Var snar till att höra, sen till att tala
”Detta må ni veta, mina älskade bröder. Var människa bör vara snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede.” — Jak. 1:19, NW.
1. Vad är det förnämsta syftet med människans tunga, och hur brukas många tungor i våra dagar just för det ändamålet?
DET förnämsta syftet med människans tunga är att den skall förhärliga människans store Skapare, Jehova, den allsmäktige Guden. Såsom ett redskap till att frambära lovprisning åt Gud brukas tungan i våra dagar hela världen utöver till att kungöra det upprättade himmelriket. Detta är goda nyheter, som Jesus sade ”skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer”. Hur dyrbar är inte den tunga som uttalar detta glädjefyllda budskap! ”Den rättfärdiges tunga är utvalt silver.” Guds rättfärdiga vilja är att de sanna kristna alltid skall vara redo att förtälja dessa goda nyheter om Riket för andra: ”Predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i svår tid.” — Matt. 24:14, NW; Ords. 10:20; 2 Tim. 4:2, NW.
2, 3. Vad menade lärjungen Jakob egentligen, när han sade att man bör vara ”sen till att tala”?
2 I betraktande av det angelägna i att budskapet om Riket blir framburet kan några finna det märkvärdigt att lärjungen Jakob skrev detta inspirerade råd: ”Detta må ni veta, mina älskade bröder. Var människa bör vara snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede.” Det är inte i fråga om predikandet av Riket som den kristne måste vara ”sen till att tala”. Lärjungen Jakob hade något annat i tankarna. — Jak. 1:19, NW.
3 Innebörden i det av Gud givna rådet som vi finner i Jakob 1:19 är den, att man genom att vara ”snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede” bevarar sig från att fördärva en ren tillbedjan och från att dra fördärv över sig själv i synnerhet genom att bruka tungan på orätt sätt. Om någon kristen menar att det inte är så nödvändigt för honom att tygla sin tunga, bör han ge akt på den gudomliga varningen: ”Om någon tycker sig vara en formenlig tillbedjare och likväl icke tyglar sin tunga, utan fortfar att bedraga sitt hjärta, då är dennes form av tillbedjan fåfäng.” Om den kristne skall undgå att göra sin tillbedjan fåfäng i Guds ögon, är det inte nog med att han prisar Gud genom att kungöra hans härliga rike, utan han måste också låta sin tunga utgöra en välsignelse för människorna. Såsom en hjälp till att tygla tungan anbefaller Jakob att man skall vara ”snar till att höra, sen till att tala”. — Jak. 1:26, NW.
4. Hur beskriver Jakob tungan och den verkan den kan. framkalla, och hur är det därför vist att handla?
4 När vi inser den väldiga verkan som tungan har, förstår vi hur värdefullt Jakobs råd är. Visserligen är tungan en liten lem, men en hästs betsel och rodret på ett skepp är också jämförelsevis små ting, men ändå har de en ofantlig verkan: ”Om vi lägger betsel i hästarnas mun, för att de skola lyda oss, styra vi också hela deras kropp. Se, också båtar bliva, fastän de äro så stora och drivas av starka vindar, styrda av ett mycket litet roder, dit rorsmannens håg står. Så är också tungan en liten lem och kommer likväl med mycket skryt. Se, hur liten eld det behöves för att sätta en så stor skogsmark i brand! Ja, tungan är en eld. Tungan är vorden en värld av orättfärdighet bland våra lemmar, ty den fläckar ned hela kroppen och sätter det naturliga livets hjul i brand, och den är antänd av Gehenna. Ty alla slags vilda djur såväl som fåglar och kräldjur och havsdjur kunna tämjas och hava blivit tämjda av människosläktet. Men tungan, icke en enda av människorna kan få den tämjd.” Eftersom det sätt varpå den kristne brukar sin tunga betyder liv eller död och eftersom ingen människa i denna tid har fullkomligt välde över sin tunga, är det vist av oss att se till att vårt tal inte blir förhastat. — Jak. 3:3—8, NW.
För mycket tal
5. Vilken allvarlig fara är förbunden med att man talar för mycket, och vilket förhållande råder mellan att lyssna och att lära?
