Hur bör man betrakta tuktan?

Nyttiga fakta som unga människor behöver känna till

DU HAR troligen känt någon — kanske en skolkamrat, en granne eller till och med en lärare — som aldrig ville erkänna att han gjort ett misstag eller hade fel. Vad tycker du personligen om en sådan människa? Skulle han stiga eller sjunka i din aktning om han en dag kom fram till dig och sade: ”Jag är ledsen; jag förstår att jag hade fel”?

I själva verket begår vi allesammans misstag, inte sant? Det beror på att ingen av oss är fullkomlig eller felfri i ordets fulla bemärkelse. Bibeln säger oss det. Den visar att på grund av vår förste förälder Adams olydnad har alla människor fått ofullkomlighet och synd i arv. — Rom. 5:12.

Inte alla misstag beror på blott och bart bristande kunskap. Många misstag beror på vårdslöshet. En passagerare på ett flygplan som färdas över vattnet kanske inte ägnar någon uppmärksamhet åt flygvärdinnan när hon förklarar det rätta bruket av flytvästar eller av syreförrådet på planet. Om denne passagerare i en plötslig nödsituation underlät att göra bruk av dessa anordningar och förlorade livet, skulle det inte bara bero på bristande kunskap. Det skulle bero på att han inte brydde sig om att skaffa sig kunskap.

Följaktligen kan inte alla felsteg en individ begår helt enkelt kallas för misstag. Medveten försummelse är ofta orsaken. Ännu värre är det när en individ gör något han vet är fel och ursäktar sig med ett eller annat skäl som för stunden förefaller gott i hans ögon.

Allt detta visar vårt behov av tuktan, som inbegriper tillrättavisning. Vi behöver alla tillrättavisning, vare sig vi är unga eller gamla. Om det inte förekom någon tuktan eller tillrättavisning skulle det i själva verket inte finnas några framsteg — på något som helst område i människans liv. Människor skulle fortsätta att göra samma misstag, ha samma felaktiga uppfattningar och aldrig gå framåt i kunskap eller förmåga.

Tuktan betyder mer än bara förhållningsorder. Det innebär fostran som korrigerar, formar, stärker eller fullkomnar. Det inbegriper därför ofta skarpa tillrättavisningar; det kan inbegripa bestraffning eller kroppslig aga, även om detta inte behöver vara fallet. Men det är aldrig straff bara för straffets egen skull — tuktan ges alltid med tanke på rättelse och förbättring för framtiden.

Varför svårt att ta emot tuktan?

Men om tuktan är så gagnelig, varför tycker då de flesta människor att det är så svårt att ta emot den? Samma förhållande som gör att vi behöver tuktan, nämligen ofullkomligheten, gör det också svårt för oss att förlika oss med denna tuktan.

Tuktan kan få oss att känna oss förlägna, stötta eller nedslagna. Bibeln medger att tuktan medför en del obehag. Aposteln Paulus skriver: ”Det är sant att ingen aga i det närvarande tycks vara till glädje, utan i stället till bedrövelse; likväl ger den sedermera åt dem som har blivit fostrade därigenom en fridens frukt, nämligen rättfärdighet.” — Hebr. 12:11, NW.

Ödmjukhet förtar det största obehaget av tuktan. Många människor låter emellertid stolthet och halsstarrighet driva dem till att stå emot tuktan. Men när tillrättavisningen är välgrundad och andra kan se att den är det, gör den som halsstarrigt avvisar den bara att han verkar dåraktig i deras ögon som är närvarande. Somliga politiker är sådana och försöker ”slingra sig undan” ansvaret för falska eller obetänksamma uttalanden de gjort eller felaktiga handlingar de begått. Men vem vill ha ett sådant rykte? Guds ord säger: ”Vishet och tuktan har blott och bart dårar föraktat.” — Ords. 1:7, NW.

I kontrast till detta läser vi: ”Tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.” Varför det? Därför att han vet att genom tillrättavisning blir han ”ännu visare”. Ja, ”den som är vis kommer att lyssna och tillägna sig mera undervisning, och en förståndig man är den som förvärvar skicklig vägledning”. — Ords. 9:8, 9; 1:5, NW.

Hur kommer du att reagera?

Den verkliga frågan är alltså: Vad vill du göra med ditt liv? Vill du bara driva omkring och endast göra det du har lust med? Eller är du villig att arbeta för en givande framtid? Guds ord uppmanar: ”Hör råd och tag emot tuktan, på det att du för framtiden må bliva vis.” — Ords. 19:20.

