Att förrätta det arbete som Gud godkänner
”Gå icke och söla i edert arbete. Var glödande genom anden.” — Rom. 12:11, NW.
1. Vilket exempel ger oss Jehova, vad arbete beträffar, och hur betraktar han de tröga och försumliga?
JEHOVA hatar lättja. Slöfockar och latmaskar är sannerligen en styggelse för honom. Likgiltiga och tröga individer, som är försumliga i sitt arbete, kan inte hoppas på att få välsignelse eller godkännande från Honom, som alltifrån skapelsens begynnelse har arbetat med en iver och flit utan motstycke. ”Min Fader har arbetat oavlåtligt intill nu”, sade Jesus, ”och jag arbetar oavlåtligen.” (Joh. 5:17, NW) Aldrig tröttnar Jehova på sitt arbete. Aldrig blir han utmattad eller uttråkad av att göra det som han griper sig an med att utföra. Aldrig saktar han farten och upphör med sitt arbete, innan han har slutfört det med fullständig framgång. ”Vet du då icke, har du ej hört det, att [Jehova] är en evig Gud, han som har skapat jordens ändar? Han bliver ej trött och uppgives icke.” Till och med hans namn, Jehova, karaktäriserar den Högste, den över allt annat upphöjde, såsom en uppsåtets och verksamhetens Gud, ty det kommer av ett ord för handling, den kausativa formen av det hebreiska verbet havah. ”Vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket”, säger han. Efter omätliga tidsåldrar finner vi därför Jehova fortfarande troget hålla fast vid sitt ofantliga arbete och avbörda sig sitt väldiga ansvar både som universums Skapare och som dess suveräne Herre och evige styresman. — Jes. 40:28; 46:11.
2. Nämn några av de utomordentliga exemplen på Jehovas suveräna skaparförmåga.
2. Tänk ett ögonblick på vilket oerhört omfång Skaparens materiella universum har, och därmed menar vi då den begränsade del som hittills utforskats av människan. Vår vintergata, som består av inte mindre än tre tusen millioner stjärnor, är så ofantligt stor, att en ljusstråle, som färdas med den enorma hastigheten av närmare 300.000 km i sekunden, behöver mer än 33.000 år för att tillryggalägga det avstånd som dess diameter utgör. Och likväl fyller detta stjärnsystem inte på något sätt världsrymden. Inom den yttre perimeter eller omkrets, till vilken våra nuvarande teleskop kan nå, har man funnit och fotograferat en stor mängd av andra vintergatssystem, öar i rymdhavet, som var och en är som ett universum för sig. St järnvärldens under, som kommer tanken att svindla! Det finns stjärnor, som är så tunga, att en kubikcentimeter av deras substans väger ungefär 55 ton. Det finns stjärnor så stora, att deras diameter är mer än sexton gånger avståndet från jorden till solen. Det finns stjärnor som rör sig så snabbt, att de rusar omkring sin bana med en hastighet av mer än 2.574.000 km i timmen. Därtill kommer, att dessa myriader av himlakroppar inte har kastats tillsammans i en enda röra, och inte heller vandrar de omkring i kaotisk förvirring. Nej, varenda stjärna, varenda planet, varenda stjärnbild och varenda vintergata styres av Jehovas fastställda rörelselagar. Var och en följer sin anvisade bana. Var och en fungerar enligt en noggrann och absolut exakt tidtabell, och detta har de hållit på med att göra i hundratals millioner år. De är i sanning utomordentliga exempel på Jehovas suveräna skaparförmåga! ”Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE [Jehova]! Med vishet har du gjort dem alla.” — Ps. 19:2; 104:24; Jes. 40:26; Rom. 1:20.
