Mildhet och självbehärskning ger fridsam frukt
”Vem är vis och förståndig bland eder? Må han genom sitt rätta uppförande visa sina gärningar, med ett saktmod som tillhör visheten. För övrigt blir fröet till rättfärdighetens frukt sått under fridfulla förhållanden för dem som stifta frid.” — Jak. 3:13, 18, NW.
1. a) Varav består Guds andes fridsamma frukt? b) Vilka försiktighetsmått måste vidtas, om det skall kunna bli en ymnig skörd av denna frukt?
DET är Jehovas vilja att hans lyckliga vittnen beständigt skall frambringa en ymnig skörd av andlig frukt. Denna produkt av Guds ande består inte endast i godhet, tro, glädje; kärlek och vänlighet, utan också i frid, mildhet, långmodighet och självbehärskning. Om nu en så ljuvlig frukt som denna skall kunna frambringas, så måste inte endast utsädet eller fröet sås under de rätta förhållandena, utan lika viktigt är att det är den rätta sortens frö man sår. Jehovas lag i forna tider förbjöd Israel att så blandad säd eller två slags säd tillsammans. Och Jesus sade: ”Aldrig samlar man väl vindruvor av törnen eller fikon av tistlar? Ett gott träd kan icke bära dålig frukt, ej heller kan ett ruttet träd frambringa god frukt.” Därför måste vi förvissa oss om att vi endast sår ut frön av det goda slaget, av det rätta slaget. ”Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; ty den som sår med tanke på sitt kött skall av sitt kött skörda förgängelse, men den som sår med tanke på anden skall av anden skörda evigt liv. Så låt oss icke upphöra med att göra vad som är rätt, ty i sinom tid skola vi skörda genom att icke giva tappt.” Aposteln tillägger därpå denna betydelsefulla förmaning: ”Ja, låt oss, så länge vi hava tid som är gynnsam för det, göra det som är gott gentemot alla, men särskilt mot dem som äro besläktade med oss i tron.” — 3 Mos. 19:19; 5 Mos. 22:9; Matt. 7:16, 18; Gal. 5:22, 23; 6:7—10; NW.
2. a) Är det rätt av en åt Gud överlämnad tjänare att sträva efter att bli förordnad som tillsyningsman? b) Innan någon är kvalificerad att förordnas som tillsyningsman, vilket anseende måste han ha?
2 I den teokratiska ordningen placeras vissa av Herrens tjänare såsom tillsyningsmän över Guds hjord. (Apg. 20:28) I denna ansvariga ställning måste de gå i spetsen i fråga om att bära fridsam frukt och göra det som är gott mot alla, i synnerhet mot dem som är ”besläktade” med dem, deras trogna bröder och systrar i Guds församling. Det är berömvärt, säger Skriften, när en överlämnad Herrens tjänare strävar efter att bli förordnad till ämbetet som tillsyningsman. Detta beror på att de allra största krav måste uppfyllas, innan någon är kvalificerad att tjäna i denna egenskap. Bland de förutsättningar som är nödvändiga för att någon skall få ett förvaltarskap från Jehova, en befattning som tillsyningsman, är att han skall ”hava ett gynnsamt vittnesbörd från människor utanför”, i det att han ”icke [är] någon drucken grälmakare, icke benägen för våldsamheter ... icke stridslysten”. Han får aldrig vara aggressiv, aldrig spela husbonde eller diktator eller vara dominerande, aldrig vara en högdragen översittare mot hjorden, aldrig retlig eller trätgirig. För att svara mot Jehovas höga normer måste han i stället vara ”måttlig i sina vanor, sund till sinnes, ordentlig”. Han får ”icke tala skymfligt om någon”, och han måste vara ”resonlig” mot alla, förstå andra människor och deras problem, ”ådagalägga all mildhet mot alla människor”. — 1 Tim. 3:1—3, 7; Tit. 3:2; NW.
