Vad menade den vise mannen?

De är i Guds hand

Trots sin vishet kunde kung Salomo inte fatta hela vidden av Guds verk — de ting som den Högste inte bara gör utan också fördrar i samband med sitt storslagna uppsåts förverkligande. Men det fanns ändå en mycket viktig sanning som Salomo hade ”besinnat”, ”lagt på” sitt ”hjärta” (Åkeson), sedan han ingående granskat mänskliga angelägenheter. Vad var det? ”De rättfärdiga och de visa och deras verk äro i Guds våld”, ”i den sanne Gudens hand” (NW). — Pred. 9:1.

Ja, de rättfärdiga och de visa är i den Högstes hand, i hans ”våld”, både vad dem själva och deras handlingar beträffar. Gud kan visserligen låta dem drabbas av olycka, men de skall med säkerhet inte gå miste om sin lön. Jehova Gud ”känner dem som hör honom till” och skall låta ”alla sina gärningar samverka till nytta för dem som älskar [honom]”. (Rom. 8:28; 2 Tim. 2:19) Detta kan vara en källa till tröst och uppmuntran, när vi ser rättfärdiga människor lida under det att de ogudaktiga har framgång. — Pred. 8:14.

De som uppriktigt ägnat sig åt bibelstudium under de senast förflutna århundradena har varit förbryllade över vad Salomo egentligen kan ha menat med det följande uttalandet som han gör i Predikaren 9:1: ”Människorna vet inte om vare sig den kärlek eller det hat som allt fanns till före dem.” (NW) Det kan mycket väl vara så att dessa ord avsiktligt formulerades på sådant sätt att flera praktiska begrepp kan framgå av dem. Orden kan till exempel tänkas innebära att eftersom döden medför slutet för folks kärlek och hat, så har de levande ingen uppfattning om hur mycket kärlek och hat som har funnits innan de föddes, dvs. i de människors liv som levt före deras egen tid.

Eller kanske Salomos ord skall förbindas med det som sagts strax innan om att Gud har makt över de rättfärdiga och de visa såväl som över deras verk. Den kärlek och det hat som de, liksom alla övriga människor, erfar är en följd av Guds medgivande eller fördragsamhet. Dessutom förutsåg den Högste långt före deras födelse att människor skulle erfara både kärlek och hat. Han lät ett syndigt människosläkte, med dess kärlek och hat, bli till. Efter Adams och Evas uppror tillkännagav Jehova Gud: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig [den ursprunglige ormen, Satan, djävulen] och kvinnan [inte Eva, utan Guds ”kvinna” (Gal. 4:26—31)] och mellan din säd och hennes säd.” (1 Mos. 3:15) Fastän Gud således inte var omedveten om vare sig ”den kärlek eller det hat” som skulle utvecklas bland människor, var detta något som människan själv endast genom smärtsam erfarenhet skulle lära känna eller få veta om.

Den vise mannens uttalande i Predikaren 9:1 skulle också kunna förklaras på detta sätt: Bland ofullkomliga människor händer det ofta att sådana känslor som kärlek och hat läggs i dagen utan all rim och reson. Människor saknar därför en klar uppfattning om, insikt i eller förståelse av vad som varit drivfjädern till all den kärlek och allt det hat som kommit till uttryck före dem. Om man förstår Salomos ord så, kan de förbindas med det som han därpå dryftar, nämligen livets osäkra faktorer och människans oförmåga att kunna förutsäga hur snabbt döden kan göra slut på allt. Kärlek och hat kan vara lika blinda och obegripliga.

Vare sig människor är rättfärdiga eller ogudaktiga, kan de — på grund av att de lever i en ofullkomlig, syndig värld — få uppleva både gott och ont, kärlek och hat. Jehova Gud låter både de rättfärdiga och de ogudaktiga få glädjas åt mat och dryck, såväl som åt hans andra frikostiga gåvor att uppehålla livet med. (Matt. 5:45; Apg. 14:16, 17) Inte heller när det blir fråga om att dö finns det någon skillnad. Salomo fortsätter: ”Ja, allt kan vederfaras alla; det går den rättfärdige såsom den ogudaktige, den gode och rene såsom den orene, den som offrar såsom den vilken icke offrar; den gode räknas lika med syndaren, den som svär [sorglöst eller tanklöst] bliver lik den som har försyn för att svärja.” — Pred. 9:2.

Eftersom det inte tycks vara någon iögonenfallande skillnad mellan det som ”kan vederfaras”, det som händer, den rättfärdige och den ogudaktige under deras livstid, och i synnerhet med tanke på att alla slutar sitt liv i döden, kan det förefalla som om det inte vore någon verklig fördel att leva ett uppriktigt, gudfruktigt liv. Salomo framhöll att detta är ett skäl till att man bland människor framhärdar i att göra orätt, då han säger: ”Ett elände vid allt som händer under solen är detta, att det går alla lika. Därför äro ock människornas hjärtan fulla med ondska.” — Pred. 9:3.