3. På vilket sätt har Jehova sörjt för människan, och om vad vittnar hela skapelsen?
3. Tänk nu på vilken liten, liten prick denna vår jord är i den gränslösa världsrymden. Och ändå förlorade Gud inte kontakten med den eller förbisåg någon detalj, då det gällde att göra den lämplig för människan att bo på. Allt omkring oss är förunderliga prov på Skaparens händers verk, utsökta och artistiska alster av hans skaparkraft, i både mycket litet och mycket stort format, vart och ett av dem ett underverk, som vid betraktandet fyller en med andakt och vördnad. Han sparade ingen möda, intet arbete, när det gällde att sörja för alla levande skapelsers behov, för människor och djur i lika mån. (1 Mos. 1:29, 30; 3:21) ”[Jehova] är god mot alla och förbarmar sig över alla sina verk. Alla dina verk, HERRE [Jehova], skola tacka dig. ... Du giver dem deras mat i rätt tid. Du upplåter din hand och mättar allt levande med nåd [tillfredsställer allt levandes åstundan, AS].” (Ps. 145:9, 10, 15, 16) Ja, hela den levande och den livlösa skapelsen vittnar om det outtröttliga nitet, den oförtrutna energien och precisionen hos Honom som är arbetets store mästare. Ingen kan med rätta finna något fel i hans verk. Det är fullkomligt. Inte heller är han långsam, sen att gripa sig an med något eller sent ute på något sätt. Jehova fullbordar alla sina tillkännagivna uppsåt precis i rätt tid. — 5 Mos. 32:4 (där det enligt flera översättningar heter: ”Fullkomligt är hans verk.”) ; 2 Petr. 3:9.
4. a) Hur drog Jehova försorg om arbete åt människan, och varför? b) Hur bör vi gripa oss an med en av Gud given uppgift, och varför?
4. Arbete, gott, hälsosamt arbete, som kräver ett samordnat bruk av sinne och muskler, är också bland de ting som Gud i kärlek har berett åt människan. (1 Mos. 1:28; 2:15; 9:1, 7) Till och med sabbatsbudet var i första hand ett påbud om arbete snarare än ett påbud om vila, ty om det hade varit Guds mening att människan skulle gå och driva omkring den mesta tiden och göra så litet som möjligt, då skulle han ha sagt ungefär så här: ”Sex dagar skall du slå dank, men på den sjunde dagen får du arbeta.” Ånej! Den ojämförligt största delen av människans tid och energi skulle användas till gagneligt arbete, och detta till människans bästa och till hennes Skapares lov. De som hoppas på att få Guds godkännande måste därför ta itu med arbetet, som han anvisar dem, med entusiastiskt (av Gud inspirerat) nit. De måste gripa sig an med sina uppgifter med beslutsamhet och flit och hålla fast vid dem trots all möda som Satan, djävulen, både Guds och människans motståndare, gör för att få dem att sakta av, få dem att vända sig bort från sina åligganden eller att helt och hållet överge dessa. Och hur lyckliga är inte de som på detta sätt fortsätter att arbeta, ty det är inte nog med att de till sist får framgång och lyckas, utan de skördar, också hela vägen utefter en tillfredsställande frukt av sitt arbete i form av utomordentlig glädje och fullständig förnöjsamhet. Denna gudomliga princip är skönt framställd i följande exempel.
5. a) Vilka privilegier i fråga om arbete åtnjöt Jesus i sin föremänskliga tillvaro? b) Vilken trefaldig mission utförde han på jorden?
5. I sin föremänskliga tillvaro som Logos (vilket betyder Guds språkrör eller ord) åtnjöt Kristus Jesus, Jehova Guds älskade och enfödde Son, det sällsynta och säregna privilegiet att arbeta vid sin Faders sida i den storslagna uppgiften att i första rummet bygga upp detta universum. ”Allting blev till genom honom, och utan honom blev ingenting alls till.” (Joh. 1:1—3, 10, NW; 1 Kor. 8:6; Kol. 1:16) Sedan denne Skaparens nära medarbetare troget hade fullbordat denna uppgift, sändes han till jorden i en särskild trefaldig mission. Såsom människa bar han vittnesbörd om sanningen, som gör människor fria, gav sitt fullkomliga mänskliga liv till en lösen för att friköpa den fallna människan och bevisade sig, under det hårdaste tryck från Satans sida, värdig att vara den som skulle hävda och rättfärdiga Jehovas namn, värdig att sitta på Jehovas stora tron som den nya rättfärdiga världens konung. — Joh. 8:32, 45, 46; 18:37; Matt. 20:28; 1 Tim. 2:6; Tit. 2:14; Fil. 2:5—11; Hebr. 4:15; 5:8, 9.