5 Till och med att en kristen är snabb till att tala sådana ord, som inte i sig själva är orätta, kan vara till skada för honom. En person kan använda för mycket av tiden till att tala och således inte vara ”snar till att höra”. Det behöver råda jämvikt mellan talande och hörande. Då det ju i främsta rummet är med avseende på Guds sanningsord som vi bör vara snara till att höra, så skrider somliga inte framåt till andlig mogenhet därför att de inte är goda lyssnare. De använder mer tid än de borde till att tala. Det har hänt att förkunnare bland Jehovas vittnen har haft bibelstudier i hemmet med personer som är pratsamma eller mycket talföra. Dessa personer gör ofta mycket små framsteg i andligt hänseende på grund av sitt tidsödande prat. De behöver lära sig inse att ”den som är vis kommer att lyssna och tillägna sig mera undervisning”. Hur man lyssnar har alltså en direkt inverkan på vad man lär sig. Att tala har sin tid, men det bör inte få lov att tränga ut lyssnandet, i synnerhet inte när man får undervisning i Guds ord. När Martas syster, Maria, ”satte sig vid Mästarens fötter”, var det tid för henne att lära. Därför sägs det att hon ”fortfor att lyssna till hans ord”. — Ords. 1:5; Luk. 10:39; NW.
6. Varför är somliga människor dåliga lyssnare? Med vilken påföljd?
6 När folk samtalar nu för tiden, lägger man märke till att många inte är goda lyssnare. De vill själva tala mest. När det är tid att lyssna och de framhärdar i att tala, går de miste om sådant som kan vara betydelsefulla upplysningar. Den som borde lyssna har alltför ofta sina tankar på annat håll. Kanske repeterar han i sitt sinne de ord som han skall utgjuta sig i, så snart han kan få tag i en uppslagsända. Det verkar ibland hopplöst att undervisa sådana människor, ett förhållande som också bibeln konstaterar: ”Ser du en man, som är snar till att tala, det är mer hopp om en dåre än om honom.” Och vidare: ”Dåren är rik på ord.” Det är inte att undra på att många människor i onödan frågar: ”Hur var det nu ni sade?” strax efter det att någon har talat till dem! Om de inte vore alltför angelägna om att tala, skulle de förmodligen inte behöva be den som talat om att upprepa sina ord. Uppmärksamhet är något som vi ständigt måste förkovra oss i, ty så mycket av det som vi behöver lära beror på det. — Ords. 29:20; Pred. 10:14.
Uppmärksamhet
7. Vid vilka tillfällen bör man vara särskilt snar till att lyssna, och varför?
7 När man får undervisning i Guds ord, som till exempel vid ett möte i församlingen eller vid en stor sammankomst av Jehovas folk, så är det inte på sin plats att söka upp andra och prata med dem. Vi finner denna förmaning i Jehovas ord: ”Bevara din fot, när du går till Guds hus; att komma dit för att höra är bättre än något slaktoffer, som dårarna frambära; ty de äro oförståndiga och göra så, vad ont är. Var icke obetänksam med din mun.” Vid stora sammankomster händer det ibland att personer talar med varandra, fastän det inte är nödvändigt, och söker upp sådana som de inte har träffat på länge osv. — och gör detta just under den tid då viktiga bibliska sanningar framförs från talarstolen. Detta visar vanvördnad för Guds ord och hans organisation. Man bör ”komma dit för att höra” vid möten och under programpunkterna vid sammankomster. Efteråt ges det tid att söka upp och tala med andra. — Pred. 4:17—5:1.
8. Varför är det så viktigt att vara uppmärksam, och vad är till hjälp i detta hänseende?
8 Att vara snar till att höra innebär att ägna uppmärksamhet åt det vi hör, så att vi låter Guds sanningar tränga djupt in i vårt hjärta och sinne. Man kan lyssna och ändå inte verkligen vara uppmärksam. Tankarna bör inte få lov att irra omkring. Att ägna uppmärksamhet åt undervisning från Guds ord är så betydelsefullt, att en Kristi apostel gav denna förmaning: ”Det är nödvändigt för oss att ägna mer än den vanliga uppmärksamheten åt det som vi hava hört, för att vi aldrig må glida bort.” Den kristne bör noggrant följa med, när han får undervisning från bibeln. Med tanke på att man behöver hålla sig vaken och klar i sinnet, bör man inte äta ett alltför kraftigt mål strax före möten, då man vet att det är svårt att lyssna riktigt, om man känner sig dåsig. Förmågan att lyssna effektivt kan också ökas, om möteslokalerna har det rätta slaget av ventilation och där hålls en lagom temperatur, om så är möjligt, så att det varken är för kallt eller för varmt. Gör alltså förnuftiga förberedelser för att kunna ”ägna mer än den vanliga uppmärksamheten” åt Guds sanningsord. ”Lycklig är den människa som lyssnar på mig genom att hålla sig vaken.” — Hebr. 2:1; Ords. 8:34; NW.
