Kapitel 11

Håll det fria tankeutbytet vid makt

1, 2. Vad innebär tankeutbyte, och varför är det av stor vikt?

ETT fritt tankeutbyte innebär mera än att bara tala. Så här uttryckte aposteln Paulus det: Om den som lyssnar inte förstår dina ord, ”kommer [du] ju att tala i vädret”. (1 Korintierna 14:9) Når det du säger fram till dina barn, och förstår du verkligen vad de försöker säga dig?

² Verkligt tankeutbyte kräver att man talar med varandra om sina tankar, uppfattningar och känslor. Om kärleken kan kallas ett lyckligt familjelivs hjärta, skulle man kunna kalla tankeutbytet för dess livsblod. Avbrott i tankeutbytet äkta makar emellan leder till svårigheter; de är lika allvarliga, om inte rentav allvarligare, när de uppstår mellan föräldrar och barn.

PLANERA PÅ LÅNG SIKT

3. Under vilken tid i ett barns liv bör föräldrar räkna med krångel i tankeutbytet?

³ De största påfrestningarna på tankeutbytets förbindelselinjer, när det gäller föräldrar och deras barn, kommer inte under de första åren i ett barns liv, utan under ungdomsåren — ”tonåren”. Föräldrar bör vara medvetna om att det kommer att vara så. Det är orealistiskt av dem att räkna med att eftersom deras barns tidigare år i livet är relativt bekymmerfria, så kommer också dessa senare år att vara det. Utan tvekan kommer problem att uppstå, och ett fritt, verksamt tankeutbyte kan vara en av de främsta faktorerna som hjälper till att lösa eller minska dem. När föräldrar inser detta, förstår de att de måste rikta blicken framåt, tänka på det som ligger framför dem, för ”bättre är slutet på en sak än dess begynnelse”. — Predikaren 7:98.

4. Måste allt tankeutbyte i familjen bestå av samtal? Förklara.

⁴ Det är mångt och mycket som krävs för att befästa, bygga upp och vidmakthålla tankeutbytets förbindelselinjer i familjen. Allteftersom åren går kan man och hustru så fördjupa förtroendet, tilliten och den ömsesidiga förståelsen att de kan utbyta tankar utan att säga ett ord — en blick, ett leende eller en smekning kan säga mer än aldrig så många ord. De bör sträva efter att skapa samma goda förutsättningar för tankeutbytet med sina barn. Innan ett litet barn förstår vad föräldrarna säger, förmedlar de trygghetskänslor och kärlek till barnet. Om familjen, medan barnet växer upp, arbetar och leker tillsammans och dessutom tillber Gud tillsammans, då skapas goda förbindelselinjer. Men att vidmakthålla det fria tankeutbytets förbindelselinjer kräver verklig möda och vishet.

UPPMUNTRA DITT BARN ATT VARA MEDDELSAMT

5—7. a) Varför är det bra att föräldrar aktar sig för att hindra ett barn från att tala? b) Hur kan föräldrar lära barnen att vara artiga och belevade?

⁵ I det gamla ordstävet heter det att ”barn skall ses men inte höras”. Det är sant — ibland. Barn behöver lära sig att, som det heter i Guds ord, ”tiga har sin tid, och tala har sin tid”. (Predikaren 3:7) Men barn kräver uppmärksamhet, och föräldrar måste ta sig i akt, så att de inte i onödan hämmar barnets lust att tala. Räkna inte med att ett litet barn skall reagera på samma sätt som en vuxen inför olika upplevelser. En vuxen ser en enstaka händelse enbart som en del av livets vidsträckta panorama. Barnet kan bli mycket upphetsat och så fullständigt upptaget av något som är av omedelbart intresse för det att det glömmer nästan allting annat. Ett litet barn kan komma inrusande och utom sig av iver börja berätta om något för far eller mor. Om föräldern då tvärt avbryter barnet med ett irriterat: ”Håll tyst!” eller uttrycker sig vredgat på något annat sätt, kan barnets entusiasm få ett dråpslag. Barnsligt pladder kanske inte tycks vara så innehållsrikt. Men genom att uppmuntra era barn att tala fritt och naturligt, kan ni hindra dem att senare i livet behålla sådana saker för sig själva som ni vill och behöver veta.

