De församlades nyttiga gärningar

 1. Varför behöver inte våra gärningar sluta i olycka, såsom det beskrivits i föregående artikel, och vilken föranstaltning har gjorts, så att våra liv kan bli till evig nytta?

MEN behöver verkligen våra gärningar i denna nuvarande onda värld av synd och död sluta i olycka, som det här förut har beskrivits, så att vi med rätta bör känna avsmak för möjligheten att få leva? Behöver vårt liv bara vara fåfängligt och ett onyttigt jagande efter något lika ogripbart som vinden? Nej, inte om vi vänder oss bort från att tjäna denna världen och i stället verkar för Guds nya värld. Att verka för hans nya värld betyder att tjäna Jehova Gud; och att arbeta för honom är aldrig fåfängt eller förgäves. Det är nyttigt, det har värde, oavsett hur mycken förföljelse och hur mycket motstånd vi möter för detta gudliga arbetes skull. Vi kan inte komma någon vart utan Gud. Människor är ofullkomliga, är omisskännligen syndfulla, står under fördömelse från en himmelsk domstol och är följaktligen döende. Vad de än må försöka, hur hårt de än må arbeta utan Gud, så kommer dessa förhållanden ändå alltid att hindra dem, alltid att döma dem till att lida olycka. Av sig själva kan de inte undandra sig detta oundvikliga öde. Men Jehova Gud har föranstaltat om ett sätt varpå våra liv kan bli meningsfyllda, kan få ett förädlande syfte och kan bli till evig nytta. Detta sker förmedelst hans församlares, Jesu Kristi, rike.

 2. Vilket arbete är en gåva från Gud, och vilket uppsåt hade Gud med människans arbete?

² Låt oss komma ihåg, att arbete är en gåva från Gud, det vill säga, arbete i hans tjänst. Gud satte den rättrådiga människan i Edens lustgård till att arbeta. Gud avsåg inte att hennes arbete skulle vara förspillt och sluta i olycka genom döden, sedan hon blivit utdriven från sin rätta arbetsplats. (1 Mos. 2:7,8,15) Guds uppsåt var att människan skulle vara lycklig i sitt arbete, skulle få se och njuta resultaten av sitt arbete och låta gagnet av sitt arbete komma hennes barn till godo.

 3. Vad är vi förpliktade att göra såsom tillbedjare av Gud, och hur är vi gynnade med hänsyn till det arbete som är Guds gåva?

³ Om den fullkomliga, rättrådiga människan fortsatte att i lydnad arbeta med det som hennes Skapare hade givit henne i uppdrag att göra, så skulle hon därmed dyrka och tillbedja Gud. Att dyrka och tillbedja Gud är aldrig fåfängt eller olycksbringande. Det betyder evigt liv under Jehova Guds universella överhöghet. Låt oss tänka på att det hebreiska ord som ibland översätts med ”tillbedjan” eller ”dyrkan” i själva verket betyder ”tjänst”. (2 Kon. 10:20—23; 2 Mos. 12: 25) Om vi arbetar i Guds tjänst, då dyrkar vi honom. Om vi är lata och sysslolösa, dyrkar vi inte Gud, efterliknar honom inte. Att människan danades till Guds avbild och till att vara honom lik innebar att hon skulle arbeta, och inte arbeta fåfängt eller förgäves, ty den store församlaren, Jesus, sade en gång: ”Min Fader har arbetat oavlåtligt intill nu, och jag arbetar oavlåtligen.” (Joh. 5:17, NW) Salomo sade också: ”Jag såg allt [den sanne] Gudens verk, hur människorna icke äro i stånd till att fatta det verk som har utförts under solen; hur mycket människorna än må hålla i med att arbeta hårt för att söka, kunna de dock icke fatta det. Och även om de skulle säga att de äro visa nog att veta det, skulle de icke vara i stånd till att komma underfund med det.” (Pred. 8:17, NW) Genom hela den nya världens evighet kommer människorna att fortsätta med att utrannsaka och söka finna ut själva djupen i Guds verk, men de skola vara ur stånd att göra detta. Vi är i sanning gynnade, om vi fattar att Gud nu har ett nyttigt, värdefullt arbete åt oss att utföra och om vi finner ut vari det består och sedan blir Guds medarbetare i det. Det är ingen värdelös, fåfänglig gåva.

