Skall du komma att leva på jorden för evigt
”De redliga skola förbliva boende i landet, och de ostraffliga få stanna kvar däri. Men de ogudaktiga skola utrotas ur landet och de trolösa ryckas bort därur.” — Ords. 2:21, 22.
1. På vilka sätt förorenar människorna nu jorden?
MÄNNISKORNA besudlar nu jorden. I sin lystnad efter att fort bli rika genom dess tillgångar berövar de höjderna deras skogar och slätterna deras matta av gräs, och värdefull matjord spolas eller blåses bort. Vilda djur och fåglar dödas meningslöst för pengars skull eller bara därför att man finner nöje i det. Den luft vi andas förorenas onödigtvis av fabriksrök, därför att snålheten avhåller många industriidkare från att göra lämpliga anordningar för att hålla röken under kontroll. I tusentals år har nationella och internationella krig kommit strömmar av blod att flyta, vilka har förorenat landet. I sitt sökande efter snabbare sätt att döda flera håller de mäktigaste nationerna nu på med att förgifta atmosfären, växtligheten, landet, havet, fisken — allting — med radioaktivitet. Vetenskapsmännen erkänner att utvecklingen skulle kunna leda till att jorden bleve helt obeboelig. Några delar har redan blivit det. San Francisco Chronicle för den 20 juni 1956 skrev redaktionellt: ”FÖR ALLTID GJORD OBEBOELIG. Det ligger en till alla och envar riktad maning till självrannsakan i de rapporter som anger, att amerikanska kärnvapenprov sannolikt har gjort två av Marshallöarna för alltid obeboeliga och alldeles säkert har hemsökt befolkningen på en tredje med allvarlig strålningssjukdom. Inte avsiktligt naturligtvis, men genom de oundvikliga följderna av prov med atom- och vätebomber, har Bikini och Eniwetok blivit utsatta för så intensiv radioaktiv strålning, att de för alltid måste vara förbjudna som boningsorter, och invånare på Rongelap blev så strålningspåverkade från luften, marken och själva maten de åt, att de fick kväljningar, tappade håret, företedde sjukliga förändringar i huden och visade andra symptom på svår strålningssjukdom.”
2. Hur blir förhållandena värre, och vad innebär detta?
2 Om vi härtill lägger de vitt utbredda tecknen på moraliskt förfall och sammanbrott, så framstår det tydligt att jorden och dess inbyggare kommer till korta i fråga om att återspegla sin Skapares vishet och majestät och återkasta hans lov och pris, såsom de var ämnade att göra. Och allteftersom tiden går, förvärras tillståndet: ”Vet detta, att i de yttersta dagarna kritiska tider, svåra att komma till rätta med, skola vara här. Ty människorna skola älska sig själva, älska pengar, vara inbilska, högmodiga, hädare, olydiga mot föräldrar, utan tacksamhet, i avsaknad av välvilja, utan naturlig tillgivenhet, omöjliga att komma överens med, bakdantare, utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda, förrädare, halsstarriga, uppblåsta av självkänsla, nöjesälskande mer än Gudälskande, de skola hava en form av gudaktighet, men bevisa sig falska gentemot dess kraft; och från dessa bör du vända dig bort.” — 2 Tim. 3:1—5, NW.
3. Vad måste de kristna göra för att bli bevarade, när Jehova störtar dem som fördärvar jorden i fördärvet?
3 ”Och från dessa bör du vända dig bort.” Varför? Av samma orsak som Israel skulle hålla sig avskilt från kananéerna. Därför att ”dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor”, det ruttna kommer det friska att också börja ruttna, det smutsiga sölar ned det rena. När grupper av människor utövar eller understöder eller har fördrag med onda ting, så råder det ett slags samhällsansvar för dessa onda ting, och för att de enskilda personerna skall kunna undgå att bli delaktiga i detta samhällsansvar, måste de avskilja sig från dessa grupper, om inte fysiskt, så mentalt och moraliskt och i känslohänseende. Liksom israeliterna fick en lag, som skulle ha skyddat dem, om de hade hållit den, så har de kristna fått befallningar som kommer att bevara dem, om de rättar sig efter dem. De kristna vet att Satan är ”denna världens härskare”, att han är ”denna tingens ordnings gud”, att ”hela världen ligger i den ondes våld”, och därför inser de visheten i denna befallning: ”Älska varken världen eller tingen i världen”, och de vet att ”var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende”. Då de inte vill vara i Satans våld, avskiljer de sig från världen, som är fullständigt under hans välde. På det sättet blir de inte delaktiga i världens samfällda ansvar för all dess ondska, och de kommer därigenom att undgå att bli tillintetgjorda tillsammans med den i Jehovas Harmageddonkrig. Alldeles som landet spydde ut kananéerna och de avfälliga israeliterna, därför att de förorenade det, så kommer ogärningsmännen att i Harmageddonstriden bli utspydda från de levandes land, ty då är den av Jehova bestämda tiden inne, då de skall ”störtas i fördärvet, som fördärva jorden”. — Joh. 12:31; 2 Kor. 4:4; 1 Joh. 5:19; 2:15; Jak. 4:4; Upp. 11:18; NW.