⁶ Ett artigt och belevat sätt bidrar till ett fritt tankeutbyte. Barn bör lära sig att vara artiga, och föräldrar bör vara föredömen för dem i sitt sätt att tala med barnen såväl som på andra sätt. Tillrättavisningar kommer att vara nödvändiga och bör ges vid behov, ja, också sträng tillrättavisning. (Ordspråksboken 3:11, 12; 15:31, 32; Titus 1:13) Men om barnen vanemässigt blir tvärt avbrutna, ständigt läxas upp eller, ännu värre, ringaktas och till och med förlöjligas av far eller mor när de talar, kommer de troligen att isolera sig — eller också går de till någon annan när de vill tala. Ju äldre sonen eller dottern blir, desto större är sannolikheten för att det går så. Varför inte slå dig ned i kväll för att tänka tillbaka på de samtal du har haft med din son eller dotter, och fråga dig sedan: Hur många gånger har jag sagt sådant som vittnade om uppskattning, om att jag ville uppmuntra barnet, ge det lovord eller beröm? Hur många gånger har jag däremot sagt sådant som vittnade om motsatsen, som var ägnat att ”stuka till” honom eller henne, som tydde på missbelåtenhet, irritation eller förbittring? Du kanske blir häpen över vad din återblick avslöjar. — Ordspråksboken 12:18.

⁷ Titt och tätt behöver föräldrarna visa tålamod och självbehärskning. Barn är ofta impulsiva. De kan ivrigt börja prata om sina funderingar, och de kanske avbryter ett samtal mellan vuxna. En förälder kan då skarpt förebrå barnet. Men ibland kan det vara klokare att artigt höra på och därigenom ge ett exempel på självbehärskning, och sedan, efter det att man svarat helt kort, kan man vänligt påminna barnet om hur nödvändigt det är att vara artig och hänsynsfull. Också i ett sådant här fall är det tillrådligt att ”vara snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede”. — Jakob 1:19.

8. Hur kan föräldrar uppmuntra sina barn att komma till dem för att få vägledning?

⁸ Du vill att dina barn skall känna sig manade att be dig om vägledning, när de har problem. Du kan uppmuntra dem till detta genom att visa att du också behöver vägledning i livet och att du har någon som du undergivet ser upp till. När en pappa beskrev hur han lyckas få till stånd ett fritt tankeutbyte med sina barn medan de ännu är små, sade han:

”Nästan varje kväll ber jag en bön tillsammans med barnen vid läggdags. Vanligen har de krupit i säng, och jag lägger mig på knä vid sängen och tar dem i famn. Jag ber en bön och ofta ber de en efteråt. Det är inte ovanligt att de kysser mig och säger: ’Pappa, jag älskar dig’, och så avslöjar de något som de bär på i sitt hjärta. I den varma, sköna sängen och i den trygghet, som pappas famntag inger, kan de börja berätta om något personligt problem, som de vill ha hjälp med, eller kanske de bara vill ge uttryck åt sin tillgivenhet.”

Om du, vid måltider och vid andra tillfällen, ber böner som inte är slentrianmässiga, utan uttrycksfulla, komna direkt ur hjärtat, böner som avspeglar verklig, personlig gemenskap med din himmelske skapare och Fader, kan detta i mycket hög grad bidra till en välgörande gemenskap med dina barn. — 1 Johannes 3:21; 4:17, 18.

PUBERTETEN — EN ÖVERGÅNGSPERIOD

9. Hur skiljer sig tonåringars problem och behov från yngre barns?

⁹ Ungdomsåren är en övergångstid, en tid då din son eller dotter inte längre är ett barn men ännu inte är en vuxen människa. Tonåringarnas kroppar undergår förändringar, och dessa påverkar deras känslor. De problem tonåringar har och de behov de känner är annorlunda, om man jämför med tiden dessförinnan. Därför måste föräldrarna ta itu med dessa problem och behov på annat sätt, eftersom det som var verkningsfullt för barn före tonårsåldern inte alltid är verkningsfullt för tonåringarna. Det är nödvändigt att ge många fler skäl, och detta kräver långt mer omfattande tankeutbyte, inte mindre.

