Låt dig ödmjukt formas i enlighet med Jehovas frälsningsväg
”Det ödmjuka folket skall du frälsa; men dina ögon är emot de högmodiga.” — 2 Sam. 22:28, NW.
1. Vad hände i Jehovas vittnens församlingar år 1972?
I SEPTEMBER år 1972 ägde en stor förändring rum i Jehovas vittnens församlingar över hela världen. Från år 1932 och fram till år 1972 hade det i varje församling funnits en man som betraktades som ”församlingens tillsyningsman”, och i många fall hade han tjänat i åratal i denna ställning. Men år 1971 blev det med hjälp av bibeln påvisat att de kristna församlingarna under det första århundradet hade en krets av äldste eller tillsyningsmän i stället för bara en tillsyningsman. (1 Tim. 4:14; Fil. 1:1; NW) Med anledning härav började man återigen följa denna skriftenliga anordning, så att det blev möjligt att en krets av äldste fungerade i varje församling och likaså ett årligt rotationssystem för ordförandeskapet inom denna krets i församlingarna. På så sätt skedde det i de flesta av Jehovas vittnens 28.407 församlingar som fanns i september 1972 att en annan man tillträdde som presiderande tillsyningsman i församlingen.
2. Hur var förändringen i fråga om organisation en ytterligare hjälp att identifiera Guds folk på jorden i vår tid?
2 Hur reagerade de som tidigare var ”tillsyningsmän i församlingen” eller ”församlingstjänare”? Nästan varenda en av dem godtog ödmjukt förändringen och kände uppskattning av att Jehova hade fört sin organisation till närmare överensstämmelse med den tidiga kristendomen. Dessa män tog villigt ett steg nedåt i den betydelsen att de blev en del av en krets av äldste, bestående av likar, i stället för att vara den individ som betraktades som församlingens tillsyningsman. Skulle en sådan förändring kunna göras i någon världslig organisation, dvs. skulle man kunna ta alla i nyckelställning och låta dem rotera till andra ställningar, utan att det skulle bli katastrofartade följder? Knappast. Men detta var möjligt bland Jehovas vittnen, eftersom de är människor som ”inte gör något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet håller före att de andra är ... överlägsna”. — Fil. 2:3, NW.
3. Hur kommer det sig att Jehovas vittnen äger anspråkslöshet i sinnet och ödmjukhet?
3 Men hur kommer det sig att Jehovas vittnen har sådana egenskaper? De är födda syndare och är behäftade med den dödsbringande sjukdom som synden utgör, alldeles som kung David och alla andra människor. (Ps. 51:7) De har emellertid lärt sig att om de i ödmjukhet låter sig formas i enlighet med Jehovas väg, så kan det leda till frälsning från ett sådant tillstånd, alldeles som det ledde till att Naaman blev frälst eller botad från spetälska. I Naamans fall var Jehovas väg den enda vägen. Gud hade en anordning genom sin profet Elisa, och Han skulle inte ändra sig. När Naaman väl ödmjukade sig och rättade sig efter denna anordning, blev han välsignad genom att han fick bot och lärde känna sanningen. Ödmjukhet är alltså någonting som vi också måste lära.
4. Vilken innebörd är förknippad med de hebreiska, grekiska och svenska ord som gäller ödmjukhet?
4 Det ord i de hebreiska skrifterna som översätts med ”ödmjukhet” eller ”saktmod” kommer från ett rotord som betyder ”vara nedböjd”. Ödmjukhet, saktmod och anspråkslöshet är ord som är förbundna med innebörden i just detta ord. Det ord som ursprungligen användes i de kristna grekiska skrifterna sätter ett nära samband mellan ödmjukhet och anspråkslöshet i sinnet. Det svenska ordet ödmjukhet betydde från början ungefär ”beskaffenhet att lätt bli mjuk”. Det leder tanken till frihet från stolthet eller förmätenhet.
Hur man uppnår ödmjukhet
5. Vad hjälper oss att inse behovet av att uppodla ödmjukhet?
5 Ödmjukhet är en egenskap som kan uppodlas. Först av allt måste man ha önskan att vara ödmjuk. Denna benägenhet befrämjas helt visst av att man läser bibeln. I bibeln läser vi att ”Gud står emot de högmodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka”. (Jak. 4:6, NW) Vi kommer då att inse att Jehova vill att vi ”vandrar i ödmjukhet inför” honom. (Mik. 6:8) Vår önskan att behaga Gud gör alltså att vi vill utveckla egenskapen ödmjukhet.
