Upprinnelsen till Ordspråken
ETT ordspråk har sagts vara ”en stor mängd vishet klädd i så få ord som möjligt”. Det hebreiska ordet för ordspråk, meschalim, har betydelsen jämförelse. Det inbegriper mera än som ligger i vårt svenska ord, som vi anser betyder en kort sats eller sentens, som med några få ord ger uttryck åt en välkänd eller uppenbar sanning.
Ett ordspråk kan liknas vid ett sädeskorn, som — fastän det är litet i sig självt — äger förmåga att vidga sig och tillväxa, så att det slutligen kan ge föda åt millioner. Ett ordspråk liknar också en dyrbar diamant, som — fastän den är liten — kan vara värd en förmögenhet. Till och med ett barn som inte äger någon större styrka kan gömma en diamant och bära den på sig. Men om vi tänker oss diamantens värde omvandlat i järn eller någon annan oädel metall, skulle det behövas många mäns styrka för att förflytta klumpen från en plats till en annan. Så förhåller det sig med ordspråken, som innefattar dyrbar andlig och moralisk vishet. De är tillräckligt små för att det svagaste minne skall kunna bära och bevara dem, och likväl är deras upplysande, lärorika värde oskattbart.
I forntiden, när det inte fanns så gott om böcker, var det naturligt att iakttagelser beträffande liv och leverne sammanfattades i så få ord som möjligt och anförtroddes åt minnet. Folk bar dessa utsagor med sig och citerade dem gång efter annan till gagn för sig. Själva syftet med Ordspråksboken i bibeln framhålls i dessa ord: ”Att man må lära vishet och tukt, så ock urskilja förståndigt tal, taga emot den tuktan som giver insikt, rättfärdighet och rätt och rättrådighet, att giva åt de oerfarna klokhet, åt en ung man kunskap och tankeförmåga.” — Ords. 1:1—4, NW.
Många ordspråk härrörde inte bara från en enda vis mans samlade erfarenheter och iakttagelser, utan från dem som gjorts av många män. I lord John Russells epigram sägs därför ett ordspråk vara ”många människors vishet och en människas kvickhet”. Somliga ordspråk har haft sin upprinnelse i allmänna tilldragelser i det dagliga livet under en viss tidsperiod, och det är nödvändigt att äga kunskap härom för att kunna klargöra hur ordspråket uppkom och hur det skall förstås och tillämpas. För att vi skall få klart för oss det grundläggande, praktiska värdet av den vishet, som finns i ordspråken i Ordspråksboken, så låt oss granska några av dem och begrunda den lärdom de ger.
”Envar som älskar överträdelse älskar en strid. Envar som gör sin ingång hög söker en skräll.”
På olika håll i Palestina nödgades judarna bygga mycket låga dörrar till sina gårdar och hus — de fick inte vara mer än knappt en meter höga — för att hindra ryttare att rida rätt in på gårdarna och i husen och förstöra deras ägodelar. Den som gjorde sin port eller ingångsdörr hög riskerade att drabbas av olycka. Ordspråket kunde också syfta på munnen såsom en ingång som öppnas stort genom skryt och förmätet tal. Sådant tal har en tendens att väcka och vidmakthålla strid, som leder till en skräll.
”’Uselt, uselt’, säger köparen; men när han går sin väg, rosar han sitt köp.”
Detta är ett gängse ordspråk i Österlandet. Köparen säger att det som man vill sälja till honom är ”uselt”. Försäljaren slår ned priset. Köpet kommer till stånd, och köparen går sin väg och skryter med att ha gjort en god affär. Det krävs ingen skicklighet eller erfarenhet för att påstå att en vara är usel eller dålig, men det krävs en viss kunskap och ett visst omdöme för att kunna sätta lämpligt pris på en vara. Om köparen bestjäl säljaren genom att säga att det han funderar på att köpa är ”uselt”, har han inte mycket att skryta över. Han har gjort orätt mot en annan och mot sig själv. Han har lurat sin nästa på pengar, och han har handlat i strid med sitt samvete och har förmodligen förlorat sin medmänniskas förtroende. Därför har han just inte något skäl till att skryta eller rosa sig.
”En konungs hjärta är såsom strömmar av vatten i Jehovas hand. Överallt dit han har lust vänder han det.”
Detta ordspråk anspelar på den i Österlandet vanliga metoden att bevattna jorden. Många kanaler grävs från ett vattendrag, och genom att öppna en viss dammlucka kan jordbrukaren leda vattnet vart han önskar. På samma sätt kan Jehova leda en konungs tankar i överensstämmelse med sin vilja och anordning. I dessa ord påpekas det också att Jehova styr människans ande, därigenom att han har tillträde till hennes innersta tankar och känslor — en förmåga som mänskliga konungar inte kan göra anspråk på att äga.
”Såsom snöns svalka på en skördedag, så är en pålitlig budbärare för avsändaren; sin herres själ vederkvicker han.”
Ett utvalt fåtal i Österlandet hade snöhus, dvs. underjordiska förrådsrum, som man grävt ut och fyllde med snö för sommarbruk. Snön från Libanon eller Hermon lade man i vinet eller andra drycker, för att de skulle bli mer uppfriskande i skördetiden. Folk i allmänhet kylde emellertid sina drycker genom den enkla metoden avdunstning. De doppade ett tygstycke i vatten, lindade det om lägeln och hängde sedan upp den i solgasset. Genom avdunstningen avgick värmen från vinet, och genom detta förfaringssätt blev vinet nästan lika kallt som is. Goda nyheter är lika uppfriskande för själen som en kall dryck i skördetiden.