6. Med vilken sinnesinställning gick Jesus fram i sitt av Gud givna arbete, och vad lämnade han därvid utan avseende?
6. Utan att knorra, utan att vara upprorisk, utan att knota eller klandra denna till jorden knutna uppgift gick människan Jesus fram med glödande och förtärande nitälskan. (Ps. 69:10; Joh. 2:17) Natt och dag arbetade han utan att tänka på sina egna personliga intressen, på vad som var bekvämt och fördelaktigt för honom själv eller på vad han själv önskade. ”Icke såsom jag vill, utan såsom du vill”, var hans bön till sin himmelske Fader. ”Vi måste verka dens verk, som har sänt mig, medan det är dag; natten kommer, då ingen människa kan verka.” ”Min mat är att jag skall göra dens vilja som har sänt mig och fullborda hans verk.” (Matt. 26:39, NW; Mark. 14:36; Luk. 22:42; Joh. 4:34, NW; 5:30; 6:38; 9:4, NW) Trångmål, förföljelser, skam, åtlöje eller personliga sympatier eller antipatier, ingenting av allt detta lät Jesus få lov att föra honom på sidan om vägeri eller hindra honom från att fullgöra det som var Jehovas rättfärdiga uppsåt med avseende på honom. — Hebr. 12:2, 3.
7. Vad är förbundet med skördearbete, och hur bestyrktes detta av Jesu handlingssätt?
7. Nåväl, att plöja och skörda är verkligt arbete, strängt arbete, som kräver stor styrka, uthållighet och ihärdighet. Det är inget arbete för en lat man. ”När hösten kommer, vill den late icke plöja; därför söker han [följande år] vid skördetiden förgäves efter frukt.” (Ords. 20:4) ”Den som samlar in om sommaren är en vis son, men den som sover i skördetiden är en son som vållar skam.” (Ords. 10:5, AS) Jesus var en mycket vis son och bragte ingen smälek över sin Fader. Han var fullt medveten om att ett stort skördearbete måste utföras, och likväl var arbetarna få. (Matt. 9:37) Därför vandrade han fram och tillbaka genom landet, ja, han gick till fots, kom ihåg det, och besökte alla städer och byar, botade de sjuka, helade dem som var plågade och hemsökta, tröstade de sörjande och förtryckta, samlade tillhopa dem som var lika vete från det ogräsbevuxna åkerstycke som denna avfälliga nation kunde liknas vid. (Matt. 4:23, 24; 9:35, 36; 14:14; Mark. 1:38, 39) Jesus var i sanning en mycket upptagen man! Han kunde knappast finna en avskild plats att vila på, ofta fick han inte ens tillfälle att för sig själv i lugn och ro äta ett mål mat. (Matt. 14:13; Mark. 3:20; 6:31—34; Luk. 4:42, 43) Som följd härav kunde Jesus den afton som påsken firades år 33 e. Kr., precis i rätt tid enligt förutsägelserna i forntida profetior, avlägga denna rapport inför sin Fader: ”Jag har förhärligat dig på jorden, i det att jag har fullbordat det verk som du har givit mig att utföra.” Genom att med iver ta itu med det av Gud givna uppdraget och framhärda i det var Jesus därför i stånd till att fullborda det, vinna den stora segern och erhålla Jehovas högt skattade godkännande. — Joh. 17:4, NW; 19:30; Matt. 17:5.
En organisation upprättas i och för tjänst
8. Vad för slags människor valde Jesus ut för sin tjänsteorganisation, och varför?
8. Jesus visste att i de kommande åren skulle Jehovas rena tillbedjan utvidgas intill jordens ändar. Detta skulle kräva en effektiv teokratisk organisation, och därför samlade Jesus, i början av sin tjänst, en skara lärjungar omkring sig, åt vilka han gav särskild utbildning och undervisning för det arbete som låg framför dem. Lägg märke till vilken typ av individer som han utvalde till sina nära medarbetare. Inte den tidens lättjefulla och makliga aristokrater eller indolenta och parasitiska fariséer. I stället var Jesu lärjungar till största delen uttagna bland medlemmarna av det arbetande folkskiktet — härdade fiskare, strängt arbetande skatteindrivare, män och kvinnor av det handlingskraftiga slaget, som man kunde vara säker på fick någonting gjort. Och det var väl att de var ambitiösa och energiska individer, ty mycket arbete krävdes av dem. Liksom Jesus måste de också vara vittnen och lärare bland nationerna, predikare och förkunnare av de goda nyheterna om himmelriket. Också de måste arbeta strängt i veteskörden tillsammans med ”skördens Husbonde”. — Luk. 10:2, NW.
