Frågor från läsekretsen
● Syftar Jesaja 53:2,3 på Kristi Jesu kroppsliga utseende? — J. E., Sverige.
De nämnda verserna i profetian lyder: ”Han hade ingen gestalt eller fägring; när vi sågo på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet [lidandet, 1878]; han var såsom en, för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktad, att vi höllo honom för intet.”
Kristus Jesus var en fullkomlig människa, och det är förnuftigt att tro att hans kroppsliga utseende var mycket tilltalande. Men ännu skönare att se var hans hängivenhet för Jehova Gud och hans uppgående i att göra Guds vilja. Jesus överträffade alla andra i ”helighetens skönhet”. Jesaja 52:7 utropar: ”Huru ljuvliga [sköna, Åk] äro på bergen budbärarens fötter, som förkunnar frid.” (1878) Denna profetia har avseende på Kristus Jesus, men den talar förvisso inte om någon kroppslig skönhet hos Jesu bokstavliga fötter. De kallas ljuvliga eller sköna, därför att de är verksamma i att vandra på Jehovas väg och frambära hans budskap. — Ps. 110:3, AV.
Men denna sköna verksamhet och helighet, som Jesus ådagalade under sin första närvaros tid, behagade inte de judiska religiösa ledarna eller folket, som behärskades av dem. Budskapet avslöjade de religiösa kretsarna och deras medlemmar som skrymtare, lögnare och mördare och som dömda till förintelse. Detta budskap stötte dem tillbaka, dess tillkännagivande var dem förhatligt, och den som bar fram det var avskyvärd i deras ögon. Betraktad från deras religiösa synpunkt hade han ingen fägring, inget utseende som kunde behaga dem. Hans ansikte var emot dem, i det att han gång på gång tillrättavisade och näpste dem, och deras ansikte var vänt emot honom. De såg ingenting behagligt i hans utseende, höll honom inte för något, föraktade honom, förkastade honom, skylde sitt ansikte för honom. De judiska religionsutövarna skulle förvisso inte ha reagerat så våldsamt mot honom, om det hade gällt bara den utvärtes människan, utseendet, och att påstå något sådant är att ge profetian en högst betydelselös och meningslös syftning. Det var Jesu andliga verksamhet som kom den judiska nationen att förakta och förkasta honom. De kunde inte se något skönt i Jesu hängivenhet för Jehova Gud och helighet åt honom, ty dessa drag hos honom kom deras egen fulhet i bildligt och andligt avseende att bjärt framträda.
● Är hasardspel i strid med bibelns principer? Är det orätt av en kristen att ha anställning i ett företag som har med hasardspel att göra, som t. ex. ett lagligen anordnat lotteri eller spelhus? — V. W., Haiti, Västindien.
De kristna bör skaffa sig sina inkomster genom arbete. ”Arbeta med edra händer, alldeles såsom vi hava bjudit eder, så att ni kunna vandra tillbörligt vad beträffar människor utanför och icke vara i behov av någonting.” ”När vi voro hos eder, brukade vi ju också giva eder denna förhållningsorder: ’Om någon icke vill arbeta, må han då icke heller äta.’ Åt dessa giva vi den förhållningsordern och uppmaningen i Herren Jesus Kristus, att de genom att arbeta i stillhet skola äta mat som de själva förtjänat.” ”Skaffa en ärlig försörjning, icke endast inför Jehova, utan också inför människor.” ”Drag försorg om det som är tillbörligt inför alla människor.” ”Förvisso, om någon icke drager försorg om dem som äro hans egna, och i synnerhet om dem som äro medlemmar av hans hushåll, har han förnekat tron och är värre än en människa utan tro.” (1 Tess. 4:11, 12; 2 Tess. 3:10, 12; 2 Kor. 8:21; Rom. 12:17; 1 Tim. 5:8; NW) Att spela hasard är inte att göra nytta för de pengar man vinner; det är att få någonting för intet av någon som inte vill att man skall ha det. Dessutom blir hasardspel ofta som en feber i blodet på somliga, och de förlorar så mycket, att de inte längre kan sörja för de sina.
