Frågor från läsekretsen
● Skall man av det som sägs i den nya boken, ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga”, dra den slutsatsen att det verkligen finns levande skapelser på andra planeter? — R. B., Förenta staterna.
Nej, det säger inte boken. I paragraf 24, på sidorna 384 och 385 i denna bok, heter det: ”I all evighet kommer jorden att åtnjuta en utmärkelse, som ingen annan planet i hela den ändlösa rymden kommer att äga. I all evighet, ibland allt skapat, kommer den att vara ett härligt åskådningsexempel till Jehovas lov och pris. Inte så att förstå att den blir den enda planet som någonsin blir bebodd, utan så att den blir den enda planet till vilken Skaparen av alla goda ting sände sin enfödde Son för att bli människa och dö såsom ett offer för att rädda planetens inbyggare från synden och dess straff, döden. Den kommer att vara den enda planet på vilken Jehova förmedelst sin Son, Jesus Kristus, har utkämpat ’striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag’ för att visa sin makt över alla sina fiender i himmelen och på jorden och för att hävda och rättfärdiga sig själv såsom den universelle suveränen. — Jeremia 50:25; Psalm 140:8; Apostlagärningarna 4:24; NW.”
Det som framhävs här är detta: Det skall aldrig mer bli nödvändigt för Guds Son att dö en offerdöd för att återlösa levande skapelser från synden och döden. Aldrig mer skall det bli nödvändigt för Jehova Gud att hävda och rättfärdiga sig själv såsom den universelle suveränen. Detta har skett en gång för alla här på jorden. Även om Skaparen någon gång i framtiden skulle låta befolka andra planeter — vilket vi inte vet något om —, så skulle det likväl inte mer behöva ske att Jesus offrade sig och att Jehovas suveränitet hävdades. De stridsfrågor som hör samman med dessa föranstaltningar har för alltid blivit avgjorda. — Hebr. 9:28; 10:12.
En del forskare och andra människor här i världen har spekulerat mycket över huruvida det finns liv på andra planeter nu för tiden. Man vet ingenting härom med bestämdhet. Bibeln visar avgjort att det existerar ett mycket stort antal andliga skapelser, men den uppenbarar inte huruvida det finns fysiska skapelser på andra planeter. — Upp. 5:11; Matt. 26:53.
De kristna behöver emellertid inte känna sig oroade av några spekulationer över huruvida det nu finns liv på andra planeter eller huruvida det kommer att finnas liv där i framtiden. Människan har blivit satt här på jorden, och av bibeln vet vi att rättfärdiga människor skall få fortsätta att leva här på jorden i evighet. (Ps. 37:29; 115:16; Pred. 1:4) Vi kan tryggt lita på detta, vad Gud än kommer att uppenbara i framtiden om liv på andra planeter. — Se Skapelsedramat i bilder, sidan 96, stycket 3, som utgavs år 1914.
● Är det rätt och tillbörligt av en kristen att begagna de olika förmåner som det borgerliga samhället erbjuder eller att ta emot förnödenheter som blivit sända till av katastrofer drabbade områden? — P. A., Salvador.
Ja, det är det. Myndigheterna vidtar sådana anordningar för att de som är i behov av dem skall kunna begagna dem.
De kristna betalar skatt, såsom de världsliga myndigheterna kräver. (Rom. 13:1, 6, 7) När behov uppstår kan en kristen, som enligt lag är berättigad till socialhjälp, om han så önskar, med rätta ta emot skattemedel, som ställs till förfogande för att sådana hjälpåtgärder skall kunna vidtas.
Det finns emellertid karaktärslösa människor, som inte är sanna kristna och som i många fall har skaffat sig sådan hjälp genom ett bedrägligt förfarande. Somliga har undanhållit fakta beträffande sin verkliga ekonomiska ställning. Andra har vägrat arbeta, fastän de har haft förmåga härtill. I vissa fall har hela familjer, genom olika manipulationer, levat på socialhjälp i många år, fastän dess medlemmar egentligen inte varit berättigade härtill. En sann kristen kan inte handla så. Han måste vara ärlig, sanningsenlig och rättskaffens. Han bör ha ett rent samvete inför Gud och människor. — Ords. 3:32; Apg. 24:16.
De kristna tänker med rätta på den princip som aposteln Paulus gav uttryck åt i 2 Tessalonikerna 3:10: ”Om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.” De vet också att ”om någon icke drager försorg om dem som äro hans egna, och i synnerhet om dem som äro medlemmar av hans hushåll, har han förnekat tron och är värre än en människa utan tro”. (1 Tim. 5:8, NW) De glömmer inte heller att ”förvärv av gods med falsk tunga är en flyktig dimma, jagad av dem som söka döden”. (Ords. 21:6, Åk) Ansvarskännande, friska och starka kristna kommer alltså att arbeta för att skaffa sig livets nödtorft, när detta är möjligt, och kommer inte att söka socialhjälp eller annat ekonomiskt bistånd genom att handla olagligt och bedrägligt.