6. Varför får vi hjälp att vara ödmjuka genom att uppskatta vårt förhållande till Jehova?
6 Nära förbundet med detta är att vi har verklig uppskattning av vårt förhållande till Jehova. Vi skall ha tillbörlig fruktan för honom, dvs. vördnadsfull respekt, fruktan att misshaga honom, i det vi vet att det han kräver av oss är rätt. (Ps. 111:10; Ords. 8:13) Och Salomo förband fruktan för Jehova med ödmjukhet, när han sade: ”Lön för ödmjukhet och för Jehovás fruktan är rikedom, ära och liv.” — Ords. 22:4, Åk.
7. Vad gör Jehovas exempel för oss i detta sammanhang?
7 Jehovas exempel på saktmod eller ödmjukhet är också till hjälp för oss. (2 Sam. 22:36; Ps. 18:36; NW) Han visar barmhärtighet och medkänsla med syndare; ja, han gick till och med så långt att han gav sin Son som ett offer för människans synder. (1 Joh. 4:10) Om Jehova, den störste i universum, är ödmjuk, bör då inte vi likaså vara det, vi som är obetydliga skapelser?
8. Hur får vi genom Jesu gärningar och ord hjälp att utveckla ödmjukhet?
8 Det mönster Jesus gav är också något vi behöver efterlikna, om vi är kristna, Kristi efterföljare. (1 Petr. 2:21) Var det inte förutsagt att han skulle vara ”fattig” eller ”ödmjuk” (NW), då han kom till Jerusalem för att framställa sig som konung? (Sak. 9:9; Matt. 21:5) Som Ordet, Guds förstfödde Son i himmelen, hade han som blev Jesus helt visst en hög ställning, men ”när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden”. Och Paulus gav församlingen i Filippi det visa rådet: ”Bevara denna sinnesinställning i er, som också fanns hos Kristus Jesus”, den sinnesinställning som inbegrep egenskapen ödmjukhet. (Fil. 2:5—8, NW) Som människa på jorden omtalade Jesus hur värdefull egenskapen ödmjukhet är och uppmuntrade sina lärjungar att vara ödmjuka som ett litet barn, och han påminde dem om att ”den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd”. — Matt. 23:12; 18:4.
9. Vilken uppgift har bönen när det gäller att bli anspråkslös i sinnet?
9 Någonting annat som hjälper oss att bli ödmjuka är bönen. Den tjänar till att påminna oss om Guds storhet och vår obetydlighet, det förhållandet att det finns andra som vill komma in i eller vidmakthålla ett gott förhållande till vår ”Fader”. Och vilken underbar föranstaltning har inte Jehova gjort genom sin Son, så att vi kan få våra synder förlåtna! Bönen hjälper oss att komma ihåg att vi i oss själva verkligen inte har någonting att vara stolta över. — Matt. 6:9—12.
10. Hur passar kärleken in i dryftandet av ödmjukhet?
10 Egenskapen kärlek, en av Guds andes frukter, är nödvändig när vi utvecklar anspråkslöshet i sinnet. (Gal. 5:22) ”Kärleken ... uppblåses icke.” (1 Kor. 13:4) Vi lär oss inse att den viktigaste kärleken är vår kärlek till Jehova och att vi därutöver skall älska vår nästa som oss själva, dvs. vi skall ställa andra människor i jämbredd med oss själva, inte tänka högre om oss själva än om dem. (Matt. 22:37—39) Jehovas vittnen önskar vara ödmjuka. De vet genom sitt studium av bibeln att Jehova kräver detta av dem. De har begrundat Jehovas och Kristi Jesu exempel i förbindelse med detta. De begagnar sig av den föranstaltning som bönen utgör, och de fortsätter att arbeta på att lägga i dagen kärlek, den egenskap som Jesus sade skulle identifiera hans efterföljare och som hjälper dem att uppodla anspråkslöshet i sinnet. — Joh. 13:34, 35.
Det behövs ödmjukhet i vår tid
11, 12. Hur hjälper oss ödmjukheten i den hatfyllda världen?
