”Ditt ord är sanning”
Kunskap som ökar smärtan — bör den undvikas?
”I ÖVERFLÖDET av vishet är ett överflöd av oro, så att den som förökar sin kunskap förökar sin smärta.” (Pred. 1:18, NW) Detta var den vise kung Salomos inspirerade slutsats. Men varför drog han denna slutsats? Bör den avskräcka oss från att förvärva mera kunskap?
Vi bör komma ihåg att Salomo i bibelboken Predikaren utforskade den ”olycksbringande sysselsättning” som tillhör den syndiga, döende mänskligheten. Han sade: ”Jag inriktade mitt hjärta på att söka och utforska visheten i förbindelse med allting som har gjorts under himmelen — den olycksbringande sysselsättning som Gud har gett människors söner att syssla med.” (Pred. 1:13, 14, NW) Den vishet och kunskap som Salomo här utforskade inbegrep följaktligen inte den som behövs för att vinna Guds godkännande och välsignelse.
Det är när man växer till i mänsklig eller världslig kunskap som det kan leda till ökad smärta. Sådan kunskap kan leda till besvikelse och irritation. Detta beror på att man blir smärtsamt medveten om att så mycket i det ofullkomliga mänskliga samhället är bristfälligt och ligger bortom människans förmåga att rätta till. Salomo belyste detta med orden: ”Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.” — Pred. 1:15.
Vidare är människans livslängd mycket kort. När en människa växer till i kunskap och vishet, börjar hon följaktligen inse hur begränsade hennes möjligheter är att använda sin kunskap och vishet. Detta gör det ännu mer nedslående när problem och ogynnsamma omständigheter hindrar hennes ansträngningar att göra bruk av sin kunskap och vishet.
Men detta innebär inte att man bör sky all mänsklig kunskap för att undgå smärta. I varje strävan, vare sig det gäller handel, hantverk, affärsverksamhet eller andra sysselsättningar, behöver en människa en viss kunskap. Sådan kunskap kan skydda henne mot att i onödan förslösa sina tillgångar, krafter eller förmågor. I själva verket behöver man kunskap för att hålla sig vid liv. I Predikaren 7:13 (NW) heter det: ”Fördelen med kunskap är att visheten själv bevarar sina ägare vid liv.” Ja, kunskap kan skydda en, inte bara från olycka till följd av dårskap eller dumhet, utan också från självförintelse genom lastbarhet, ohämmade passioner och fördärvbringande känslor.
Mänsklig kunskap och vishet har utan tvivel större värde än ren dårskap. Kung Salomo framhöll: ”Då insåg jag, att visheten väl har samma företräde framför dårskapen, som ljuset har framför mörkret: Den vise har ögon i sitt huvud, men dåren vandrar i mörker.” (Pred. 2:13, 14) Den vise har ögon som verkligen ser, som betraktar och skärskådar människor och föremål. Hans ögon tjänar hans intellektuella förmågor, och dessa ger näring åt hjärtat. Men den som saknar kunskap och vishet ser inte med eftertänksam urskillning. Hans ögon är ”vid jordens ända”. (Ords. 17:24) De vandrar hit och dit utan något bestämt mål i sikte, eftersom hans tankar är överallt utom där de borde vara. Detta är skadligt både för honom själv och för andra.
Men inte all mänsklig kunskap och vishet är gagnelig. ”Världens vishet” kan stå i opposition mot Gud. Det beror på att inställningen, metoderna, normerna och målen i den människovärld som gjorts främmande för Gud ofta går stick i stäv med Guds uppsåt. Aposteln Paulus skrev beträffande detta: ”Har inte Gud gjort denna världens vishet dåraktig? Ty då ju, i Guds vishet, världen genom sin vishet inte lärde känna Gud, fann Gud för gott att genom dårskapen i det som predikas frälsa dem som tror. Ty både begär judarna tecken och söker grekerna vishet; men vi predikar Kristus fastnaglad vid pålen, för judarna en orsak till anstöt, men för nationerna dårskap; för dem emellertid, som är de kallade, både judar och greker, Kristus, Guds kraft och Guds vishet. Ty ett dåraktigt ting från Gud är visare än människor, och ett svagt ting från Gud är starkare än människor.” — 1 Kor. 1:20—25, NW.
Både för de forntida grekerna och för judarna skulle en död man, som hängde på en påle, ha förefallit vara något verkligt ”svagt”. För judarna var det en orsak till anstöt, eftersom en människa som blivit upphängd på en påle betraktades som en förbannelse. Och blotta tanken på att något gott kunde åstadkommas genom att någon dog på en påle var dårskap för grekerna. Men Jesu död på pålen var i verkligheten inget svagt ting och ingen dårskap. Den åstadkom grundvalen för uppfyllelsen av alla Guds löften om framtida välsignelser för lydiga människor. Världslig vishet som förnekar lösenanordningen är dårskap.
Oavsett hur mycket kunskap eller vishet människor kan ha till följd av yrkesskicklighet, affärsbegåvning, organisationsförmåga eller vetenskaplig och filosofisk lärdom, är alla ansträngningar att föreviga den nuvarande tingens ordning dömda att misslyckas. När kunskapen används i strävanden som ignorerar Guds anordning för lösen och hans uppsåt att handla med människorna på denna grundval, förlorar den sitt värde. Den kan inte leda till önskat resultat och är inte bättre än okunnighet, när den används på detta sätt. Det är precis som det uttrycks i Psalm 127:1: ”Om HERREN [Jehova] icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå. Om HERREN icke bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt.”
Om vi skall undgå att erfara smärta till följd av att vi använt mänsklig kunskap och vishet på ett felaktigt sätt, måste vi sky allt som står i opposition mot Skaparen och hans uppsåt. Vi måste också bygga vår kunskap på den rätta grundvalen. Vilken är denna grundval? I Job 28:28 (NW) får vi svaret: ”Jehovas fruktan — det är vishet, och att vända sig bort ifrån det onda är förstånd.”
Jehovas fruktan är en respektfylld fruktan, en djup vördnad för honom, förbunden med en hälsosam bävan för att misshaga honom. När människor har denna hälsosamma respekt för Skaparen, använder de inte med avsikt sin kunskap för själviska syften utan söker sina medmänniskors bästa. Den vishet som har sin upprinnelse i fruktan för Jehova frambringar bättre människor och förbättrade relationer, ty denna vishet ”är först och främst kysk, vidare fridsam, resonlig, redo att lyda, full av barmhärtighet och goda frukter, inte sådan att den gör partisk åtskillnad, inte skrymtaktig”. — Jak. 3:17, NW.
Vi ser alltså att den kunskap som kretsar kring Skaparen är den värdefullaste. Mänsklig kunskap har också sin plats, även om den åtföljs av smärtsamt medvetande om det begränsade bruk man kan göra av den på grund av omständigheterna och en kort livslängd, så vi gör väl i att förvärva ett visst mått av den. Men kunskap som står i opposition mot Guds uppsåt måste undvikas, om vi skall undgå smärtan att se vårt arbete bli till ingen nytta. Om vi söker efter den ”falskeligen så kallade kunskapen”, kommer det att kosta oss Guds godkännande och välsignelse, därför att vi underlåtit att förvärva den vishet som har sin upprinnelse i Jehovas fruktan. — 1 Tim. 6:20, NW.