Vad menade den vise mannen?
Vishetens högre värde
En arvedel är av värde. Men till vilken nytta skulle den vara, om den som får den saknade den insikt som behövs för att sköta den på tillbörligt vis? Kung Salomo skrev: ”Vishet tillsammans med en arvedel är god och är till fördel för dem som ser solen. Ty vishet är till skydd liksom pengar är till skydd; men fördelen med kunskap är att visheten själv bevarar sina ägare vid liv.” — Pred. 7:12, 13, NW.
Visheten visas således ha större värde än materiella ägodelar. En människa som saknar vishet kan snabbt förslösa en arvedel. Pengar ger visserligen ett mått av skydd, eftersom de gör det möjligt för ägaren att skaffa sig det han behöver, men de kan likväl gå förlorade eller stjälas. Den som är rik kan rentav utsättas för rån och våld. Å andra sidan kan visheten — förmågan att använda kunskap till att lösa problem eller uppnå vissa mål — skydda en människa mot att ta dåraktiga risker som kan sätta hennes liv i fara. Visheten kan rädda en människa från en förtidig död, och när den är grundad på tillbörlig fruktan för Gud, kan den leda till att hon vinner evigt liv.
Visheten har avgjort ett skyddande värde. Den vise mannen sade: ”Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.” (Pred. 7:20) På grund av sitt skyddande värde kan visheten uträtta mer än ”tio väldiga”, ett fullständigt antal krigare, när det gäller att skydda invånarna i en stad under belägring.
På grund av att alla människor är ofullkomliga kan vi inte reda oss utan den visa vägledning som Jehova Gud har gett i sitt ord. Eftersom människorna är syndare, kommer de mycket till korta i förhållande till Guds fullkomliga norm. Salomo sade: ”Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör, vad gott är, och icke begår någon synd.” (Pred. 7:21) Därför bör vi helt visst göra den vishet som uppenbaras i bibeln till vår egen. På detta sätt blir det möjligt för oss att göra vår väg framgångsrik både nu och i framtiden.
Sådant som människan inte kan ändra
I denna ofullkomliga värld inträffar det mycket som ligger utanför mänsklig kontroll. Även om det inte är önskvärt, kan det inte ändras. Kung Salomo förklarade: ”Se på Guds verk: vem kan göra rakt, vad han har gjort krokigt?” (Pred. 7:14) Med andra ord: Vem bland människorna kan rätta till de felaktigheter och ofullkomligheter som Gud tillåter? Ingen enda, eftersom det inte enbart ligger ett uppsåt bakom allt som den Högste själv gör, utan också finns ett uppsåt med att han låter annat inträffa.
Av detta skäl ger Salomo anbefallningen: ”Var alltså vid gott mod under den goda dagen och betänk under den onda dagen, att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.” (Pred. 7:15) Enligt detta råd bör man uppskatta en dag när saker och ting går väl, och man bör visa detta genom att återspegla godhet, frikostighet, omtänksamhet och glädje i sina egna ord och handlingar. Man bör betrakta en god dag som en gåva från Gud. Men hur är det om dagen för med sig olycka och svårigheter? Man gör väl i att ”betänka”, dvs. erkänna, att Gud har tillåtit att denna olycka sker. Varför har han gjort det? Salomo säger: ”För att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.”
Att Gud tillåter att vi får möta både glädjeämnen och svårigheter ger oss inte bara möjlighet att utveckla uthållighet, utan det bör också, alldeles som Salomo framhöll, inskärpa hos oss att vi inte kan säga exakt vad framtiden kommer att föra med sig. Det finns inga undantag; olycka kan drabba både den rättfärdige och den ogudaktige. I själva verket kan rättfärdiga människor få lida, medan ogudaktiga till synes kan ha framgång. Salomo fortsatte: ”Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar: mången rättfärdig, som har förgåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig, som länge har fått leva i sin ondska.” — Pred. 7:16.
Denna situation oroar naturligtvis många människor. De blir till och med vreda på den Högste. Men detta är något som måste undvikas. Vi bör i stället förtrösta på Gud och komma ihåg att han är en kärlekens Gud. (1 Joh. 4:8) Vad det vara må som han tillåter kommer aldrig att leda till bestående skada för någon. Att en människa kan få del av både gott och ont bör göra att vi inser vikten av att vi inte litar på oss själva, utan på Gud. Vi kanske inte förstår vissa ting ännu, men vi kan vara säkra på att sedan allt har haft sin gång helt och fullt, så kommer det som Gud har tillåtit att ha tjänat ett gagneligt syfte för alla parter.
Aposteln Petrus klargjorde detta, då han kommenterade det lidande som drabbade medtroende på hans tid: ”Ni älskade, var inte förbryllade över den eld som brinner ibland er och som drabbar er till en prövning, som om något märkvärdigt händer med er. Fortsätt tvärtom att glädja er, då ni ju har del i den Smordes lidanden, för att ni måtte glädja er, ja vara jublande glada också under hans härlighets uppenbarelse. Om ni blir smädade för Kristi namns skull, lyckliga är ni då, därför att härlighetens ande, ja Guds ande, vilar över er.” (1 Petr. 4:12—14) ”Sedan ni har lidit en liten tid, skall all oförtjänt omtankes Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i gemenskap med Kristus, själv fullända er utbildning, han skall göra er fasta, han skall göra er starka.” — 1 Petr. 5:10.