Nå, men om spelaren har råd att förlora, och det inte hindrar honom från att sörja för sin familj eller fullgöra andra förpliktelser? Om han har råd att förlora pengarna, kan han då inte använda dem till något bättre än till att rikta yrkesspelare och gangsters, penningutpressare och brottslingar? Även om behållningen går till att stödja staten, är inte i alla fall motivet hos den som spelar orätt? Önskar han inte vinna pengar utan att i utbyte utföra någon tjänst för dem? Han önskar inte ge åt staten, utan i stället få något av den. De flesta människor klagar över de skatter som staten pålägger dem, de har inte lust att ge mera. Det finns en bättre användning för den kristnes pengar än att ge ut dem på hasardspel. Om han har råd att förlora dem, så har han också råd att ge bort dem. Så länge han har andliga bröder som är fattiga, kan han använda sitt överskott av pengar till att uppfylla en förpliktelse: ”Ifall någon av dina bröder skulle bliva fattig ibland dig i någon av dina städer, i ditt land som Jehova, din Gud, skall giva dig, får du icke förhärda ditt hjärta eller vara snål mot din fattige broder.” (5 Mos. 15:7, NW) Det är bättre att ge åt sin broder än att förlora till hasardspelare. Det är också bättre att lämna bidrag till Jehovas verk än åt hasardspelare: ”Ära HERREN [Jehova] med dina ägodelar.” (Ords. 3:9) En kristen bör alltså inte önska spela hasard och vinna någonting, som han inte har utfört någon ärlig tjänst eller givit något materiellt utbyte för, och inte heller bör han välja att spela och förlora pengar, som han kunde använda för något kristligt ändamål.
Det finns andra skriftenliga skäl som förbjuder hasardspel. Jesus sade: ”Av deras frukter skola ni känna igen dem. Aldrig samlar man väl vindruvor av törnen eller fikon av tistlar? Likaså frambringar varje gott träd god frukt, men varje ruttet träd frambringar dålig frukt; ett gott träd kan icke bära dålig frukt, ej heller kan ett ruttet träd frambringa god frukt. Varje träd som icke frambringar god frukt hugges ned och kastas i elden. Av deras frukter skola ni alltså i verkligheten känna igen dessa män.” (Matt. 7:16—20, NW) Hasardspel vädjar till själviskheten och försvagar den moraliska ryggraden hos människan; det frestar många till sådana vanor som att söka lura och bedraga folk. De företag som anordnar hasardspel sköts eller behärskas till stor del av gangsters och penningutpressare, och detta ligavälde är ett träd som bär ruttna skördar av våld och mord. De kristna vill inte vara delaktiga i dess synder eller få röna dess plågor. ”Kärleken till pengar är en rot till alla slags skadliga ting, och genom att sträcka sig efter denna kärlek hava några blivit ledda vilse från tron och hava genomborrat sig överallt med många smärtor.” — 1 Tim. 6:10, NW.
Hasardspelets eller lotteriets arrangörer förlorar aldrig i längden; spelarna som grupp betraktade vinner aldrig. De matematiska möjligheterna är så beräknade, att arrangörerna håvar in stora vinster. I sitt hopp om att vinna måste spelarna lita på tur och inte på skicklighet, på ingivelse och inte på logik. Som en följd härav är de flesta spelare benägna för vidskeplighet och spelar på ingivelse och sätter sin lit till lyckan och ödet och slumpen. Forntidens människor spelade också hasard, och de hade sina gudar och gudinnor, som de vädjade till för att få tur. När judarna blev avfälliga, förföll de till de hedniska nationernas onda sedvänjor och offrade åt falska gudar och gudinnor, av vilka några var hasardspelarnas speciella gudomligheter. Vid ett sådant tillfälle sade Jehova till sitt pliktförgätna folk: ”Men I, som övergiven Jehova och förgäten mitt heliga berg, som bereden ett bord åt Lyckan och som skänken i blandat vin åt Ödet, jag vill låta svärdet bliva edert öde, och I skolen alla böja eder ned till att slaktas.” (Jes. 65:11, 12, AS) Eller som Leesers översättning säger: ”Som duken ett bord åt Lyckans gud och som iskänken drickoffer åt Ödet.” Moffatts översättning uttrycker det så här: ”I det att ni duka bord åt Turen och utgjuta drickoffer åt Ödet.” Judarna råkade illa ut i sitt förhållande till Jehova, när de offrade åt hasardspelarnas gudar och gudinnor.
