Förenta nationernas miljöprogram nyligen svarade för en världsomfattande undersökning om miljöns förödande inverkan på människors hälsa. En rapport om detta, skriven av Erik P. Eckholm, framhöll att ”de egentliga hindren för bättre hälsa ... är politiska fiaskon”, dvs. att nationerna har misslyckats med att organisera förhållandena så att miljöhoten mot hälsan minskar. Enligt Detroit Free Press inbegriper detta också att ”människor inte förmår avhålla sig från ett levnadssätt som bryter ner individen”. Om välfärdsländerna hette det i miljörapporten att ”man absolut måste upphöra med sina vanor, om det skall bli några större förbättringar när det gäller hälsan”, dvs. sluta med sådana vanor som att röka, äta för mycket och dricka för mycket.

Men de som med uppskattning ger gensvar till ”den lycklige Gudens [Jehovas] härliga goda nyheter” får redan nu gagn av råden i hans ord. (1 Tim. 1:11) De rättar sig efter förmaningen: ”Var icke bland vindrinkare, icke bland dem som äro överdådiga i mat. Ty drinkare och frossare bliva fattiga, och sömnaktighet giver trasiga kläder.” (Ords. 23:20, 21) De som lyssnar till de ”goda nyheterna” handlar också på ett sådant sätt att de kan bevara det mått av hälsa de äger genom att sky sådana skadliga vanor som rökning. — 2 Kor. 7:1.

Vem vill då ha goda nyheter? Ja, alla vill då visst inte ha det. Om du vill ha goda nyheter i stället för de dåliga nyheter som är så vanliga i våra dagar, ta då vara på de tillfällen du har att lyssna till bibelns budskap. Du kan få ta emot det i ditt hem av de kristna vittnena för Jehova, ”den Gud som inger hopp” och som har de bästa nyheterna för dig.

En man som fann goda nyheter

Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Burma

JAG föddes i en familj där man var mycket hängivna katoliker. Ja, två av mina farbröder gick in i en orden, Romersk-katolska brödraskapet. Jag blev döpt när jag bara var tre veckor. Romerska katoliker tror att om ett barn dör innan det hunnit bli döpt, så hamnar det på ett ställe kallat ”limbus”, som varken är himmel eller helvete.

När jag gick i St. Paul’s High School i Rangoon i Burma, trumfade Romersk-katolska brödraskapet i mig katolicismen. De lärde oss att den romersk-katolska religionen var den enda rätta. Eftersom jag var en lättpåverkad yngling, så var jag stolt över att vara katolik. Men jag tyckte också synd om några av mina klasskamrater som, enligt min mening, inte hade turen att vara katoliker. Vi fick ofta höra att det var en ära att få tillhöra den enda sanna religionen. Den religiösa pompan och ceremonierna i kyrkan tilltalade mig också.

Men den här inställningen kom inte att bestå. I tjugofemårsåldern fick jag så småningom upp ögonen för det romersk-katolska sättet att tillbedja. Mässan, som en gång gjort ett sådant intryck på mig, blev till slut bara en tom och fullständigt meningslös ritual. Prästen utförde samma ceremoni varje söndag utan att lära församlingen något nytt andligen. Fastän jag fortfarande kände ett behov av religion i mitt liv, så slutade jag upp att gå i kyrkan.

Mellan tjugo och trettio år var jag katolik från och till. Vid trettio års ålder träffade jag min blivande fru. Fyra år senare, när vi gifte oss, hölls det en bröllopsmässa med orgelmusik och körsång, en verkligt vacker ceremoni. Min fru kom från en buddistfamilj