Resonlighet och tillrättavisning
9. Varför får den som är snar till att höra därigenom hjälp till att vara resonlig, och varför är detta särskilt nödvändigt för tillsyningsman?
9 Att man är snar till att höra hjälper en i regel att vara resonlig. Guds ord säger: ”Må eder resonlighet bliva känd för alla människor.” Hur skall man kunna göra detta på rätt sätt, om man inte lyssnar? Ofta är det nödvändigt att tålmodigt lyssna till båda parterna i en sak i stället för att förhastat komma med sina egna uttalanden. Om man inte lyssnar tillräckligt, kan man inte dra de rätta slutsatserna. En tillsyningsman i en kristen församling måste vara ”resonlig”, säger Paulus. (1 Tim. 3:2, 3, NW) Därför måste tillsyningsmännen vara snara till att höra i sitt umgänge med sina kristna bröder. — Fil 4:5, NW.
10, 11. a) Vilken fara ligger i att man inte är snar till att höra, och hur bör därför våra öron övas, efter vad Guds ord visar? b) Hur bör vi förhålla oss, när tillsyningsmännen talar eller ger råd?
10 En allvarlig fara, som kommer av att man inte är snar till att höra, består i att man därigenom liksom reser upp ett skrank, som hindrar en att dra nytta av råd och tillrättavisning. Öronen tycker inte av naturen om att höra tillrättavisning. Men den kristne måste öva sina öron till att vara snara att höra i detta avseende. ”Tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.” ”Hör råd och tag emot tuktan, på det att du för framtiden må bliva vis.” ”En förebråelse verkar mer på den förståndige än hundra slag på dåren.” Om man ’skall kunna bli vis och förståndig, måste ens öron övas i att vara snara till att höra råd och tillrättavisning, så att man inte blir förnärmad eller ond över det. ”Det öra som hör på livets varning, det skall dväljas ibland de visa.” — Ords. 9:8; 19:20; 17:10; 15:31, Melin.
11 När tillsyningsmännen talar för att ge förmaning och tillrättavisning, då måste vi vara särskilt snara till att höra. Jesu apostlar måste vara snara till att höra. En gång blev Jakob och Johannes snara till vrede och ville kalla ned eld från himmelen till att förtära de ogästvänliga invånarna i en samaritisk by. Lukas 9:55 säger: ”Då vände han [Jesus] sig om och tillrättavisade dem.” De blev inte förnärmade. De måste vara snara till att höra för att få gagn av Jesu tillrättavisning. ”Att taga vara på tuktan är vägen till livet, men den som ej aktar på tillrättavisning, han far vilse.” — Ords. 10:17.
Ett milt svar
12. När vilseledda personer smädar rikesförkunnaren, hur beter han sig då?
12 De som är snara att höra Guds ord, råd och undervisning är de som är mest benägna för att vara sena till att tala, sena till vrede. Att vara sen till att tala betyder att man inte är kvick att häftigt svara igen, när man får råd eller till och med blir ovänligt behandlad. När man ställs inför något som kan reta en till vrede, måste man vara särskilt sen till att tala eller hetsigt återgälda vreda ord. När Guds tjänare bär fram budskapet om Riket till andra, kan han ibland få uppbära häftigt klander och bli utsatt för hårda, fördömande ord. Men den som förkunnar Riket låter helt vänligt bli att låtsas om sådana förolämpningar; han vet att ingenting gott kommer av att vedergälla ont med ont. Han vet också att ”en mjuk tunga krossar ben”. En person kan vara hård som ben, men detta hårda yttre skal kan mjukas upp av milt tal. ”Milda ord äro honungskakor; de äro ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen.” Att man återgäldar vreda ord med vreda ord får bara till följd att det blir svårt för nästa rikesförkunnare att komma till den personen. Rikesförkunnarens tunga svarar därför på ett mjukt, milt och vänligt sätt: ”När ett svar är milt, avvänder det raseri, men ett ord som vållar smärta kommer vrede att välla upp. De visas tunga gör gott med kunskap, men de dåraktigas mun flödar över av dårskap.” — Ords. 25:15; 16:24; 15:1, 2, NW.
