Att komma överens med andra

FINNS det folk som du har svårt att komma överens med? Vad kan du göra åt det? Tycker du till exempel att en hel del människor irriterar dig? Om du har svårigheter av sådan art, kan du fråga dig själv: ”Vems fel är det? Är det den andres, eller är det mitt?” Om du tycker att det är fel på alla andra, då är det mycket troligt att det är du som behöver ändra på dig en del.

En förändring, som många kan vidta för att komma bättre överens med andra, är att ha överseende med deras misstag eller fel och skriva dem på ofullkomlighetens konto. Varför skulle man göra en sak till en stridsfråga, om den bara har ringa betydelse? Guds ord ger oss detta inspirerade råd: ”Den som skyler överträdelse eftersträver kärlek, men den som håller i med att tala om en sak skiljer dem åt, som äro förtrogna med varandra.” — Ords. 17:9, NW.

Man kan alltså behålla en vän genom att överse med hans fel eller ha fördrag med honom trots hans fel. Det går lättare att göra detta, när vi tänker på att den andre är ofullkomlig och kommer att begå misstag. Vänta dig alltså inte för mycket av andra, utan ta hänsyn till deras oförmåga att vara fullkomliga. Genom att inte fordra allt som tillkommer oss tar vi hänsyn till den andres bristande förmåga. Sådan välvilja hjälper oss att komma överens med andra.

En förståndig människa tänker också på att hon inte kan bete sig likadant eller uppträda på samma sätt mot alla människor. Människor är olika; de har olika personligheter, olika vanor, olika karaktärsdrag. Det som vi kanske anser vara i enlighet med god smak kan en annan tycka vara anstötligt. Ofta är det i mycket små ting som två människor inte kommer överens. Var därför villig att göra eftergifter för att undvika en konflikt på grund av personliga olikheter. Var medgörlig.

Tänk till exempel på den kristne aposteln Paulus. Han var taktfull i sin predikoverksamhet; han försökte förstå tänkesättet hos dem han talade till; han vädjade till deras förnuft. (1 Kor. 9:20—22) När han talade till atenarna, hänvisade han till ett av deras egna religiösa altaren och den inskrift de gjort på det: ”Åt en okänd Gud”, och han citerade också från deras egna skalder för att få dem att förstå hans synpunkter. (Apg. 17:22—28) Aposteln Paulus anpassade sig efter deras sätt att se på saker och ting. Kan vi inte tillämpa samma princip, när vi har att göra med andra? Vore det inte förståndigt om vi anpassade oss efter andras personlighet för att komma bättre överens med dem? Inte så att förstå att vi skulle kompromissa med rättfärdiga principer, men vi bör sträva efter att förstå den andres synpunkter.

En människas naturliga läggning får henne kanske att intressera sig så mycket för andra att hon önskar få veta många detaljer om dem och om vad de har haft för sig. Ett sådant karaktärsdrag kan ge upphov till slitningar; det kan göra det svårt för en människa att komma överens med andra, ty somliga kan anse att vissa saker är deras högst personliga angelägenheter. Hur mycket bättre vårdar man sig inte om det goda förhållandet till andra genom att vara vänlig och likväl samtidigt inte alltför personlig. Din vän kanske anser att han har goda skäl att inte avslöja sin kännedom om vissa saker för dig. Innan du ställer några frågor, bör du alltså tänka efter om de kanske bara kommer att ge upphov till ett spänt förhållande.

Kanske ger en annan persons vanor eller sätt upphov till irritation, vilket gör det svårt för dig att komma överens med honom. Han kanske är ovårdad och slarvig. Att ständigt pika honom för detta, om det nu är hans svaghet, är inte rätta sättet att bevara ett fridsamt förhållande till honom. Detta innebär naturligtvis inte att du skall lägga dig till med hans dåliga vanor. Men innan du kommer med kritik, gör du väl i att räkna till tio — dvs. tänka på tio av dina egna fel. Därefter kommer du att vara i en bättre sinnesstämning för att ge taktfulla förslag, om det alls är på sin plats att ge några.

Ofta har två människor med stark personlighet svårt att komma bra överens. Ingen av dem tvekar, när det gäller att vidhålla att hans åsikter om saker och ting är de rätta. När sådana personer är i nära beröring med varandra, är det inte ovanligt att de går varandra på nerverna. Om ett gräl uppstår, är det bra att komma ihåg att ingendera parten kan kasta skulden på den andra för att de råkade ihop sig, ty man måste vara två för att kunna ställa till ett gräl.

Bibeln erkänner att det förhåller sig så, och därför heter det i det inspirerade råd som ges i Ordspråksboken 17:14: ”Att begynna träta är att släppa ett vattenflöde löst; håll därför inne, förrän kivet har brutit ut.” En liten läcka i en damm, som dämmer upp en stor vattenmassa, kan slutligen medföra en fruktansvärd översvämning. På samma sätt är det när vrede och irritation får ett aldrig så litet utlopp. Det kan utmynna i en störtflod av vredgade ord och handlingar, som vållar skada. Innan en ordväxling leder till något sådant är det därför bäst att överge ämnet eller att gå ifrån den andre, ”förrän kivet har brutit ut”, varigenom man förhindrar en skadegörande ordstrid.

På grund av de många särdragen hos olika människor här på jorden innebär det helt visst en uppfordran att söka komma överens med dem alla. Men det är de kristnas plikt att försöka, ty de har fått denna föreskrift: ”Hållen frid med alla människor, om möjligt är och så mycket som på eder beror.” (Rom. 12:18) Om de kristna skall göra detta, måste de ikläda sig ”den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja i sann rättfärdighet”. (Ef. 4:24, NW) Den ”nya personligheten” är sammansatt av sådana egenskaper som långmodighet, självbehärskning och mildhet, som sätter en i stånd att samsas även med människor som det är svårt att komma överens med.

Den ”nya personligheten” försöker vidare att ha fördrag med andra i överensstämmelse med Skriftens befallning till de kristna att ha ”fördrag med varandra i kärlek”. (Ef. 4:2) Men den ”nya personligheten” följer inte den världsliga hopen i vad det gäller oanständigt skämt och ett felaktigt uppförande, och inte brusar den heller upp i irritation och vrede och skriande. Den ”nya personligheten”, som gör det möjligt för en att komma överens med andra, gör vad som är rätt.

Därför kan det sägas att ens förmåga att komma överens med andra är en mätare för ens kristna mogenhet. En mogen människa vet att man måste vara två för att ställa till ett gräl; dessutom väntar sig den mogne inte för mycket av andra och är villig att överse med ett omoget handlingssätt hos andra. Han vet väl att hans förmåga att komma överens med andra är en tydlig återspegling av hans kristna mogenhet.