Låt oss inte avundas varandra
FÖRMÅGAN att kunna glädjas åt andras framgångar är ett viktigt kännetecken på kristen mogenhet. En person är inte mogen, om han avundas en annan dennes förmågor eller framgångar. När inte alla i en kristen församling nått andlig mogenhet, kan det uppstå avundsjuka eller missunnsamhet. Men detta kan övervinnas. Det kan betvingas genom Guds andes kraft. Så skrev en av Kristi apostlar: ”Om vi leva genom ande, så låt oss också fortsätta att vandra ordningsfullt genom ande. Låt oss icke bliva självupptagna, så att vi uppegga varandra till tävlan inbördes och avundas varandra.” — Gal. 5: 25, 26, NW.
Vad är då avund? Det är ett utslag av själviskhet, av ytterlig egenkärlek. Avundsjuka läggs i dagen när en person visar missnöje eller ondgör sig över en annans lycka, därför att han önskar att den vore hans. Alltså harmas en avundsjuk människa över en annans framgång. Om hon inte får framgång själv, vill hon inte se andra vinna framgång. Avund är således en yttring av själviskhet.
Avund ger sig till känna på många olika sätt. Den avundsjuke kan vanligen inte glädjas över att en annan människa har framgång. Han kan inte glädjas med dem som är glada. Han följer inte bibelns bud: ”Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta.” (Rom. 12: 15) En avundsjuk människa är inte lycklig, och hon gör andra olyckliga. Det är en plåga för en sådan människa att tala väl om den som är föremål för hennes avund. Hon drar sig helt enkelt undan från den som hon är avundsjuk på. Och detta leder till att avunden träder i dagen på ett annat sätt.
Detta sker genom att den avundsjuke visar sig avmätt och kylig. Han är kallsinnig och ovänlig mot den som han är avundsjuk på. Även om den som är föremål för hans avund känner denna kyla och kanske till och med anstränger sig särskilt för att vara vänlig, gör detta ingen nytta. Den avundsjuke har stängt sitt hjärtas dörr. Detta är grymt, men ”avundsjukan är grym såsom graven”. — Höga V. 8: 6, RS.
En dödsbringande synd Avunden är en stor fara. Den är som ett infekterat sår. Infektionen sprider sig. Den ger upphov till ytterligare infektion. Den föder alla slags orsaker till split och söndring i en kristen församling. En avundsjuk människa förklenar gärna den som hon är avundsjuk på. En självisk, missunnsam anda gör sig då genast gällande. Den avundsjuke tycker om att fälla alla möjliga yttranden till andra människor i syfte att i deras ögon nedsätta den som är föremål för hans avund, ty de avundsjuka talar inte gärna väl om annat än det som de kan överträffa; det som överträffar deras egna prestationer klandrar eller förklenar de. Den avundsjuke visar således att han fullständigt saknar jämvikt: ”Den som förklenar sin nästa saknar vett.” — Ords. 11:12, RS.
När avund uppstår i en kristen församling, är detta något mycket allvarligt. Om den som är föremål för avunden är en av tjänarna i församlingen, blir kanske arbetet med att befordra de goda nyheterna hindrat? Varför det? Därför att den avundsjuke inte helhjärtat samarbetar med den som han är avundsjuk på. Han ger inte all den hjälp han skulle kunna ge. Han låter inte Guds verk få försteg före de egna intressena. Om man inte sätter stopp för avunden, blir den en infektionshärd som sprider sig. Den kan komma att föda hat, och hatet kan komma att föda split och strid. Det heter rätt och riktigt, att ”där avund och genstridighet råda, där råder oordning och allt vad ont är”. — Jak. 3:16.
Få ting kan mera genomgripande förbittra människosinnet och förgifta den goda andan bland bröderna än avundsjukan. Det är av särskilt intresse att lägga märke till vilken framträdande plats bland andra synder som bibelns skribenter ger missunnsamheten och avundsjukan. Den vise kung Salomo jämförde vrede och missunnsamhet och sade därvid: ”Ursinnet är skoningslöst och vreden en störtflod, men vem kan bestå mot missunnsamhet?” (Ords. 27:4, AT) Vreden är lik en tillfällig störtflod. Visst åstadkommer en sådan flod förödelse, men så småningom avtar den. Det blir lugnare. Men avunden, missunnsamheten — den är förkrossande. Den är som det ideliga vattendroppet mot en sten. Det hör aldrig upp, det bara droppar och droppar. Liksom en väldig sten inte kan motstå det ideliga vattendroppet, så finner en människa det outhärdligt att vara tillsammans med en missunnsam och avundsjuk människa. Det ges ingen lättnad.
Abel fick inte erfara någon lättnad. Hans broder Kain avundades honom. Den rättfärdige Abel fick Jehova Guds välsignelse, men inte Kain. Kains avund övergick i hat; hans hat födde stridslystnad, och denna kom honom att begå mord. Avunden är en dödsbringande synd. Om man inte övervinner den, leder den en i fördärvet. Ty ”avund, vrede, genstridighet, tvedräkt, partisöndring, missunnsamhet”, allt detta, är ”köttets gärningar”. Och beträffande dem kungör Kristi apostel med kraft: ”Jag säger eder i förväg, såsom jag redan förut har sagt, att de som göra sådant, de skola icke få Guds rike till arvedel.” — Gal. 5:19—21.
