Vad är kärleken till pengar?
Vem hyser den? Varför är den farlig?
HUR länge skulle du kunna leva i ditt hem utan pengar under det nuvarande ekonomiska systemet? Hur skulle du kunna vara i stånd att skaffa föda och kläder åt dig själv och åt din familj utan dem? Pengar är nödvändiga för praktiskt taget alla dina behov och allt vad du företar dig. I denna världen är de oundgängliga i det dagliga livet. Men just detta, att pengarna är så användbara, kan ha en skadlig verkan på dig.
När din strävan efter pengar för att skaffa de nödvändiga tingen och bekvämligheterna i livet förbyts i en förtärande önskan att bli rik, då slutar pengarna att vara din tjänare och blir i stället din herre, din gud. De blir något som du lever för. Likt en fördärvbringande kräfta kommer penningbegäret att förtära de kristna egenskaperna och störta dig ned på en djurisk nivå där du bara tar hänsyn till det egna jaget. Strävan efter pengar kan få till följd att du förlorar ur sikte rättvisan, sanningen, ärligheten, frikostigheten och barmhärtigheten. På grund av pengarnas användbarhet kan det utvecklas en ytterligt stark kärlek till dem, och aposteln Paulus varnade för lång tid sedan för denna felaktiga inställning. Från Macedonien skrev Paulus till Timoteus, som befann sig i staden Efesus, ett stort handelscentrum på den tiden: ”De som äro beslutna att bliva rika falla i frestelse och en snara och många oförnuftiga och skadliga begärelser, som störta människor tillintetgörelse och fördärv. Ty kärleken till pengar är en rot till alla slags skadliga ting, och genom att sträcka sig efter denna kärlek hava några blivit ledda vilse från tron och hava genomborrat sig överallt med många smärtor.” — 1 Tim. 6:9, 10, NW.
Det var inte pengarna i sig själva som Paulus varnade för. Han sade inte att pengarna i sig själva var roten till skadliga ting eller orsaken till skadliga begärelser och tillintetgörelse. Det han varnade för var den snikna kärleken till pengar, den giriga önskan att bli rik. Samma varning hade blivit given långt före hans tid, och den är nedtecknad i Ordspråksboken: ”Möda dig icke för att bliva rik.” (Ords. 23:4) Denna möda för att bli rik har varit orsaken till elände, olycka och blodsutgjutelse utan ände. Paulus’ varning var speciellt lämplig för de kristna i staden Efesus, där affärslivet blomstrade, likaväl som för kristna som levde i andra välmående städer, sådana som Laodicea, som låg endast sextiofyra kilometer österut från Efesus. Sådana platser som dessa, där stora penningtransaktioner och mycken handel förekom, kunde utgöra ett materialistiskt gungfly för kristna som inte var på sin vakt.
Det var uppenbart att de kristna i Laodicea kom till korta i att hålla Paulus’ varning i minnet. Då Johannes skrev Uppenbarelseboken, något mer än trettio år senare, hade de kristna i Laodicea dukat under på grund av kärleken till pengar och fördenskull förlorat både sin andliga skönhet och sina andliga rikedomar. Uppenbarelseboken 3:17 riktar sig till dem och säger: ”Du säger ju: ’Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet’; och du vet icke, att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.” De var andligen fattiga och hade störtat i andligt fördärv, därför att de satte högre värde på materiellt välstånd än på andliga rikedomar. Deras inställning till pengar hade blivit förvänd och osund.
Det krävs inte fattigdom
Inom somliga icke-kristna religioner råder tanken att man kan uppnå religiös förtjänst genom att söka ett liv i fattigdom. Buddistmunkar till exempel försakar allt det materiella goda och lever sitt liv i klosterlig kontemplation. Deras ägodelar består av knappast mera än ett klädesplagg, en tiggarskål, en nål, ett radband bestående av 108 pärlor, en rakkniv och ett filter för att få bort insekterna ur dricksvattnet.
Ett liv i fattigdom krävs inte av de kristna för att de skall erhålla den sanne Gudens godkännande. Han instruerade aldrig sina tillbedjare att utöva asketism. En kristen har frihet att tjäna pengar och att köpa saker och ting som han behöver, även bekvämlighets- och lyxartiklar, för dessa pengar. Han är inte förbjuden att köpa de materiella ting han har råd till.
Det skulle vara ett misstag att anklaga en man, som är mer än genomsnittligt affärsbegåvad och har lyckats skaffa sig en verkligt god inkomst utan att fördenskull ge efter för den farliga önskan att bli rik, för att hysa kärlek till pengar. Vad som avgör om en person älskar pengar eller inte är inte den summa pengar eller den mängd ägodelar han har, inte heller hur ägodelarna är beskaffade. Det avgörande är i stället hans inställning till sådana ting.
En felaktig inställning till pengar
En person kan vara fattig och ändå älska pengar, därför att han hyser en girig önskan att bli rik och att få i sin ägo saker och ting som han nu inte äger. En person med genomsnittlig inkomst i ett annat land kan kanske synas rik i den fattiga människans ögon, men ändå inte hysa denna felaktiga inställning som den fattiga människan har. Skriften fördömer dem som älskar pengar, fattiga eller rika, på grund av deras felaktiga inställning.
