Frikostighet ger belöning
”DEN frikostige varder rikligen mättad”, är den försäkran bibeln ger. (Ords. 11:25) Den som utövar sann frikostighet behöver inte frukta att han därigenom skall komma att lida nöd.
Men för att man skall hålla före att det är så krävs det tro. Bibeln förbinder i själva verket frikostighet med tro. I Jakob 2:14—17 (1917) läser vi: ”Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro, men icke har gärningar? Icke kan väl tron frälsa honom? Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och vore utan mat för dagen och någon av eder då sade till denne: ’Gå i frid, kläd dig varmt och ät dig mätt’ — vartill gagnade detta, såframt han icke därjämte gåve honom, vad hans kropp behövde? Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig gärningar.”
Nu kan någon resonera: ”Om jag ger frikostigt av mina tillhörigheter för att hjälpa behövande bröder och systrar, har jag kanske inte någonting att falla tillbaka på, om jag skulle drabbas av ekonomiska motgångar. Vem skulle i så fall hjälpa mig?” Sådana tankar kan avhålla en från att vara frikostig med sina tillgångar. Det krävs alltså avgjort tro för att man skall hålla före att frikostigt givande inte kommer att skada ens trygghet vid något senare tillfälle. Ja, det krävs tro för att hålla före att om det skulle bli så att vi kom i verklig nöd, så skulle Guds ande, som verkar på medtroendes sinnen och hjärtan, förmå dessa att komma till vår hjälp.
Förutom tro måste man ha det rätta motivet till att visa frikostighet. Om någon till exempel saknade kärlek, skulle hans givande inte ha något värde i Guds ögon. Aposteln Paulus framhöll detta mycket kraftigt, när han skrev: ”Om jag ger ut allt vad jag äger för att andra skall ha att äta, och om jag lämnar ut min kropp, för att kunna berömma mig, men inte har kärlek, då är det mig till ingen nytta alls.” — 1 Kor. 13:3.
De som ger för att få människors bifallsyttringar kan få de smickrande lovord som de söker. Men för deras del leder givandet inte till någon annan belöning. Jesus Kristus klargjorde detta, när han gav råd mot sådant givande. Han sade: ”När du går för att ge barmhärtighetsgåvor, låt då inte blåsa i trumpet framför dig, alldeles som skrymtarna gör i synagogorna och på gatorna, för att de skall bli ärade av människor. Jag säger er i sanning: De får nu sin lön fullt ut. Men när du ger barmhärtighetsgåvor, låt då inte din vänstra hand veta vad din högra gör, så att dina barmhärtighetsgåvor kan vara i det fördolda; då skall din Fader, som ser på i det fördolda, återgälda dig.” — Matt. 6:2—4.
Det ligger inte något förtjänstfullt i att man ger av sin tid, sina tillgångar och sina talanger helt enkelt för att imponera på andra eller för att vinna någon personlig fördel. Kristen frikostighet bör vara helt och hållet osjälvisk. Jesus Kristus förklarade: ”Om ni lånar ut räntefritt åt dem som ni hoppas få något av, vilken förtjänst ger det er? Också syndare lånar ut räntefritt åt syndare för att få lika igen. Fortsätt ni däremot ... att låna ut räntefritt och förvänta inget igen; och er lön skall vara stor, och ni skall vara den Högstes söner, för han är omtänksam om de otacksamma och onda.” — Luk. 6:34, 35.
De som hörde Jesu ord var människor som var förpliktade att hålla den mosaiska lagen, som redan befallde dem att ge räntefria lån åt behövande landsmän. (2 Mos. 22:25) Att någon som hade dåligt rykte, en ”syndare”, gav lån utan ränta åt någon som var i stånd att betala tillbaka skulle alltså inte ha varit någonting särskilt beaktansvärt. Att ”syndaren” lånade ut på detta sätt kan till och med ha gjorts i avsikt att vinna någon framtida ynnest av låntagaren. Det slag av frikostighet som Jesus Kristus uppmuntrade till gick emellertid längre, än vad en känd ”syndare” kunde göra. Det krävde att man efterliknade Jehovas frikostighet, en frikostighet som anmärkningsvärt nog utsträcks till att gälla också otacksamma personer. Följaktligen bör hängivna efterföljare till Jesus Kristus vara villiga att ge hjälp åt verkligt behövande, vars ekonomiska omständigheter är sådana att de kanske aldrig blir i stånd att betala tillbaka. Detta kräver verkligen kärlek och tro.