11 Genom att vi utvecklar egenskapen ödmjukhet får vi hjälp att stå ansikte mot ansikte med de utmaningar som förekommer i den nutida, själviska, hatfyllda världen. Gud inspirerade aposteln Paulus att förutsäga att människorna ”i de yttersta dagarna” skulle ”vara själviska ... övermodiga”. (2 Tim. 3:1, 2) Denna inställning har fått ett starkt grepp om människor i alla levnadsställningar, och vi vill verkligen inte låta den smitta av sig på oss.
12 Människor medger villigt att striderna mellan människor av skilda nationaliteter eller olika raser uppstår till följd av ”stolthet” på grund av nationalitet eller ras. Men stolthet är motsatsen till ödmjukhet, och ”stolthet går före undergång, och högmod går före fall”. (Ords. 16:18) Vill vi stöta samman med Gud på grund av stolthet över nation eller ras? Det skulle betyda vår undergång.
13. Hur hjälper ödmjukheten kvinnor i den nuvarande onda tingens ordning?
13 Rörelsen för kvinnornas frigörelse är någonting som människor över hela världen har gjorts medvetna om. Somliga kvinnor som är anhängare av denna rörelse betraktar bibeln som en bok framställd av män, och de hävdar högmodigt att det skriftställe som säger att mannen ”är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet”, inte är någonting annat än en manlig chauvinists uppfattning. (1 Kor. 11:7) Dessa kvinnors stolthet har fört dem i direkt konflikt med Jehova, som inspirerade nedskrivandet av bibeln. Ni kvinnor som vill få Guds godkännande, undviker ni sådan brist på ödmjukhet? Aposteln uppmanade männen i den kristna församlingen: ”Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand.” Finner inte ni kvinnor att om ni också rättar er efter denna bibliska föreskrift, så gör det att det blir mycket lättare att vara undergiven och leder till ett lyckligare liv? — 1 Petr. 5:6, NW.
14. Hur kan familjens överhuvud visa ödmjukhet?
14 Tanken på mannens ledarskap kan naturligtvis föras till ytterlighet. För att fullgöra sin uppgift som far och äkta man behöver mannen i familjen vara ödmjuk, inse sina egna brister och arbeta för att övervinna dem, och han behöver också tillstå de misstag han begår. Ödmjukheten bör leda till att han har medkänsla och tar hänsyn till de övriga i familjen, innan han fattar viktiga beslut. Den bör också hjälpa honom att vara förlåtande mot de andra i familjen och att inte förvänta fullkomlighet av dem i högre grad än Jehova förväntar det av honom. Ödmjukheten hjälper verkligen alla i familjen att övervinna problem som uppkommer genom skillnaderna mellan man och kvinna och mellan ung och gammal. Anspråkslöshet i sinnet hjälper oss att fortsätta att ha ”fördrag med varandra i kärlek”. — Ef. 4:2.
15. Hur hjälper oss ödmjukheten i samband med att vi predikar och uthärdar förföljelse?
15 Ödmjukheten är en hjälp för oss när det gäller att ta del i det arbete som Jesus sade skulle bli utfört innan slutet på den nuvarande onda tingens ordning kommer. Han förutsade ett världsvitt predikoarbete, ett arbete med att förkunna för andra om Riket, Guds regering, genom vilken han kommer att styra jorden. (Mark. 13:10) Anspråkslöshet i sinnet hjälper oss att ta hänsyn till deras uppfattning som vi predikar för; den hjälper oss att förstå deras ställning när vi samtalar med dem. Jesus förutsade också att hans efterföljare skulle bli hatade — förföljda på grund av att de följer honom. (Matt. 24:9) Ödmjukheten hjälper oss att oförskräckt möta sådant motstånd, därför att vi inser att Jehova är allenarådande. Därför gör vi inte uppror mot honom för att han tillåter att detta händer. Vi ser upp till det föredöme Jesus gav i fråga om att oförskräckt möta förföljelse, i det han fortsatte att vara ödmjuk inför dem som smädade honom och förblev lojal mot sin Fader. — 1 Petr. 2:23.
16. Varför är ödmjukheten till hjälp i fråga om tuktan?
16 Den ödmjuke tar emot råd och tuktan. ”Tuktans tillrättavisningar är livets väg.” (Ords. 6:23, NW) De som är stolta blir upprörda när de får råd; de menar att de egentligen inte gör något orätt. Men de som äger anspråkslöshet i sinnet inser att de begår misstag, och de uppskattar att bli korrigerade. ”Väl synes all aga för tillfället vara icke till glädje, utan till sorg; men efteråt bär den för dem som hava blivit fostrade därmed en fridsfrukt, som är rättfärdighet.” (Hebr. 12:11) De som tar emot råd och tuktan får alltså hjälp att göra goda andliga framsteg.
