Är du verkligt tillgänglig?
JEHOVA Gud sätter högt värde på att de som tjänar honom är tillgängliga och lätta att nå. Vi bör förvänta detta. Gud själv har ju gett ett storslaget föredöme i fråga om att vara tillgänglig, i det han lätt kan nås i bön av människor av alla slag, vid alla tider och under alla slags omständigheter. — Ps. 65:3.
Ett bevis för Guds höga aktning för egenskapen tillgänglighet finner vi i att han sände sin Son till jorden och lät honom leva under anspråkslösa omständigheter. Vad var syftet med detta? Bland annat att denne Son, Jesus Kristus, ”skulle bli en barmhärtig och trogen överstepräst”, ”inte ... en som inte kan hysa medkänsla med våra svagheter, utan en som har blivit satt på prov i alla avseenden som vi själva”. Tack vare honom kan vi kristna ”med dristighet att tala ut gå fram till ... [Guds] oförtjänta omtankes tron” och göra det med frimodighet och tillförsikt. (Hebr. 2:17, 18; 4:15, 16; 10:19, 21, 22; NW) Jehova Gud vill att det skall vara så.
I vår tid glider människor i allmänhet oupphörligt isär; kontakter och förbindelser — mellan familjemedlemmar, mellan dem som har myndighetsställning och dem som är underordnade myndigheten — upplöses mer och mer. Detta bör göra att vi mer än någonsin inser hur viktigt det är att vara tillgänglig. Vi har inte råd att låta sådana ogynnsamma världsliga förhållanden tränga in i den kristna församlingen och försvaga den anda av värme och äkta kärlek som råder där. Vilka behöver i synnerhet vara aktpågivna, och hur kan de vara på vakt mot en sådan fara?
Kristna äkta män, som skall älska sina hustrur som sig själva, behöver vaka över denna egenskap. Föräldrar behöver också se till att de är tillgängliga för sina barn, om de inte vill att barnen skall bli retade och missmodiga. Och i varje kristen församling behöver de äldste (tillsyningsmännen) bevisa sig vara verkligt tillgängliga när de har med alla sina bröder och systrar att göra. — Ef. 5:28, 33; Kol. 3:19, 21; 1 Petr. 5:1, 3.
Vi bevisar oss vara tillgängliga
Det som hjälper oss att vara tillgängliga är att vi har ett uppriktigt, äkta intresse för andra. Det räcker inte med att säga att vi är tillgängliga, att vi i vår inställning så att säga har ”dörren öppen” och har en ”välkomstmatta” utlagd. Det är som det heter i ordspråket: ”Många finnas, som ropa ut var och en sin barmhärtighet.” Men det räcker inte med ord. Vi måste visa att vi är verkligt tillgängliga genom det sätt på vilket vi har med andra att göra. (Ords. 20:6; 1 Joh. 3:18) Om vi verkligen bryr oss om människor och är villiga att ge av oss själva för deras skull, kommer de att känna detta.
En äldste i en församling har ett uppdrag av den heliga anden att tjäna som herde under Kristus Jesus. Men detta uppdrag bör inte få honom att känna sig överlägsen andra, eftersom han själv är en del av hjorden som ett av ”fåren”. (Apg. 20:28; 1 Petr. 5:2, 4) I stället bör han känna sig tacksam över att församlingens huvud, Kristus Jesus, har räknat honom värdig att betjäna andra medlemmar av hjorden och att Gud har gjort honom kvalificerad genom att ge honom ett mått av kunskap, insikt och vishet. (1 Tim. 1:12; 2 Kor. 3:5) Sådana andliga rikedomar är som ett ”anförtrott kapital” från Gud. I stället för att känna sig betydelsefull i sig själv kommer han att vara glad över att han, genom Guds oförtjänta godhet, har någonting att ge till nytta för bröderna, nämligen goda råd och kunskap som grundas på och hämtas från Guds eget ord. Långt ifrån att känna sig ”upphöjd” i sina egna ögon kommer han att sträva efter att göra bruk av detta ”anförtrodda kapital” i form av kunskap för att ge lovprisning åt Jehova och åt hans Son, församlingens huvud. — 1 Kor. 4:7; 1 Petr. 4:10, 11.
