Trampar du andra på tårna i onödan?
GÖR du det? Att trampa någon på tårna sägs innebära ”att oavsiktligt väcka anstöt hos någon genom att inkräkta på dennes rättigheter eller privilegier, att träffa någon på hans ömmaste punkt osv.”; ”att förnärma någon”.
Lägg märke till att det vi här trycker på är att i onödan trampa andra på tårna. Vilken människa det vara må som låter sig ledas av rättfärdiga principer och har en bestämd uppfattning väcker ovillkorligen anstöt hos somliga. För alla som älskat rättfärdighet har det varit så, ända från Abels tid och fram till våra dagar, och mer än någon annan fick Jesus Kristus, Guds Son, erfara detta. De kunde alla ha besparat sig mycket lidande och många svårigheter, om de varit villiga att kompromissa. Men när det blir fråga om principer, behöver man inte känna någon överdriven oro över att ha förnärmat dem som inte älskar rättfärdigheten. — Matt. 15:12—14.
Men i våra dagliga mellanhavanden med andra är det vanligen inte principer som står på spel, utan vi väcker helt enkelt anstöt fullständigt oavsiktligt eller genom tanklöshet. Det är som om vi inte insåg hur stora våra egna fötter är eller som om vi förbisåg att ge tillräcklig plats på stigen åt den andre.
Det ges så oändligt många tillfällen då vi kan trampa andra på tårna. Somliga människor känner sig besvärade av att tala om sin ålder, sin vikt, sin hälsa; andra är starkt medvetna om någon fysisk defekt, t. ex. ett födelsemärke eller en särskilt kraftig näsa.
Att rikta uppmärksamheten på en sådan öm punkt — och i all synnerhet att skämta om den — vore sannerligen att trampa dessa människor på tårna. Hänsynsfullhet under sådana omständigheter återgäldas genom medveten eller omedveten tacksamhet.
En mycket pratsam människa kommer troligen att trampa andra på tårna, i all synnerhet om hennes tal är skvalleraktigt. En vis kung har sagt: ”Där många ord äro, bliver överträdelse icke borta.” ”Dåren är rik på ord.” Ju flera orden är, desto mindre tänker man på vad man säger, och med desto större sannolikhet kommer man att såra andra människor. — Ords. 10:19; Pred. 10:14.
Ja, man kan i onödan såra andra genom själva ordvalet; antingen genom att föra ett högtravande och konstlat språk eller genom att bruka grova och vulgära uttryck. Till och med genom själva tonfallet trampar somliga människor andra på tårna; deras röst kanske låter högdragen, nedlåtande eller skarp och sträv. Vågade historier och elakt skämt kommer utan tvivel att såra somliga. Den som är vårdslös med sin personliga hygien, som t. ex. har dålig andedräkt eller besvärande kroppsodör, och den som röker tobak trots anslaget ”Rökning förbjuden” kommer ofelbart att trampa andra på luktorganstårna. Ja, varje avsteg från ett gott uppförande, varje taktlös handling innebär ett feltramp.
En människa kan gång på gång trampa andra på tårna och likväl inte veta om det därför att hennes vänner är överdrivet försynta. Men Guds ord säger: ”Bättre är öppen tillrättavisning än kärlek, som hålles fördold.” Vänner drar sig ofta för att ge tillrättavisningar därför att de inte vet hur sådana kommer att upptas. Det kan verka orimligt, men de som är benägna för att trampa andra på tårna är vanligen de som själva är känsligast; det är de taktlösaste som förväntar mest takt av andra. — Ords. 27:5.
Om dina bästa vänner inte säger något till dig, hur skall du då kunna veta att något är på tok? Jo, genom deras sätt att uppträda mot dig. De är kanske artiga, taktfulla, skenbart vänliga, men på samma gång litet försiktiga, så att de inte skall trampa dig på tårna. Eftersom de inte känner sig otvungna i ditt sällskap, är det inte troligt att de anförtror sina hemligheter åt dig och ger dig särskilda bevis på kärlek. Dina framträdande, goda egenskaper blir ignorerade av dina vänner därför att du trampar dem på tårna.
Vad är det som får oss att trampa andra på tårna? I grund och botten är det brist på medkänsla eller inlevelse, oförmåga hos oss att tänka oss in i hur det vore att vara i en annans skor, brist på förståelse, på känslomässig, mental urskillning; kort och gott: brist på kärlek till nästan. Detta kan i sin tur bero på att vi inte känner till ett folks vanor eller en viss individs enskilda förhållanden. Eller också kan det bero på att man är mycket utåtvänd. Den som är det saknar ofta känslomässig, mental urskillning, och därför känner han sig road av andra människors bekymmer, svårigheter eller lidanden, i all synnerhet om dessa människor råkar vara av det inåtvända slaget. Fördenskull har man ibland påstått att om man delar upp människorna och kallar somliga utåtvända och andra inåtvända, är det bara en omskrivning av påståendet att somliga är tjockhudade och andra ömhudade. Den gyllene medelvägen består i att undvika båda ytterligheterna, i att inte vara snar till att väcka anstöt eller ha lätt för att ta anstöt av andra.
En kritisk människa med fullkomlighetsmani kommer också med stor sannolikhet att trampa andra på tårna därför att hon saknar medkänsla. I stället för att uppskatta och tala väl om goda drag ser hon bara svagheter och fel och ordar om dem, och så trampar hon i onödan andra på tårna. På grund av sin kritiska inställning försitter hon många tillfällen att ge en hjälpande hand.
Detsamma gäller om dem vilkas lidelse heter effektivitet. De är ofta så intresserade av punktlighet, metodiskhet eller sparsamhet, att de blir blinda för behovet av medkänsla, för människovärdet. Låt oss ta några exempel från familjekretsen: Hustrun lagar en särskilt god måltid, och mannen mumlar något om hur mycket den har kostat. Eller kanske han kommer hem med en present, och så klagar hon över hans slöseri. Eftersom de saknar inlevelse, tänker de inte på att kärleken ibland, om den skall finna uttryck, kräver att man låter förtänksamheten fara!
Vi bör inte heller ignorera det förhållandet att fördomar av alla slag förråder brist på medkänsla eller förmåga till inlevelse i en annans känsloliv, och sådant vållar att somliga trampar andra på tårna. Genom tonfall, ord och handlingar kan man lägga i dagen en djupt rotad, fördomsfull inställning och därmed träffa någon på hans ömmaste punkt. Vad den fördomsfulla inställningen än må bottna i — skiljaktigheter i fråga om hudfärg, nationalitet, ekonomisk ställning eller bildningsgrad –, så är den själva motpolen till medkänslan eller inlevelsen, och den uppenbarar fullständig oförmåga hos individen att tänka sig in i hur det vore att vara i andras skor.
Det råder så mycket lidande i denna gamla värld, så många missförstånd och så mycken olycka. Låt oss inte öka på detta genom att i onödan trampa andra på tårna. Låt oss i stället söka sätta oss in i hur andra tänker och känner beträffande saker och ting; ju större skillnad det är mellan oss och andra, desto mera behöver vi vara på vår vakt, och detta gäller också med avseende på grundolikheterna mellan könen.
Guds ord är fullt av goda råd i denna sak, sådana som dessa: ”Må ni ... ikläda eder de ömma känslorna medlidande, vänlighet, sinnets ödmjukhet, mildhet.” ”Fortsätt att vandra i vishet” och ”må det ni tala alltid vara behagligt”. Följ dessa råd, så kommer du inte att trampa andra på tårna — i onödan. — Kol. 3:12; 4:5, 6; NW.