Nutida exempel på ödmjukhet
17. Hur fick en ung man hjälp genom att han ödmjukt erkände att han var analfabet?
17 Om du inte kunde läsa, skulle du då vara ödmjuk nog att tillstå det och be om hjälp? En ung man i Västafrika har berättat följande: ”Jag kände mig olycklig därför att jag vid nitton års ålder inte kunde läsa och skriva. Men en dag fick jag veta att Jehovas vittnen bedrev undervisning i läsning och skrivning i sin Rikets sal. Fastän jag inte var ett vittne, lät de mig vara med vid undervisningen. Lektionerna ingick i ett av deras församlingsmöten, och för att visa uppskattning brukade jag vara med vid den återstående delen av kvällsprogrammet. Jag njöt mycket av dessa möten, och jag längtade efter att hålla ett tal som de andra unga männen gjorde. En av dem satte i gång ett bibelstudium med mig. På mindre än två år lärde jag mig inte bara att läsa och skriva, utan jag kunde också kvalificera mig för tjänst på fältet, symbolisera mitt överlämnande genom att bli döpt och glädja mig åt det lyckliga privilegiet att få vara pionjär.” Den här mannens ödmjukhet gjorde det möjligt för honom att lära sig läsa och skriva, komma till kunskap om sanningen och bli en heltidsförkunnare som delar med sig av sanningen åt andra.
18. Hur kunde en högmodig man ändra sig? Vad blev resultatet?
18 I samma del av världen bodde en man som inte var så ödmjuk. Ja, han sade högmodigt till det Jehovas vittne som besökte honom att han inte behövde ha någon som undervisade honom, en direktör i ett stort företag, eftersom han kunde studera bibeln själv. Han tog dock emot en inbjudan att vara med vid ett av församlingens möten. Han blev mycket imponerad av skolan i teokratisk ämbetsutövning och började vara närvarande regelbundet. Han lät snart skriva in sig i skolan, och hela hans inställning förändrades, allteftersom han började ta emot och tillämpa de råd han fick i skolan. Han bad om ett bibelstudium i hemmet och gjorde goda framsteg. Ja, han ödmjukade sig och har nu privilegiet att tjäna som en överlämnad och döpt tjänare åt Jehova Gud.
19. Hur visade en blind prästman ödmjukhet?
19 På en ö inte långt från Australien kom ett ungt vittne i kontakt med en äldre man, och efter många besök satte vittnet i gång ett studium med en grupp på mellan fem och tio personer. Vid varje besök studerade man två eller tre timmar. En äldre man som var blind var alltid närvarande och visade djup kärlek till bibeln. Han började snart tala med alla han träffade om de sanningar han lärde sig. Senare fick man veta att den här blinde mannen var lutheranernas pastor där på platsen. Inom några månader började denna grupp vara närvarande vid några av Jehovas vittnens möten, fastän de måste gå till fots mellan två och en halv och tre timmar för att göra det. Inom kort sade den gamle pastorn till andra medlemmar av kyrkan att han skulle lämna kyrkan, därför att han insåg att det han tidigare hade förkunnat inte var sanningen. Ja, han var ödmjuk nog att tillstå det oriktiga i sin tidigare livskurs och vidtog åtgärder för att komma i överensstämmelse med Jehovas frälsningsväg.
20. Vad var orsaken till att en annan prästman gick ur sin kyrka?
20 En annan ödmjuk prästman blev kontaktad i ett samhälle på en ö i södra Stilla havet, och även han gick med på ett bibelstudium i hemmet. Han såg snabbt skillnaden mellan sin kyrkas läror och bibeln, och efter bara två studietillfällen gick han ur kyrkan. Hans tidigare umgängesvänner blev oroade över att han gick ur kyrkan och försökte övertala honom att fortsätta att vara deras predikant. Han talade om för dem att han nu skulle träda upp till försvar för den sanna kristendomen och ingenting annat. Hans andliga framsteg fortsatte, och nu är han en döpt tjänare åt Jehova och hjälper andra att lära känna sanningen.
