Vad menade den vise mannen?
Dårens sorgliga belägenhet
Salomo framhöll kontrasten mellan verkningarna av den vises ord och dårens ord, då han skrev: ”Med sin muns ord förvärvar den vise ynnest, men dårens läppar fördärva [uppslukar, NW] honom själv.” (Pred. 10:12) Från visa människors mun utgår ord som förmedlar det som är gott och gynnsamt för åhörarna. (Jämför Efesierna 4:29.) Det är också mera sannolikt att deras ord får ett gynnsamt gensvar, men dårens tal utsätter honom för smälek och fördärvar eller ”uppslukar” honom.
Dåren uttalar dårskap från början till slut. Han argumenterar ofta från fel utgångspunkt och drar felaktiga slutsatser. Salomo beskriver det så här: ”Begynnelsen på hans muns ord är dårskap, och änden på hans tal är uselt oförnuft. Och dåren är rik på ord; dock vet ingen människa, vad som skall ske; vem kan säga en människa, vad som efter henne skall ske?” (Pred. 10:13, 14) Dåren tror att han kan göra det.
En sådan människa gör livet svårt för sig själv också på andra sätt. Salomo fortsätter: ”Dårens möda bliver honom tung, ty icke ens till staden hittar han fram.” (Pred. 10:15) Människor som inte använder gott omdöme kan arbeta oerhört hårt och trötta ut sig själva, och likväl uträttar de praktiskt taget ingenting som är av verkligt värde. De förkastar envist vad sunt förnuft skulle kunna lära dem. De tar miste också i fråga om det som är mycket uppenbart, sådant som kan liknas vid en lätt igenkännlig huvudväg, som leder till en stad.
När dårskap finns bland de styrande
Det är illa nog när dårskap ådagaläggs av den vanlige medborgaren. Men om härskare underlåter att bruka sunt förnuft och gott omdöme, då blir detta till fördärv för regeringen och till skada för undersåtarna. Salomo säger: ”Ve dig, du land, vars konung är ett barn och vars furstar hålla måltid redan på morgonen!” (Pred. 10:16) Situationen är sannerligen allvarlig, när en härskare lägger i dagen en oerfaren ynglings karakteristiska drag och omger sig med furstar eller rådgivare som inte bryr sig om landets angelägenheter. Om de ägnar hela morgonen åt att ”hålla måltid” i stället för att fullgöra sina plikter, kommer riket att sönderfalla.
I kontrast till detta beskriver Salomo en god förvaltning, ett gott styre. Han fortsätter: ”Väl dig, du land, vars konung är en son av ädla fäder [och därför själv en vis och ädel härskare] och vars furstar hålla måltid i tillbörlig tid, med måttlighet [för att samla krafter för sitt arbete] och icke för att överlasta sig [hänge sig åt njutningslystnad]!” (Pred. 10:17; delvis enl. Åkeson) Ja, visa härskare kan bidra mycket till undersåtarnas lycka.
Det ordspråk som Salomo sedan presenterar visar att fördärv och förfall blir följden, när nödvändigt arbete lämnas ogjort. Vi läser: ”Genom lättja förfalla [sänka sig, Myrberg] husets bjälkar, och genom försumlighet dryper det in i huset.” (Pred. 10:18) Ett hus som inte hålls i gott skick kommer att förfalla. Taket kommer att sjunka och läcka. På liknande sätt leder det till fördärv och förfall, när landets angelägenheter inte sköts på tillbörligt sätt.
Salomo uttalar nu ännu ett ordspråk: ”Till sin förlustelse håller man gästabud [De bereda bröd till vällust, Melin], och vinet gör livet glatt; men penningen är det, som förlänar alltsammans.” (Pred. 10:19) Att äta under angenämt samtal kan vara mycket njutbart. Men bröd kan inte fås utan pengar, och glädjen av att dricka vin blir begränsad, när man har ytterst lite till det nödvändiga i livet. I den nuvarande ordningen är pengar det medel genom vilket alla materiella ting kan förvärvas, och därför är det pengarna ”som förlänar alltsammans”. Tanken bakom Salomos ord kan vara den att genom att arbeta flitigt kan man få de pengar man behöver till bröd och vin, till de vederkvickande ting som bidrar till glädjen i livet.
Sedan säger Salomo förmanande: ”Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en konung och ej ens i din sovkammare förbannelser över en rik man; ty himmelens fåglar bära fram ditt tal, och de bevingade förkunna, vad du har sagt.” (Pred. 10:20) Även om de styrande underlåter att sköta landets angelägenheter, så tar den vise likväl inte några onödiga risker. Om det inte står i hans förmåga att rätta till en situation, vad gagnar det då till att knota och klaga i husets mest avlägsna del? Han kan mena att ingen hör honom. Men ibland kommer saker och ting i dagen på de mest ovanliga och oväntade sätt. Så varför äventyra den frid och trygghet man äger genom att fälla oförståndiga yttranden om personer i myndighetsställning? (Jämför Matteus 12:36, 37; Romarna 13:1; Titus 3:1, 2; 1 Petrus 2:13—17.) Hur praktiskt är inte Salomos råd!