9. Vad för slags undervisning gav Jesus sina efterföljare? Varför var detta nödvändigt, och vilket gensvar fann det hos dem?
9. Under sin tre och ett halvt år långa tjänst gav Jesus dessa sina efterföljare många muntliga råd och anvisningar angående rätt tillbedjan, hängivenhet och tjänst för Gud såväl som undervisning i de grundläggande lagarna beträffande den teokratiska organisationen, nämligen kärlekens, sanningens och rättfärdighetens väsentliga principer. Detta var nödvändigt, ty dessa människor hade under hela sitt tidigare liv, då de var främmande för Gud, haft sina sinnen danade efter denna gamla världs mönster. Nu blev de kallade ut ur mörkret in i ett härligt ljus till att bli Jesu efterföljare, liksom han hängivna en ren, obesudlad tillbedjan av Jehova Gud. De måste därför göra om sina sinnen, göra sig kvitt sina falska idéer, sedvänjor och förutfattade meningar, vilka alla var byggda på mänskliga resonemang och av människor utformade teorier och traditioner. Från och med nu skulle de vara en del av en helig nation av konungar och präster, fullständigt hängivna Gud och hans rättfärdiga rike under Kristus. Det var därför som de inte undanhöll någonting, utan överlämnade sitt liv åt Guds tjänst och helgade allt de hade, sitt hjärta, sin själ, sin kraft, sin egendom och sitt sinne, åt hans tjänst. Hädanefter skulle de rätta sig efter en alldeles ny regel för sitt uppförande, en kärlekens regel. ”Jag giver eder ett nytt bud, att ni skola älska varandra; alldeles såsom jag har älskat eder, så skola också ni älska varandra. Därigenom skola alla veta, att ni äro mina lärjungar, om ni hava kärlek inbördes.” Detta, att de skulle göra om sitt sinne för ett nytt levnadssätt, var förvisso ingen lätt uppgift, utan krävde mycken möda och ansträngning av var och en. — Mark. 12:29—31; Joh. 13:34, 35, NW.
10, 11. a) Vilken praktisk utbildning gav Jesus sina lärjungar, och vad krävde detta av honom? b) Vad för slags organisation blev resultatet?
10. Förutom att Jesus gav sina lärjungar muntlig undervisning, tog han dem också med sig i arbetet med att vittna från hus till hus och från stad till stad, för att de genom praktisk iakttagelse skulle kunna lära sig, hur de skulle sköta sitt uppdrag att predika, hur de skulle bli effektiva i sitt arbete och grundliga i att bearbeta sitt distrikt. Och gång efter annan blev dessa nyutbildade vittnen utsända på egen hand, för att de skulle kunna vinna värdefull erfarenhet genom att på fältet praktisera det som de hade fått lära sig i ”skolan”. (Matt. 10:1—11:1; Luk. 10:1—17) Att utbilda dessa andra medlemmar av den teokratiska organisationen lade naturligtvis en extra börda på Jesus, eftersom det ofta var nödvändigt att ge dem ytterligare undervisning privat efter många och långa timmar av tröttsamt predikande för folkskarorna. Men Jesus knotade inte. Han var inte den som tittade på klockan, och inte heller arbetade han under de kritiska blickarna från en fackföreningsledare, som skulle ha låtit honom böta för att han utförde övertidsarbete utan att ta extra betalt. (Matt. 13:1—16, 36—43; 24:3) Och därför att Jesus var så flitig i att sköta om varje detalj, rönte han framgång i att lägga grunden för en god tjänsteorganisation, ett sällskap av kristna Ordets förkunnare, vilket bestod av individer som inte endast var trägna arbetare, utan också lät sig ledas av teokratiska principer, människor som insåg och erkände att Kristus Jesus genom gudomligt förordnande övervakade organisationens verksamhet ända fram till fullständigandet av denna tingens ordning. — Matt. 24:14; 28:19, 20; NW.