Både katolska och protestantiska kyrkoorganisationer i kristenheten har en hel del olika slags hasardspels- eller penninglotteriföretag i gång. De försöker rättfärdiga detta på flera grunder. De säger att hasardspel inte är skadligt för moralen. Många regeringar tycker emellertid att det är det och gör därför hasardspelet olagligt. På en del platser, där detta är förhållandet, har man i kyrkliga kretsar hånat lagen och blivit lagbrytare för att fortsätta med sitt hasardspel. I stället för att gå i spetsen med gott exempel i moraliska angelägenheter har många kyrkosamfunds ledning låg moral och uppmuntrar medlemmarna till att följa med i utförsbacken. Hasardspelets försvagande verkan på människornas moraliska ryggrad är tydlig för alla som inte har blivit förblindade av sin egen snikenhet. Det var i det goda moraliska tillståndets intresse som Jehovas lag bjöd: ”Du skall icke hava begärelse.” (Rom. 7:7; 2 Mos. 20:17) Hasardspelare har begärelse efter pengar som inte är deras och söker få dem utan att förtjäna dem. Att ha begärelse är inte moraliskt uppbyggande, utan är i stället förnedrande.
Kyrkorna kommer med det argumentet, att insatserna är små och därför inte betyder något för spelarna. Jesus sade: ”Den som är trogen i det minsta är trogen också i mycket, och den som är orättfärdig i det minsta är orättfärdig också i mycket.” (Luk. 16:10, NW) Om det är orätt att spela hasard, så är beloppet det rör sig om inte den avgörande faktorn. Vi får inte överträda principer. Satan begagnar små och till synes obetydliga överträdelser som en kil för att öppna vägen för större synder. Somliga saker, som till exempel att äta eller att dricka, blir orätta, endast om man hänger sig åt dem till överdrift, överskrider måttlighetens gräns. Men så är det inte med hasardspel. Sammanlagda blir små förluster efter någon tid till större summor, som kunde ha använts bättre eller ha givits som gåva, i stället för att ha avpressats sin ägare av några som förespeglat honom vinning. Och vad värre är, spel i liten skala kan ge upphov åt en spelpassion, som leder till sorgliga följder för spelaren.
Religiösa organisationer har sökt rättfärdiga hasardspel genom att peka på att Israel kastade lott. Det är sant, att Israel kastade lott, men det skedde inte för leks eller nöjes eller materiell vinnings skull. Det ingicks inga vad och betalades inga vadsummor eller insatser, det förekom inga spelförluster eller spelvinster. Lottkastningen skedde inte för att man skulle tillföra templet eller prästerna någon rikedom eller för välgörenhet. Lotter brukades endast för att de skulle tillkännage Jehovas avgörande eller ledning i en sak: ”I skötet kastas lotten, men av Jehova beror dess utslag.” (Ords. 16:33, Åk) Lottkastningen var ett medel till att slita tvister: ”Lotten gör ände på tvister och avgör mellan mäktiga medtävlare.” (Ords. 18:18, AT) Lottkastningen avsåg inte alls hasardspel, och man får inte förvränga de verkliga förhållandena för att få det att se ut så.