När givandet inte har tillbörligt motiv och det saknas tro, kan man bli skyldig till mycket allvarlig synd. Detta blir belyst i fallet med Ananias och Safira. De såg hur andra frivilligt sålde sina egendomar och ställde inkomsterna till apostlarnas förfogande till att användas för att hjälpa behövande medtroende. Uppenbarligen sökte Ananias och Safira beröm från andra för att de var frikostiga. Men de saknade tro på Guds omvårdnad. Fastän de inte var förpliktade att göra det, sålde de ett jordstycke, och sedan kom de överens om att lämna bara en del av de pengar de fått. De försökte emellertid bedrägligt att framställa sig som frikostigare än de i verkligheten var genom att låtsas att de lämnade hela summan. Genom aposteln Petrus avslöjade Gud själv deras överlagda bedrägeri och uttalade dödsdomen över dem. — Apg. 5:1—11.
För att uttryck för frikostighet skall betraktas med välvilja av Jehova måste de alltså vara äkta. Jehova kommer att belöna frikostiga människor, välsigna dem och styrka dem att komma igenom svåra tider utan att förlora sitt andliga liv. Jehova kommer inte att överge sina frikostiga tjänare och lämna dem i en förtvivlad belägenhet. Fastän de till en tid kan få känna av hårda tider och till och med en rad ekonomiska motgångar, kommer de inte att duka under för förtvivlan och hopplöshet. Ett bibliskt ordspråk säger: ”Den rättfärdige faller sju gånger och står åter upp.” (Ords. 24:16) Psalmisten uttryckte sin tillförsikt på följande sätt: ”På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kan det som är kött göra mig?” — Ps. 56:5.
Och när andra ser en mycket frikostig person komma i verklig nöd, kommer de att vara mycket mera benägna att hjälpa honom än någon som har varit snål. När det gäller den kristna församlingen, är det så att Guds ande, som verkar på deras sinnen och hjärtan som kommer tillsammans i den, förmår dem att komma till behövande medtroendes hjälp. Genom medtroende belönar således Jehova Gud handlingar av frikostighet.
Sann frikostighet är verkligen ett uttryck för kärlek. Men det förekommer tillfällen då kärleken kräver återhållsamhet i frikostigheten. Somliga människor är till exempel oansvariga, lata och ovilliga att godta arbete, fastän arbeten som de skulle kunna utföra finns att få. Det skulle vara till skada för dem, om de tilläts utnyttja andras frikostighet. I sådana personers fall bör den bibliska regeln vara tillämplig: ”Om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.” — 2 Tess. 3:10, 1917.
Omständigheterna kan också begränsa den omfattning i vilken någon kan ge åt andra. Ansvaret att sörja för familjemedlemmar kommer till exempel först. Detta är orsaken till att det skulle vara orätt av en far att ge åt andra på ett sätt som hindrar att han på tillbörligt sätt försörjer sin familj. — 1 Tim. 5:8.
Trots detta kan också den som har blott litet i materiellt avseende vara frikostig. Han kan ha möjligheter att tillbringa tid tillsammans med dem som är ensamma. Han kan vara i stånd att uppmuntra dem genom ord. Eller också kan han ta del med andra i någon uppbyggande verksamhet, till och med genom att helt enkelt ta en promenad tillsammans med dem i en park eller skog. Vidare skulle man kunna ge av sin fysiska kraft genom att personligen göra sådant som är till nytta för andra.
Även om man har begränsningar, kan man alltså ändå njuta av den välgörande verkan av att vara en ”glad givare”. (2 Kor. 9:7) Om man är frikostig med vad det vara må man har och använder urskillning när man ger åt andra, kommer man att bli belönad med en inre glädje och tillfredsställelse. Man kommer att vara nöjd, i det man vet att man har handlat i överensstämmelse med Guds vilja. Därför kan man vara säker på att man kommer att fortsätta att få del av Guds välsignelse, vägledning och omvårdnad.
Ja, när vi är djupt intresserade av andras välfärd, kommer vi att drivas att ge gensvar på deras behov och frikostigt ge av vår tid, vår kraft och våra ägodelar. När vi gör det, kommer vi att fortsätta att få del av rika belöningar som Guds godkända tjänare.