Studium och begrundan
4. På vilka sätt kommer studium av Guds ord att förändra oss?
4 Hur kan man förhindra, att man då blir utspydd ur landet? Genom att avskilja sig från dem ”som fördärva jorden”. Laga så, att du passar in i Guds syfte med den renade jorden, genom att tillsammans med jorden stämma in i Guds lov och pris. Börja med att göra detta nu. Gör det inte på det sätt som du menar vara rätt, utan på det sätt som Gud säger är rätt. Lär känna det sätt som Gud har behag till genom att studera hans ord. Det är genom detta studium av bibeln som du kan följa förmaningen: ”Sluta upp med att taga gestalt efter denna tingens ordning, och bliv i stället förvandlade genom att göra om edert sinne, för att ni må kunna för eder själva utröna Guds goda och välbehagliga och fullständiga vilja.” Genom detta studium blir du i stånd att tillämpa apostelns ord, att ”ni skulle lägga av den gamla personligheten, som rättar sig efter edert forna handlingssätt”, och att ”ni skulle förnyas i den kraft som påverkar edert sinne och skulle ikläda eder den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och kärleksfull godhet”. Då kommer du att ”icke mer ... leva för människors begärelser, utan för Guds vilja”. ”Ty”, som aposteln säger, ”det är tillräckligt, att ni under den tid som har förflutit hava fullgjort nationernas vilja, då ni vandrade i ett lösaktigt uppförandes gärningar, lustar, omåttlighet i fråga om vin, vilt leverne, dryckestävlingar och allehanda avgudadyrkan, som icke påläggas några lagliga band. Emedan ni icke fortsätta att löpa med dem i detta lopp till samma djupa pöl av liderlighet, äro de förbryllade och fortfara att tala skymfligt om eder. Men dessa människor skola avlägga räkenskap inför den som är redo att döma dem som leva och dem som äro döda.” Ditt studium och ditt förändrade sätt att tänka och handla kommer emellertid att rädda dig från Jehovas förintande domar i striden vid Harmageddon. — Rom. 12:2; Ef. 4:22—24; 1 Petr. 4:2—5; NW.
5. Vilken sak i förbindelse med studium försummas nu, men vad säger bibeln om den?
5 En sak i förbindelse med studium som är bedrövligt försummad i vår tid är begrundan. Bibeln råder oss ofta att ägna oss åt begrundan. Till Josua sades det, att han skulle ta lagboken och tänka på eller begrunda den både dag och natt, eller mera exakt återgivet: ”läsa i den med låg röst dag och natt”. Detta läsande med låg röst är ungefär som när man talar med eller för sig själv, som hörbara funderingar, och eftersom det går långsammare, än när man läser tyst, håller det tanken kvar i sinnet längre, så att den kan tränga in och absorberas bättre. Dessutom kommer den in i sinnet på två vägar, både genom ögat och genom örat, varigenom den gör ett starkare intryck på sinnet. Det sägs om den lycklige mannen: ”I Jehovas lag har han sin lust, och i hans lag talar han med sig själv [håller en monolog, fotnot] dag och natt. Så bliver han lik ett träd, planterat vid vattenströmmar, vilket bär sin frukt i sin tid.” Att vi dricker in Jehovas sannings vatten sätter oss i stånd till att bära kristlig frukt. Vi bör ta efter denne psalmists exempel: ”Jag meddelar mig med mitt hjärta om natten; jag begrundar och utforskar min ande.” — Jos. 1:8, NW; Ps. 1:2, 3, RoPss; 77:6, RS.
