Alla behöver ett hopp

”HOPPET har alltid en plats i människans hjärta.” Så sade den engelske skalden Alexander Pope i Essay on Man. Två tusen år tidigare uttryckte sig den grekiske diktaren Theokritos på följande sätt: ”Man hoppas så länge man lever.” Ännu längre tillbaka skrev den judiske vise mannen Salomo: ”Envar, som lever, har något att hoppas.” — Pred. 9:4, Åkeson.

Ja, människor av alla slag har i alla tider behövt ett hopp. I vår tid finns det millioner som säger att det enda hoppet är en bättre värld med hjälp av kommunismen. Dessa menar att revolutionära förändringar skall medföra bättre tider för den stora massan av människor. De citerar den franske kommunistmartyren Gabriel Péri och säger att kommande generationer, tack vare kommunismen, skall få uppleva ”en lycklig morgondag”. Visserligen har många människor sett de nedslående resultaten som åstadkommits av styrelsesystem som har marxistiska principer som grundval och har fått sina förhoppningar svikna, men trots detta är kommunismen fortfarande ”hoppet” för millioner människor, som söker efter en värld där medborgerlig rättvisa råder.

Koranen erbjuder ändlös lycksalighet i ett paradis som kallas ”Lustgården” åt en halv milliard muslimer, och i detta paradis kommer de godkända att få njuta av ett liv i lyx och överflöd i sina uppståndna kroppar. Många muslimer hoppas till och med på ett millennium eller 1.000-årsrike av fred på jorden före domens dag. De som förkastas av Allah kommer att slungas i väg till en ”brännhet plats” och få lida evig plåga.

Hoppet för hundratals millioner hinduer och buddister är att uppnå nirvana. För hinduerna innebär detta i bokstavlig bemärkelse ett ”utslocknande” eller utplånande av livslågan genom uppgående i Brahma, den opersonliga universella själen. För buddisterna är nirvana ”ett stadium av fullkomlig lycksalighet, som uppnås genom utplånande av individens existens och genom att själen uppgår i det högsta väsendet”.

För de hundratals millioner människor som gör anspråk på att vara kristna sägs hoppet vara en av de tre ”teologiska dygderna” tillsammans med tro och kärlek. Om dessa tre dygder säger M’Clintock och Strongs Cyclopædia: ”På det kristna livets träd är tron roten, kärleken den fruktbärande stammen och hoppet kronan som når upp till himmelen.”

The Catholic Encyclopedia, som framlägger samma uppfattning som det nämnda protestantiska uppslagsverket om att hoppet för kristenhetens kyrkomedlemmar är att komma till himmelen, säger under ”Hopp”: ”[Hoppet] kan definieras som en gudomlig dygd, som får oss att med förtröstan förvänta att vi med Guds hjälp skall uppnå evig Lycka. ... Allt detta låter sig förstås bara under den förutsättningen — vilken vi tar för given — att det finns någonting sådant som en övernaturlig ordning och att människans enda möjliga yttersta bestämmelse, under den Guds försyn som står till buds, vilar på denna ordning. ... Hoppet uppställer som främsta mål att uppnå förening med Gud i himmelen.” (Kursiverat av oss)

För katolikerna och för de flesta protestanter är alltså det enda hopp som erbjuds dem ”evig lycka ... i himmelen”. Om detta går om intet, finns det inte något som helst hopp. A Catholic Dictionary framhåller: ”De förbannade i helvetet kan inte hoppas, eftersom de inte kan ha några förväntningar när det gäller frälsning.” Den inskrift som Dante föreställde sig fanns uppsatt ovanför helvetets portar löd: ”I som här inträder, låten hoppet fara!”

Men är alternativen för alla dem som tror på Gud och på Kristus ettdera ”evig lycka” i himmelen eller ett hopplöst tillstånd av evigt straff i ”helvetet”? Eftersom kristendomen har djupa rötter i bibeln, hur definierar då bibeln å ena sidan det kristna hoppet och å andra sidan det straff man kan ådra sig?

Om nu de milliontals människor som tilltalas av kommunismen uppenbarligen inte känner sig dragna till den ”himmelska lycka” som av kristenhetens kyrkosamfund framhålls som det enda hoppet, skulle det då kunna vara så att bibeln erbjuder också sådana människor — inte bara under en kort livstid, utan i evighet — just det hopp de tror att de har funnit i kommunismen, det vill säga en värld med ”social och ekonomisk jämlikhet för alla” i ett ”klasslöst samhälle”?

Skulle det till och med kunna vara så att bibeln för de milliontals muslimerna framhåller ett hopp som liknar den paradisiska ”Lustgården”, som Koranen erbjuder dem, men utan risken att sluta på ”en brännhet plats”?

Och hur förhåller det sig med de hundratals millioner utövare av vissa österländska religioner, som har fått lära sig att all fysisk existens innebär lidande och för vilka livet på jorden därför är någonting som är ont? Skulle dessa människor sträva efter att utsläcka sin individuella tillvaro i ett nirvana, om de kunde övertyga sig själva om att livet på jorden aldrig var avsett att vara en tid av lidande, sådant som de har fått erfara? Skulle inte bibeln kunna förändra deras livsåskådning och ge dem ett hopp som bättre motsvarar den naturliga längtan som förnuftsbegåvade människor har?

Låt oss då, med tanke på dessa frågor, undersöka bibeln och religiös historia för att få veta om det enda hopp som erbjuds mänskligheten är att ”komma till himmelen”. Och eftersom människorna, enligt bibeln, erhöll ett hopp redan innan kristendomen grundades, låt oss då först gå tillbaka och undersöka vilket hopp de forntida judarna hade.