3. Vilka goda råd gav tillsyningsmannen Paulus åt Timoteus i 1 Timoteus 6?
3 Den unge mannen Timoteus var en sådan kvalificerad tillsyningsman i den första kristna församlingen, och åt honom gav aposteln och tillsyningsmannen Paulus några goda råd om vad han skulle göra, när avund, svartsjuka och våldsamma tvister bröt ut. Vissa personer skulle uppträda mitt i själva församlingen, fick Timoteus veta, som skulle vara uppblåsta av högmod och sjuka till sinnet för lärofrågors skull. ”Av dessa ting”, sade aposteln, ”uppkomma avund, kiv, skymfligt tal, ondskefulla misstankar, våldsamma tvister om obetydligheter å de människors sida, som äro fördärvade till sinnet och berövade sanningen.” Vad skulle Timoteus göra under sådana omständigheter? Han fick den föreskriften att inte ha något att göra med dessa orosstiftare eller deras giftiga ondska. Han skulle skynda sig att fly från deras ogudaktighet och fara efter ”rättfärdighet, gudaktighet, tro, kärlek, uthärdande, mildhet i sinnet”. Här satte Paulus sinnets mildhet i samma klass som de fem andra väsentliga kraven. — 1 Tim. 6:4, 5, 11, NW.
4, 5. a) Mot vilka skulle de kristna i första århundradet visa mildhet, enligt vad Paulus påminde dem om, och varför? b) Vad krävs i detta avseende av de kristna nu på 1900-talet?
4 Till en annan tillsyningsman i det första århundradet, som hette Titus, skrev Paulus, att det ålåg honom att fortsätta ”att påminna dem [som tillhör församlingarna] om ... att icke tala skymfligt om någon, att icke vara stridslystna, utan vara resonliga, i det de ådagalägga all mildhet mot alla människor”. ”Ty”, fortfar Paulus, ”också vi voro en gång oförnuftiga, olydiga, i det vi voro vilseledda, voro slavar under allehanda begärelser och nöjen, framlevde vår tillvaro i illvillighet och avund, avskyvärda, hatande varandra.” (Tit. 3:1—3, NW) Såsom ett skäl till att man borde vara mild till sinnes mot alla människor skulle Titus påminna församlingarna om hur god och kärleksfull Gud själv hade varit mot oss, i det att han inte hade frälst oss på grund av några rättfärdiga handlingar som vi hade utfört för att göra Gud oss förbunden, utan frälst oss enligt sin egen gudomliga barmhärtighet gentemot oss genom Jesus Kristus, hans självuppoffrande Son. Vilken mildhet å den högste Gudens sida gentemot oss ådagalades inte genom detta i oförliknelig grad! Och hur har inte Gud tillika med denna mildhet visat stor långmodighet mot oss människor århundradena igenom intill nu! Det är inte därför att Gud är senfärdig eller likgiltig som han gjort det, utan därför att han inte önskar att vi skall bli tillintetgjorda. Han har önskat att vi skulle få den behövliga tiden att uppnå bättring som leder till frälsning. Således bör vi betänka att Guds milda tålamod med oss betyder vår frälsning. — Tit. 3:4—7; 2 Petr. 3:9, 15; NW.
5 Det ställs inte mindre fordringar på trogna kristna tillsyningsman i vår tid. De måste också ständigt påminna församlingarna om att visa ödmjuk undergivenhet och villig underdånighet under ”vår Frälsares, Guds”, myndighet och att efterlikna honom i sitt beteende mot andra, så att de behandlar dem med mildhet. Hans Son, ”Jesus Kristus, vår Frälsare”, efterliknade sin himmelske Fader i detta avseende, och det bör vi också göra.
Ni tillsyningsman, var herdar för Guds hjord!
6, 7. a) Vilket djur utgör en god bild av Herrens folk, och varför? b) Hur förmanar Petrus och Paulus dem som har fått uppsikten över Guds hjord sig ålagd?