6. Vad visar, att Jesus satte värde på begrundan och emellanåt fann det svårt att få tillfälle att ägna sig däråt?
6 Innan vi talar med andra, är det bäst att vi talar med oss själva, att vi håller en monolog. Därigenom kommer sanningarna att inpräntas i vårt eget sinne till ledning för vår tunga. Åt sådan begrundan och självförberedelse ägnade sig Kristus Jesus, den större David: ”Ditt majestäts härliga prakt och dina underfulla verk vill jag begrunda”, eller: om dem vill jag ”hålla en monolog”. Medan Jesus efter sitt dop fastade och var ensam i fyrtio dagar i öknen, begrundade han och försökte tillägna sig den fulla innebörden i de ting som de öppnade himlarna hade blottat för hans syn. Denna begrundan styrkte honom för det som låg framför honom. Bibeln visar att Jesus tid efter annan sökte ensamheten för begrundan och bön: ”Sedan ... gick han upp på berget för att vara allena”, och: ”Han förblev i avskildhet i öknarna och bad.” Men det var svårt för Jesus att få den ensamhet han behövde för begrundan och bön: ”När det blev dag gick han emellertid ut och begav sig till en enslig plats. Men folkskarorna började gå omkring och leta efter honom och kommo ända dit bort där han var.” Vidare läser vi: ”Bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp och gick åstad bort till en öde trakt”, men ”de som voro med honom skyndade efter honom” och ”funno honom”. För att undvika folkskarorna i städerna höll han sig ”utanför, på ensliga platser. Likväl fortsatte de att komma till honom från alla håll.” — Ps. 145:5, RS; RoPss; Matt. 14:23; Luk. 5:16 och 4:42, NW; Mark. 1:35—37; 1:45, NW.
7. Vem gör det svårt för oss att ägna oss åt begrundan i vår tid, och med vilka medel gör han det?
7 Fastän Jesu efterföljare i våra dagar inte är sökta av folkskarorna, såsom han var, är de hårt pressade av den nutida livsföringen och har svårt att finna ensamhet för begrundan. På många platser i världen har det enkla levnadssättet ersatts med ett mycket komplicerat liv, och de timmar på dygnet då folk är vakna är så till övermått upptagna av både viktiga och betydelselösa saker. Dessutom blir människorna i vår tid allt ovilligare att tänka. De är rädda för att vara ensamma med sina tankar. Om andra människor inte är i närheten, fyller de tomrummet med television, bio, lätt lektyr, eller om de beger sig till en badstrand eller ut i en park, så tar de sin reseradio med sig för att inte behöva sällskapa med sina egna tankar. Deras tänkande måste ledas i bestämda fåror åt dem, deras uppfattningar måste serveras dem färdiglagade av propagandamakare. Detta passar Satans syften. Han översvämmar den stora massans sinnen med vad som helst och allting utom Guds sanning. För att avhålla sinnena från att ägna sig åt gudaktigt tänkande håller Satan dem sysselsatta med tankar, som antingen är betydelselösa eller ogudaktiga. Det är ett tänkande av viss modell och tillverkning, och dess uppfinnare och fabrikant är djävulen. Sinnena arbetar, men på samma sätt som en häst går dit han blir ledd. Självständigt tänkande är svårt, impopulärt och till och med misstänkt. Likformighet i tänkandet är parollen för dagen i vår tid. Söker någon ensamhet för att ägna sig åt begrundan, ogillas hans beteende som antisocialt och neurotiskt. — Upp. 16:13, 14.