11. Det råder inget tvivel om att kristendomen planterades i god jord såsom ett ädelt vinträd. ”Jag är det sanna vinträdet”, sade Kristus, ”och min Fader är vingårdsmannen. Jag är vinträdet, ni äro grenarna. Den som förblir i förening med mig, och jag i förening med honom, denne bär mycken frukt, ty skilda från mig kunna ni icke göra någonting alls.” (Joh. 15:1, 5, NW) Guds ande eller verksamma kraft har förvisso vilat över denna teokratiska organisation, och som en följd därav fortsätter denna fruktbärande vinstock nu, efter mer än 1900 år, tillsammans med sina grenar, som breder ut sig allt mer och mer, att frambringa en ymnig mängd av god, livsuppehållande frukt, Rikets frukt, till lov och pris åt Jehova Gud, den store vingårdsmannen. Och var finner man i dag en sådan oförvitlig och fruktbärande organisation? Var finns det en teokratisk organisation, i vars spets står de överordnade myndigheterna, Jehova Gud och Kristus Jesus? Var finns i dag denna skara av Kristi sanna efterföljare, som utför det arbete som är godkänt av Gud och utbreder Jehovas sanna tillbedjan till jordens ändar?
Kristenhetens gärningar underkända
12—14. Vad finner man för bevismaterial bland de religiösa ledarna och bland ”lekmännen”, som ådagalägger att kristenheten inte är det sanna vinträdet?
12. Med mycket högröstad och förmäten skrytsamhet gör kristenhetens ledare gällande att den utgör denna Guds gynnade organisation. Men en hastig överblick över dess gärningar och den frukt den bär borde grundligt övertyga varje sanningssökare om att kristenheten är allt utom kristen. Läs dess tidningar och tidskrifter, lyssna på dess radio- och televisionsprogram, se på dess beteende i allmänhet. Vilken avskyvärd anblick den erbjuder! Inom varje gren och avdelning av detta korrumperade system ”äro köttets gärningar uppenbara, och de äro otukt, orenhet, lösaktigt uppförande, avgudadyrkan, utövande av spiritism, hat, missämja, svartsjuka, vredesutbrott, stridigheter, söndringar, sekter, avund, dryckenskap, frosseri och annat sådant”. — Gal. 5:19—21, NW.
13. Om aposteln Paulus hade levat nu i våra dagar, kunde han inte ha lyckats bättre i att beskriva kristenhetens gärningar. Inte endast bland dem som hör till lekmännens stora skara i de många religiösa samfunden iakttar man en tendens att beständigt glida utför, ned i lösaktigt uppförande, orenhet och otukt, utan också inom dess präst- och predikantklass är andlig skörlevnad uppenbar. Dess stora religiösa ledare har öppet spelat en skökas roll gentemot världens politiska, militära och kommersiella styresmän. Detta har de gjort genom att understödja antikristiska planer och projekt som har världsherravälde till syftemål (projekt sådana som Nationernas förbund och Förenta nationerna) , genom att underteckna samarbetsavtal och konkordat med skoningslösa världsliga diktatorer (Hitler, Mussolini) och genom att avlägga tro- och huldhetsed till ondskefulla härskare i denna världen (till röda kommunistledare bakom järnridån), som om dessa profana människor skulle vara den ”överhet” som de kristna måste lyda. — Rom. 13:1; Upp. 17:1, 2.
14. Vidare bedrives, såsom aposteln tillkännager, varje form av avgudadyrkan inom kristenhetens gränser. Spiritisterna, som står i ständig förbindelse med de osynliga onda demonerna, lever och verkar i alla dess stora städer. Dess hat, missämja, svartsjuka och vredesutbrott ger ofta upphov till krig mellan nationerna, och i dessa meningslösa konflikter utsläckes millioner oskyldiga människors liv. De stridigheter och söndringar som råder inom de katolska, protestantiska och grekisk-ortodoxa fraktionerna, de sekter som existerar inom dem och de yttringar av avund som förekommer där är allt för vidlyftigt att närmare gå in på. Och vad beträffar dryckenskapen, frosseriet och de rusgivande njutningarna av olika slag, som man hänger sig åt inom kristenheten, så har de i sanning kommit landets inbyggare att ragla av och an, fram och tillbaka, yra i huvudet av det otuktsvin som det nutida Babylon har bryggt ihop.
