Vilket ansvar har de som ger råd?
VISA råd är av stort värde. Människor i förgången och nuvarande tid har varit villiga att betala för att få goda råd, inte bara i angelägenheter som har med lagarna att göra, utan också i förbindelse med många andra sidor av livet. Kungar och härskare har högt värderade och avlönade män som är kvalificerade att ge visa råd.
De värdefullaste av alla råd är de som gäller hur man finner och stannar kvar på livets väg i Guds ynnest. Och precis som det fanns kvalificerade rådgivare till hjälp för folket i det forntida Israel, finns det också i Guds folks församling på jorden i våra dagar i andligt avseende äldre män som har ansvaret att ge råd. Detta är till vägledning, uppmuntran och skydd för deras kristna bröder. — 1 Petr. 5:2, 3.
Att ge sådana råd är ett privilegium, men också ett tungt ansvar. Rådgivning är en form av undervisning. Och de som undervisar blir ansvariga för vad de lär ut och för den verkan det har på dem som blir undervisade. — Jak. 3:1.
Råd kan ges i form av tillrättavisningar. I Ordspråksboken 25:12 heter det: ”Såsom en gyllene örring passar till ett bröstspänne av fint guld, så passar en vis bestraffare till ett hörsamt öra.” Men lägg märke till att det heter en vis bestraffare eller tillrättavisare. Det är inte blott och bart villighet att ge råd som betyder något. En ung, oerfaren person kan vara villig att ge råd eller kan försöka sig på att ge råd. Men är han kvalificerad att göra det? Aposteln ger en uppmaning till att hjälpa bröder som råkar begå ett felsteg och säger: ”Ni som äger andliga förutsättningar [må] söka att åter föra denne man till rätta.” (Gal. 6:1, NW) Alla äger inte dessa andliga förutsättningar. När Gud fick Mose att utvälja män som skulle sköta om problem som uppstod bland de köttsliga israeliterna, föreskrev Mose att de skulle vara ”visa och kloka och erfarna män”. (5 Mos. 1:13—15, NW) De som tjänar som herdar och tillsyningsmän i den kristna församlingen måste likaledes vara män som visar prov på andlig vishet och klokhet och som har erfarenhet.
Kunskap nödvändig för att ge visa råd
Rådgivningen kan uppdelas på två huvudkategorier, vare sig råden ges individuellt eller till en grupp: Råd som ges som svar på en begäran om upplysningar eller vägledning, å ena sidan, och oombedd rådgivning på grund av ett uppenbart behov, å andra sidan. I båda fallen måste man iaktta tillbörlig försiktighet och noggrannhet.
Särskilt när det gäller oombedd rådgivning bör man först tänka efter hur stort behovet i verkligheten är av denna rådgivning. Hur allvarlig är situationen? Kom ihåg att fariséerna på Jesu tid var benägna att göra stor affär av småsaker, ibland på grund av överträdelser mot regler som grundats på mänskliga normer och inte på de anvisningar eller principer som finns i Guds ord. Genom att ensidigt framhäva obetydligheter undanskymde de de viktigare tingen i Guds ord. (Mark. 7:1—9, 14, 15, 20—23; Matt. 23:23) Tänk också efter huruvida omständigheterna och tidpunkten lämpar sig för sådan oombedd rådgivning. Kom ihåg att ”gyllene äpplen i silverskålar äro ord, som talas i rättan tid”. — Ords. 25:11.
För båda dessa typer av rådgivning, både den som begärts och den som inte begärts, söker den förståndige rådgivaren kunskap — han vill vara säker på att han har ett tillräckligt grepp om fakta i saken för att han skall kunna ge rätta råd, som är fast grundade — inte bara till hälften rätta eller ensidiga råd. (Ords. 9:9; 18:17) Han är inte godtrogen eller naiv. (Ords. 14:15) Han lyssnar noga, är ”snar till att höra och sen till att tala”, ty ”om någon giver svar, förrän han har hört [dvs. innan han har hört hela redogörelsen och fattat dess innebörd], så tillräknas det honom såsom oförnuft och skam”. (Jak. 1:19; Ords. 18:13; se också 29:20) Det är nödvändigt att han är noga med att få ”hela bilden” klar för sig, om han skall kunna visa verklig förståelse, insikt och urskillning när det gäller att behandla en fråga eller ett problem. — Ords. 15:14; 18:15.