Var sen till att knota och klaga
13. Vad skyddar oss mot att vara snabba till att ge uttryck åt dårskap och klagomål, och vilket råd gav Paulus angående vårt tal?
13 Vi kommer inte att flöda över av dåraktig klagan eller kritik, om vi är sena till att tala. Om vi har våra sinnen uppfyllda av sanningar om Riket och är upptagna med att ge uttryck åt dessa sanningar, upptagna med att bära fram de goda nyheterna om Riket, upptagna med att uppmuntra varandra genom att tala om erfarenheter i tjänsten för Riket, upptagna med att utvidga vår egen tjänst, upptagna med att uppmuntra andra i deras strävan att utvidga sin tjänst som förkunnare, blir vi mindre frestade att låta tungan utspy en flod av tomt prat, dåraktigt tal och klagande ord. Sådant tal är inte uppbyggande. Paulus gav detta råd: ”Låt icke något ruttet tal gå ut ur eder mun, utan i stället sådant tal som är nyttigt till att uppbygga, allteftersom det kan behövas, på det att det må förläna åhörarna det som är gynnsamt för dem.” — Ef. 4:29, NW.
14. Varför är det ovist att vara snabb till att knota och klaga, och vad bör vi därför inse?
14 Att vara snabb till att klandra är inte att förläna ”åhörarna det som är gynnsamt för dem”. En knotande och klagande ande är ett ofantligt hinder som måste övervinnas, för att man skall kunna tygla sin tunga. Det är obestridligt att ingen har lyckats fullkomligt tämja tungan, och dina bröder begår fel, men det gör du också. Förvänta dig inte fullkomlighet av dem, så kommer inte Jehova att fordra det av dig. Du måste inse att fel kommer att begås med tungan, men betrakta dem samtidigt såsom vad de är, små ting av ringa vikt vid sidan av de stora sanningarna om Riket.
15. Om någon är snabb till att knota och klaga, hur kan det då hända att han handlar, och varför är ett sådant handlingssätt orätt?
15 Om någon är snabb att tala ord av knot och klagan, kan det hända att han ifrågasätter några av de beslut som församlingens tjänstekommitté fattar. Han kanske rentav talar med andra och är snar till att låta knotande ord gå vidare till så många som möjligt. Den som gör så uppskattar inte den teokratiska organisation som Jehova har här på jorden, och ett sådant handlingssätt är i själva verket riktat mot Gud. Genom sin heliga ande har Jehova förordnat dessa tjänare, och det åligger dem att ta vård om församlingen, och de måste bevara den ren och vid god andlig hälsa. Om dessa tjänare inte på rätt sätt vårdar sig om Rikets intressen, så kommer Jehova att avlägsna dem på samma sätt som de blev tillsatta, nämligen genom sin synliga organisation. Var därför inte snar till att tala ord som river ned. I den här tiden måste vi fortsätta med att ”förmana varandra var dag, så länge som det kan kallas ’i dag’”. — Hebr. 3:13, NW.
Tala inte skymfligt om någon
16. Vilken fara lurar alltid när man talar om personer, och vilka råd ger bibeln i detta avseende?
16 Att vi är sena till att tala betyder att vi aktar oss för att tala skymfligt om någon. När man talar om personer, är det alltid fara för att man kan skada någons goda anseende. Då ju ingen människa når upp till fullkomligheten, skulle det vara lätt att gräva fram fel hos vem som helst, ja, till och med hos en själv. Därför gav Paulus denna anvisning: ”Fortsätt att påminna dem om ... att icke tala skymfligt om någon.” Andras goda namn måste respekteras, det får inte skadas av att någon avsiktligt eller tanklöst förvränger fakta och så framkallar ett felaktigt intryck i åhörarnas sinnen. Att någons ord varit tanklösa minskar inte den skada som tillfogats en persons goda anseende. Att man gräver fram andras fel, även om man inte förvränger eller förstorar dem, vållar dock att vederbörande blir föremål för öppen skam och att det blir svårt för dem att behålla vänner: ”En odåga till man gräver upp det som är ont, och på hans läppar är det liksom en brännande eld. En ränkfull man håller i med att utså missämja, och en bakdantare skiljer dem åt, som äro förtrogna med varandra.” Den som har sann kristlig kärlek kommer inte att bringa sin broders fel till allmän kännedom, ty kärleken ”uppför sig icke oanständigt”. ”Den som skyler överträdelse eftersträvar kärlek, men den som håller i med att tala om en sak skiljer dem at, som äro förtrogna med varandra.” Gör det inte svårt för andra att behålla sina vänner, — Tit. 3:1, 2; Ords. 16:27, 28; 1 Kor. 13:5: Ords. 17:9; NW.