6 Det finns några mycket goda skäl till att vi bör betänka varför Skriften gång på gång talar om och framställer Herrens folk såsom ”får” i stället för att som bild använda andra djur, till exempel kor, svin, mulåsnor, björnar, vargar, hundar eller getter. Får låter sig villigt ledas av sina egna herdar. De är saktmodiga och fredliga djur, milda till sinnes, inte endast gentemot andra djur utan också mot sitt eget släkte. Alla andra välkända djur saknar i olika grad dessa önskvärda egenskaper. Och därför att får är så milda och saktmodiga, måste deras herdar behandla dem i enlighet därmed. Till herdarna över Guds hjord, som är förordnade till sin uppgift av helig ande, skriver aposteln Petrus: ”Därför giver jag de äldre männen [tillsyningsmännen] ibland eder denna uppmaning, ty jag är också en äldre man [en tillsyningsman] liksom de ...: Var herdar för Guds hjord, som ni hava i eder vård, icke på grund av tvång, utan frivilligt, icke heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver, icke heller så, att ni spela herrar över dem som äro Guds arvedel, utan så att ni bliva föredömen för hjorden.” — 1 Petr. 5:1—3, NW.
7 Giv akt här, alla ni tillsyningsman och biträdande tjänare! Ni förordnade tjänare i ortsförsamlingarna, ni kretstjänare, ni områdestjänare, ni landstjänare, ni zontjänare — alla ni mogna, inflytelserika män, som Jehovas heliga ande har förordnat till att sköta om hans lyckliga hjord och vara herdar för den — glöm aldrig att ni måste vara utomordentligt fridsamma, kärleksfulla, milda, tålmodiga, saktmodiga och vänliga, i synnerhet mot Herrens känsliga får som ni har under er övervakning och vård. Glöm aldrig att dessa kvalifikationer måste ni ha både före och efter det att ni har blivit rekommenderade såsom lämpliga att förordnas till edra särskilda uppgifter som förvaltare i detta teokratiska samhälle. ”En tillsyningsman”, är det skrivet, ”måste vara fri från anklagelse såsom Guds förvaltare, han får icke vara självrådig [nej, utan måste vara ledd av Guds vilja], icke snar till vrede, icke någon drucken grälmakare, icke benägen för våldsamheter, icke lysten efter ohederlig vinning, utan bör vara en som älskar främlingar, en som älskar det goda, sund till sinnes, rättfärdig, full av kärleksfull godhet, en som utövar självbehärskning, som håller fast vid det trovärdiga ordet vad hans undervisningskonst beträffar, så att han kan vara i stånd till både att förmana genom den lära som är hälsosam och att tillrättavisa dem som säga emot.” — Tit. 1:7—9, NW.
8. a) Av vilken orsak fick Mose inte komma in i det utlovade landet? b) Varför är det så oerhört viktigt för en tillsyningsman att alltid äga fullständig självbehärskning?
8 Självbehärskning eller den behärskning man utövar över sin ande måste man själv ha ålagt sig. Man måste påpassligt vaka över och skydda sin självbehärskning och ständigt utöva den, om den skall kunna brukas effektivt, när det behövs. Vi kommer ihåg tillsyningsmannen Mose, om vilken det är skrivet: ”Mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden.” (4 Mos. 12:3) Likväl gick Mose miste om att få komma in i det utlovade landet, bara därför att han i ett enda vredesutbrott förlorade behärskningen och brusade upp. Därför får en tillsyningsman aldrig slappas i sin vaksamhet, så att han inte behärskar sitt lynne, vore det så endast för ett ögonblick. Om han brister i självbehärskning och inte har någon återhållande makt över sin ande, då är han, som Ordspråksboken säger, ”såsom en stad, vars murar äro nedbrutna och borta”. Tvärtom måste trogna tillsyningsmän vara starkt ”befästa” och pålitliga i nödens tid, i stånd till att ge beskydd, stöd och försvar åt de svagare i församlingen, och detta kan de göra endast om de alltid äger mildhet tillika med självbehärskning. — 4 Mos. 20:9—12; Ords. 25:28.