Handla så att det gagnar dig själv!
Hur kan man betvinga avundsjuka och missunnsamhet? Självbevarelsedriften borde räcka. Det är visserligen kärleken till det egna jaget som väcker avunden till liv, men när man får klart för sig vad avundsjukan kan leda till och hur förödande den kan vara, bör den rätta självbevarelsedriften förmå en kristen att följa maningen: ”Läggen då bort all ondska och allt svek, så ock skrymteri och avund.” — 1 Petr. 2:1.
En tänkande kristen önskar inte vända tillbaka till världen. Varför då åter tillgripa denna världens metoder? Bibeln säger: ”Vi voro ju själva förut oförståndiga, ohörsamma och vilsefarande, vi voro trälar under allahanda begärelser och lustar, vi levde i ondska och avund, vi voro värda att avskys, och vi hatade varandra.” (Tit. 3:3) Djävulen skulle önska att han fick alla kristna att vända tillbaka till den gamla världen. Det skulle betyda evig död. Den avundsjuke blottställer sig då för Satan, ty han ikläder sig mörkrets gärningar. Bibelns bud lyder: ”Låtom oss därför avlägga mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapenrustning. Låtom oss föra en hövisk vandel såsom om dagen, icke med vilt leverne och dryckenskap, icke i otukt och lösaktighet, icke i kiv och avund.” — Rom. 13:12, 13.
Kärleken till det egna jaget bör också hållas i schack av självbevarelsedriften för vårt fysiska välbefinnandes skull. Man vet numera, att känslor, t. ex. avundsjuka, ängslan och oro, kan göra en människa kroppsligt sjuk. Orätta känslor kan alltså skada dig kroppsligen. Guds ord säger: ”Ett friskt sinne [hjärta] är kroppens hälsa, men avundsjuka är röta i benen.” (Ords. 14:30, 1878) Den som verkligen vill vårda sig om sin andliga såväl som sin fysiska välfärd önskar betvinga avundsjukan.
”Kärleken avundas icke”
Det finns ett verkningsfullt medel varigenom avunden kan betvingas: kärleken. ”Kärleken avundas icke.” (1 Kor. 13:4) Kärleken är inte missunnsam; den känner ingen avund. Kärleken driver avundsjukan på flykten. Tänk på Jonatans kärlek till David: Jonatan var kung Sauls äldste son och skulle ha ärvt sin faders tron, men Jehova gav konungadömet åt David. Mänskligt att döma skulle Jonatan ha blivit oresonligt avundsjuk på David. Men det blev han inte. Och varför inte? Därför att deras ömsesidiga kärlek var stor. Kärleken hade drivit all avund på flykten.
Den som drivs av kristen kärlek sätter Gud och hans organisation framför sig själv. Vissa bröder i en församling har större gåvor än andra. De har kanske medfödda förmågor, som inte andra äger, och kanske uppenbaras Guds ande hos dem på ett sätt som den inte gör hos andra. Bröder med sådana gåvor bör man inte vara avundsjuk på. De är Kristi gåva åt församlingen. Dessa ”människor såsom gåvor” har givits ”med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare”. (Ef. 4: 7—12, NW) Så vad betyder väl det, om andra har förmågor som du ännu inte äger eller kanske aldrig kommer att äga? Gläd dig. Gläd dig, därför att dessa människor med sina gåvor bidrar till församlingens uppbyggande och utbildning för förkunnarvärvet. Drag nytta av dessa bröder, som har sådana gåvor. Gläd dig åt det bistånd de ger. Fröjda dig tillsammans med dem över deras framgångar. De har fått dessa gåvor för att du skulle dra nytta av dem, inte för att de skulle uppväcka avund hos dig.
Avundens kval kan lätt komma över oss, när vi betraktar dem som är så mycket mer begåvade än vi själva, särskilt om de befinner sig i vår egen ålder. Men sann kärlek är stark. Den är stark nog för att uthärda olikheter i fråga om begåvning, liksom kristlig kärlek är tillräckligt stark och ren för att göra dem som fått särskilda gåvor vänliga och ödmjuka. ”Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.” — 1 Kor. 13: 4.
Kärleken känner ingen avund. Kärleken driver en människa till att uppskatta förmågor hos andra, oberoende av vilken verkan dessa förmågor kan tyckas få på hennes egen ställning. Om du har Guds organisations uppbyggande för ögonen, kommer du inte att vara självmedveten. De som är verkligt mogna gläds över att se andra vinna stora framgångar, även om det gäller ett område där de själva intar en viss ställning.