21. a) Vad inbegriper ”den nya personligheten”? b) Vilket gott lovord har uttalats beträffande Jehovas vittnens ”nya personlighet”?
21 Aposteln Paulus uppmanar: ”Avkläd er den gamla personligheten med dess sedvänjor och ikläd er den nya personligheten, ... ikläd er de ömma känslorna medlidande, vänlighet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet och långmodighet.” (Kol. 3:9—12, NW) En del av den nya kristna personligheten består alltså av anspråkslöshet i sinnet, ödmjukhet. Jehovas folk visar sig äga dessa egenskaper, och detta verkar tilldragande på andra. Detta förhållande blir belyst genom följande brev, som kom till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor på Filippinerna från direktören för ett företag där två vittnen är anställda: ”Vi håller för närvarande på att omorganisera vår fabrikationsavdelning, och i detta sammanhang skulle vi vilja veta om ni vill ha vänligheten att hjälpa oss i vårt sökande efter skickliga arbetare. Det starkaste skälet till att vi tog kontakt med er är att vi genom iakttagelse, ingående studium och erfarenhet har fått klart för oss att personer som tillhör er organisation är mycket pålitliga i fråga om att utföra varje uppgift, som de får sig ålagd, med osjälvisk flit och ärlighet, och vi är också förbluffade över deras förmåga att förstå och anpassa sig efter existerande problem i fråga om ekonomi och arbetskraft.”
22. Hur visade ett vittne uppskattning av församlingens möten, och vad blev resultatet?
22 Fastän Jehovas vittnen gör väl ifrån sig när det gäller förvärvsarbetet, glömmer de inte att det är Jehova som skall ha äran, och de fortsätter att sätta värde på privilegiet att vara med vid den kristna församlingens möten för att fortsätta att utveckla ”den nya personligheten”. Ett ungt kvinnligt vittnes familj blev nödställd, och hon måste söka ett förvärvsarbete för att hjälpa till med ekonomin. I samband med att hon blev utfrågad för anställningen fick hon klart för sig att det krävdes att hon skulle arbeta under tider då församlingen hade en del av sina möten, och arbetsgivaren vägrade att ändra på detta. Hon sade då till honom: ”Jag behöver det här arbetet, men jag kan inte byta bort min tro mot ett arbete”, och så förklarade hon att hon avstod från det. Men två dagar senare sände direktören ett bud till Rikets sal för att söka upp henne och erbjuda henne anställningen med tid avsatt för alla möten. Jehova välsignade henne för hennes ödmjuka ansträngningar att behaga honom.
23. a) Hur gav en resande tillsyningsman uttryck åt en ödjmuk inställning? b) Vad är tillsyningsmännen bland Jehovas vittnen intresserade av?
23 Resande representanter för Jehovas vittnen är utsedda till att regelbundet besöka församlingarna för att bygga upp dem andligen genom tal och genom att ta del med förkunnarna i predikoarbetet. För någon tid sedan ändrades denna anordning, så att besöken gjordes var sjätte månad i stället för var fjärde månad, och det betydde att några av dem som tog del i detta arbete, vilka kallas kretstillsyningsmän, inte längre behövdes för denna särskilda tjänst. En av dem som tjänade i staden New York sade ödmjukt: ”När jag hörde att en del av oss skulle upphöra i kretsarbetet, bad jag till Jehova att om det var så att mina besök var ett hinder för församlingarna eller inte hjälpte dem så mycket som andras besök gjorde, så skulle jag vara en av dem som fick upphöra med att resa i detta arbete.” Detta visar verkligen en förträfflig inställning, som är karakteristisk för de äldre männen eller tillsyningsmännen bland Jehovas vittnen över hela världen! De är inte i högmod intresserade av sin egen ställning, utan i stället av att ödmjukt ta vård om Jesu fårlika efterföljare, i det de inser att ”fåren” tillhör honom. — Joh. 10:14.
Det tillbörliga handlingssätt vi bör följa
24, 25. Vad måste vi göra, om vi tror att frälsningen är för de ödmjuka?