 4. Vem måste vi församlas till i denna tid, vilket steg måste, vi därpå ta, och hur bör vi betrakta detta steg?

⁴ För att leda oss bort från fåfängliga, ofruktbara gärningar, denna världens döda gärningar som slutar i olycka, skrev Salomo boken Kohéleth, Församlaren. För att komma bort från den ”olycksbringande sysselsättning som Gud har givit människors söner till att syssla med” i denna dödsdömda gamla värld, måste vi i våra dagar bli församlade av den större Salomo, den regerande konungen Jesus Kristus, genom att vi lyssnar till hans röst, hans vishet, som är uttryckt i Guds skrivna ord. Genom honom måste vi komma till Jehova Gud och överlämna oss helt och fullt åt honom i tro och kärlek. Vi måste omsorgsfullt begrunda vad detta steg innebär och allt vad det nu kommer att kräva att vi skall vara och göra. Vi bör inte förhasta oss med att avge ett löfte om överlämnande åt Gud, lika litet som vi bör dröja onödigt med att ge ett löfte om att tjäna honom och göra hans vilja för evigt. Men sedan vi en gång har avgivit ett sådant högtidligt, oåterkalleligt löfte, bör vi hålla det, och alltså inte göra det fåfängt eller förgäves och sluta i olycka. Vi bör alltså verkligen mena det, när vi lovar att vara fullt överlämnade åt Jehova Gud genom Jesus Kristus. Må det inte vara blott och bart ett mångfaldigande av ord som talats i förhastande och dårskap utan att hjärtat varit med i orden.

 5. Vad säger Salomo om att bruka munnen till att avge ett löfte, och hur bör man visa fruktan för Gud i förbindelse med ett löfte?

⁵ ”Förhasta dig icke med hänsyn till din mun; och vad ditt hjärta angår, låt det icke förhasta sig med att framföra ett ord inför [den sanne] Guden. Ty [den sanne] Guden är i himlarna, men du är på jorden. Därför skola dina ord befinnas vara få [inte lova mer än du verkligen menar]. Ty en dröm kommer förvisso på grund av överflöd på sysselsättning [i denna världen] och en dåres röst på grund av överflöd på ord [som talas förhastat, framkallade av känslor, utan insikt]. Närhelst du avgiver ett löfte åt Gud, så tveka icke att infria det, ty det finnes intet välbehagligt hos [ordrika] dårar. Det du lovar, infria det. Det är bättre att du intet lovar, än att du avgiver ett löfte och icke infriar det. Låt icke din mun komma ditt kött att synda, säg icke heller inför ängeln att det var ett misstag. Varför skulle [den sanne] Guden bliva uppbragt för ditt tals skull [i ett löfte] och behöva fördärva dina händers verk? Ty på grund av överflöd [på sysselsättning] komma drömmar, och fåfänglighet kommer när orden mångfaldigas [i ett förhastat löfte]. Men frukta [den sanne] Guden själv.” — Pred. 5:1—6, NW.

 6. När man har blivit församlad genom ätt avge ett löfte åt Gud, varför bör man då undvika att göra sig till en främling eller att isolera sig?

⁶ När man har blivit församlad till den regerande konungen Jesus Kristus genom att man har avgivit ett löfte åt Gud, bör man stanna kvar bland alla hans församlade tillbedjare. En människa som har avgivit ett sådant löfte bör inte isolera sig eller låta sig bli främmande för församlingen. Ordspråksboken 18:1 (NW) ger oss denna varning: ”Den som isolerar sig söker sin egen själviska lystnad; mot all praktisk vishet kommer han att bryta ut.” Han kommer att söka själviska förevändningar för att hålla sig borta, söka rättfärdiga sig, men i detta handlar han ovist och försvagar sin möjlighet att hålla sitt löfte. Han handlar i själva verket tvärtemot sitt löfte att göra Guds vilja. Han berövar sig den hjälp som Gud ger enbart genom sitt församlade folk, och han kommer förvisso att falla i olycka.