10. a) Varför är enkla förklaringar beträffande sex inte nog för tonåringar? b) Hur kan föräldrar ta upp samtal med sina barn om sexuella ting?

¹⁰ De enkla förklaringar som du till exempel gav ditt lilla barn beträffande sex kommer inte att fylla tonåringarnas behov. De känner av sexualdriften, men av förlägenhet drar de sig ofta för att vända sig till far eller mor med sina frågor. Föräldrar måste ta initiativet, och detta kommer inte att vara lätt, såvida de inte byggt upp och vidmakthållit det fria tankeutbytets goda förbindelselinjer, i synnerhet genom ett varmt kamratskap med sina barn, i både arbete och lek. Den första sädesavgången för pojken och menstruationen för flickan vållar mindre oro, om de har fått saken förklarad för sig i förväg. (3 Moseboken 15:16, 17; 18:19) En far kan till exempel under en promenad tillsammans med sin son ta upp ämnet masturbation och framhålla att flertalet unga män åtminstone har något problem med detta och fråga: Hur är det med dig? eller: Är detta ett problem för dig? Också i samtal med hela familjen kan man ta upp närliggande tonårsproblem, och både far och mor kan då bidra med råd på ett avslappat men rättframt sätt.

INSE VAD TONÅRINGAR HAR BEHOV AV

11. I vilka avseenden skiljer sig tonårsungdomar från vuxna?

¹¹ ”’Sök förvärva vishet’; ja, för allt ditt förvärv sök förvärva förstånd.” (Ordspråksboken 4:7) Var visa, såsom föräldrar, när det gäller de ungas beteenden; visa förståelse för deras känslor. Glöm inte bort hur det var för er att vara unga. Tänk också på att varje äldre människa en gång har varit ung och vet hur det var, men att ingen ung människa någonsin har upplevt hur det är att vara gammal. En tonåring vill inte bli behandlad som ett barn längre, men han är inte vuxen och har ännu inte så många vuxna intressen. Han har fortfarande stor lust att leka och behöver ha tid till detta.

12. Hur vill tonåringar bli behandlade av sina föräldrar?

¹² Det är vissa saker som ungdomar framför allt begär av föräldrar under detta skede i livet. De önskar bli förstådda; de önskar mer än någonsin bli behandlade som enskilda människor; de vill ha bestämda riktlinjer och vägledning som är konsekvent och tar hänsyn till att de är på väg att bli vuxna; de önskar i hög grad känna att de behövs och är uppskattade.

13. Hur kan tonårsbarn reagera för de gränser föräldrarna drar upp, och varför reagerar de så?

¹³ Föräldrar bör inte förundra sig över att ett visst mått av motstånd mot de gränser de drar upp börjar göra sig gällande hos barnen i tonåren. Detta beror på att tiden för slutligt oberoende kommer närmare och att ungdomarna har en normal önskan att få allt större rörelse- och valfrihet. Hjälplösa spädbarn behöver ständig vård av sina föräldrar, små barn behöver omsorgsfullt beskydd, men när barnen blir äldre vidgas deras verksamhetsområde, och de band de knyter med andra människor utanför familjekretsen blir allt flera och allt starkare. Trevandena hänemot oberoende kan göra att en son eller dotter blir en smula svår att ha att göra med. Med tanke på barnens eget bästa kan föräldrar inte låta barnen ignorera eller sätta sig över föräldramyndigheten. Men de kan ta itu med saken förståndigt och hålla tankeutbytet vid makt, om de tänker på vad det är som förmår barnen att eventuellt uppträda så störande.

14. Hur kan föräldrar med framgång klara av ett barns längtan efter större självständighet?

¹⁴ När föräldrar märker att en son eller dotter längtar efter större självständighet, vad bör de då göra? Denna längtan är lik en fjäder som man håller hopklämd i handen. Om man plötsligt släpper taget om den, flyger den fritt i väg i en riktning som man inte kan förutsäga. Skulle du hålla den hopklämd för länge, blir du själv utmattad, och du försvagar fjädern. Men släpp efter så småningom, under det att du hela tiden har fjädern under kontroll, så blir den kvar på sin rätta plats.