15. Vad anger uppfyllelsen av 2 Timoteus 3:1—5 med avseende på kristenhetens tillstånd?
15. Paulus underrättade Timoteus om att ett sådant urartat samhälle som det nuvarande skulle växa fram i de yttersta dagarna av denna tingens ordning. Han skrev så här: ”Vet detta, att i de yttersta dagarna kritiska tider, svåra att komma till rätta med, skola vara här. Ty människorna skola älska sig själva, älska pengar, vara inbilska, högmodiga, hädare, olydiga mot föräldrar, utan tacksamhet, i avsaknad av välvilja, utan naturlig tillgivenhet, omöjliga att komma överens med, bakdantare, utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda, förrädare, halsstarriga, uppblåsta av självkänsla, nöjesälskande mer än Gudälskande, de skola hava en form av gudaktighet, men bevisa sig falska gentemot dess kraft.” (2 Tim. 3:1—5, NW) Kristenheten är tydligen alltigenom rutten, i annat fall skulle den inte kunna frambringa en sådan skörd av rutten frukt som denna. ”Av deras frukter skola ni känna igen dem”, ty ”varje gott träd frambringar god frukt, men varje ruttet träd frambringar dålig frukt”. — Matt. 7:16, 17, NW.
16, 17. a) Vad är orsaken till kristenhetens sjukdom? b) Vilka skriftställen beskriver träffande dess inställning till arbete?
16. Kristenhetens sjukdom vållas av brist på tillbörlig andlig näring, och denna brist beror i sin tur på dess lättja, likgiltighet och förkärlek för att sova. ”Lättja försänker i dåsighet, och den håglöse får lida hunger. Den late sticker sin hand i fatet, men gitter icke föra den åter till munnen.” Om kristenheten hade rättat sig efter den vise mannens förslag, så kunde den ha fått en lärdom av den anspråkslösa myran. ”Gå till myran, du lätting, se, hur hon gör, lär dig förnuft; ty hon har ingen ledare, ingen förman eller hövding, och likväl förskaffar hon sig på sommaren sin föda och samlar in under skördedagarna. Du lätting, hur länge skall du sova? När skall du stiga upp från din sömn? ’Låt mig sova en liten stund, en liten stund! Låt mig en liten stund lägga händerna i kors för att vila?’ — ja, och fattigdomen skall slå ned på dig, bristen skall överväldiga dig.” — Ords. 6:6—11, Mo; 19:15, 24.
17. Eller, som ett annat ställe i Ordspråksboken träffande beskriver den sömniga kristenhetens sorgliga belägenhet, vänder den sig, när den blir stucken med Guds sanningsord, endast om på andra sidan, där den ligger på sin maklighets bädd, alldeles som en dörr vänder sig på sitt gångjärn. Kristenheten visar föraktfullt ifrån sig Jehovas råd, är mycket vis i sina egna ögon, till ytterlighet stolt och övermodig. Hela dess hus är otätt som ett såll, och på många ställen har taket så gott som störtat in över den, men ändå är den för lat för att laga det. Dess religiösa åkrar är ingenting annat än risiga snår, fullständigt övervuxna som de är av taggiga hedniska vidskepelser, irriterande traditioner och giftiga demonläror, och likväl föredrar den att sova och drömma om sina förutvarande och nuvarande älskare. ”Jag gick förbi en lat mans åker, en oförståndig människas vingård. Och se, den var alldeles full av ogräs, dess mark var övertäckt av nässlor, och dess stenmur låg nedriven. Och jag betraktade det och aktade därpå, jag såg det och tog varning därav. Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet, lägg ännu litet händerna i kors för att vila, så skall fattigdomen komma farande över dig och armodet såsom en väpnad man.” — Ords. 24:30—34; 26:14—16; Pred. 10:18.
18, 19. I vilka avseenden är den kurs, som kristenheten i vår tid följer, densamma som den som följdes av det avfälliga Israel?