Vi kan finna större behag i tuktan om vi alltid kommer ihåg att det är Guds anordning. Därför säger Psalm 50:17 att var och en som hatar tuktan i själva verket kastar Guds ord bakom sig. Tuktan kommer med rätta från en bemyndigad källa. Gud har tilldelat föräldrarna denna uppgift, eftersom de är ansvariga för sina barns liv. (Ords. 1:8, 9; Ef. 6:4) Och Gud har försett den kristna församlingen med i andligt avseende ”äldre män”, som är ”i stånd till att både förmana genom den lära som är hälsosam och tillrättavisa dem som säger emot”. — Tit. 1:5—9, NW.

Kom också ihåg att de som tuktar oss inte försöker ”binda ihop fötterna” på oss, så att vi blir klavbundna på livets väg. De försöker i stället hjälpa oss att göra snabba och angenäma framsteg. Tuktan skyddar oss mot farliga olyckor, håller oss fria från sådant som oundvikligen skulle lägga på oss obehagliga problem, göra vår väg svår eller till och med få oss in på ett sidospår som leder till en återvändsgränd. (Ords. 5:11—13, 22, 23) Om vi tar emot tillrättavisning, ger bibeln oss följande löfte: ”När du går, skall sedan intet vara till hinder för dina steg, och när du löper, skall du icke falla; håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan; bevara henne, ty hon är ditt liv.” — Ords. 4:10—13.

Händer det ibland att du är böjd att känna dig förnärmad över dina föräldrars tuktan? Antag att de helt enkelt lät dig gå din egen väg, inte ägnade dig någon uppmärksamhet, inte gav några tillrättavisningar. Skulle detta vara bevis på sann kärlek? Är det inte så de män som blir fäder till utomäktenskapliga barn i allmänhet handlar — ignorerar sin avkomma? Vill vi bli behandlade på det sättet? Aposteln Paulus använder samma illustration och påminner oss om att tuktan i själva verket är ett bevis på Guds kärlek till oss och intresse för oss. — Hebr. 12:4—10; jämför Ordspråksboken 3:11, 12.

Om du finner att du blir upprörd när någon ger dig råd eller tillrättavisning, stanna då upp och fråga dig själv: Varför gjorde de denna ansträngning och tog sig tid till detta? Bara för att de tyckte det var roligt? I de flesta fall kan du förstå att det inte är direkt behagligt eller lätt för dem att ge tillrättavisning. Men de gör det därför att de bryr sig tillräckligt mycket om dig för att göra denna ansträngning. Det bör räcka för att få dig att tänka allvarligt på vad de säger och försöka förstå deras skäl. — Ords. 17:10.

Det är sant att det krävs styrka för att erkänna sina misstag. Men vi kan vända oss till Gud i bön och be om styrka och mod att erkänna vår skuld och foga oss efter tillrättavisningen, eftersom vi inser att den är rättmätig, så att vi med rätt inställning kan dra nytta av den liksom David gjorde. (Ps. 51:3, 4, 12—14; Jes. 26:16) Vi kan vara lika aposteln Petrus. Han blev offentligt tillrättavisad av aposteln Paulus för ett visst orätt handlingssätt. Men Petrus var karl nog, och framför allt kristen nog, att ta emot tillrättavisningen. Han kände ingen harm och talade längre fram om Paulus som ”vår älskade broder”. — Gal. 2:11—14; 2 Petr. 3:15, 16.

Du behöver naturligtvis inte vänta på att andra skall tillrättavisa dig. Du kan tillämpa ”självtukt”. Genom att vara uppmärksam kan du inse många av dina egna misstag och vidta åtgärder för att rätta till dem. — 1 Kor. 11:31, 32.

Man får följaktligen många välsignelser av att vara mottaglig för tuktan. När man erkänner misstag eller felsteg på ett rättframt sätt får man en friskare, renare känsla invärtes. Det stärker hjärtat och sinnet för det som är rätt. Det leder till ett gott förhållande till andra; de kommer att betrakta dig som en människa som är ärlig, ödmjuk och balanserad, uppfriskande annorlunda i jämförelse med så många människor i våra dagar. Och viktigast av allt, det tillförsäkrar dig Guds godkännande och välsignelse. Ja, ”tuktans tillrättavisningar är livets väg”. — Ords. 6:23, NW.