15. Vad är det som talar för att Jesus under sin uppväxt stod under föräldrars ledning?

¹⁵ Vi finner ett exempel på sådan kontrollerad uppväxt hänemot självständighet i fallet med Jesus som pojke. Om hans uppväxttid fram till tonåren heter det i den historiska skildringen i Lukas 2:40 att ”pojken växte till och blev stark och uppfylldes av vishet, och Guds ynnest förblev över honom”. Hans föräldrar hade utan tvekan en framträdande uppgift i hans utveckling, för även om han var fullkomlig fick han inte sin vishet automatiskt. De bestod regelbundet det andliga klimatet för hans fostran, enligt vad skildringen fortsätter att berätta om. Vid 12 års ålder, medan familjen befann sig i Jerusalem för att fira den judiska påsken, gick Jesus till templet och samtalade med de religiösa lärarna där. Tydligen gav hans föräldrar sin 12-årige son denna rörelsefrihet. De begav sig av från Jerusalem utan att ha klart för sig att han lämnades efter, då de förmodligen antog att han var tillsammans med andra återvändande vänner eller släktingar. Tre dagar senare fann de honom i templet, där han inte försökte undervisa dem som var äldre än han, utan där han ”lyssnade till dem och frågade ut dem”. Hans mor framhöll vilken sinnesoro de hade upplevt, och utan att visa sig ohövlig svarade Jesus att han menade att de säkert skulle veta var de kunde finna honom, när de var färdiga att ge sig av. Även om Jesus hade en viss rörelsefrihet, får vi av skildringen veta att han därefter ”förblev dem undergiven”, fogade sig efter de riktlinjer och gränser, som föräldrarna drog upp, då han kom i tonåren, och han ”fortsatte att göra framsteg i vishet och i fysisk växt och i ynnest hos Gud och människor”. — Lukas 2:41—52.

16. När föräldrar får problem med ett uppväxande barn, vad bör de då tänka på?

¹⁶ På liknande sätt bör föräldrar medge tonårssöner eller tonårsdöttrar ett visst mått av självständighet och så småningom utvidga den, allteftersom de närmar sig vuxen ålder, och låta dem fatta allt flera personliga avgöranden under föräldrarnas ledning och överinseende. Om föräldrar, när svårigheter uppstår, begriper varför de gör det, hjälper detta dem att undvika att göra mindre viktiga ting till stora stridsfrågor. I många fall är en tonåring inte avsiktligt upprorisk mot sina föräldrar, men han försöker uppnå ett visst mått av oberoende utan att veta hur han skall göra det. Därför kan föräldrar begå misstag genom att kanske göra fel saker till stridsfrågor. Om saken inte är för allvarlig, låt den då passera. Men när den är allvarlig, var då fast och bestämd. Du bör varken sila bort myggor eller svälja kameler. — Matteus 23:24.

17. Vilka faktorer bör föräldrar ta hänsyn till, när de drar upp gränser för barn som är på väg att bli vuxna?

¹⁷ Föräldrar kan bidra till en fortsatt utmärkt gemenskap med sina halvvuxna söner och döttrar genom att vara välbalanserade, då de drar upp gränser för dem. Tänk på att även om ”visheten från ovan är först och främst kysk”, är den också ”resonlig” och ”full av barmhärtighet”, ”inte skrymtaktig”. (Jakob 3:17) Det finns vissa ting som enligt bibeln är fullständigt oantagbara, och de inbegriper stöld, otukt, avgudadyrkan och liknande grovt orättfärdiga handlingar. (1 Korintierna 6:9, 10) När det gäller många andra ting, kan frågan om de är rätta eller orätta vara beroende av hur långt man går. Mat är bra, men om vi äter för mycket blir vi frossare. Samma sak gäller vissa slag av avkoppling och förströelse, t. ex. dans, lekar och sport, bjudningar eller liknande förehavanden. Många gånger är frågan inte vad man gör, utan hur man gör det och i vems sällskap det sker. Lika litet som vi skulle fördöma ätande, när det vi verkligen menar är frosseri, lika litet borde föräldrar vara böjda för att generellt fördöma en viss sak som ungdomarna sysslar med, om den verkliga invändningen gäller någon ytterlighet som somliga går till, då de sysslar med den, eller icke önskvärda omständigheter som kunde komma med i bilden. — Jämför Kolosserna 2:23.