18. Ett överväldigande bevismaterial ger vid handen att kristenheten är avfällig, ett förvildat vinträd, och kristen endast till namnet. Den har haft alla möjligheter att bli en fruktbärande organisation till Guds pris, men likt Israels otrogna nation är den för slapp och lat. Dess urbild, Israel efter köttet, planterades som ett ädelt vinträd och betroddes med uppgiften att erövra det av Gud givna området, och så länge israeliterna drev på med sitt värv, gick det dem väl. Det dröjde emellertid inte länge, förrän de började sakta farten och intog en likgiltig hållning gentemot sitt av Gud givna uppdrag, och slutligen övergav de det helt och hållet. Enligt deras lättjefulla resonemang tedde det sig lättare att kompromissa med de demondyrkande nationerna, som utan laglig rätt bodde i landet, än att strida mot dem och driva ut dem. När de så började omhulda sina personliga och själviska intressen, fick de lida bakslag och nederlag, det ena efter det andra. Som nation försummade de att hålla fast vid Jehovas rena tillbedjan. Som nation försummade de att hålla Jehovas rättfärdiga lagar. Som nation försummade de att vara Jehovas trofasta, mot sitt förbund trogna vittnen inför andra nationer runt omkring dem.
19. På samma sätt är det med den värdelösa kristenheten, och av samma orsaker. Den har försummat att hålla fast vid Jehovas rena tillbedjan och har i stället kompromissat med så gott som varenda form av demonism som finns. Den har överträtt, förvandlat och brutit varenda lag och vartenda budord i bibeln. Följden härav har blivit, att ”jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare; de hava överträtt lagarna, de hava förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet”. Kristenheten har därför gått miste om de särskilda privilegierna att vara Jehovas vittnen i denna ändens tid. — Jes. 24:5.
Guds godkända organisation identifieras
20, 21. a) Vilka förhållanden visar, att Gud har en organisation på jorden som följer det av Kristus Jesus utformade mönstret? b) Vad utövar ledningen för denna organisation, och vilket budskap utropas av den?
20. Men vi kan vara lugna! Trots kristenhetens ömkliga misslyckande har Jehova Gud verkligen en sann, nitisk organisation på jorden i våra dagar, en som håller sitt förbund, och den består av sådana som troget följer det mönster som Kristus utformade åt dem. Liksom Jesu första lärjungar blev församlade ut ur och avskilda från det otrogna Israel för att bli ett särskilt folk för Guds namn, så har också i vår tid män och kvinnor av alla olika levnadsställningar och av många olika tungomål och nationaliteter blivit kallade ut ur kristenhetens babyloniska system för att bilda ett sant kristet samhälle, kärnan till ett den nya världens samhälle, om man så vill. (1 Petr. 2:9) De är fortfarande i denna gamla värld, det är sant, men de är ingen del av den, tar ingen del i dess politiska käbbel, dess affärsmanipulationer och ekonomiska projekt eller dess religiösa rörelser. (Joh. 17:16; Fil. 2:15) I stället sätter de sitt hopp och sin förtröstan till Guds rike och beder ivrigt om att detta må få fullständig och triumferande framgång i striden vid Harmageddon. De låter sig ledas av kärlekens, sanningens och rättfärdighetens teokratiska principer. De håller de två stora buden, visar kärlek till Jehova och visar kärlek till nästan, och av denna dubbla orsak går de omkring bland människorna och tröstar änkor och fader- och moderlösa i deras bedrövelse och underrättar de onda om den tillintetgörelse som närmar sig. De vägrar alltid att kompromissa med laglösa diktatorer och korrumperade världsliga styresmän och håller sig på så sätt obefläckade av denna sataniska tingens ordning. — Mark. 12:28—31; Jak. 1:27.
21. Det är inte svårt att känna igen och identifiera Guds synliga organisation, ty det finns inte många, inte ens några få, nej, det finns bara en enda organisation, som handlar så som vi beskrivit här ovan, och det är Jehovas vittnen. Oskiljaktigt förbundet med denna vittbekanta organisation är Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, som är dess legale tjänare och styrande organ. Endast Jehovas vittnen och deras medförbundna bär Rikets frukt genom offentlig förkunnelse. (Hebr. 13:15) De ensamma utropar de goda nyheterna att Guds rike under Kristus är människans enda hopp. Ingen annan förening, grupp, kår, sammanslutning eller organisation förkunnar att Guds rike i verkligheten har blivit upprättat i himlarna och att detta himmelska herradöme nu inom kort skall förvandla jorden till ett härligt paradis, där ondska och våld blir ersatta med fullkomlighet och frid. Vilket stort och upphöjt privilegium att vara upptagen i ett arbete sådant som detta! Vilken stor och säregen ära att vara förbunden med Jehovas organisation och utföra det arbete som är godkänt av Gud!