Vandra i ödmjukhet inför din Gud
”SE, HURU gott och ljuvligt det är, att bröder bo endräktigt tillsammans.” Dessa ord av David slår säkert an en sträng som genljuder i deras hjärtan som tillhör den nya världens samhälle, ty det är verkligen en stor glädje att få vara tillsammans med kristna bröder, bland vilka det råder endräkt liksom i ”en fårflock i fållan”. Hur annorlunda är det inte bland dem jämfört med förhållandena i den gamla världens samhälle! Där händer det att när man kommer tillsammans till ett möte i Förenta nationerna, råder det en sådan oro och villervalla, att ordföranden bryter av sin klubba i sina försök att återställa ordningen och ett sammanträde måste upplösas på grund av kiv och förvirring! — Ps. 133:1; Mik. 2:12, NW. Varför råder det endräkt i den nya världens samhälle? Till följd av den kärlek som Jesus sade skulle vara utmärkande för hans sanna efterföljare. Denna kärlek befrämjar ödmjukheten, som är oumbärlig om man skall uppnå endräkt. Det är stoltheten eller högmodet, ödmjukhetens raka motsats, som från början har givit upphov åt gnissel och söndring, som är raka motsatsen till endräkt. — Joh. 13:34, 35.
Det är därför mycket lämpligt att Guds ord på flerfaldiga ställen bjuder oss att vara ödmjuka: Vandra ”i ödmjukhet inför din Gud”. ”Ödmjuka eder i Jehovas ögon.” ”Omgjorda eder allesammans med ... ödmjukhet.” (NW) ”Ödmjuken eder alltså under Guds mäktiga hand.” — Mik. 6:8; Jak. 4:10, NW; 1 Petr. 5:5, 6.
Jesus poängterade vid många olika tillfällen behovet av ödmjukhet: Bliv såsom ett litet barn; välj en mindre hedrad plats vid en fest; när du beder, efterlikna då den blygsamme skatteindrivaren och inte den egenrättfärdige fariséen. Tänk också på att en uppmaning till ödmjukhet tjänade såsom utgångspunkt för Jesu svidande, fördömande ord till de stolta, högmodiga och skrymtaktiga religiösa ledarna på hans tid. En slående kontrast till deras stolta uppträdande var den ödmjukhet som Jesus lade i dagen genom att vid alla tider och tillfällen ge Gud äran: ”Jag [gör] ingenting ... av mitt eget initiativ.” Själva det förhållandet att Jesus kom till jorden såväl som hela hans jordiska liv utgjorde ett strålande exempel på ödmjukhet, vilket aposteln Paulus klart och tydligt påpekar i Filipperna 2:5—8. Betecknande för Jesu ödmjukhet var hans villighet att tvätta apostlarnas fötter. — Matt. 18:3, 4; Luk. 14:7—11; 18:9—14; Matt. 23:12; Joh. 8:28, NW; 13:5.
Varför ödmjukhet är ett krav
Vad innebär det att vara ödmjuk? Det engelska ordet för ödmjuk, ”humble”, har en viss släktskap med det latinska ordet humus, som betyder ”jord” eller ”mylla”. Det här nämnda engelska ordet har givits följande definition: ”att tänka blygsamt om sig själv; att göra anspråk på litet för egen del; inte stolt eller tvärsäker i anden, uppträdandet eller till det yttre skenet; anspråkslös, ringa”. — Webster.
Den kristna ödmjukheten är uppriktig. Den innebär inte viljelös underkastelse till följd av fruktan eller i avsikt att nå personliga fördelar, utan den har sin rot i rätta principer, av vilka kärleken är en. Det är vår plikt mot Gud att vara ödmjuka. Av alla de förnuftsbegåvade skapelser som Gud har danat bör vi i synnerhet visa ödmjukhet, ty vi intar den lägsta, ringaste, ställningen. Och är inte människorna dessutom till följd av synden de ovärdigaste? Ja, i jämförelse med Jehova Gud är världens mäktigaste nationer bara ”såsom en droppe ur ämbaret”, alla dess folk ”äro såsom gräshoppor”, och ”allt kött är såsom gräs”. — Jes. 40:15, 22; 1 Petr. 1:24.