 7. Vad sade de två församlarna om att vara tillsammans, och varför har de som givit Gud ett löfte inte råd att hålla sig borta från mötena i församlingen?

⁷ Den store församlaren sade: ”Var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” (Matt. 18:20) Den forntida församlaren, Salomo, sade: ”Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin [gemensamma] möda. Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom! Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm? Och om än någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så snart.” (Pred. 4:9—12) Alla de som blivit församlade till Jehovas andliga tempel, till att dyrka och tjäna honom, står under samma löftesförpliktelse. De måste alla tillsammans infria sina löften, i det de kärleksfullt hjälper varandra att infria löftena, så att ingen måtte bli övermannad av Satan, djävulen, och hans värld. De har därför inte råd att stanna borta från församlingens möten och andra sammankomster. De måste bygga upp sin känsla för gemensamheten, samhörigheten, och känslan av ömsesidigt beroende och behov.

Tid för verksamhet för Riket

 8. Vad sade vår församlare om att komma till honom, och vilka skäl ger Salomo till att vi skall hålla konungens påbud?

⁸ Den som församlar oss, då vi avger ett löfte åt Jehova, är den regerande konungen Jesus Kristus, som sade: ”Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig, drager honom.” (Joh. 6:44) Jehova drar oss till sin smorde konung, på det att vi måtte följa i hans fotspår och tjäna honom. När vi avger vårt löfte åt Jehova, går vi inför honom ed på att vi skall stödja hans Smordes konungadöme, ty hans konung är den ledare och anförare som han har givit oss. I det vi infriar vårt löfte, måste vi lyda Jehovas smorde konungs påbud. Så här säger församlaren: ”Jag [säger:] ’Håll konungens påbud, och detta av hänsyn till Guds ed. Förhasta dig icke, så att du får gå bort från honom. Hav icke med en ond sak att göra. Ty allt det som han har sin lust i kommer han att göra, därför att konungens ord är den avgörande faktorn; och vem kan säga till honom: ”Vad gör du?”’ Den som håller budet skall icke veta av något olycksbringande, och det visa hjärtat skall lära känna både tid och dom. Ty det finnes en tid och dom, ja, för varje angelägenhet, eftersom mänsklighetens olycka är överflödande över den.” — Pred. 8:2—6, NW.

 9. Hur har Jehova gjort allting välordnat för sin tid, när det gäller hans rike och kungörandet därav?

⁹ Församlaren säger med rätta: ”För allting finnes det en fastställd tid, ja, en tid för varje angelägenhet under himmelen: Jag har sett den sysselsättning som Glid har givit människors söner till att syssla med. Allting har han gjort välordnat för sin tid.” (Pred. 3:1, 10, 11, NW) Jehova fastställde ett visst år då. ”nationernas sju tider” skulle utlöpa; och år 1914 kom således hans fastställda tid, då han skulle låta sitt rike träda i verksamhet med makten i den smorde konungens händer. Senare, när hans fastställda tid var inne, på våren 1918, kom han till sitt andliga tempel, åtföljd av sin kunglige budbärare, Jesus Kristus, för att hålla dom. Därefter skulle hans får av den ”lilla hjorden” församlas och sedan fåren av den ”stora skaran”, enligt Jehovas fastställda ordning för händelseförloppet. Hans tid, då fåren skulle utföra ett särskilt, slutligt verk på jorden, inträffade så, det verket nämligen, att kungöra hans upprättade rike världen runt och frambära en varning till hela mänskligheten angående den gamla världens ände. I sin profetia om världens ände gav oss Jesus Kristus, som nu är konung, påbud om att proklamera detta rike, då han sade: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” — Matt. 24:14, NW.

10. Hur ådagalägger vi vishet i förbindelse med konungens påbud och vårt löfte och i fråga om vår vägran att utmana Jehovas konung?