9. a) Hur bör man ta itu med och tillrättavisa dem som är upproriska? b) Om opposition uppstår inom eller utanför församlingen, är det då inte ursäktligt om man förlorar självbehärskningen och blir häftigt uppretad?
9 Såsom vi redan visat genom citat från Skriften, måste en tillsyningsman hålla hårt fast vid Guds tillförlitliga ord, och han måste kunna förmana genom den lära som är hälsosam och ”tillrättavisa dem som säga emot”. Det är därför ibland nödvändigt för en tillsyningsman att ta itu med dem som blir överspända och snedvridna i sin tankegång för att tillrättavisa dem som säger emot sanningen. Men dessa anvisningar och råd får aldrig ges på ett överlägset eller stridslystet sätt eller i ett utbrott av vrede. Den gamla världen hyllar den teorien att eld skall bekämpas med eld, men inom Jehovas organisation är detta inte alls på sin plats. Det är mycket bättre, när det gäller en bokstavlig eldslåga, att bekämpa den med kallt vatten än att kasta något explosivt ämne i den. Likaså tillämpar man gudomlig vishet och Guds råd på ett lugnt och milt sätt, om man stillar våldsamma tvister i en församling genom det svalkande och vederkvickande sanningsvattnet från Guds ord. Gudomlig vishet säger så här: ”När ett svar är milt, avvänder det raseri, men ett ord som vållar smärta kommer vrede att välla upp. En uppretad man framkallar kiv, men en som är sen till vrede stillar strid.” ”Bättre är en tålmodig man än en högmodig.” Helt säkert är en tålmodig tillsyningsman, som framhåller sanningen vänligt och milt, fullt i stånd till att handskas med varje slags opposition som uppstår inom församlingen, ty när hans tunga behärskas och brukas såsom Jehova anvisar, är den i sanning ett mäktigt vapen, ja, den har en sådan kraft, att det kan sägas om den att ”en mjuk tunga krossar ben”. I överensstämmelse med dessa sanningsprinciper heter det i de teokratiska instruktioner, som aposteln Paulus sände ut till alla tillsyningsman: ”En Herrens slav behöver icke strida, utan behöver vara taktfull mot alla, kvalificerad att undervisa, i stånd till att lägga band på sig under onda förhållanden; han bör med mildhet visa dem till rätta, som icke äro gynnsamt inställda.” — Ords. 15:1, 18, NW; 25:15; Pred. 7:9; 2 Tim. 2:24, 25, NW.
10. Vilket syfte tjänas med att man ger tillrättavisning åt dem som förirrar sig från tron, och hur bör därför de andligen sjuka behandlas?
10 Syftet med att man ger tillrättavisning åt dem som inte är gynnsamt inställda eller åt dem som förirrar sig från tron bör vara att skydda Guds hjord från fördärvliga inflytanden och falska filosofiska spekulationer och samtidigt att återföra, inte förgöra, dem som far vilse. ”Bröder, även om en man begår något felsteg, innan han blir varse detta, då må ni som äga andliga förutsättningar försöka föra denne man till rätta i en ande av mildhet, medan du för egen del håller ett öga på dig själv, av fruktan för att också du skulle kunna bliva frestad.” Om de friska fåren måste få öm vård, hur mycket mer bör man inte då ägna mild omsorg åt sjuka får! Tillsyningsman som är andligen starka och mogna bör därför utöva öm omsorg och hänsyn, när de försöker bistå och hjälpa dem som är andligen sjuka. Må de komma ihåg att fåren inte tillhör dem. Fåren är Herrens. Uppträd därför aldrig mot dem som en lejd herde, ens när de till en tid går vilse. Nej, när ”glupande vargar” smyger sig in förklädda till får för att fördärva hjorden, då kommer tillsyningsmännen såsom trogna herdar att skyndsamt handla med dem enligt vad de verkligen är. ”Avlägsna den onde mannen ur eder egen krets.” — Gal. 6:1; Matt. 7:15; NW; Joh. 10:11—13; Apg. 20:29, 30; 1 Kor. 5:9—13, NW.