Om det bleve känt att en åt Gud överlämnad kristen på orätta och olagliga grunder skaffat sig sådan hjälp, skulle han inte kunna ha ”ett förträffligt vittnesbörd från människor utanför” den kristna församlingen, och inte från dem som befinner sig inom den heller för den delen. De som handlar så är ”lystna efter ohederlig vinning”. Människor av det slaget är följaktligen inte kvalificerade att bli förordnade till tjänare i den kristna församlingen. — 1 Tim. 3:1, 7—9, NW.
En verklig kristen är villig att arbeta. Men han kan förlora sitt arbete av en eller annan orsak. Om det då finns någon anordning för arbetslöshetsunderstöd el. dyl., kan man inte göra någon skriftenlig invändning mot att han tar emot detta under den tid han söker annat arbete. Den som får sådant understöd, under det att han söker annat arbete, kan kanske rentav under denna tid ägna mera tid än vanligt åt förkunnartjänsten. Men det skulle inte vara passande och rätt av en kristen att vägra att arbeta och direkt planera för att få fortsatt understöd i det oändliga, bara för att kunna ägna mera tid åt predikoverket. Och om den arbetslöse därtill förväntas använda tid och krafter till att söka en ny anställning för att alls vara berättigad till understödet i fråga, vore det otillbörligt av honom att ta emot pengarna men underlåta att rätta sig efter dessa fordringar. När den kristne erbjuds ett lämpligt arbete, bör han inte tacka nej till erbjudandet och oärligt söka fortsätta att få arbetslöshetsunderstöd eller annat jämförbart ekonomiskt bistånd. Han vet att bibeln inte innehåller några gillande ord om oärlighet eller lättja. Skriften anbefaller ärligt, hårt arbete. — Ef. 4:28; Pred. 3:22.
Om en kristen på grund av rådande omständigheter, som han inte nu kan göra något åt, lever på något slag av socialhjälp, bör han visa gott omdöme, när han använder medel som ställs till hans förfogande. Dessa medel är avsedda att täcka hans verkliga behov och ges honom bara därför att han råkat i ett ekonomiskt nödläge; de är inte avsedda att tillfredsställa hans begär efter onödiga lyxartiklar.
Det händer ibland att myndigheterna på grund av översvämningar, jordbävningar eller andra svåra olyckor förklarar ett visst område för katastrofområde, och man vidtar åtgärder för att undsätta katastrofens offer med olika förnödenheter. Mat och andra nödvändighetsartiklar kan dessa människor vara i mycket stort behov av, och bland dem kan också finnas sanna kristna. Under sådana omständigheter kan en kristen med rätta ta emot den hjälp myndigheterna erbjuder. Men en sann kristen söker inte dra orättmätig fördel av sådana föranstaltningar, ty han inser att han kan ta emot hjälpen endast om han verkligen är i behov av den. Guds trogna tjänare önskar bete sig ”ärligt i allting”. — Hebr. 13:18, NW.
I somliga länder har det emellertid gjorts andra anordningar, som folk kan utnyttja oavsett om de lider nöd eller inte. Det kan gälla vilka som helst former av stöd från ”det allmänna”: fri läkarvård, arbetslöshetsunderstöd eller ålderspension. De som är lagligen berättigade till sådant understöd kan naturligtvis göra anspråk härpå.
● Hur blev de ogärningsmän, som hängdes bredvid Jesus Kristus, fästade vid tortyrpålen? Spikades de fast eller bands de vid den? — R. P., England.
Det är möjligt att de bands vid pålen. Om de romerska metoderna för hängning heter det i The Imperial Bible Dictionary (band 1, sidan 377): ”När man kom fram till avrättningsplatsen, kläddes brottslingen av nära nog in på bara kroppen och antingen bands eller spikades fast vid korset, som sedan restes och ställdes upprätt.” Om man i Kristi och ogärningsmännens fall hade följt den judiska sedvänjan vid hängning, skulle de först ha dödats, och därpå skulle de döda kropparna ha fästs vid pålen. (5 Mos. 21:22, 23; Jos. 10:26) Men nu hängdes de levande. (Luk. 23:32—46) Det var alltså enligt romersk sed som de blev hängda, och denna innebar antingen att den dömde bands vid pålen eller spikades fast vid den.