8. Vilka förhållanden är nödvändiga för den bästa begrundan?
8 Såsom Jehovas tjänare måste vi lyda hans befallning att begrunda. Händelsernas ström rycker oss ibland med sig som om vi vore ett spån på en framilande flod, utan någon möjlighet att själva bestämma eller behärska vår kurs, såvida vi inte kämpar mot strömmen och arbetar oss åt sidan till ett mindre häftigt strömdrag eller en lugn damm, där vi kan stanna till och tänka oss om. Vi är som sparvar i en tornado. Liksom de virvlas omkring i cirklar, så snurrar vi runt, runt i det dagliga kretsloppet utan någon möjlighet till ro, såframt vi inte kan kämpa oss in till stormens lugna medelpunkt för att regelbundet få tid till att begrunda andliga ting. För att kunna begrunda måste vi ha frid och stillhet, måste utestänga ljud som går till storms mot örat och göra oss blinda för syner som drar ögat till sig. Sinnesorganen måste bringas till ro, så att de inte sysselsätter sinnet med sina meddelanden, utan sinnet i stället blir fritt till att tänka på andra ting, nya ting, ting som är annorlunda, fritt till att göra en grundlig undersökning inom sig i stället för att bombarderas utifrån. Om ett rum är fullt, kan inte fler människor komma in. Om sinnet är upptaget, kan nya tankar inte komma in. Vi måste bereda plats för att ta emot, när vi begrundar. Vi måste öppna sinnets armar för nya tankar och göra detta genom att ur vårt sinne röja undan vardagens tankar och bekymmer, genom att utestänga det dagliga brokiga virrvarr, som följer med den komplicerade moderna livsföringen. Det behövs tid och ensamhet för att man skall kunna på detta sätt tömma sinnet och frigöra det från allt som det fylls med i det dagliga jäktet, men om vi gör det, så kommer sinnet att så att säga beta sig fram genom Guds ords gröna betesmarker och kommer att stillas av sanningens rogivande vatten. Begrundan kommer att förse dig med många färska, ljuvliga, andliga ”läckerbitar”, och om du regelbundet ägnar dig åt begrundan, kommer detta att i andligt avseende uppliva och förnya dig och fylla på dina förråd. Då kan du säga om Jehova: ”Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten, där jag finner ro, han vederkvicker min själ.” Eller: ”Han giver mig nytt liv.” (AT) — Ps. 23:2, 3.
9. I vilka avseenden jämförs begrundan med sättet att sköta en vattenbrunn?
9 Om en brunn är full, måste en del vatten ösas ur, innan mera kan sippra in. Om man öser ur det hastigt, utan att brunnen får tid att fylla sig igen, så kommer den att sina. Om man aldrig hämtar upp av dess vatten, blir det stillastående och osunt. Om skräp kastas ner i brunnen, blir det mindre plats för vatten, eftersom brunnen bara har en given kapacitet. Så är det också med sinnet. Det kan vara en brunn eller en källa av vishet, fylld med Jehovas sanningsvatten, som skänker liv: ”Den rättfärdiges mun är en livets källa.” Ord från munnen, liksom vatten från brunnens öppning, kan vederkvicka och uppliva människor. ”Orden från en människas mun äro djupa vatten; vishetens källa är ett bubblande flöde.” Om våra ord skall vara ett bubblande flöde av vishet i stället för ett babblande flöde av värdelösa ting, så måste vi ägna oss åt begrundan. Vi måste tömma vårt sinne på gamla tankar för att bereda plats åt nya, och sedan måste vi ge de nya tid att sippra in genom vår begrundan. Om vi inte håller våra tankar i rörelse, inte låter dem skifta, så blir de stillastående och unkna. Om vi låter allt världsligt skräp och satanisk propaganda fylla vårt sinne, så blir där ingen plats för gudaktiga tankar. Alltså är det på samma sätt med sinnet som med brunnen: Om vi alltid öser upp, sinar brunnen, om vi aldrig gör det, blir dess vatten unket. Att ösa upp har sin tid, att låta sippra in har sin tid. Att tala har sin tid, och att avhålla sig från att tala har sin, att begrunda har sin tid, och att meddela sig med andra har sin, det finns en tid då man bör tänka och en annan då man bör tala om vad man har tänkt. För att kunna ge måste vi först få. Vi måste inhämta, innan vi kan ge ut. Vi måste fylla på, innan vi kan tömma, och måste tömma, innan vi kan fylla på igen. Det är en process, som består både i att få och i att ge, inte bara det ena eller det andra. Håll sanningens vatten flödande in i ditt sinne, genom ditt sinne, ut ur din mun. Då kommer den att bli ”en brunn med levande vatten”. — Ords. 10:11; 18:4, AT; 1 Mos. 26:19, NW, fotnot.