11. Fordras det mindre i fråga om ödmjukhet, mildhet, självbehärskning och så vidare av den som inte är tillsyningsman eller biträdande tjänare?
11 Alla dessa utomordentliga råd och all denna underbara vishet från Jehovas inspirerade ord, som här riktas så speciellt till tillsyningsman och biträdande tjänare, kan med samma kraft tillämpas på vart och ett av Jehovas vittnen. Må ingen nybörjare, ingen som är ett barn i sanningen, ja, för den delen inte heller någon som hela sitt liv har varit förbunden med Jehovas organisation, ens för ett ögonblick tänka att det fordras mindre av honom än av dem som går i spetsen, när det gäller kvaliteten hos den frukt de bär. Gud har inte anseende vare sig till person, kön eller ålder. Som det var i det forntida Israel, så är det också i våra dagar, att en enda lag gäller för alla, för tillsyningsman och folk i samma mån, såväl som för främlingar och utlänningar. Alla befinner sig i samma tävlingskamp, samma lopp, ett lopp som gäller liv eller död. Må alla därför löpa så som Paulus tillrådde: ”Var och en, som deltager i en tävlingskamp, [utövar] självbehärskning i allting. ... Jag kuvar [fördenskull] min kropp och leder den som en slav, för att jag icke, sedan jag har predikat för andra, själv skulle på något sätt bliva underkänd.” Paulus’ ord var riktade till alla sanna kristna, när han skrev till de ”trogna i förening med Kristus Jesus” och sade: ”Jag ... bönfaller eder därför att vandra värdigt den kallelse, varmed ni blevo kallade, med fullständig anspråkslöshet i sinnet och med mildhet, med långmodighet, i det att ni i kärlek hava fördrag med varandra och allvarligt sträva efter att iakttaga andens enhet genom fridens föreningsband. En kropp finnes det.” Alla lemmarna i denna församlingskropp måste samverka för att bevara denna kristna frid och enhet. Vad som krävs av tillsyningsmännen i fråga om ett milt lynne, tålamod, saktmod, självbehärskning, långmodighet, ödmjukhet, kärlek och så vidare, det krävs också av envar bland Jehovas överlämnade folk. — 2 Mos. 12:49; 3 Mos. 24:22; 1 Kor. 9:25—27; Ef. 1:1; 4:1—4; NW.
Mildhet och självbehärskning måste utövas i hemmet
12. Var finner man att mildhet och självbehärskning saknas, och vad har detta fått till följd?
12 Några av livets kvistigaste problem är av huslig art. Lägg märke till hur häpnadsväckande många gifta par som är olyckliga, hur utbredd pliktförgätenheten både bland föräldrar och barn är, vilket förfärande stort antal hem som har upplösts och hur skilsmässofrekvensen stiger, vilket allt vittnar om sammanbrottet och det moraliska förfallet inom denna gamla världs olyckliga samhälle. Äkta män och hustrur kivas och ligger i fejd med varandra både enskilt och offentligt. Ungdomsbrottsligheten spelar över ett register från anfall av dåligt lynne och obetydliga vredesutbrott till öppna angrepp på föräldrarna och till och med föräldramord. Det ligger i alltför öppen dag att frid och ro inte bor i dessa splittrade hem, därför att det råder fullständig brist på Kristuslik mildhet och självbehärskning.