Vi vet att Jesus Kristus blev fastspikad vid tortyrpålen. Vid några tillfällen efter sin död och uppståndelse framträdde Jesus i kroppar av kött som bar märken efter detta slag av hängning. Vid ett tillfälle uppmanade Jesus Tomas att undersöka de sår, som spikarna hade gjort i hans händer. (Joh. 20:19—29) Av Skriftens ord framgår det alltså visserligen att Jesus spikades fast vid tortyrpålen, men bibeln anger inte med någon bestämdhet om ogärningsmännen, som hängde bredvid Jesus, spikades eller bands vid sina pålar. På sidan 141 i boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset ser vi därför till exempel att Sällskapet Vakttornet har tagit hänsyn till Skriftens ord i saken men också har tagit fasta på att de romerska metoderna för hängning omfattade både spikning och bindning. På bilden ses Jesus vara fastspikad vid sin tortyrpåle, medan ogärningsmännen ses vara fästa vid sina på det enklaste sättet; de är bundna vid dem.
● Måste en person fullgöra alla löften han givit Gud, innan han blev en åt Gud överlämnad kristen? — R. J., Förenta staterna.
Löften får man inte ta lättvindigt, vilket framgår av bibelns ord i Predikaren 5:3—5: ”När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria. Det är bättre, att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det. Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke inför Guds sändebud [ängeln, Äldre sv. övers.; NW], att det var ett förhastande.”
När en person ger ett högtidligt löfte åt Gud, gör han detta av egen drift, frivilligt, inte under tvång. Om man har givit ett löfte, bör man alltså vara villig att infria det. Eftersom detta är en så allvarlig sak, anbefaller Skriften att man ingående betänker vilka plikter man tar på sig, när man ger ett löfte. I Ordspråksboken 20:25 heter det: ”Det är farligt för en människa att obetänksamt helga något och att överväga sina löften, först när de äro gjorda.” Löften åt Gud bör alltså inte behandlas lättvindigt. Man bör ge sådana löften först sedan man noggrant tänkt över saken, inte på grund av någon känslostämning eller tillfällig entusiasm.
Äktenskapslöften kan belysa dessa detaljer. En person bestämmer sig kanske för att gifta sig. Giftermålet är något som han ingår av egen fri vilja. Han handlar vist om han tänker igenom saken i förväg, sätter sig in i vilka förpliktelser han kommer att få sedan han gift sig. När han så avlägger äktenskapslöftet inför Gud och mänskliga vittnen, bör han förstå hur allvarligt detta löfte är och förbli trogen sin äktenskapspartner. (Matt. 19:4—6) Oberoende av vem det är som förrättar vigseln, måste han infria sitt löfte, om äktenskapet är lagligt, och ett sådant äktenskapslöfte fortsätter att gälla, när han blir en åt Gud överlämnad kristen.
Någon har kanske frivilligt avgivit något annat personligt löfte åt Gud i det flydda, innan han blev en överlämnad kristen. Det var något mer än en önskan eller en förhoppning som han gått och burit i sinnet eller givit uttryck åt inför en vän; det var ett högtidligt löfte åt Gud. Han var inte tvungen att avge löftet. Men nu vill han kanske bli befriad ifrån det. Han frågar då någon annan, om löftet alltjämt kan anses gälla. Men man bör ha klart för sig att en annan människa inte befinner sig i en sådan ställning att hon kan befria den som har avlagt löftet från de förpliktelser, som han har iklätt sig genom att avge ett högtidligt löfte åt Gud. Detta är en sak mellan den som avlagt löftet och Jehova Gud. — Rom. 14:4.
Löftet var kanske inte något som fordras enligt bibeln. Men om löftet inte är i strid med Skriften, är det tillbörligt att hålla detta löfte, även om det skulle medföra problem längre fram i livet.
Men en människa kan också, innan hon lärde känna sanningen i Guds ord, ha avgivit ett löfte om att göra något som är i strid med Jehovas vilja. Hon får kanske upp ögonen för denna motsättning, efter hand som hon studerar bibeln. Hur bör hon då betrakta detta löfte, som inte är i överensstämmelse med Guds vilja, som uppenbaras i Skriften? Hon måste avgöra den saken själv, men det blir ett vittnesbörd om hennes trohet mot Jehova, om hon handlar i överensstämmelse med Guds klart och tydligt framställda vilja. Detta innebär att hon måste vidta definitiva åtgärder, t. ex. avstå från orena vanor eller sluta upp med att ha sådant umgänge, som är orent och otillbörligt från Guds ståndpunkt. Att man på detta sätt visar sin hängivenhet för Jehova medför välsignelse. (2 Kor. 6:16—18) En människa kan inte överlämna sig åt Gud genom Kristus, om hon inte gör ett sådant löfte ogiltigt.