10. Vad förbättrar förmågan att begrunda på ett fruktbringande sätt?
10 Sinnets förmåga att begrunda kan liknas vid en muskel: den stärks och förbättras genom att man gör bruk av den. Hebréerna 5:14 (NW) säger: ”Fast föda tillhör mogna människor, dem som genom användning hava sin uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt.” Liksom vi inte kan äta jämt, utan måste ha tid att smälta maten, så måste vi i perioder av studium skjuta in tider av begrundan, så att vi kan tillgodogöra oss det som vi har läst. Alldeles som vissa djur måste idissla sin föda, sedan de har betat, så måste vi också — om man så får säga — i sinnet idissla vår andliga föda, sedan vi har tillägnat oss den. Vi måste då och då kalla förut inlärda fakta eller sanningar tillbaka i vårt medvetande för att ägna dem en noggrann eftertanke, till dess vi har utvunnit allt deras värde. I annat fall är det så mycket som stannar outnyttjat kvar i det omedvetna sinnets skrymslen. De som aldrig ägnar sig åt begrundan känner i själva verket inte sitt eget sinne, vad som verkligen finns begravet däri. Djupa tankar finns där inne, och vi måste gå ned på djupet för att bringa dem i dagen. Tid och ensamhet är den hacka och den spade vi måste ha för att kunna gräva fram dem genom begrundan. Man kan inte låta sitt sinne dväljas på ytan och ändå hoppas att kunna se till botten av djupa ämnen. Sedan Paulus räknat upp goda ting att tänka på, ger han det rådet: ”Fortsätt med att tänka över dessa ting.” Ju mer man gör det, dess effektivare blir ens sinne. — Fil. 4:8, NW.
Förskaffa dig ett namn, som blir ihågkommet
11. Vad är den förnämsta orsaken till att vi bör begrunda Guds ord, och vilka skriftställen visar begrundan i förbindelse med detta syfte?
11 Denna begrundan bör ske för ett bestämt syfte, detsamma som angavs för Josua, när han uppmanades att eftertänksamt läsa Guds lag med låg röst dag och natt: ”För att du må vinnlägga dig om att göra i överensstämmelse med allt som står skrivet i den.” Vi måste alltid ”frambära åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn”. Vi måste låta vårt sinne ta itu med det före vår tunga: ”Den rättfärdiges hjärta [sinne, RS] betänker, vad svaras bör.” Paulus förmanade Timoteus: ”Tänk på dessa ting, gå upp i dem, så att dina framsteg må bliva uppenbara för alla människor. Giv ständigt akt på dig själv och på din undervisning”, och: ”Ägna ständig eftertanke åt vad jag säger.” Alltså måste vi studera enskilt, läsa bibeln och teokratisk litteratur till hjälp vid bibelstudium, begrunda det som vi läser, omsätta det i praktiken, vara med vid möten för att bli ytterligare uppbyggda och för att uppegga andra till kärlek och rätta gärningar, och så i enhet alla gå åstad för att prisa Jehovas namn, på det att vi må för evigt få leva i Guds nya värld. — Jos. 1:8; Hebr. 13:15; NW; Ords. 15:28; 1 Tim. 4:15, 16 och 2 Tim. 2:7, NW.
12. Hur kan det vara sant att dödsdagen är bättre än födelsedagen?
12 De ogudaktigas namn multnar bort, försvinner ur Guds minne, men de lydigas goda namn kommer Gud ihåg, antingen för att bevara dessa lydiga genom Harmageddonstriden, om de lever då, eller för att uppväcka dem till liv, om de har dött dessförinnan. Därför är följande påstående, som först kan förefalla oss besynnerligt, icke desto mindre sant: ”Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen.” Vi kan helt naturligt tänka, att början på någons liv är bättre än detta livs slut, men vad som här menas är att om någon har ett gott namn hos Gud, när han dör, så är döden bättre än hans födelse, då han inte hade något gott namn hos Gud. Alla är födda i synd och avlade i synd, utan rätt till liv och i ett av Gud domfällt och underkänt tillstånd: ”Den som utövar tro på Sonen har evigt liv; den som icke lyder Sonen skall icke få se livet, utan Guds vrede förblir över honom,” I det ärvda tillstånd av synd och fördömelse, som vi börjar vårt liv med, förblir vi, såvida vi inte visar tro och lydnad gentemot Gud och Kristus. När vi börjar livet, är det ännu inte känt hur vi kommer att bruka det, eftersom detta inte är predestinerat. Men när vi slutar livet med ett gott namn, som har byggts upp genom gudaktiga gärningar, så är vår framtid i den nya världen säker och viss. Om vi dör med ett gott namn, kommer Gud att låta oss uppstå; om vi hinner fram till Harmageddon med ett sådant namn, kommer han att bevara oss. — Pred. 7:2; Joh. 3:36, NW.
