig en kristen har att göra med en av sina familjemedlemmar eller med någon utanför familjen, bör han handla på ett sådant sätt att han inger förtroende. En människa som är inriktad på att genomföra sina syften oberoende av andras välfärd kan frestas att tillgripa förslagna planer och ta för givet att det önskvärda resultatet rättfärdigar de medel som används för att uppnå det. Men vad händer ofta när andra finner att en vän har en ”falsk tunga i sin mun”? (Mik. 6:12) De kommer troligtvis inte att i framtiden ha förtroende för den förslagne personen och kan hålla sig borta från honom. Han kommer troligtvis att finna detta upprörande. Men om han själv är orsaken till det, kan han då säga: ”Det är inte mitt fel”?
EN ALLVARLIG SAK
De som blir offer för en människa med falsk tunga kanske inte alltid inser vad han har gjort. Men det finns en som alltid vet, och han lägger skulden där den bör vara. Vi har en försäkran i bibeln: ”En styggelse för HERREN är den vrånge, men med de redliga har han sin umgängelse.” (Ords. 3:32) Det är sant att den individ som är förslagen i ord och gärning kan bedra sig själv och till och med tänka att han har rätt att använda sin falska tunga på ett slugt sätt och tillgripa tvivelaktiga metoder. Det kan också vara så att medmänniskor inte har tillräckligt med bevis för att ”ge honom ... en förebråelse”. (Luk. 17:3) Men om en sådan person aldrig rättar till sina vägar, är hans ställning inför Gud hopplös. Jehova betraktar den förslagne individen som något avskyvärt, och endast den redlige kan åtnjuta umgänge med Gud.
Inför den slutliga räkenskapens dag måste var och en avlägga räkenskap inför den Högste. (Rom. 14:10—12) Detta framhåller betydelsen av att man underkastar sig Guds andes och hans inspirerade ords vägledning, medan man ständigt ber om att få personlig hjälp att undfly grymhet, missgärning, oansvarighet, förtryckande metoder, kärlekslösa handlingssätt och opålitlighet. Det är verkligen så att man i många fall inte kan slå ifrån sig ansvar genom att bara säga: ”Det är inte mitt fel!”