Visar du att du står till förfogande?
Det är tydligt att du inte kan vara tillgänglig, om du inte finns till hands, så att man kan vända sig till dig. Om Jehova Gud kunde aposteln Paulus säga att ”han i själva verket inte är långt borta från någon enda av oss”. (Apg. 17:27, NW) Guds tjänare Mose var villig att uthärda den påfrestande uppgiften att hjälpa människor med deras problem ”från morgonen ända till aftonen”. — 2 Mos. 18:13—16.
Kristna äldste kan naturligtvis ha många ansvarsuppgifter att ta hand om — de kan ha sina egna familjer som behöver deras uppmärksamhet. De är också intresserade av att ta del i att kungöra de goda nyheterna för dem som tillhör världen av människor, göra lärjungar av så många de kan. Men om de skall vara goda herdar för hjorden, måste de balansera dessa och andra ansvarsuppgifter på ett sådant sätt att de gör sig tillgängliga för bröder och systrar i församlingen som söker upplysningar eller hjälp i personliga frågor och problem.
Vid de kristna mötesplatserna är det ofta helt enkelt en fråga om att du låter andra förstå att du finns där och står till förfogande och är villig att tala. Om man ger intryck av att man alltid är ”upptagen”, är det många som tvekar att gå fram till en. Församlingens register och pappersarbete har ett visst värde, men det är inte detta som visar att man är en sann herde för ”fåren”. Det är bättre att man tar hand om sådant sedan de verkliga, levande ”fåren” själva först har fått tillbörlig uppmärksamhet. — Jämför Ordspråksboken 27:23; Johannes 10:2—4.
Det är naturligtvis utmärkt att ta initiativ i fråga om att visa intresse för andra, gå fram till dem. Detta innebär att följa Guds föredöme, eftersom han inte väntade att människorna först skulle komma till honom, utan själv tog de inledande stegen. (Jer. 7:13, 25; 2 Kor. 5:20; 1 Joh. 4:10, 19) Men också i detta är det viktigt att vi visar att vi inte enbart är ”älskvärda”, inte bara följer ett handlingssätt som går ut på att vara (eller förefalla vara) vänliga och utåtriktade. Vårt intresse måste vara uppriktigt och äkta. — 1 Petr. 1:22.
Lyssnar vi verkligen när någon lägger fram en fråga eller ett problem? För oss kan angelägenheten förefalla obetydlig och till och med litet trivial. Men för den som lägger fram denna sak kan det tyckas vara något mycket stort. Somliga föräldrar gör sig skyldiga till att ”reta” sina barn och göra dem missmodiga genom att inte bry sig om dem eller kanske rentav förlöjliga dem när de lägger fram vissa, till synes små problem. De äldste bör vara på sin vakt mot att göra just detta gentemot dem de betjänar i församlingen. Det är ju tydligt att Jehova Gud inte är sådan. I Jakob 1:5 får vi veta att Jehova Gud inte är motvillig när det gäller att ge oss hjälp med våra problem — problem som helt visst kan se mycket små ut från hans upphöjda synpunkt — utan hör oss och hjälper oss frikostigt, och han blir inte förargad och förebrår oss inte för att vi har kommit till honom med sådana saker.
Vid ett tillfälle kom en del föräldrar med sina små barn till Guds Son. Jesu lärjungar försökte förhindra detta, eftersom de tydligen menade att deras Herre hade mycket viktigare ting att ägna tid och uppmärksamhet åt. Men Jesus blev uppbragt då han såg detta, tillrättavisade sina lärjungar och tog barnen i sina armar och gav dem den uppmärksamhet de sökte. — Matt. 19:13, 14; Mark. 10:13—16.
Det förträffliga föredöme han och hans Fader gav åt oss bör sannerligen förmå oss alla att visa att vi också är verkligt tillgängliga. När vi gör så, kommer vi att bidra till en förträfflig anda i Guds församling, en sann kristen anda av värme och förtroende, kärlek och broderlig tillgivenhet. Vi kommer att visa oss vara en välsignelse för andra och kommer i vår tur att bli rikt välsignade.