18. Hur kan föräldrar råda sina barn att vara försiktiga i umgänget med vänner och kamrater?

¹⁸ Alla ungdomar känner behov av kamrater och vänner. Få kan räknas för att vara ”idealiska”, men har inte också dina egna barn sina svagheter? Du vill kanske begränsa deras umgänge med vissa ungdomar, därför att du anser att det kunde utgöra en fara. (Ordspråksboken 13:20; 2 Tessalonikerna 3:13, 14; 2 Timoteus 2:20, 21) Hos andra ser du kanske vissa saker som du tycker om och vissa saker som du inte tycker om. I stället för att söka utesluta någon helt ur barnens vänkrets på grund av en viss brist, kan du föredra att tala uppskattande med dina barn om kamratens goda egenskaper men samtidigt framhålla behovet av vaksamhet när det gäller svagare sidor, och så kan du uppmuntra din son eller dotter att sträva efter att vara en kraft till det som är gott på dessa områden, till bestående nytta för den kamraten.

19. Hur kan barnen förhjälpas till en rätt syn på friheten, i överensstämmelse med den princip vi finner i Lukas 12:48?

¹⁹ Ett sätt att hjälpa din tonårsson eller tonårsdotter att utveckla en rätt syn på ökad frihet är att hjälpa honom eller henne att förstå att det följer större ansvar med större frihet. ”Envar som har fått mycket givet åt sig, av honom skall mycket krävas.” (Lukas 12:48) Ju mer ansvariga barn visar sig vara, desto större förtroende kan föräldrar ge dem. — Galaterna 5:13; 1 Petrus 2:16.

HUR MAN GER RÅD OCH TILLRÄTTAVISNING

20. Vad är det som behövs, förutom makt eller myndighet över barnen, om man skall kunna förebygga sammanbrott i tankeutbytet?

²⁰ Om en människa ger dig råd men inte förstår din belägenhet, då anser du hennes råd vara orealistiskt. Om hon har sådan makt att hon kan tvinga dig att rätta dig efter hennes krav, kan du harmas och mena att detta är orättvist. Föräldrar bör komma ihåg att ”den förståndiges hjärta söker kunskap” och att ”en man med kunskap förstärker sin makt”. (Ordspråksboken 15:14; 24:5, NW) Du kan ha makt över dina barn, men om denna förstärks genom kunskap och förstånd, kommer ditt tankeutbyte med dem att vara verkningsfullare. Om man försummar att visa att man förstår, när man tillrättavisar ungdomar, kan det leda till att en ”generationsklyfta” uppstår och till sammanbrott i tankeutbytet.

21. Hur skall föräldrar uppträda mot barn som gjort sig skyldiga till allvarliga förseelser?

²¹ Vad skall du göra, om ditt barn råkar i svårigheter, begår ett allvarligt misstag eller gör sig skyldigt till en förseelse som helt överrumplar dig? Du får aldrig någonsin överse med den orätta handlingen. (Jesaja 5:20; Malaki 2:17) Men gör klart för dig att nu om någonsin är din son eller dotter i behov av insiktsfull hjälp och skicklig vägledning. I likhet med Jehova Gud kan du säga något i den här stilen: Kom och låt oss ordna upp det här; situationen är allvarlig, men långt ifrån hopplös. (Jesaja 1:18) Vredesutbrott eller hårda domar kan helt omöjliggöra ett tankeutbyte. Alltför många ungdomar som kommer på villovägar har sagt: Jag kunde inte tala med mina föräldrar — de skulle ha blivit rasande på mig. I Efesierna 4:26 heter det: ”Om ni vredgas, se då till, att ni inte syndar.” (Hedegård) Lägg band på dina känslor medan du hör på vad din son eller dotter har att säga. Att du renhårigt hört på kan sedan göra det lättare för barnet att ta emot den tillrättavisning du ger.