¹⁰ Församlaren säger att vi bör ådagalägga vishet och hålla just detta påbud från konungen, Jesus Kristus, och i synnerhet göra det med hänsyn till den ed som vi har givit Gud i samband med vårt löfte till honom att göra hans vilja. Vi har givit vårt ord; vi vågar inte göra oss till menedare; vi får inte bryta vårt löfte. Genom vad vi har lovat och gått ed på inför Gud, den Högste, är vi förpliktade att verkställa påbudet, som vi fått av hans konung, som sitter på Jehovas tron. Vi kan inte draga oss ifrån hans konung och avsvärja oss honom genom att försumma våra förpliktelser emot Riket. Det skulle vara ett ont förehavande. Vi kan inte sluta oss till denna världens styresmän, som utmanar Jehovas konung med orden: ”Vad gör du?” De kan inte — och vi kan inte — hejda konungen eller hindra honom att göra ”det som han har sin lust i”; och hans lust är nu att dessa goda nyheter om Guds rike skall predikas överallt för människor av alla slag. Konungens ord är den avgörande faktorn. Det kommer att bli verkställt och blir redan nu verkställt, oavsett utmaningen och motståndet från Satans hela värld.

11. Om vi, de församlade, har visa hjärtan, vad kommer vi då att veta och inse, och vad kommer vi följaktligen att göra för att undvika världens olycka?

¹¹ Fastän somliga, som bekänner sig vara kristna, inte önskar ta del i Rikets verk, därför att det kräver ansträngning och medför förföljelse, kommer predikandet av de goda nyheterna inte att sakta av eller upphöra. Det kommer att fortsätta ändå, utan dem som håller igen, ty predikandet sker i lydnad för konungens påbud, och hans påbud är den ”avgörande faktorn”. Om vi, de församlade, har visa hjärtan, kommer vi att veta, att predikandet om Riket är ett välordnat företag, som Gud har bestämt för denna ”ändens tid”, före striden vid Harmageddon. Vi kommer att inse, att det nu är hans fastställda tid för detta och att hans döm verkar i fråga om människornas alla angelägenheter och även i fråga om vad vi företar oss. Vi önskar få hans godkännande i domen. Följaktligen kommer vi att hålla det bud som han har givit genom sin konung. Om vi gör detta, så kommer vi inte att få känna på det olycksbringande ting, som nu lägger hinder i vägen för alla människor i denna världen och gör deras strävanden förgäves och som skall få sitt katastrofala uttryck i Harmageddonstriden.

12. a) Enligt vems tid bör vi nu inrätta oss, och hur gör vi det? b) Vad bör vi inte söka komma ifrån genom undanflykter, och varför inte?

¹² Detta är alla tiders tid. Låt oss enligt vårt löfte nu inrätta oss efter vad Guds tid är liden. Låt oss övertyga oss om att detta är hans tid att låta det kungliga budskapet om frälsning bli predikat. Och låt oss se till att vi utför det särskilda verk som är bestämt för denna tid. Så kommer vi att utföra de nyttiga gärningarna. Att utföra ett orätt verk nu i denna tid, som är viktigare än någon annan, innebär att hamna i olycka. Det innebär att ägna sig åt den ”största fåfänglighet”. Allt annat än detta gudagivna verk för denna tid ”är fåfänglighet”, som ingen människa kommer att få något gagn av, hur mycket hon än mödar sig nu. (Pred. 1: 2, 3, NW) Låt oss därför ta emot ”Guds gåva”, det verk som han erbjuder oss att utföra nu. Låt oss inte leta efter undanflykter för att komma ifrån att använda denna ”Guds gåva”, i det vi bedömer tingen efter deras utvärtes utseende, som kan tyckas göra det ogynnsamt att utföra detta verk. ”En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda.” (Pred. 11:4) Må vårt slagord vara — oavsett om förhållandena ter sig ogynnsamma — Håll på med arbetet! ”Så ut din säd om morgonen, och unna icke din hand ro före aftonen, ty du vet icke var det skall hava framgång, antingen här eller där, eller om båda delarna skola vara lika bra.” (Pred. 11:6, NW) Låt oss inte spilla tiden, lås oss inte visa lättja i denna tid, då vi har de mest storslagna tillfällen!

13. Varför bör vi i fullaste utsträckning ägna våra krafter åt Rikets tjänst, och vilken varning, som församlaren ger de unga, är i detta hänseende mycket passande?