Många kommer att erkänna att hasard- eller lotterispel i allmänhet är orätt, men menar att om det sker i ett kyrkosamfunds regi, för att detta skall kunna finansiera sin verksamhet eller idka välgörenhet, så är det fullt riktigt. Men i själva verket innebär det, att samfundet i fråga ber om hjälp eller understöd på felaktiga grunder. Det vädjar till orätta motiv, i det att det lockar och lurar offret med hjälp av detta offers egna själviska förhoppningar om vinst. Givaren har ingen önskan att ge. Han vill vinna, få andra spelares pengar, snarare än låta alltsammans komma kyrkan till del. Om spelarna ville ge utan någon utsikt till vinst, då kunde alla pengarna användas till kyrkans verksamhet, och man behövde inte låta en del av dem dragas ifrån och återlämnas till spelarna. Hasardspelet frodades i det hedniska Rom och överallt i dess besittningar, men varken Jesus eller apostlarna eller andra kristna bemyndigade hasardspel såsom ett medel att skaffa församlingen inkomster.
Bibeln visar hur man skall få medel till barmhärtighetsverk: ”Må den som stjäl icke stjäla mera, utan må han i stället utföra strängt arbete, i det han med sina händer gör ett gott arbete, så att han kan hava någonting att dela ut till någon som lider brist.” (Ef. 4:28, NW) Vi bör ge av kärlek, inte förlora på hasardspel eller lotterier. När Paulus samlade ihop pengar till hjälp åt behövande bröder, berömde han inte sådana som var sorgsna över vad de hade förlorat, utan i stället sade han: ”Må var och en göra alldeles så som han har beslutat i sitt hjärta, icke ogärna eller under tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (2 Kor. 9:7, NW) Jehova är inte intresserad av spelförluster, utan av gåvor som ges med glädje. Vid kyrkliga hasardspel är det vinnarna som är glada, därför att pengarna kom till dem i stället för att gå till de nödställda som är välgörenhetens föremål. De känner sig glada och upplivade av att kunna stoppa vinsten i fickan, inte av att ge genom att förlora på spelet. Det är därför att kyrkfolket vägrar att ge av kristlig kärlek, som prästerna anordnar hasardspel för att besegra den okristliga själviskheten och få ovilliga givare att lossa på pungen. När välgörenhet framtvingas genom att människor förespeglas en vinst av något slag, är den inte kristlig, inte sådan som Jesus sade att den borde vara: ”När du ställer till en middag eller aftonmåltid, bör du icke kalla dina vänner eller dina bröder eller dina släktingar eller rika grannar. Någon gång kanske de också komma att bjuda dig igen, och det skulle då bliva ett återgäldande åt dig. Men när du ställer till en festmåltid, inbjud då fattiga människor, krymplingar, halta, blinda, så kommer du att bliva lycklig, ty de hava ingenting att återgälda dig med. Ty du kommer att bliva återgäldad i de rättfärdigas uppståndelse.” (Luk. 14:12—14, NW) Kristenhetens hasardspelare vill bli mer än återgäldade, de vill ha vedergällning eller betalning för ingenting. De har inte en sådan tro, att de kan se fram emot ett återgäldande genom uppståndelse. Sanna kristna behöver inte tvingas till att förlora för att förmås att ge.
Kan en kristen ha anställning i ett hasardspels- eller lotteriföretag, som är lagligen erkänt och tillåtet? Han menar kanske att han kan ha det, om han avstår frän att själv spela eller från att låta sina andliga bröder spela genom hans förmedling. Den enes samvete kanske tillåter honom att göra detta, medan en annan inte skulle kunna göra det med gott samvete. Var och en får själv avgöra, om han kan eller inte kan göra detta med gott samvete. Utan tvivel är det att föredra att vara skild från den atmosfär som omger dylika förehavanden, och den kristne kan göra vist i att skaffa sig en annan sysselsättning. Det är en sak som var och en får avgöra för egen del och i överensstämmelse med sina förhållanden och sitt samvete. Sällskapet Vakttornet bestämmer ingenting i fråga om en individs anställning, som vi tidigare har givit till känna i Vakttornet för den 1 december 1951, sidan 552.