17, 18. Hur talade man skymfligt om Paulus, och vilken tillrättavisning gav han dem som brukade sina tungor på orätt sätt?
17 I aposteln Paulus’ dagar fanns det några till bekännelsen kristna, som brukade sina tungor på ett onyttigt sätt. Paulus själv blev offer för pladdrande tungor, för tungor som var snabba att tala skymfliga ting. Detta prat väckte Paulus’ harm, alldeles som Skriften säger: ”Nordanvinden frambringar liksom med smärtfyllt födsloarbete ett ösregn, och en tunga som förråder en hemlighet ett av harm upprört ansikte.” Därför skrev han: ”Ni betrakta tingen efter deras utvärtes värde... . Även om vi skulle berömma oss en liten smula för mycket beträffande den myndighet som Herren gav oss — till att bygga upp eder och icke till att riva ned eder –, så skulle jag dock icke komma på skam, så att jag icke må tyckas vilja förfära eder med mina brev. Ty, säga de, ’hans brev äro tungt vägande och kraftfulla, men hans personliga närvaro är svag och hans tal föraktligt’. Må en sådan man taga med i beräkningen, att vad vi äro i vårt ord genom brev, när vi äro frånvarande, det skola vi också vara i handling, när vi äro närvarande.” ”Men även om jag är oförfaren i tal, är jag det förvisso icke i kunskap, utan på allt sätt ådagalade vi det för eder i allting.” ”Ty jag är rädd att jag, när jag kommer, av en eller annan orsak icke finner eder så, som jag kunde önska, och själv icke visar mig så mot eder, som ni kunde önska, utan i stället skulle det av en eller annan orsak råda missämja, avund, vredestillstånd, stridigheter, förtal, örontassel, uppblåsthet, oordning.” ”Jag har sagt tidigare, och ... jag [säger] i förväg till dem som hava syndat förut och till alla de övriga, att om jag någonsin kommer igen, skall jag icke skona, eftersom ni söka ett bevis för att Kristus talar i mig.” — Ords. 25:23; 2 Kor. 10:7—11; 11:6; 12:20; 13:2, 3; NW.
18 Därför att en del medlemmar av denna församling i Korint var snara till att tala sådant som de inte borde tala, behövde de tillrättavisning. Paulus var modig nog att ge denna rättfärdiga tillrättavisning. Om den också kunde såra deras känslor till en tid, så skulle den dock göra dem gott, och med tiden skulle de uppskatta denna tillrättavisning. ”Den, som tillrättavisar en människa, vinner slutligen mera ynnest, än den som smickrar med sin tunga.” — Ords. 28:23, Åk.
19. Om någon vill tala en hel del, vad bör han då tänka på?
19 De som vill bruka sina tungor till att tala en hel del bör påminna sig själva om att de måste äta sina tungors frukt: ”Av sin muns frukt får envar sin buk mättad, han varder mättad av sina läppars gröda. Död och liv har tungan i sitt våld, de som gärna bruka henne få äta hennes frukt.” Om frukten är Rikets frukt, predikandet av de goda nyheterna, så leder detta till evigt liv i Guds nya värld. Men om någon är snabb att tala det som är ruttet och fördärvat, skadligt och dåraktigt, då blir det så som Jesus varnande sade till fariséerna: ”Jag säger eder, att varje onyttigt yttrande, som människorna fälla, det skola de avlägga räkenskap för på domens dag, ty genom dina ord skall du bliva rättfärdigad, och genom dina ord skall du bliva domfälld.” Hur sant heter det inte: ”Den som vill älska livet och se goda dagar, må han avhålla sin tunga från det som är skadligt och sina läppar från att tala svekfullt”! — Ords. 18:20, 21; Matt. 12:36, 37 och 1 Petr. 3:10, NW.