Det är också vår plikt mot nästan att vara ödmjuka: ”Vem gör dig olik någon annan? Vad har du egentligen, som du icke har fått mottaga? Om du nu verkligen har fått mottaga det, varför berömmer du dig då, som om du icke hade fått mottaga det?” Samtidigt hjälper oss ödmjukheten att undvika skrymteriets snara. — 1 Kor. 4:7, NW.
Kärlekens princip kräver också att vi skall vara ödmjuka, och å andra sidan kan vår ödmjuka inställning i sin tur göra oss mera kärleksfulla. Om vi älskar vår himmelske Fader, vill vi inte göra något som berövar honom den ära som med rätta tillkommer honom, eller hur? Kärleken till Gud förmår oss alltså att vandra i ödmjukhet inför honom. Och hur kan man säga att vår ödmjuka inställning ökar vår kärlek till Gud? Av det skälet att ödmjukheten gör oss medvetna om vårt andliga behov och hjälper oss att klart inse att vi inte själva kan styra våra steg, och på så sätt dras vi till Gud. — Matt. 5:3; Jer. 10:23.
Likaså kommer kärleken till våra bröder att göra oss ödmjuka i förhållande till dem; och ödmjukheten bistår oss i sin tur att bli mera kärleksfulla. Hav ”samma kärlek, i det ni äro förenade till själen och bevara en och samma tanke i sinnet och icke göra något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med sinnets ödmjukhet hålla före att de andra äro eder överlägsna”. Om vi är ödmjuka, kommer vi inte att säga till en annan: ”Jag behöver dig icke”, utan vi kommer att inse vårt beroende av varandra. Om vi är ödmjuka, kommer vi inte att bli stötta ifall någon till synes har försummat oss. Om vi är ödmjuka, kommer vi att vara barmhärtiga mot andra, liksom Gud är barmhärtig mot oss, och vi kommer att fortsätta med att visa vänlighet och medlidande. Ödmjukhet är särskilt passande för dem som längtar efter tillgivenhet eller kärlek. — Fil. 2:2, 3, NW; 1 Kor. 12:20, 21.
På samma sätt förhåller det sig med vishetens princip: den ålägger oss att vara ödmjuka. Endast om vi är ödmjuka kan vi äga frid med Gud. ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd” eller oförtjänt godhet. Han bor ”hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande”. Visheten föreskriver också att vi skall vara ödmjuka, för att vi skall kunna ha frid med oss själva. Den som är ödmjuk blir inte så lätt besviken, han jagas inte av ärelystnad utan är klok nog att inse att gudaktig hängivenhet med tillräcklighet i sig själv är en stor vinning. — Jak. 4:6; Jes. 57:15; 1 Tim. 6:6.
Den som är ödmjuk följer också en vis kurs, ty förutom att ödmjukheten kan skapa frid mellan oss och Gud och bringa oss att sluta fred med oss själva, förmår den oss att hålla frid med vår nästa och i synnerhet med våra medkristna. Ödmjukheten befrämjar ett obehindrat, glatt samarbete, den befrämjar endräkten, ty den ödmjuke vill inte konkurrera med sin kristne broder, han har ingen önskan att söka överglänsa honom. De ödmjuka är undergivna och lydiga på ett klokt och förståndigt sätt, och detta skapar frid inom den nya världens samhälle. Rättvisan, kärleken och visheten talar alltså alla för att vi skall vara ödmjuka.