¹³ Låt oss inte föröda vår kraft på en olycksbringande sysselsättning. Tiden att bruka våra krafter i Rikets tjänst nu före Harmageddon är alltför begränsad för det. Låt oss i fullaste utsträckning ägna våra krafter åt Rikets tjänst. Unga människor har ett särskilt tillfälle i detta hänseende. Om de föröder sin ungdom på fåfängliga, olycksbringande gärningar, kommer Gud att döma dem för det i sinom tid. Församlaren säger varnande: ”Gläd dig, du yngling, i din ungdom och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid; ja, vandra de vägar ditt hjärta lyster och så, som det behagar dina ögon. Men vet, att Gud för allt detta skall draga dig till doms. Ja, låt grämelse [oro och bekymmer] vika ur ditt hjärta och håll plåga [olycka, NW] borta från din kropp. Ty ungdom och blomstring är fåfänglighet.” — Pred. 11:9, 10.

14. a) Vad säger församlaren till den unge att denne skall göra för att hålla olyckan borta och för att inte bruka sin ungdom och blomstringstid till ingen nytta? b) Varför kommer flertalet barn i våra dagar inte att få tillfälle att nå fram till ålderdomen, sedan de förslösat sin ungdomstid?

¹⁴ Hur skall en ung man eller en ung kvinna kunna hålla olyckan borta, skona hjärtat för oro och bekymmer och inte framleva sin ungdom och blomstringstid i fåfänglighet? Församlaren svarar: ”Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda [olycksbringande, NW] dagarna komma och de år nalkas, om vilka du^! skall säga: ’Jag finner icke behag i dem’; ... ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder och förrän ämbaret vid källan krossas och [vatten] hjulet slås sönder och faller i brunnen och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den.” (Pred. 12:1—7) Det är olyckligtvis faktiskt så, att de flesta av gossarna och flickorna i vår tid inte kommer att få tillfälle att förslösa sin ungdom och blomstringstid och sedan nå fram till ålderdomens olyckliga dagar, då livet varit ett fåfängligt ting för dem. Enligt Guds tidsbestämmelse kommer den olycka, som heter det universella Harmageddonkriget, att slå ned dem medan de ännu är i blomman av sin ungdom, därför att de inte kommer ihåg sin store Skapare och tjänar honom med nyttiga gärningar som har något värde.

15. Varför behöver vi inte hålla på med att experimentera, och vad undviker vi om vi rättar oss efter Salomos inspirerade ord?

¹⁵ Vi har nu hört vad församlaren hade att säga. Vi har blivit underrättade om vad den ”största fåfänglighet” är för något och vad den ”olycksbringande sysselsättningen” är. Vi behöver inte experimentera med dem för att utröna den saken. Salomo, församlaren, med alla sina resurser och möjligheter som kung, har gjort det behövliga experimenterandet och ger oss resultaten av sina experiment. Vi undviker den största fåfänglighet och besparar oss olycka, om vi rättar oss efter hans inspirerade, visa ord.

16. a) Vad bör nu vår slutsats bli, och hur bör vi handla enligt vår rätta slutsats? b) Vilket domsutslag kommer att fällas över våra nyttiga gärningar?

¹⁶ När vi tillsammans med honom har betraktat alla dessa värdiga ting, vad bör då vår slutsats bli, och hur bör vi handla enligt vår rätta slutsats? Så här uttrycker han det: ”Slutsatsen, när allting har blivit hört, är detta: Frukta [den sanne] Guden och håll hans bud. Ty detta är människans hela [förpliktelse]. Ty [den sanne] Guden själv skall draga alla slags gärningar till doms, i förhållande till varje förborgat ting, för att utröna om det är gott eller ont.” (Pred. 12:13, 14, NW) Vi kan inte dölja något för honom och hålla det undan från att bli dömt av honom. Vår förpliktelse ligger alltså klar och tydlig inför oss. Må vi i vårt enskilda eller fördolda liv och i vårt liv inför alla människor bevisa att vi fruktar Gud, genom att vi håller hans bud. Våra gärningar kommer då att vara nyttiga, gagneliga, av värde, och få ett domsutslag från Gud som är gynnsamt för oss, att vi må vinna det eviga livet tillsammans med hans välsignade församling i hans tillkommande, rättfärdiga, nya värld. — Pred. 8:12, 13.

(The Watchtower, 15 november 1957)