22. Varför bör föräldrar aldrig antyda att de har gett upp, när det gäller deras barn?

²² Kanske är det inte bara fråga om en enda händelse utan om svårigheter under en längre tid, om ett handlingsmönster som vittnar om något inte önskvärt karaktärsdrag. Även om det är nödvändigt att utdela tuktan, får föräldrarna aldrig genom sina ord eller sin sinnesstämning antyda att de har gett upp, när det gäller barnet. Ditt långmod kommer att visa hur djup din kärlek är. (1 Korintierna 13:4) Bekämpa inte ont med ont, utan övervinn det onda med det goda. (Romarna 12:21) Det kan bara vålla skada om en ungdom blir förödmjukad inför andra genom sådana påståenden som att han (eller hon) är ”lat”, ”upprorisk”, ”en odåga” eller ”hopplös”. Kärleken slutar inte att hoppas. (1 Korintierna 13:7) En ung man kan t. ex. gå så långt att han blir brottslig och lämnar hemmet. Även om föräldrarna inte på något sätt ger uttryck åt gillande, kan de låta vägen stå öppen för hans återkomst. Hur då? Genom att visa att det inte är den unge själv som de förkastar, utan hans handlingssätt. De kan i fortsättningen låta honom förstå att de tror att han besitter goda egenskaper och att de hoppas att dessa skall ta överhanden. Om det går så väl, kan han i likhet med den förlorade sonen i Jesu liknelse vända hemåt med den tillförsikten att han vid sin ångerfulla återkomst inte skall bli mottagen med stränghet eller kyla. — Lukas 15:11—32.

EN KÄNSLA AV EGENVÄRDE

23. Varför är det viktigt för halvvuxna barn att känna att de är värdefulla familjemedlemmar?

²³ Alla människor har behov av ett visst erkännande, av att accepteras och gillas, att känna att de ”hör hemma” någonstans. Om en människa skall få det erkännande och gillande hon behöver, kan hon inte bli för självständig. Hon måste hålla sig inom de gränser för uppförandet som erkänns av den grupp hon tillhör, ”hör hemma” i. Tonåringar känner detta behov att få tillhöra familjen. Låt dem få känna att de är värdefulla medlemmar i familjekretsen och bidrar till dess lycka, ja, låt dem också i viss mån ha del i planläggningar och beslut inom familjen.

24. Vad bör föräldrar undvika för att det ena barnet inte skall bli avundsjukt på det andra?

²⁴ ”Låt oss inte bli självupptagna”, säger aposteln, ”så att vi eggar upp varandra till inbördes tävlan och avundas varandra.” (Galaterna 5:26) Att föräldrar berömmer en son eller dotter, när han eller hon lyckas väl med någonting, bidrar till att förebygga att en tävlingsanda uppstår; men om man på ett ogynnsamt sätt jämför ett barn med något annat, som vanligen framhålls såsom överlägset, kommer detta att framkalla avundsjuka eller harm. Aposteln sade att var och en bör ”pröva sin egen gärning, och sedan skall han ha anledning till triumferande glädje med avseende på sig själv enbart och inte i jämförelse med den andre”. (Galaterna 6:4) Den unge önskar bli accepterad för vad han själv är och för vem han är och för vad han kan uträtta, och det är för sådant som han önskar bli älskad av sina föräldrar.

25. Hur kan föräldrar hjälpa sina barn att utveckla en känsla av egenvärde?

²⁵ Föräldrar kan hjälpa sin son eller dotter att utveckla en känsla av egenvärde genom att fostra honom eller henne till att axla ansvar på alla områden. De har varit upptagna med att fostra sina barn sedan deras späda barndom i sådant som ärlighet, sannfärdighet och en rätt behandling av andra; de kan bygga vidare på denna tidigare grund genom att påvisa hur dessa egenskaper är tillämpliga ute i samhället. I detta ingår att ta på sig ansvaret för ett arbete och vara pålitlig då man utför det. Under sina ”framsteg i vishet” som tonåring lärde sig Jesus tydligtvis ett yrke vid sin fosterfar Josefs sida, för då han nådde 30 års ålder och började sitt offentliga arbete i Guds rikes tjänst, kallade människor honom ännu ”timmermannen”. (Markus 6:3) Under tonåren bör i synnerhet pojkar få lära sig vad det innebär att arbeta och att göra en arbetsgivare eller en kund till lags, även om arbetet är av så enkelt slag som att springa ärenden. Man kan påvisa för dem att de genom att vara flitiga, allvarliga och pålitliga arbetare vinner självaktning och andra människors aktning och uppskattning; att de inte bara är en heder för sina föräldrar och sin familj, utan att de också ”i allting” är ”en prydnad för vår frälsares, Guds, lära”. — Titus 2:6—10.