Hur man tar sig i akt för bristande ödmjukhet
Det är inte lätt för människan, som blivit avlad och född i synd, att vara ödmjuk. Själviskheten förmår henne att önska upphöja sig själv, alldeles som Satan gjorde. Fördenskull finns det i Guds ord många påbud om att vi skall vara ödmjuka, men dessutom varnar det oss för att vara stolta och högmodiga. Ja, om och om igen förekommer detta samtidigt: förmaning att vara ödmjuk och varning för högmod: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd” eller kärleksfull godhet. ”Före fall går högmod i mannens hjärta, och ödmjukhet går före ära.” ”En människas högmod bliver henne till förödmjukelse, men den ödmjuke vinner ära.” — Jak. 4:6; Ords. 18:12; 29:23.
Det är naturligtvis viktigt att alla i den nya världens samhälle tar sig i akt för bristande ödmjukhet, men i synnerhet måste de som utövar myndighet över andra göra detta, t. ex. föräldrar, de i församlingen som undervisar andra i övningsprogrammet, församlingens biträdande tjänare och — framför allt — tillsyningsmännen, vare sig de är tjänare i en församling eller en krets, i ett område eller ett land eller i en zon.
Av dem alla krävs det att de skall vara föredömen i att ödmjukt vandra inför Gud, liksom de också skall vara föredömen när det gäller kunskap och nitälskan. Aposteln Petrus råder fördenskull de äldre männen: ”Icke heller så, att ni spela herrar över dem som äro Guds arvedel, utan så att ni bliva föredömen för hjorden.” Eftersom de skall undervisa andra, måste de ge noga akt, så att inte Paulus’ tillrättavisning är tillämplig på dem: ”Är det då så, att du, som undervisar en annan, likväl icke undervisar dig själv?” — 1 Petr. 5:3; Rom. 2:21; NW.
Ett annat skäl till att tillsyningsmännen måste ta sig i akt är att de har med så många bröder att göra. Varje sammanträffande med en broder ger dem tillfälle att vara till hjälp eller motsatsen, beroende på om de är ödmjuka eller inte. Och därtill tar man allt de säger och gör mera allvarligt till följd av den ställning de intar, än man annars skulle göra.
Och återigen ligger det nära till hands att tillsyningsmannen, eftersom han har många plikter, verkar alltför upptagen eller rentav är alltför energisk och drivande för att vara till verklig hjälp för dem som han har ansvar för. Detta gör att han kan komma att sakna medkänsla, förmåga att sätta sig in i andras förhållanden. Fördenskull underlåter han kanske att ställa sig på andras nivå och kan därför inte med aposteln Paulus säga: ”För de svaga har jag blivit svag för att kunna vinna de svaga.” — 1 Kor. 9:22.
Tillsyningsmännen måste också ha denna varning i minnet: ”’Kunskapen’ uppblåser, men kärleken uppbygger.” Naturlig fallenhet, förvärvad kunskap eller förordnande till en tjänarpost kan lätt få till följd att en man förlorar i ödmjukhet. ”Han är nog bra, men han vet om det” är ett yttrande som inte bör fällas om en tillsyningsman i den nya världens samhälle. Om han inte förblir ödmjuk och håller fast vid en rätt syn på saker och ting, kan han mycket lätt bli ”uppblåst av högmod och hemfalla åt den dom som har avkunnats över djävulen”. — 1 Kor. 8:1; 1 Tim. 3:6, NW.
När man i synnerhet måste vara på sin vakt
Vid vissa tider och tillfällen tycks det vara särskilt viktigt att vi ger akt på att vi håller fast vid ödmjukheten, under det att vi vandrar inför vår Gud. Ett sådant tillfälle är då vi får tillrättavisning eller tuktan. Såsom ”församlaren” vist och förståndigt råder oss: ”Om en härskares ande skulle fara upp mot dig, så lämna icke din egen plats, ty lugnet självt minskar stora synder.” När till exempel kung David fick besök av profeten Natan, som förehöll honom hans synd, stegrade sig inte David och for ut mot Guds språkrör, utan han tog ödmjukt emot tillrättavisningen. Hans lugn, hans ödmjukhet, hans ånger minskade följderna av hans stora synd, ty han gick varken miste om tronen eller om förbundet om Riket. — Pred. 10:4, NW; 2 Sam. 12:1—14.