13. Varför är det mera gagneligt att gå till ett sorgehus än till ett gästabudshus?
13 ”Bättre än att gå i gästabudshus är att gå i sorgehus; ty där är slutet för alla människor, och detta lägge envar på hjärtat, medan han lever”, fortsätter Salomo. Detta är inte någon anbefallning av sorg framför glädje. Hur skulle det kunna vara det, när vi har en lycklig Gud, en glädjefylld Kristus och har i uppdrag att komma dem som sörjer att fröjdas? Det syftar på en särskild tid, på den tid då en person har dött och huset har sorg. Vi bör gå dit för att trösta de sorgsna efterlevande i stället för att känslolöst glömma bort dem och festa och kalasa. Det var en judisk sed att ägna sig åt sin sorg i sju dagar efter en nära släktings död, och det ansågs förtjänstfullt att besöka familjen i sorgehuset. Det var inte bara till tröst för dem som mist en anhörig, utan det var också en påminnelse för besökaren om livets kortvarighet, om att döden, som nu kommit till detta hus, snart nog kommer till alla och att de levande bör ha detta för sinnet. Det är medan man ännu lever som man kan förskaffa sig ett gott namn, inte när man är döende. Och ett gott namn är det enda som verkligen har något värde för den döende. — Pred. 7: 3, Åk; 1 Mos. 50:10; Joh. 11:31.
14. Varför är sorg bättre än skratt och den vises förebråelser bättre än dårars säng?
14 Salomo säger vidare: ”Bättre är grämelse [sorg, AV] än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.” Löje eller skratt är god medicin, men det finns tillfällen då vi måste nyktert och allvarligt betrakta vårt liv och det sätt varpå vi lever det. Om vi ser att vi slösar bort för mycken tid på intetsägande kalasande och nöjen och inte skaffar oss ett gott namn genom att göra goda gärningar, då bör vi vara bedrövade över detta och ändra oss; därav kommer vårt hjärta att fara väl. Det kommer att hjälpa oss att förskaffa oss ett gott namn, så att den dag då vi dör eller den dag då Harmageddonstriden bryter ut kommer att vara bättre för oss än den dag då vi föddes. ”De visas hjärtan äro i sorgehus och dårarnas hjärtan i hus, där man glädes. Bättre är att höra förebråelser av en vis man än att få höra sång av dårar.” Ett vist hjärta i ett hus där någon har dött bringas i samklang med det allvar som är naturligt i ett hus där någon har gått bort, och därigenom påverkas det visa hjärtat till att ge akt på hur livet levs, men den sorglösa sinnesstämningen på ett ställe där man festar tilltalar det dåraktiga hjärtat och kommer människan att betrakta livet med en ytlig och obetänksam inställning. Om man viker av från rätta vägar, kommer en vis mans förebråelser att föra en tillbaka till livets väg genom att tillrättavisa en och sätta en i stånd till att förskaffa sig ett gott namn, men att höra en dåres sång eller överdrivna beröm, hur kan lyssnandet till sådant tomt smicker, som döljer våra fel och befäster oss i dem, vara till hjälp? Det skulle bara få oss till att fortsätta med att förskaffa oss ett dåligt namn, inte föra oss till rätta in på vägar som leder till ett gott namn hos Jehova. — Pred. 7:4—6.
15. Varför är sprakandet av brinnande törne under en gryta likt en dåres skratt?
15 ”Ty såsom sprakandet av törne under grytan”, säger Salomo därnäst, ”så är dårarnas löje [skratt, AV]. Också detta är fåfänglighet.” Törnen är inget tillfredsställande bränsle. De flammar fort upp, men bränns till aska lika fort. De brinner inte tillräckligt länge för att maten i grytan skall hinna bli kokt, och alltså fullbordar de inte den uppgift för vilken elden har blivit tänd. Deras granna eld, som blossar häftigt och sprakar och gör väsen av sig, är flyktig och fåfäng. Och så är det också med dårens lättsinniga fnittranden och tokerier. De hjälper ingen att gå framåt i den allvarliga uppgiften att förskaffa sig ett gott namn, som Gud kommer att minnas, och därigenom försäkra sig om att dödsdagen kommer att vara bättre än födelsedagen. — Pred. 7:7.
