Den större lyckan i att ge
I UNGDOMEN är vi böjda för att ta allting för vad det ser ut att vara. Men när vi mognar, när vi blir äldre och förståndigare, inser vi sanningen i det ordstäv som säger: ”Det är inte guld allt som glimmar.” Om vi inte har Guds ord till vägledning, blir det emellertid givetvis så att vi hänger fast vid vissa missuppfattningar på grund av vad saker och ting ser ut att vara.
En av dessa felaktiga uppfattningar har att göra med vårt sökande efter lycka. När vi får gåvor av andra, känner vi stor glädje, och därför är vi benägna att förbise det förhållandet att det finns andra källor till lycka och glädje än att få saker och ting, som till exempel att ha åstadkommit något, att ha utfört en svår uppgift väl. Det är synd att detta förhållande förbises, ty om vi lägger alltför stor vikt vid att få eller ta emot, gör vi vår lycka beroende av att andra ger åt oss.
Men vår vise och kärleksrike Skapare hade inte den avsikten med oss att vi skulle vara beroende av andras gåvor för att vara lyckliga. Hur skall vi förstå det? Jo, på så sätt att en större lycka kommer oss till del genom att vi själva ger, alldeles som Guds Son, Jesus Kristus, lärde oss, när han sade: ”Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.” — Apg. 20:35, NW.
Varför skall det ligga större lycka i att ge än i att ta emot? Därför att den största av alla egenskaper är kärleken, och att vi ger uttryck åt den har makt att göra oss lyckliga. Det förhåller sig så, därför att vi har blivit skapade till dens avbild, om vilken det sägs: ”Gud är kärleken.” Eftersom givandet har lycka till följd, hur lycklig måste då inte Skaparen, Jehova Gud, vara, han som ger ”idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker”! Med rätta kallas han ”den lycklige Guden”. I samma mån som vi söker efterlikna honom i detta avseende, i samma mån kan vi få erfara den större lycka som Jesus talade om. Två som gjorde sitt bästa att efterlikna sin Skapare i detta hänseende var Jesus Kristus själv och aposteln Paulus. De ägnade sitt liv åt att ge, i det att de bokstavligen utblottade sig för att göra andra rika. — 1 Joh. 4:8; Jak. 1:17; 1 Tim. 1:11, NW; 2 Kor. 6:10; 8:9.
Här kan man göra en berättigad fråga: Om det alltså medför större lycka att ge, varför är då folk inte mer givmilda? Det kommer sig av våra första föräldrars synd. Deras uppsåtliga olydnad resulterade i att alla deras ättlingar kom att präglas av en benägenhet för själviskhet, och därför har vi den tendensen att förbise kärlekens betydelse, vikten av att ge åt andra. — 1 Mos. 8:21.
Vidare har vi alla ett mått av försiktig fruktan, som bottnar i vår självbevarelsedrift. Men om inte denna i och för sig tillbörliga drift eller instinkt hålls under kontroll, kan den hindra oss från att vara givmilda. När vi vägrar att fästa oberättigad vikt vid denna drift, innebär det en triumf över självisk fruktan, över oskälig ängslan för framtiden. Att vi ger, fastän våra medel är blygsamma, visar att vi har den tilliten till Gud att vi kan vara givmilda i dag och ändå inte behöva lida brist i morgon. Då är vi lika änkan som Jesus riktade uppmärksamheten på, hon som lade ned allt vad hon hade i offerkistan i templet. Hennes gåva gav till känna den förtröstan hon hyste till sin Gud, Jehova, att hon inte skulle behöva svälta dagen därpå! En sådan förtröstan till Gud, en sådan frihet från otillbörlig ängslan, bidrar likaså till ens lycka. — Luk. 21:1—4.
Denna princip, att det ligger större lycka i att ge än i att ta emot, är förvisso inte begränsad till givandet av pengar. Om den vore det, skulle de materiellt rika ha den största möjligheten till lycka, men så är det inte. Givandet gäller alla våra tillgångar som andra kan ha behov av. En av dessa är tiden. När andra besöker oss eller tar sig tid till att bistå oss på ett eller annat sätt, så gör det oss glada och lyckliga, eller hur? Men för att känna ännu större lycka måste vi ge andra av vår tid. Jesus lovordade ”fåren” på hans högra sida för att de inte endast hade givit honom mat och dryck, kläder och husrum, utan också hade givit honom av sin tid, i det att de såg till honom, när han var sjuk, och kom till honom, när han var i fängelse. Ja, ”att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse”, det tar tid. — Matt. 25:34—36; Jak. 1:27.
Gång efter annan, när vi besöker en vän som på något sätt är nödställd eller är sjuk eller annars behöver uppmuntran, finner vi hur detta faktiskt ger en oväntad utdelning i form av glädje och lycka. Ett exempel på detta ger en äldre dam, som bor i östra delen av Förenta staterna och som är sängliggande, blind och ofärdig av artrit. De som gör sig besväret att besöka henne känner sig ha rönt stort gagn av sammanträffandet på grund av hennes klara förstånd och insikt och hennes gladlynta läggning.
Vidare finns det något sådant som att ge kunskap, som vi besitter, åt andra, som har behov av den. Är det inte så att vi känner oss upplivade därför att vi kunnat ge anvisningar åt en bilist, som stannat och frågat oss om vägen till sin bestämmelseort? Därför känner också de som har kunskap och insikt om Guds uppsåt sådan glädje och lycka, när de finner någon som inser sitt behov av kunskap för att kunna nå sin ”bestämmelseort”, sitt mål, evigt liv! — Joh. 17:3.
En sak som inte får förbises är den lycka som kommer av att vi ger ut av oss själva, av vår personlighet. Detta kan helt enkelt bestå i att vi är redo att le; ett leende kan göra så mycket gott, när det gäller någon som kanske är blyg, generad, modfälld eller tillfälligt nere. Ett uppmuntrande ord och en vänlig hälsning är andra små sätt och medel, genom vilka vi kan ge av oss själva och få känna den större lycka som kommer av att man ger.
Har någon förnärmat dig, försyndat sig mot dig? Också i detta fall kan du få röna den större lyckan av att ge genom att förlåta honom det orätta han gjort dig. Och fortsätt att förlåta, sjuttiosju gånger om det skulle behövas! Om vi vägrar att förlåta — ack, det finns ingenting som kan beröva oss vår lycka och glädje i så hög grad som ett agg som vi går och bär på, en förbittring som vi omhuldar. Det har träffande sagts att ”den som skyler, vad som är brutet, han vill främja kärlek”. Och låt oss komma ihåg att det finns en särskild orsak till att det blir till lycka för oss, om vi förlåter. Då kan vi nämligen med ett rent samvete bedja Gud om att förlåta oss! — Ords. 17:9; Matt. 6:14; 18:22, NW.
Vi kan inte komma ifrån det. Guds principer är välgrundade och rätta. Att få eller ta emot för med sig lycka, men om du vill röna den större lyckan, måste du själv vara generös, söka efter möjligheter att ge av dig själv och av vad du kanske har åt dem som är i behov av det.