I Jeremia 9:23 är det skrivet: ”Den vise berömme sig icke av sin vishet, den starke berömme sig icke av sin styrka, den rike berömme sig icke av sin rikedom.” Jehova säger inte här att en människa inte bör vara vis, stark eller rik, men att en människa bör undvika den felaktiga inställning till dessa ting som består i att berömma sig av dem.
De kristna i Laodicea i det första århundradet begick misstaget att förlita sig på sina rikedomar och således utveckla en felaktig inställning till dem. De var lika den starke man som omnämns i Psalm 52:9, ”som icke gjorde Gud till sitt värn, utan förlitade sig på sin stora rikedom”.
Dårskapen att förlita sig på rikedomar som förgår framhävs gång på gång i Skriften. På grund av att några överlämnade tjänare åt Gud girigt sträckt sig efter rikedomar, har de ”blivit ledda vilse från tron”, som aposteln Paulus sade. (1 Tim. 6:10, NW) De har kommit till korta i fråga om att behålla sin kristna oskyldighet och har ryckts med i den laglösa kurs denna världen följer. ”En man av trofasta gärningar skall få många välsignelser, men den som hastar att vinna rikedom skall icke förbliva oskyldig.” (Ords. 28:20, NW) Mannen av trofasta gärningar är den man som hastar att tjäna Jehova och som i första hand mödar sig för att vinna andliga skatter.
Att samla andliga skatter är långt mera lönande nu och i framtiden än att hungrigt söka samla materiella rikedomar som källan till säkerhet. Jesus klargjorde detta, då han sade: ”Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.” — Matt. 6:19, 20.
Jesus fördömde inte ett ekonomiskt klokt handlingssätt. Vad han sade till sina efterföljare var att de inte skulle samla materiella rikedomar på ett girigt sätt och förlita sig på dem. Det är inte jordiska skatter utan himmelska skatter, sådana som Guds godkännande, som medför eviga välsignelser. Döden rycker den som älskar pengar bort ifrån hans pengar, och han måste lämna dem att användas av någon annan. ”Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik inför Gud.” — Luk. 12:21.
Rätt inställning till pengar
Medan den nuvarande tingens ordning fortsätter att finnas till kan de kristna använda pengar såsom ett nyttigt medel för att tillfredsställa sina behov, för att skaffa sig några av den moderna tidens bekvämligheter och för att fortsätta i förkunnartjänsten. På grund av att pengarna kan ge dem så många ting måste de öva självbehärskning och alltid hålla pengarna på deras rätta plats såsom ett medel och inte som ett föremål för kärlek.
Aposteln Paulus framhöll i sitt brev till Timoteus den rätta inställningen till rikedomar. Sedan han varnat för kärleken till pengar, erkände han att somliga kristna var rika i materiellt avseende, men han fördömde dem inte och gav dem inte anvisningar om att göra sig av med sina rikedomar och leva ett liv i fattigdom. I stället manade han dem enträget att behålla den rätta inställningen till pengarna. ”Bjud dem som äro rika i den närvarande tingens ordning att icke vara högmodiga och att icke bygga sitt hopp på ovissa rikedomar, utan på Gud, som rikligen förser oss med allt till att njuta därav, att arbeta för det goda, att vara rika på förträffliga gärningar, att vara frikostiga, redo att dela med sig — och därigenom i trygghet samla åt sig en skatt som en förträfflig grundval för framtiden, så att de må få ett fast grepp om det verkliga livet.” (1 Tim. 6:17—19, NW) De kristna som behåller denna rätta inställning, även om de äger materiella rikedomar, hyser ingen kärlek till pengarna. De förtröstar på Gud, inte på sina rikedomar. Om de skulle behöva välja mellan de två, skulle de glatt och villigt ge upp sina ägodelar och välja att tjäna Gud.
Ingen penningsumma, hur stor den än må vara, kan jämföras med den skatt av tjänst som man ägnar Jehova med sin hela och fulla uppmärksamhet, liksom aposteln Paulus gjorde. Han hade inga finansiella förpliktelser som fordrade att han tog fast anställning i tältmakeriet; så han använde all sin tid i förkunnarvärvet. De kristna, som ägnar all sin tid åt förkunnartjänsten som pionjärer eller speciella tillsyningsmän i den nya världens samhälle, är lika honom. Eftersom de har en rätt inställning till pengar, tillmäter de de andliga välsignelser de äger långt större värde än de materiella ägodelar de kunde få, om de använde det mesta av sin tid i världslig sysselsättning.
Vare sig en person har en stor inkomst, en medelgod inkomst eller praktiskt taget ingen inkomst alls, måste den regel som styr hans inställning vara den som Jesus Kristus fastställde: ”Söken först efter hans rike och hans rättfärdighet.” (Matt. 6:33) Med denna rätta inställning kan en kristen använda pengar som ett medel och aldrig duka under för den förnedrande, fördärvbringande kärleken till pengar som gör en människa andligt ruinerad.