Bli inte ”uppretad mot Jehova”
När saker och ting misslyckas på grund av ens egen brist på vishet eller på grund av någon annans misstag, kan man vara benägen att skjuta skulden på Gud.
NÄR saker och ting inte går riktigt som de skall, har människor en benägenhet att skjuta skulden ifrån sig. Och ofta ger man Gud skulden för svårigheterna. Om det råder livsmedelsbrist i ett visst område, kan människor komma med anklagelsen att Gud låter dem gå hungriga. Eller när arbetslöshet orsakar svårigheter frågar somliga: ”Varför låter Gud detta lidande komma över oss?” Men är det verkligen Guds fel?
Det är faktiskt inte så att Gud låter sådana svårigheter komma över människorna, och han är inte partisk — ”han låter ju sin sol gå upp över onda och goda”. (Matt. 5:45) De motgångar som människor får lida i vår tid kommer på grund av att vi alla är ofullkomliga och lever i en ofullkomlig, av människor formad ordning, som till största delen fungerar enligt själviska principer. Dessutom kan man komma i svårigheter blott och bart på grund av att man själv handlar oförståndigt.
I de flesta fall är människor ovilliga att erkänna sina egna brister eller tillstå att den av människor uppbyggda tingens ordning som helhet är förvrängd och bär skulden för världens olyckor. (2 Kor. 4:4; Ef. 2:2, 3) Det förhåller sig alldeles som bibeln säger: ”Det är en jordemänniskas dårskap som vränger hennes väg, och så blir hennes hjärta uppretat mot Jehova själv.” (Ords. 19:3, NW) Eller, som en annan översättning återger detta: ”En människas okunnighet trasslar till hennes situation, och hon brusar upp mot Jehova.” — Byington.
Ett sådant handlingssätt är farligt. Vår förste förfader, Adam, har försett oss med ett varnande exempel. Han åtnjöt ursprungligen många välsignelser och stor frid, hade en fullkomlig kropp och bodde i ett trädgårdsliknande hem på en vacker plats. (1 Mos. 2:7—9) Han älskade det som Gud hade gett honom, men han underlät att visa uppskattning av honom som gett allt det som han hade ett sådant överflöd av, och han gav ingen ära åt honom. När det uppstod svårigheter, var han snabb att skjuta skulden på Gud. Han försökte rättfärdiga sin olydnad, när han sade till Gud: ”Kvinnan, som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.” I själva verket ursäktade han sig för att han inte var lojal mot Gud och inte gjorde bruk av sin ställning som huvudet i sin familj, och han anklagade Gud för att ha gett honom en dålig hustru. — 1 Mos. 3:12.
Genom att Adam tänkte och handlade själviskt blev således hans väg vrängd. Hans hjärtas tillgivenhet vändes bort från Jehova. Han började handla oavhängigt, blev en fiende till Gud och ”förstörde” sin egen och sina efterkommandes väg. (Ords. 19:3, Levande Bibeln) Ja, då synd och ofullkomlighet råder och då var och en går sin egen väg i oberoende, vet ingen vad som kan drabba honom, eftersom ”tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla”. — Pred. 9:11, NW.
De som menar att Gud skall klandras för de icke önskvärda förhållandena kan därför fråga sig själva: Ger jag Gud äran för de goda ting jag äger? Har jag i lyckosamma tider tillskrivit honom min välgång, eller har jag själv tagit åt mig äran? Tackar jag honom för att jag är vid liv som en av hans skapelser? Och har jag förtjänat hans ynnest eller hjälp genom att ägna uppmärksamhet åt hans principer, som finns i bibeln?
BLAND DEM SOM MENAR SIG TJÄNA GUD
De judiska religiösa ledarna under det första århundradet är en illustration av vad som händer när människor, som menar sig tjäna Gud, försummar hans sanningsord och förlitar sig på sitt eget förstånd. (Matt. 15:8, 9) Deras väg blev vrängd, och de blev i själva verket uppretade ”mot Jehova själv”. (Jämför Apostlagärningarna 5:34, 38, 39.) På grund av att Jesus Kristus genom sina ord avslöjade deras orätta tankar lät de döda honom. Längre fram blev de ytterligt vreda på Jesu lärjungar därför att lärjungarna visade dem sanningen från Guds ord. — Apg. 7:54—60.
Sorgligt att säga kan somliga i den kristna församlingen också utveckla en orätt inställning och ge Gud ansvaret för de svårigheter de möter. När någon misslyckas på grund av att han saknar vishet eller till följd av ofullkomlighet eller en annan människas misstag, kan han skjuta skulden på Gud. Någon kan till exempel ta anstöt av vad en broder i församlingen säger eller gör. Den som tagit anstöt kan då säga: ”Så länge han är i församlingen, kommer jag inte att vara med vid mötena.” Eller också kan han säga: ”Om Gud tillåter sådant, vill jag inte vara med i församlingen.” Han kanske beklagar sig med orden: ”Om detta är ett exempel på vad sanningen gör med en människa, vill jag inte ha något med den att göra.”
Är detta ett sunt och nyktert tänkesätt? Hur orimligt är det inte att säga att sanningen skulle göra en människa ond! Och varför skulle man låta sin vrede gå ut över församlingen och därigenom över Gud själv, om man själv tog anstöt av något? Varför skulle någon som bekänner sig vara kristen låta någon annan eller vissa bestämda omständigheter förstöra hans goda relationer med Gud?
Den som yttrar sådana överilade ord visar i själva verket att han är uppretad ”mot Jehova”. Är det förnuftigt? Om någon skulle låta någon annan eller något som händer i församlingen göra att han blir missnöjd eller tar allvarlig anstöt, så vränger han i själva verket sin väg, eftersom han inte använder sina uppfattningsförmågor på rätt sätt. (Hebr. 5:14) I annat fall skulle han inte lägga sig till med en oförnuftig, illojal inställning gentemot Jehova, den sanna kristna församlingens ägare. — Ps. 119:165.
Faran för en kristen är att en sådan inställning kan sätta sig fast i honom. Den kan bli djupt rotad och påverka HJÄRTAT. Den kristne kommer sällan att anklaga Jehova direkt. Men i sitt hjärta kan han vara otålig på Gud, och han kan mena att han har rätt att vara förbittrad, eftersom hans eget hjärta leder honom vilse till att bli uppretad mot Jehova.
Var och en får då och då uppleva något som irriterar honom. Och en person kan känna sig mycket nedstämd och missräknad, kanhända förbittrad. Men han bör ge akt på varningstecknen och ta itu med problemet på skriftenlig grund. (Ef. 4:26) Han bör göra ansträngningar för att lösa problemet omedelbart — om så behövs med hjälp av församlingens äldste. Även om saken inte blir löst på ett för honom tillfredsställande sätt, bör han inte låta sina känslor driva honom till att handla dåraktigt. Han bör vaka över att hans sätt att vandra i sanningen inte blir vrängt. Annars skulle hans förhållande till Gud kunna lida skada, hans syn bli otydlig och hans hjärta bli ”uppretat mot Jehova själv”.
Med tanke på denna fara ger bibeln rådet: ”Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.” (Ords. 4:23) Om vi bevarar vår besinning och inte vränger vår väg genom ett oförståndigt handlingssätt eller dåraktigt tänkesätt, kommer det att bli möjligt för oss att bevara jämvikten. (1 Petr. 1:13) I stället för att skjuta skulden på Jehova kommer vi då att åkalla honom som en kärleksfull Gud som bryr sig om oss. Han kommer att ge oss förstånd och vägleda oss på en jämn och säker stig. — Ords. 3:5, 6.