26. Vilken forntida sedvänja var ett erkännande av att en dotter var en värdefull familjemedlem?

²⁶ Döttrar kan lära sig alla de viktiga detaljer som hör till husligt arbete och vinna uppskattning och beröm både inom och utom familjen. En dotters potentiella värde för sin familj kan belysas genom den sedvänja man hade på bibelns tid att begära en brudgåva, ett brudpris, när en dotter giftes bort. Gåvan betraktades utan tvivel som en ersättning för att familjen förlorade hennes tjänster. — 1 Moseboken 34:11, 12; 2 Moseboken 22:16.

27. Varför bör man väl utnyttja de möjligheter till utbildning som står till buds?

²⁷ De möjligheter till utbildning som står till buds bör man utnyttja väl för att de unga skall bli rustade att möta livets uppfordrande situationer i den nuvarande tingens ordning. Dessa unga är inbegripna i apostelns uppmuntrande ord om att ”de våra också lär sig att vara sysselsatta med förträffliga gärningar [hederligt arbete, New English Bible] för att fylla sina trängande behov, för att de inte skall vara utan frukt”. — Titus 3:14.

DET SKYDD BIBELNS MORALREGLER GER

28, 29. a) Vilket råd ger bibeln beträffande umgänget? b) Hur kan föräldrar hjälpa sina barn att verkligen bry sig om detta råd?

²⁸ Det är begripligt att föräldrar känner oro, när omständigheterna, t. ex. den trakt där man bor eller den skola barnen går i, tvingar dessa att vara tillsammans med vissa ungdomar som är brottsliga och förstör sig själva. Föräldrar kan livligt föreställa sig hur sant det bibliska påståendet är att ”dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor”. Därför kan de vara ovilliga att godta ett barns argument, när det tigger och ber: ”Alla andra får göra det; varför får inte jag?” Förmodligen är det inte alla som får göra det, men även om så vore, är det inte något tillräckligt skäl till att ditt barn skulle få göra det, om det är orätt eller oförståndigt. ”Avundas icke onda människor [eller barn] och hav ingen lust till att vara med dem. Ty på övervåld tänka deras hjärtan, och deras läppar tala olycka. Genom vishet varder ett hus uppbyggt, och genom förstånd hålles det vid makt.” — 1 Korintierna 15:33; Ordspråksboken 24:1—3.

²⁹ Du kan inte föra dina barn i ledband genom skolan eller genom livet. Men genom att bygga upp dina familjemedlemmar med vishet kan du rusta dem med en samling goda moralregler och rätta principer till vägledning i livet. ”De visas ord är såsom oxpikar.” (Predikaren 12:11, NW) Forntida oxpikar bestod av stänger med metallspetsar. De användes för att med stötar driva på djuren i rätt riktning. Guds visa ord skall driva oss framåt på den rätta vägen, och de skall, om vi går vilse, få vårt samvete att anklaga oss, så att vi lägger om kursen. Med tanke på era barns varaktiga lycka skall ni ge dem sådan vishet att bära med sig i livet. Förmedla den till dem genom både ord och exempel. Bibringa dem en samling sanna värden, så kommer detta att vara vad dina barn söker efter hos andra som de vill ha till personliga vänner. — Psalm 119:9, 63.

30. Hur kan föräldrar förse sina barn med en samling gudagivna moralregler?

³⁰ Kom ihåg, i förbindelse med allt detta, att det är mycket troligare att sanna moraliska värden kan bibringas barnen, om atmosfären i hemmet är sådan att man respekterar och följer dessa principer. Ha själv den inställning till saker och ting som du vill att dina barn skall ha. Förvissa dig om att dina barn i ditt eget hem, inom familjekretsen, får erfara de vuxnas förståelse, kärlek, förlåtelse, ett tillrådligt mått av frihet och självständighet jämte rättvisa och renhårighet och den känsla av att vara erkända och tillhöra familjen som de så väl behöver. På de här sätten kan du bibringa dem en samling gudagivna moralregler att föra med sig när de lämnar familjekretsen. Du kan inte ge dem något bättre arv. — Ordspråksboken 20:7.