Det är först när den förståndige skaffar sig sådan insikt — i fråga om de omständigheter, förhållanden och orsaker som ligger till grund för ett problem — som han ”inhämtar ... kunskap”. Det är först då som han vet vilka slutsatser han skall dra och vilka råd han skall ge. (Ords. 21:11) Även om detta kan ta tid, innebär det många fördelar. När rådgivaren visar att han fått en klar uppfattning om fakta, har en balanserad syn på saken och förståelse för individens problem och de omständigheter som bidragit till det, är det mera sannolikt att den som får råd är mottaglig för de råd han får. Han kommer då nämligen att inse att rådgivaren har djupt intresse för att ge honom insiktsfull hjälp — han upprepar inte bara ord som en utanläxa och talar inte i allmänna ordalag eller bortser från faktorer som kan göra att denne individs fall skiljer sig från andra personers som har liknande problem. Allt detta ger rådgivarens ord verkligt övertygande kraft, ja, behaglig ”sötma”. — Ords. 16:20, 21, 23.
Detta sökande efter upplysningar får naturligtvis inte gå till ytterligheter. I så fall skulle man aldrig komma fram till själva rådgivningen. Genom att ställa några frågor kan man få reda på de fakta man behöver. Och om den som ger råd känner på sig att han inte fått alla upplysningar, kan han säga: ”På grundval av vad du har talat om för mig skulle jag ge dig följande råd. ... Men om det finns andra faktorer som du inte har nämnt, kan detta göra saken annorlunda.” Man bör inte ”snoka” i saken ända därhän att man vållar onödig förlägenhet. Rakt på sak gående frågor som tyder på misstankar om omoraliska eller lumpna handlingar kan, om de är obefogade, tillfoga sår som kan ta lång tid att läka. (Ords. 12:18) Kom ihåg att en äldstes myndighet att ge råd bör användas ”till att uppbygga och icke till att nedbryta”. (2 Kor. 13:10) Det är också förståndigt att man inte tränger alltför djupt i andra personers privatliv.
”Den rättfärdiges hjärta betänker, vad svaras bör.” (Ords. 15:28) Råd som inbegriper individers förhållande till Gud kräver sådan eftertanke och begrundan. För att vara till gagn måste råden vara rätta, och det innebär att de måste vara i harmoni med Guds ord. Om frågor om äktenskapet, skilsmässa, kristen neutralitet och andra allvarliga ting blir felaktigt besvarade, kan stor skada vållas. En individs hela liv kan då påverkas mycket ogynnsamt. Det är inte mänsklig vishet eller filosofi, utan den vishet som kommer från de högsta rådgivarna, Jehova Gud och Jesus Kristus, som är fast grundad, bestående, evigt gagnelig. — 1 Kor. 2:4, 5; Ps. 33:11; Ords. 21:30; Jes. 9:6.
Tvivla aldrig på detta: Det finns inga förhållanden i livet som inte Guds ord, bibeln, har principer till vägledning för, så att den kristne kan bli ”fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk”. (2 Tim. 3:16, 17, NW) Man kan därför aldrig med rätta lita på sin egen vishet när det gäller att ge råd. (Ords. 3:5—7) I stället för att tangera personliga idéer eller teorier bör man stanna kvar ”mitt på det rättas stigar” genom att hålla sig tydligt innanför gränserna för de råd Skriften ger. (Ords. 8:20) Den som strävar efter att ge visa råd bör alltid förlita sig på Gud och vända sig till honom i bön. — Jak. 1:5; 1 Kon. 3:7—12.
Kristna rådgivare som rättar sig efter Guds ords råd kommer att bli till verklig välsignelse för sina bröder. Dessutom kommer de att bli lovordade av de stora konungarna, Jehova Gud och hans Son, Kristus Jesus. — Ords. 27:9; 14:35; 16:13.