Låt oss så betrakta kung Ussia, det militära geniet. När han i förmätenhet stod i begrepp att frambära rökelse och inte ville lyssna till prästerna, som tillrättavisade honom, utan i högmodigt ursinne sköt dem åt sidan, fick detta till följd att han blev förödmjukad genom att han blev slagen med spetälska och dog i denna hemsökelse från Jehova. När vi får råd eller tillrättavisning av Guds språkrör, då bör vi vara ödmjuka och hörsamma de råd vi får: ”Min son, förkasta icke HERRENS [Jehovas] tuktan och förargas icke, när du agas av honom. Ty den HERREN älskar, den agar han.” — 2 Krön. 26:16—21; Ords. 3:11, 12.
Ett annat särskilt känsligt tillfälle, då vi måste ta oss i akt så att vi förblir ödmjuka, är då vi får en uppgift eller ställning som är förbunden med ansvar. Vi önskar inte bli lika den förkastade kung Saul, som från början visade sig ödmjuk men sedan tog sig själv alltför högtidligt och handlade ohörsamt och förmätet, och så gick miste om allt. Samuel måste ju säga till Saul: ”Var det icke på villkor att du var liten i dina egna ögon som du blev huvud för Israels stammar och Jehova grep sig an med att smörja dig till konung över Israel? ... Har Jehova lika stort behag till brännoffer och slaktoffer som till att man lyder Jehovas röst? Se, ... upproriskhet är detsamma som spådomssynd, och att förmätet rusa åstad är detsamma som att bruka övernaturlig makt och terafim.” Endast om vi fortfar att vara små och obetydliga i våra egna ögon, kan vi hoppas på att få fortsätta att njuta av de större privilegier som har öppnat sig för oss. — 1 Sam. 15:17, 22, 23, NW.
Hjälpmedel till att vara ödmjuk
Vilka hjälpmedel har Gud givit oss till att bistå oss i att vandra i ödmjukhet inför vår Gud? Främst bland dessa är utan tvekan Guds ord, bibeln. Israels kung måste ju göra en egen avskrift av lagen och måste ”läsa i den i alla sina livsdagar”, för att han skulle ”frukta Jehova, sin Gud”, så att han höll alla lagens ord och dess stadgar och gjorde efter dem, och hans hjärta inte skulle ”förhäva sig över hans bröder”. — 5 Mos. 17:18—20, NW.
Guds heliga ande är en ande av kärlek och kraft och sundhet i sinnet. Denna ande hjälper oss fördenskull också att vara ödmjuka, att undvika att bli förnärmade då vi blir tuktade och att avhålla oss från att bli uppblåsta när vi blir hedrade med större tjänsteprivilegier. Fruktan för Jehova kommer i sanning att hjälpa oss att förbli ödmjuka genom att alltid påminna oss om vårt förhållande till Jehova, om vårt ansvar inför honom såväl som om vårt beroende av honom. Och i all synnerhet kommer bönen att vara en hjälp för oss att vara ödmjuka. I vår bön beder vi Gud om barmhärtighet, förlåtelse och vishet, om hans heliga ande, om kraft och framgång åt våra bemödanden och mycket annat sådant. Om vi inser hur ovärdiga vi är och i hur stor beroendeställning vi står, kommer våra böner till Gud att hindra oss från att bli stolta och högmodiga.
Må vi alla fördenskull ta rådet till hjärtat att vandra ”i ödmjukhet inför ... Gud”. Det kommer att betyda många välsignelser både nu och i den nya världen, ty ”lön för ödmjukhet och för Jehovás fruktan är rikedom, ära och liv”. — Ords. 22:4, Åk.