13. När — å andra sidan — äkta män och hustrur utför Guds vilja, vilka lyckliga husliga förhållanden råder då?
13 Där de äkta männen och hustrurna är Jehovas lyckliga vittnen finner man inte sådana beklagliga förhållanden. Varför inte? Helt enkelt därför att samma kristna principer i fråga om tålamod, kärlek, mildhet, långmodighet, fördragsamhet och lynnesbehärskning, som utvecklas och tillämpas i församlingen, förs över till livet i familjekretsen. ”Ni hustrur, var edra män undergivna, såsom det är tillbörligt i Herren. Ni män, fortsätt att älska edra hustrur, och hys icke bitter vrede mot dem.” Och åt både äkta män och hustrur ges denna föreskrift: ”Fortsätt att hava fördrag med varandra och förlåta varandra villigt, om någon har orsak till klagomål mot en annan.” Det finns absolut ingen ursäkt eller giltig orsak för äkta makar att förlora kontrollen över sina upprörda känslor och lynnen, och inga problem är så stora, ingen plötsligt uppkommen situation så svår, att det berättigar dem till ett sådant beteende. Om äkta män och hustrur utför Guds vilja, då måste de vara milda till sinnes, vänliga, hänsynsfulla och fördragsamma mot varandra och mot sina barn vid alla tillfällen. — Kol. 3:18, 19, 13, NW.
14. Vilket gudomligt råd bör den kristna parten följa när inte båda makarna tjänar Gud?
14 Det är nog mycket bra, säger kanske några, i ett teokratiskt hem, där både mannen och hustrun är överlämnade tjänare åt Gud, men hur blir det i ett hem där kanske en kristen hustru har en man som inte är i sanningen? Det finns många sådana hem i vår tid, och när familjens överhuvud inte är en sann kristen, blir det oundgängligen så att han brusar upp och blir oresonlig och direkt gemen emellanåt. Detta berättigar emellertid inte hustrun till att överge sitt lyckliga tillstånd och ansluta sig till sin man i hans olyckliga sinnestillstånd. Under sådana omständigheter bör den åt Gud överlämnade parten följa Guds vilja, som är uttalad i dessa ord: ”Ni hustrur [skola] vara undergivna edra äkta män, på det att om några [äkta män] icke hörsamma ordet, de må bliva vunna utan ord, genom sina hustrurs uppförande. ... Och låt eder prydnad ... vara ... den stilla och milda andens oförgängliga klädnad, som är av stort värde i Guds ögon.” Då den åt Gud överlämnade hustrun, som är mild till sinnes, gör detta, kommer hon att åtnjuta en lycka och tillfredsställelse, som hennes man med sitt hårda och barska sinnelag inte har del i. — 1 Petr. 3:1—4, NW.
15. Vilka anvisningar från Skriften måste föräldrar med minderåriga barn följa, om de vill att deras hem skall välsignas med frid och förnöjsamhet?
15 Föräldrarna i det kristna hemmet måste inte endast vara milda till sinnes mot varandra, utan de måste också ha samma sinnelag gentemot sina barn. ”Ni fäder, var icke irriterande mot edra barn, utan fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd.” Att barn fostras och tuktas är absolut nödvändigt, ty Jehovas råd lyder så: ”Ris och tillrättavisning giver vishet, men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder. Tukta din son, så skall han bliva dig till hugnad och giva ljuvlig spis åt din själ.” Det är en handling av kärlek, inte av hat eller illvilja mot barnet, när föräldrarna ger det tillrättavisande tuktan eller aga. ”Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid.” — Ef. 6:4, NW; Ords. 29:15, 17; 13:24.
16. Hur viktig är föräldrarnas tillrättavisning för er barn, som vill leva i Guds nya värld?
16 Tänk nu på, ni barn, och detta inbegriper också alla er tonåringar, att denna tuktan och aga som Jehova föreskriver är medicin som är till nytta för er, ty olydnad, halsstarrighet och vredesutbrott är sådant som leder till synd och död, och det bor i ert hjärta alltifrån er födelse. Om ni vill leva under Guds rikes styrelse, så måste dessa djävulska, ärvda tendenser med kraft utrotas och ersättas av gudaktiga egenskaper, och det tuktans ris, som föräldrarna brukar, hjälper till med att göra detta. ”Oförnuft låder vid barnets hjärta men tuktans ris driver det bort.” — Ords. 22:15.