Men är det till nytta för dem att de ger efter för laglösheten? Nej. Den vise mannen säger vidare: ”Oförnuft är i deras hjärtan, så länge de leva; och sedan måste de ned bland de döda.” (Pred. 9:3) Under sin livstid handlar de oförnuftigt, dåraktigt, i det att de följer sina orätta begär och böjelser utan att låta sig hejdas. Slutligen avbryts deras liv, som kännetecknats av rummel och lusta, plötsligt i och med döden. Vilken är då den sant visa kursen?

Gläd dig åt livet på ett sunt sätt

Människan bör värdesätta livet och använda det på ett bra och nyttigt sätt. Salomo skrev: ”För den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju ännu något att hoppas; ty bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon. Och väl veta de som leva, att de måste dö [en insikt som bör väcka dem till besinning och bör komma dem att använda livet på ett sunt sätt], men de döda veta alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten. Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som händer under solen.” — Pred. 9:4—6.

Bara så länge en människa lever kan det finnas något att hoppas. Då är tiden gynnsam att förskaffa sig ett gott namn hos Skaparen. Så länge det finns liv, kan man fortsätta att hoppas att en förändring till det bättre skall inträda, också i den människas fall som framhärdar i att vandra på laglöshetens väg. När döden kommer är det för sent. Därför har en levande hund, fastän den är föraktad, det bättre ställt än ett dött lejon, som ändå räknas för att vara djurens kung. De levande kan fortfarande uträtta saker och ting, men de döda har inte del i någon som helst verksamhet eller i sådana känslor som kärlek, hat och avund, vilket alltsammans i så hög grad är en del av människans jordiska tillvaro.

Därför bör vi såsom gudfruktiga människor glädjas åt våra händers verk. Salomo säger förmanande: ”Så ät då ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till vad du gör. Låt dina kläder alltid vara vita [glänsande och rena, på grund av att de återspeglar glädje, inte sorg och förstämning] och låt aldrig olja [som också är ett bildligt uttryck för glädje, eftersom olja är svalkande och vederkvickande] fattas på ditt huvud. Njut livet med någon kvinna [din hustru, 1878; Åkeson] som du älskar, så länge de fåfängliga livsdagar vara, som förlänas dig under solen, ja, under alla dina fåfängliga dagar; ty detta är den del du får i livet vid den möda som du gör dig under solen. Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.” — Pred. 9:7—10.

Att känna sund glädje över livet, mat och dryck inbegripet, är rätt och lämpligt. Det är Guds gåva och röner därför hans godkännande. Det var tydligen detta som Salomo avsåg, då han efter sina uppmuntrande ord om att man bör glädjas åt mat och dryck tillfogade: ”Gud har redan i förväg givit sitt bifall till vad du gör.” Ja, den Högste vill inte att vår livsföring skall kännetecknas av sträng återhållsamhet, att vi skall neka oss all glädje. Eftersom han är en lycklig Gud, önskar han att människorna skall vara lyckliga i sitt dagliga liv, också i sitt äktenskapliga liv. (Apg. 14:17) Detta är naturligtvis inte någon rekommendation av ett liv i självsvåld och ren nöjesjakt. Salomo uppmuntrade till arbete, till att man bör utnyttja de tillfällen man har att med sina händer, med sin kraft, göra vad gott är, innan man genom döden blir fullständigt oförmögen att verka och hamnar i ”dödsriket”, ”scheol” (NW), gravtillståndet.

Här i världen är således det visaste man kan göra att glädja sig åt livet, medan man har möjlighet till detta, och att göra det inom de gränser som Guds morallagar föreskriver. Döden kan mycket snabbt utradera allting, eftersom det alltför ofta händer att något helt oväntat inträffar. Den snabbaste löparen kan snava och förlora loppet. En mäktig här kan lida nederlag i kampen mot underlägsna styrkor. En vis människa kanske inte lyckas få ett bra arbete och kanske därför tvingas gå hungrig. Folk som förstår sig mycket bra på affärer kan, på grund av speciella omständigheter, vara oförmögna att utnyttja sina färdigheter och således råka i fattigdom. Klyftiga människor kan bli utsatta för vrede från de makthavande och råka i onåd. Detta är sådant som kung Salomo noterade i förbigående, men sedan han mera noggrant hade begrundat det, skrev han: ”Ytterligare såg jag [återgick till att se, NW] under solen, att det icke beror av de snabba, huru de lyckas i löpandet, icke av hjältarna, huru striden utfaller, icke av de visa, huru de få sitt bröd, icke av de kloka, vad rikedom de förvärva, eller av de förståndiga, vad ynnest de vinna, utan att allt för dem beror av tid och lägenhet [oförutsedd händelse, NW]. Ty människan känner icke sin tid [eftersom döden kan komma oväntat], lika litet som fiskarna, vilka fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fastna i snaran. Såsom dessa, så snärjas ock människors barn på olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem.” — Pred. 9:11, 12.

Såsom fisk oväntat kan bli fångad i ett nät och fåglar i en snara, så kan döden plötsligt överrumpla människor, utan föregående varning. Vilken kraftig lärdom gav inte Salomo här om nyttan av att man ser till att skaffa sig sund, rikt givande glädje i livet och utnyttjar livets sanna fördelar och möjligheter, så länge man kan!