Var sparsam med dina ord

ORD som flödar ur en talför människas mun påminner somliga om det oupphörliga forsandet från ett kraftigt vattenrör. Det tycks inte vara någon ände på dessa ord. De formligen sköljer över artiga lyssnare och dränker varje ansträngning att hålla ett upplivande samtal i gång. En talträngd människa inser inte att ett samtal innebär ett ömsesidigt utbyte av tankar, varvid det är lika viktigt att man lyssnar som att man talar.

Den grekiske filosofen Sokrates sade en gång: ”Naturen har givit oss två öron, två ögon men bara en tunga, för att vi skall höra och se mera än vi talar.” Om du utsätter dem som hör på dig för en ständig ström av ord, hur mycket kan du då lära av dem? Ja, hur mycket lär de sig i själva verket av dig?

Man måste bruka tankeförmågan för att kunna säga något som är undervisande och nyttigt för ens åhörare, men om man ständigt låter munnen gå, hur kan ens tal då innehålla något som väcker eftertanke? Ens tal blir då snarare ideligt pladder, som ljuder för döva öron. ”Ju mindre människor tänker, desto mera talar de”, sade den franske filosofen Charles de Montesquieu.

Den som bara pratar på om personliga problem, åsikter och upplevelser och går in på onödiga och tröttande detaljer visar sig vara självisk och likgiltig för andra människors tid och intressen. I stället för att utbreda dig över sådant som rör dig själv kan du uppmuntra andra att tala om det som intresserar dem. Och när de talar, så lyssna till dem. Ägna dig inte oartigt åt dagdrömmeri, och börja inte att läsa. Du kan inte narra dem genom att då och då nicka instämmande eller ge ifrån dig ett grymtande. De vet om du hör på eller inte. Var artig och lyssna till vad de har att säga, så kanske du lär dig något.

Den som trattar en annan människas öra fullt med tröttsamt kallprat och sedan inte lyssnar, när den andra slutligen får tillfälle att skjuta in några ord, visar sig vara ytterligt självupptagen. En hänsynsfull människa lyssnar i stället för att tänka på nästa skur av ord, som hon skall utsätta sin kamrat för. Ingen bör vara så inbilsk, att han menar att endast han själv har något givande att säga. Den som talar kanske anser det givande att han i det oändliga talar om sig själv, men det är inte givande för andra. Genom mångfalden av ord uppenbarar han sig vara dåraktig. ”Dåren är rik på ord.” — Pred. 10:14.

En talträngd människas osammanhängande pladder skapar inte ett upplyftande samtal. Ett samtal blir intressant, när de som tar del i det dröjer en stund vid ett ämne och låter var och en komma med inlägg. Genom att alla talar och lyssnar kan samtalet bli uppbyggande och angenämt. En paus i samtalet bör inte uppfattas som en pinsam tystnad som måste fyllas ut med ord. Så uppfattas kanske en paus av den talträngda människan, som är van vid innehållslöst kallprat, men vid ett tankeväckande samtal är en paus uppfriskande och inte pinsam. En paus gör det möjligt för envar att tänka på det som har sagts och att tänka ut vad han härnäst skall säga. Att man på detta sätt tänker kan framkalla stimulerande yttranden, som gör samtalet givande.

Ärerörigt skvaller, ja, rentav förtal kan lätt blandas med den ordström, som väller fram ur en mun som ständigt är i gång. Sådant tal kan bara få skadliga verkningar, som slutligen vänder tillbaka över den som först framfört det. Det får honom att missbruka sina vänners förtroende och ringakta Guds råd. Bibeln säger oss: ”Där många ord äro, bliver överträdelse icke borta; men den som styr sina läppar, han är förståndig.” ”Den som bevarar sin mun och sin tunga, han bevarar sitt liv för nöd.” — Ords. 10:19; 21:23.

Även om det är förståndigt att spara på orden och undvika talträngdhet, så är det inte förståndigt att inte alls vara meddelsam. I stället för att bara tiga och låta andra tala bör också du yttra dig. Ansträng dig för att ta del i samtalet, så att andra kan dra nytta av dina synpunkter och veta vad du tänker. När du tycker att samtalet är oförnuftigt pladder, försök då komma med en fråga, som på ett taktfullt sätt kan styra det in i mera gagneliga banor. Frågor ger alltid god stimulans åt intressanta samtal.

De som menar att de inte har något att säga behöver ge litet bättre akt på det som de läser i tidningar, tidskrifter och böcker. De behöver särskilt lägga på minnet intressanta saker som de kan finna genom att regelbundet läsa bibeln. Upplysningar från dessa källor kan de använda och så ha något att tala om. Att man har läst en del är till god hjälp när man skall ta del i ett stimulerande samtal. Om samtalet skulle glida in på något som du inte är intresserad av, slut dig då inte inom ditt skal utan försök intressera dig för ämnet genom att ställa frågor.

Innan du talar, så tänk på vad du skall säga, för att det skall vara något innehåll i det du säger. Detta betyder inte att det du säger måste vara djupsinniga visdomsord, men det bör vara uppbyggande. Om det som du ämnar säga är förnedrande i stället för uppbyggande, bygger på fantasier i stället för på verkligheten eller är sinnligt i stället för upplyftande, då är det bättre att du låter det vara osagt. Eftertänksamhet och gott förstånd kan få uppbyggligt tal till följd. Det står skrivet: ”De visas läppar strö ut kunskap.” (Ords. 15:7) De förståndiga kommer inte att söka behärska samtalet utan kommer att vara sparsamma med sina ord och ge andra tillfälle att tala. Men när de öppnar munnen, meddelar de kunskap. De säger något som är upplysande, något som kan berika samtalet.

I stället för att låta orden forsa fram ur din mun i en oangenäm ström, bör du låta dem falla som milda, spridda skurar, som är gagnrika och välkomna. Se till att de är uppbyggande, uppbyggliga och undervisande. Visa alltid hänsyn för dem som lyssnar, när du talar, genom att vara sparsam med dina ord.