24 Tror du verkligen på de ord som bibelskribenten David uttalade i sin bön till Jehova: ”Det ödmjuka folket skall du frälsa; men dina ögon är emot de högmodiga”? (2 Sam. 22:28, NW) Om du gör det, då kommer du att vilja jaga bort ur ditt liv alla spår av övermod och av tankar på att du är bättre än andra, vare sig det skulle bero på din ras, din nationalitet, din utbildning eller din ställning i livet. Vi härstammar alla från syndaren Adam, och därför har vi verkligen i oss själva ingenting att vara stolta över. — Apg. 17:26.
25 Hoppet om frälsning är vårt, om vi ödmjukt låter oss formas i enlighet med Jehovas väg. Vi måste inse att ”allt det som finns i världen, det som eggar de sinnliga begären, det som tänder den lystna blicken och tomt skryt över gods och guld, det kommer inte från Fadern utan från världen. Världen förgår, och dess begär tillsammans med den, men den som gör Guds vilja skall leva i evighet.” (1 Joh. 2:16, 17, Hd) Jehovas väg betyder att vi inte kan kosta på oss att bli invecklade i världens materialistiska strävanden. Det skulle mycket väl kunna göra att vi förlorade alltsammans, precis som den girige Gehasi gjorde.
26. Vilket handlingssätt önskar var och en av oss följa?
26 Det handlingssätt du bör följa är alltså att studera bibeln, låta ditt liv formas i enlighet med Jehovas vilja och bli en av hans överlämnade, döpta tjänare, som hjälper andra att rätta sig efter Guds väg till frälsning. De som redan har tagit detta steg måste fortsätta att gå i rätt riktning. ”Må vi i alla händelser, i den utsträckning vari vi har gjort framsteg, fortsätta att vandra ordningsfullt enligt denna rutin.” (Fil. 3:16, NW) Vi vill verkligen aldrig känna obehag inför Paulus’ ord: ”I det ni ... håller före att de andra är er överlägsna”, när det gäller våra relationer till våra kristna bröder. (Fil. 2:2, 3, NW) Vi önskar helt och fullt uppskatta den ande av ödmjukhet som finns inom Guds folks led och arbeta för att bidra till denna ande. Vi önskar ha en känsla av välbefinnande och tillfredsställelse genom den. Den skapar och vidmakthåller en angenäm och givande atmosfär, nämligen genom att vi ödmjukt ger uttryck åt kärlek till hela sammanslutningen av bröder. Kom också ihåg att Jehovas organisation inte kan ändras bara för att passa individer.
27. Varför skulle det vara orätt att kritisera det arbete de äldste i församlingen utför?
27 Om vi kommer med invändningar mot någonting som kretsen av äldste gör eller kritiserar det sätt varpå någon angelägenhet blivit behandlad, då är vi illojala mot Jehovas organisation. Låt oss komma ihåg att de äldste inte är nyligen omvända män; de har tjänat Jehova i åratal. (1 Tim. 3:6) Och vad är det som framkallar klandersjuka eller klagande? Är det inte ofta att vi har en önskan att upphöja oss själva i andras ögon? Med andra ord uttryckt är det stoltheten som är roten till problemet. Detta handlingssätt kan faktiskt inbegripa att man motstår den heliga anden, eftersom den heliga anden har ansvaret för förordnandet av äldste i församlingen. (Apg. 20:28) Varför skulle vi då kritisera en av bröderna för att han sköter Rikets intressen på ett visst sätt, när det förefaller som om den heliga anden ger honom vägledning i fråga om det? Och om brodern har orätt i det sätt på vilket han sköter någonting, då bör vi ha tro på att den heliga anden skall korrigera honom.
28. Vad måste vi alla erkänna för vårt eviga väls skull?
28 I en värld av bitter konkurrens, där varje stridslysten grupp kämpar för sina egna individuella intressen, framträder en viss organisation annorlunda — Jesu sanna efterföljare, Jehovas kristna vittnen. Precis som den lilla israelitiska flickan i Naamans liv har somliga av dem visat modig tro och uttalat sig om det de visste var sanningen i hopp om att andra skulle få gagn av det. De kan betraktas som namnlösa, obetydliga individer, men de har Jehovas godkännande. Andra har tjänat i mera framträdande ställningar, i likhet med Elisa, men också de är först av allt intresserade av att äga Jehovas ynnest; deras önskan är inte att få vinning för egen del. Må vi alla arbeta tillsammans med dem, i det vi inser att det inte finns någon frälsning utan ödmjukhet och villighet att låta sig formas i enlighet med Jehovas väg.