Vad är meningen med livet?
”JAG såg alla de verk som utfördes under solen, och se, allting var fåfänglighet och ett jagande efter vind.” (Pred. 1:14, NW) Detta är inte en cynikers ord. De kommer från en inspirerad bibelskribent, som gjorde en realistisk bedömning av livet under ofullkomliga förhållanden. En granskning av vad denne skribent den vise kung Salomo, undersökte är till nytta, när vi skall avgöra vad som kan göra att vårt liv inte är ”fåfänglighet”.
Det finns människor som låter hela sitt liv kretsa kring att förvärva kunskap. Men blir livet meningsfullt av att man förvärvar kunskap enbart för kunskapens egen skull? Nej, sådan kunskap åtföljs ofta av den smärtsamma insikten att det finns så mycket som är orätt i denna ofullkomliga ordning att det inte står i mänsklig förmåga att föra den till rätta. Det är som kung Salomo uttryckte det: ”Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.” (Pred. 1:15) Dessutom kan omständigheterna hindra en person, så att han inte kan använda sin kunskap på bästa sätt.
Dessutom är detta att man försöker njuta av livet genom att sträva efter materiella glädjeämnen, vilket många gör, inte vad som leder till ett liv med uppsåt. Beträffande sina ansträngningar i denna riktning skrev Salomo: ”Jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem alla slags fruktträd. Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av träd, som växte upp. ... Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många. ... Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem.” — Pred. 2:4—10.
Under människans historia är det få som har haft sådana resurser som stod till kung Salomos förfogande. Men fastän han föreföll ha allting som han kunde tänkas önska, fann han att hans strävanden ledde till missräkning, inte var tillfredsställande. Vad var orsaken? För det första visste Salomo att han inte kunde behålla livet till obestämd tid. Han skulle förlora allt vid döden. ”Ja”, sade Salomo, ”jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna, vad jag har gjort. Och vem vet, om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det, varpå jag har nedlagt min möda.” — Pred. 2:18, 19.
På liknande sätt kan ens strävan efter att vinna en ställning av bemärkthet i världen leda till bitter besvikelse. Alltför ofta är mycket begåvade människor offer för omständigheter, som berövar dem möjligheten att göra gott bruk av sin förmåga. Kung Salomo fann att det var på följande sätt: ”Dårskap sättes på höga platser. ... Jag har sett trälar färdas till häst och hövdingar få gå till fots såsom trälar.” (Pred. 10:6, 7) ”De snabba ... vinner [inte] tävlingsloppet, inte heller de mäktiga striden, inte heller får de visa också födan, inte heller får de förståndiga också rikedomarna, inte ens får de som har kunskap ynnesten; ty tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.” — Pred. 9:11, NW.
Bland ofullkomliga människor är förmåga inte nödvändigtvis den avgörande faktorn, när det gäller att man skall få en viss ställning. Det har sagts: ”Vad som räknas är inte vad en person känner till, utan vilka han känner.” Det är ofta detta som ligger bakom att mycket begåvade människor, som kan ha ädelt sinnelag, finner att de måste tåla den dårskap som visas av obegåvade personer, som har den administrativa makten. Det kan hända att dessa furstliga människor inte beviljas någon värdighet, och det kan till och med hända att de som sköter angelägenheterna framställer dem som dårar.
Salomo överdrev inte, när han betecknade ”de verk” som utförs i en ofullkomlig ordning som ”fåfänglighet”. Strävan att uppnå materiella mål — ställning och ägodelar och liknande — leder helt enkelt inte till tillfredsställelse, utan åtföljs av en mängd besvikelser.
Vad är då meningen med livet? Finns det inte någonting som kan ge tillfredsställelse? Jo, det är strävan efter det som kan leda till att man får en förblivande och trygg framtid. Kung Salomo visade precis vad detta var, sedan han fullbordat sin undersökning av fåfänga strävanden. Han skrev: ”Slutsatsen, när allting har blivit hört, är detta: Frukta den sanne Guden och håll hans bud. Ty detta är människans hela förpliktelse.” — Pred. 12:13, NW.
Ja, nyckeln till ett tillfredsställande liv är att man erkänner sitt andliga behov. En man som var större än Salomo, Jesus Kristus, framhöll detta, när han motstod Satan, djävulen. Han citerade från de hebreiska skrifterna och sade: ”Människan skall leva inte endast av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” (Matt. 4:4, NW) När man har en sund aktning för Skaparen och rättar sig efter hans befallningar, besparar man sig missräkningar som kommer av att man gör världslig kunskap, ställning eller materiella ägodelar till det främsta målet. I stället för att inrikta sitt hjärta på någonting som är obeständigt bygger man då upp en samhörighet med Gud som kan bestå i all evighet. Denna samhörighet är inte grundad på vad man har, utan på vad man verkligen är som person. Bibeln säger: ”En människa ser på det som är för ögonen, men HERREN [Jehova] ser till hjärtat.” — 1 Sam. 16:7.
Inte ens döden kan tillintetgöra det som de som fruktar den sanne Guden har vunnit. Varför inte det? Därför att ingenting kan skilja dem från Guds kärlek. ”Jag är viss om”, skrev den kristne aposteln Paulus, ”att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom. 8:38, 39) Även om Jehovas tjänare är fysiskt döda, så lever de från Guds ståndpunkt sett, eftersom han har gjort anordningar för att de skall komma till liv igen. Av detta skäl kunde den inspirerade psalmisten säga: ”Bäddade jag åt mig i dödsriket [gravtillståndet], se, så är du ock där.” — Ps. 139:8.
De som erkänner att livet som en godkänd tjänare åt Gud är vad som verkligen gör livet värt att leva är alltså visa. Hela meningen med livet är att ge ära åt livgivaren, Jehova, genom att frukta honom och hålla hans bud. Är detta vad du strävar att göra?