Vad menade den vise mannen?
Enbart ett grand dårskap kan vålla skada
En enda dåraktig handling kan vara nog för att sätta en fläck på en människas rykte. Den vise kung Salomo skrev: ”Döda flugor skämma salvomakarens olja och sätta den i jäsning; ett grand dårskap väger mer än vishet, mer än ära.” (Pred. 10:1, Åkeson) Ett gott namn eller rykte kan liknas vid välluktande olja, som lätt kan förstöras av något så oansenligt som döda flugor. Dessa insekters förruttnelse får oljan att stinka och jäsa. På liknande sätt kan en människa förlora sitt goda rykte som en vis och aktningsvärd person genom en enda tanklös handling, ”ett grand dårskap”.
Det är så därför att människor väntar sig mer av den som har namn om sig att vara vis. Han måste därför akta mycket noga på sitt tal och sina handlingar. Hans goda rykte kan få en fläck genom ett enda häftigt vredesutbrott, genom att han en enda gång hemfaller åt omåttligt bruk av alkoholhaltiga drycker eller genom en enda handling av orent uppförande gentemot det motsatta könet.
Var hjärtat bör vara
Man måste ha ett hjärta som leds av rätt motiv, så att man inte ger efter för dårskapen. Den vise mannen sade: ”Den vise har sitt hjärta åt höger [på hans högra hand, Melin], men dåren har sitt hjärta åt vänster. Ja, varhelst dåren går, kommer hans förstånd till korta, och till alla säger han ifrån, att han är en dåre.” — Pred. 10:2, 3.
I bibeln betecknar den högra sidan eller handen ofta en gynnsam ställning. (Jämför Matteus 25:33.) Att den vise har sitt hjärta åt höger eller ”på höger hand” anger därför att det får honom att följa en förståndig och gynnsam kurs. Men dåren drivs att följa en felaktig väg. Han har sitt hjärta ”åt vänster”. Han är som en högerhänt person som, om han inte kan använda den högra handen, bär sig klumpigt åt med den vänstra och inte lyckas så väl med det han skall göra. Eftersom dåren saknar gott motiv, inte har sitt ”hjärta” åt höger, är det lätt att se vilket slags person han är. Det är som om han säger till alla ”att han är en dåre”. Eftersom en sådan person inte önskar bli tillrättavisad eller få råd, är han också snar att säga att de som försöker hjälpa honom är dårar.
Ett allvarligt fel
Om en härskare begår ett allvarligt misstag när han skall utse män i hög ställning, då vållar detta stor skada. Den vise kung Salomo kallar ett sådant fel ”ett elände” eller ”en olycka” (NW). Han skrev: ”Ett elände gives, som jag har sett under solen, ett fel, som beror av den som har makten: att dårskap sättes på höga platser, medan förnämliga män få sitta i förnedring. Jag har sett tjänare rida på hästar och furstar gå till fots som tjänare.” — Pred. 10:5—7; v. 7 enl. Åkeson.
Salomo talar om dem som är kvalificerade att inneha höga ställningar som ”förnämliga” eller ”rika”. (NW; Åkeson) Vi bör inte mena att detta betyder att han förespråkade plutokrati, ett rikemansvälde. Salomo tänkte av allt att döma på människor som använder gott omdöme och sköter sina uppgifter väl. Sådana personer visar sannerligen att de är bättre i stånd till att härska än de som har förslösat eller missbrukat sina tillgångar.
Eftersom den som har makten har visat dåligt omdöme, har furstar eller förnäma män kanske inte tillerkänts den värdighet som de förtjänar och blir kanhända behandlade som slavar. Men betydligt sämre kvalificerade män, blott och bart tjänare, kan komma att rida på hästar likt förnäma män. Undersåtarna kommer att befinna sig i en svår situation, eftersom de måste underordna sig ämbetsmän som inte är verkligt kvalificerade. Salomos ord framhäver verkligen hur viktigt det är att utse kvalificerade personer till att sköta viktiga uppgifter.
Avundas inte inkompetenta personer som uppnår hög ställning
Oförmåga eller inkompetens märks kanske inte alltid med en gång. Somliga människor har förmågan att kunna göra intryck på andra med det som tycks vara skarpsinne. De kan utses till att sköta ansvarsfulla uppgifter, medan andra verkligt visa människor blir förbigångna. När okvalificerade personer får betrodda ställningar, kan andra vara benägna att avundas dem. Men man bör sannerligen inte avundas inkompetenta personer. De är i ständig fara att förlora det de vunnit. De har inte den vishet som krävs, och så småningom uppdagas det vad de går för. Deras fall blir förskräckligt — till skada och vanära för dem.
Salomo pekade på andra ting som är förbundna med fara, och därigenom ville han tydligen visa att inkompetens är farligt. Han skrev: ”Den som gräver en grop, han faller själv däri [därför att en öppen grop alltid innebär en fara], och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen [som håller till i gamla murar]. Den som vältrar bort [lösbryter, Myrberg] stenar bliver skadad av dem, den som hugger ved kommer i fara därvid.” (Pred. 10:8, 9) Båda dessa arbeten, att bryta sten och hugga ved, kan vara en fara för liv och lem och måste därför utföras med tillbörlig försiktighet.
Den som är kompetent är helt visst i en långt bättre situation än den som har förmåga men saknar vishet att använda den på lämpligt sätt. Salomo belyser detta, när han säger: ”Om man icke slipar eggen, när ett järn har blivit slött, så måste man anstränga krafterna dess mer.” (Pred. 10:10) Det skulle vara dåraktigt att använda en slö yxa när man skall hugga. Då anstränger man sig i onödan och kan ändå inte uträtta ett gott arbete. Salomo fortsätter därför: ”Och att bruka visheten så att den får framgång är till fördel.” (Pred. 10 V. 10, NW) Ja, det som betyder något är att visheten tillämpas. En person kan ha kunskap. Men av vilket värde är kunskapen, om han inte vet hur han skall bruka den? Salomo uttrycker det så här: ”Om ormen får stinga, innan han har blivit tjusad [före besvärjelsen, Myrberg], så har besvärjaren intet gagn av sin konst.” (Pred. 10:11) Förmågan att kunna tjusa eller besvärja en orm är till ingen nytta, om den som har sådan förmåga blir biten innan besvärjelsen verkar. I H. M. Melins svenska översättning läser vi: ”När ormen stinger obesvuren, så är ingen fördel för tungans herre.” (Fotnot) Man måste alltså tala på ett verkningsfullt sätt.
I stället för att se med avund på inkompetenta personer, som har uppnått auktoritativa ställningar, bör man följaktligen inse vilken prekär situation de befinner sig i och själv sträva efter att använda sin kunskap och sina förmågor på ett vist sätt. I det långa loppet är det den vise — även om man inte först erkänner hans goda omdöme — som befinner sig i en mycket bättre ställning än den som är upphöjd men inkompetent.