Ha ”fördrag med varandra”
20. Hurudana är människorna i världen i allmänhet nu för tiden, och varför får inte de kristna vara på det sättet?
20 Både i församlingen och i familjekretsen förekommer det många små saker, som kan göras på det ena eller på det andra sättet, utan att det i verkligheten spelar någon roll. Är någon snabb till att uttala sig klandrande i dessa obetydliga angelägenheter, så visar det bristande jämvikt. Det visar brist på kärlek, ty kärleken ”söker icke sina egna intressen”. Människorna i världen i våra dagar är i allmänhet snara till att hålla på sitt eget tillvägagångssätt, ty de skyndar sig gärna att yttra klandrande, gnatiga, förargade ord. Det finns sådana som i små ting utövar ett verkligt ordtyranni. Det är inte att undra på att ett världsligt kvickhuvud har sagt: ”Min hustru är så vacker att jag saknar ord för det, men hon saknar då inte ord för att gnata!” Sådana elakheter får inte förekomma bland kristna. Följ Guds vilja, som är uttryckt i Filipperna 2:14 (NW): ”Fortsätt med att göra allt utan knot och invändningar.” Gör verkligen så som aposteln förmanade oss: ”Fortsätt att hava fördrag med varandra och förlåta varandra villigt, om någon har orsak till klagomål mot en annan.” Om vi följer dessa råd, så blir samvaron behaglig och endräkten stor både inom familjekretsen och i församlingen. ”Se, huru gott och ljuvligt det är, att bröder bo endräktigt tillsammans.” — 1 Kor. 13:5; Kol. 3:13; NW; Ps. 133:1.
Vi måste undvika obetänksamma ord, när vi blir retade
21. Varför måste man vara ”sen till att tala”, i synnerhet när man retas till vrede, och vilket exempel visar det dåraktiga i att tala förhastat i vrede?
21 I synnerhet när den kristne eggas till vrede, måste han vara ”sen till att tala”. Annars kan dåraktigt, obetänksamt tal, som man ångrar, bli följden, ty i synnerhet när man blir retad gäller följande: ”Där många ord äro, bliver överträdelse icke borta; men den som styr sina läppar, han är förståndig.” Hur lätt det är att synda med tungan visar Mose exempel. De knotande israeliterna ”gåvo ... anledning till vrede vid Meribas vatten, så att det gick Mose illa för deras skull. Ty de förbittrade hans ande, och han började tala obetänksamt med sina läppar.” När israeliterna behövde vatten, befallde Jehova Mose att ta sin stav och frambringa vatten från en klippbrant. Mose gjorde det, men på grund av sin vrede mot de knotande israeliterna var han snar till att tala: ”Hör nu på, ni upprorsmakare! Är det från denna klippbrant som vi skola frambringa vatten åt eder?” Senare sade Jehova till Mose: ”Emedan ni icke visade tro på mig till att helga mig inför Israels söners ögon, därför skola ni icke föra denna församling in i det land som jag förvisso skall giva dem.” Det var ett högt pris att betala för obetänksamt tal. — Ords. 10:19; Ps. 106:32, 33 och 4 Mos. 20:10, 12, NW.
22. Varför kan man inte säga att Mose obetänksamma ord vållades av ett upproriskt eller högmodigt hjärta, och vilken lärdom får vi av detta?
22 Det var inte så att Mose var upprorisk i sitt hjärta. Nej, men i ett ögonblick av vrede var han snar till att tala. Resultatet härav var inte till Guds ära. Mose ord gav det intrycket att det var han och Aron som drog försorg om folket, men det var Jehova som hade sörjt för dem alla dessa år i öknen. Inte heller var Mose stolt och övermodig. ”Mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden.” Likväl syndade han med sin tunga. Till och med för den ödmjukaste bland Guds tjänare är det behövligt att bevaka sin mun: ”Den som bevakar sin mun, han bevarar sitt liv [sin själ, NW], den som vitt upplåter sina läppar, han drager över sig fördärv.” — 4 Mos. 12:3: Ords. 13:3, Åk.
23. Hur kommer Jakobs råd att hjälpa oss?
23 Lägg alltså på hjärtat Jakobs råd: ”Var människa bör vara snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede.” Det kommer att hjälpa dig att frambringa frukt som är godtagbar för Gud. Det kommer att hjälpa dig att bruka din tunga till Skaparens ära. Det kommer att hjälpa dig att utföra Guds vilja, som i Romarna 14:19 (NW) är uttryckt så här: ”Må vi alltså sträva efter det som leder till frid och det som är uppbyggande för oss inbördes.”