17. a) Förklara varför det inte fanns några ungdomsbrottslingar i det forntida Israel, när Jehovas lagar tillämpades, b) Varför existerar brottslighetsproblemet så gott som inte alls bland Jehovas vittnen i vår tid?
17 Det kan finnas sällsynta fall, där ett barn är så förhärdat i sin halsstarrighet, att inte ens tuktans ris kan driva ut den. På Israels tid fick föräldrar den föreskriften av Jehova att de skulle föra en sådan upprorisk son till stadens fäder, och dessa i sin tur förde ut den oförbätterlige och stenade honom till döds. Det fanns inga ungdomsbrottslingar under ett sådant system. (5 Mos. 21:18—21) Likaså kan den nya världens samhälle av Jehovas vittnen inte tillåta och kommer inte att tillåta någon ungdomsbrottslighet att finnas inom dess krets. För att undgå att möjligen drabbas av ett dödsbringande slag i form av en uteslutning ur församlingen kommer därför förståndiga teokratiska barn att akta på och följa vad Guds ord säger: ”Barn, var lydiga mot edra föräldrar i förening med Herren, ty detta är rättfärdigt.” ”Ni barn, var lydiga mot edra föräldrar i allting [detta utelämnar ingenting], ty detta är välbehagligt i Herren.” ”Hör din fader, som har fött dig”, säger ordspråket, ”och förakta icke din moder, när hon varder gammal.” — Ef. 6:1; Kol. 3:20; NW; Ords. 23:22.
18. I vilka avseenden är Jehovas vittnens organisation lik Edens lustgård i den sköna frukt som den frambringar, och hur görs detta möjligt?
18 Vare sig de är gifta eller ogifta, vare sig de är vuxna eller minderåriga, tillhör kvarlevan eller den ”stora skaran”, är tillsyningsman eller inte, kan alltså alla och envar av Jehovas vittnen med hjälp av Guds heliga ande och genom att utöva mildhet och självbehärskning, frambringa, en ymnig och aldrig trytande skörd av fridsam frukt. Under Jehovas kärleksfulla uppsikt och omvårdnad är deras organisation i fridens och enhetens skönhet lik Edens lustgård. Detta kommer sig av att var och en omfattar Jehovas lagar och bud med djup respekt och kärlek och även med nit och hängivenhet utför Guds vilja i allting. ”Min son, förgät icke min lag, och må ditt hjärta hålla mina bud, ty dagars längd och levnadsår och frid skola då bliva din lott.” ”Överflödande frid tillhör dem som älska din lag, och för dem finnes ingen stötesten.” — Ords. 3:1, 2; Ps. 119:165; NW.
19. Endast på vilket sätt kan de som älskar frid och förnöjsamhet vara förvissade om att få åtnjuta detta tillstånd i all evighet?
19 Alla ni människor överallt, som är av en god vilja och som älskar frid och enhet! Om ni vill få del i den allt överträffande lyckan och leva i evig frid och förnöjsamhet i en paradisisk lustgård under Guds rikes styrelse, skynda er då att förena er med Jehovas fridsälskande vittnen, och var tillika med dem milda till sinnes, lugna, kärleksfullt tålmodiga, behärskade. Fortsätt att lyda Guds vilja, som också inbegriper det som sägs i Psalm 37: ”Visa dig icke upphetsad för ogärningsmännens skull. Ty likt gräs skola de med hast falna. Låt förbittringen vara, och låt raseriet upphöra. ... Ty ogärningsmännen själva skola bliva utrotade, men de som hoppas på Jehova äro de som skola besitta jorden. Och endast en liten tid ännu, så skall den som är ond icke vara mer, och du skall förvisso giva akt på hans plats, och han skall icke finnas till. Men de ödmjuka [de som är milda till sinnes] själva skola besitta jorden, och de skola i sanning finna sin utsökta lust i överflödet av frid.” — Ps. 37:1, 2, 8—11, NW.
(The Watchtower, 1 februari 1960)