När du är med vid studiemöten i den kristna församlingen, drag då nytta av dina bröders kommentarer. Avundas dem inte. Vad betyder väl det, om några kan uttrycka sig mera träffande och använder uttrycksfullare ord än du? Det kan bli till nytta för dig, ja, för hela församlingen. Om du lyssnar eller om du själv svarar, så håll hela tiden sinnet fäst vid det som dryftas, vid de tankar och idéer som kommer fram. Tänk på detta på ett opersonligt sätt; låt det stå klart för dig, att alla kan ha nytta av det som sägs. Om ditt sinne är fäst vid idéerna eller tankarna, då finns det inte rum för någon avund gentemot den person som kläder dem i ord.
Vad betyder väl det, om några av bröderna är framgångsrikare än andra i att befordra de goda nyheterna? Gläd dig. Gläd dig över dem. Gläd dig å församlingens vägnar.
När avund gör sig gällande hindras Guds verk. En broder eller en syster i församlingen är kanske särskilt nitisk. Denne nitiske förkunnare lyckas kanske bättre än någon annan i församlingen att få studier vid sina återbesök och att få fram nya Rikets förkunnare genom sina studier. En del bröder kanske lägger märke till denne förkunnares utmärkta nit och effektivitet och ser att de är långt på efterkälken i jämförelse med honom. Då blir de avundsjuka. De kanske uppträder taktlöst mot den nitiske förkunnaren och inte ger den behövliga hjälpen. Sådana avundsamma människor saknar jämvikt. De sätter sig själva framför Guds organisation. De inser inte att de kristna inte är inbegripna i någon tävlan inbördes. Mogna kristna håller inte på med att spekulera över vem som är mest nitisk, vem som är den bäste offentlige talaren, vem som kan ge de bästa svaren eller vem som placerar mest litteratur. Må vi därför följa rådet: ”Låt oss icke bliva självupptagna, så att vi uppegga varandra till tävlan inbördes och avundas varandra.” (Gal. 5: 25, 26, NW) Låt oss i stället ”uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig”. — Hebr. 10: 25, NW.
Var på vakt mot avunden
Avundsjuka är en sådan föraktlig, skamlig sinnesinställning, att de som är avundsjuka inte är villiga att ens för sig själva medge att de är det. I sina samveten kanske de föraktar och avskyr avunden. Men varför blir de då avundsjuka och missunnsamma? Det beror ofta på att de inte är på sin vakt mot avunden. Avunden är lömsk. Den kan slå rot i vårt undermedvetna. Man behöver inte säga till sig själv: ”Jag är avundsjuk på den där människan”, innan man genom sina handlingar visar att man avundas henne. Du vet hur avunden yttrar sig: genom att man är kylig och ovänlig, genom att man förklenar andra. Om du någon gång upptäcker sådant hos dig själv, tag dig då en funderare. Tänk tillräckligt djupt på saken, så att du kan rycka upp avunden med rötterna, om den nu har funnit god jord i ditt undermedvetna sinne. Jesus sade: ”Var vakna och var på eder vakt mot varje slag av vinningslystnad.” — Luk. 12:15, NW.
Vi kan vara på vår vakt mot avunden genom att ”lägga av den gamla personligheten, som rättar sig efter edert forna handlingssätt” och ikläda oss ”den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och kärleksfull godhet”. (Ef. 4: 22—24, NW) Då blir vi rustade med den rätta sinnesinställningen, som präglas av vänlighet. Det heter i Romarna 12:16 (NW): ”Var sinnade på samma sätt mot andra som mot eder själva.” Du missunnar inte dig själv förmågor eller framgångar. Missunna då inte andra sådant som du själv gläder dig åt och sätter värde på. Ja, ”var sinnade på samma sätt mot andra som mot eder själva”.
Var ytterligare på vakt mot avunden genom att, som aposteln säger, ”icke göra något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med sinnets ödmjukhet hålla före att de andra äro eder överlägsna”. (Fil. 2: 3, NW) Detta betyder inte att en kristen skall tala nedsättande om sina egna förmågor och alltid undervärdera sig själv. En sådan ödmjukhet är inte fri från skrymteri; den är vanligen inte annat än en täckmantel för fåfänga. Aposteln menar emellertid att en kristen bör verka för det större goda och att han bör, i det att han inte tänker på sig själv, ”med sinnets ödmjukhet hålla före att de andra äro eder överlägsna”. Sann ödmjukhet, liksom kärlek, slår vakt mot avunden.
Avund är inte till gagn för någon. Djävulen avundades Jehova; djävulen kommer att förlora allt. Avund leder till fördärv. Varför skulle vi då avundas varandra? Redan nu befinner sig de missunnsamma och avundsjuka i ett olyckligt tillstånd: de plågas inte bara av de svårigheter som denna gamla värld förorsakar dem, utan också av allt det goda som andra får röna. Vilken bedrövlig tillvaro har de inte! Låt oss: därför inte avundas varandra utan visa prov på verklig mogenhet. Låt oss glädjas med dem som är glada och uppmuntra andra till att söka större framgång i Jehovas tjänst. På så sätt ådagalägger vi sann kristlig kärlek.