16. Om detta livet vore allt som finns för människan, varför vore det då så betydelselöst?
16 Vi bör inte förslösa detta livet på fåfängligheter, utan bruka det till att förvissa oss om en ingång i det framtida, verkliga livet i den nya världen. Om detta livet är allt som finns, då finns det ingenting som är viktigt och betydelsefullt. Detta livet är likt en boll som kastas upp i luften och snart faller ner i stoftet igen. Det är en flyende skugga, en vissnande blomma, ett grässtrå som skall mejas av och snart förtorka. Vad vi gör, säger eller tänker, eller avhåller oss från att göra, säga eller tänka, spelar egentligen ingen roll, om detta livet är allt som finns. På evighetens vågskål är vår livstid ett litet dammkorn, som varken gör till eller från. I tidens ström är den inte ens en rejäl droppe. Förvisso har Predikaren rätt, när han tar en överblick över livets många mänskliga angelägenheter och förehavanden och kallar dem fåfänglighet. Vi är så snart borta, att det är som om vi aldrig hade kommit, en av milliarder som kommer och går, med så få som alls vet om att vi någonsin varit här. Detta betraktelsesätt är inte cyniskt eller dystert eller surmulet eller sjukligt. Det är sanning, ett faktum att se i ögat, ett praktiskt betraktelsesätt, om detta livet är allt som finns.
17. Men eftersom det inte är allt som är möjligt för människan, vad bör hon då göra?
17 Men om detta inte är allt, om det finns en Skapare, som har givit oss liv och som har inspirerat en bok som talar om för oss hur vi kan få behålla livet, då är det bäst att vi med varje uns av energi vi har ägnar oss åt att göra vad han säger är nödvändigt för att förvandla detta snabbt förtorkande grässtrå till ett förblivande mammutträd, för att få denna flyende skugga att stanna i sin flykt, för att komma denna vissnande blomma att behålla sina färger. Det finns inget arbete i den nuvarande tiden, ingen sysselsättning, inga tankar, inga ord, som — om de nu över huvud taget har någon vikt — är viktigare än de som kommer att göra vårt liv beständigt, som kommer att göra det till en ständig simmare i tidens ström. Detta är det mest praktiska, det enda praktiska handlingssättet i detta liv, som är som ett enda knäpp av tidens ur. Sedan Predikaren påvisat allt det fåfängliga i detta livet och dess fruktlösa strävanden, som upphetsade människokryp avlas att fullfölja, sopar han åt sidan alla människornas fåfänga sysselsättningar och ansträngningar och alla deras svagheter och sätter fingret på det som ensamt och allena har någon betydelse i denna snabbt övergående tillvaro: ”Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till [detta är människans hela plikt, AV].” — Pred. 12:13.
18. Svaren på vilka frågor kommer att avgöra om vi skall komma att leva på jorden för evigt eller ej?
18 Vi kan se oss omkring med våra ögon och se bevisen på Skaparens existens och makt, hans vishet och majestät. Vi kan läsa hans ord, bibeln, och öppna vårt sinnes öga för mera sanning om honom, hans jord, hans syfte med jorden och våra möjligheter att få leva där för evigt. Vill vi göra det som är människans hela plikt: frukta Gud, studera hans vilja, begrunda den, göra den, kungöra den för andra, hjälpa dem att göra den? Vill vi sky denna världen under Satan, dess gärningar, dess hädelser, dess tilltag som fördärvar jorden? Vill vi bruka jorden i överensstämmelse med Guds vilja, odla den, göra den skön och härlig, vårda oss om det vilda som lever på den och hjälpa till, så att alltsammans kan till Guds lov och pris återspegla hans storhet? Eller vill vi på ett ondskefullt sätt smutsa ned denna Guds spegel, så att den inte kan klart återkasta hans vishet och makt och lov? Det sätt, varpå vi besvarar dessa frågor och lever i enlighet med svaren, blir avgörande för svaret på frågan, huruvida vi skall komma att leva på jorden för evigt eller ej: ”De redliga skola förbliva boende i landet, och de ostraffliga få stanna kvar däri. Men de ogudaktiga skola utrotas ur landet och de trolösa ryckas bort därur.” — Ords. 2:21, 22.
(The Watchtower, 1 augusti 1957)