Vad menade den vise mannen?
Vad är en vän värd?
”Enstöringen” som arbetar hårt med att samla ihop rikedomar har i sanning ett tomt liv. Den vise kung Salomo skrev: ”Mången finnes, som står ensam och icke har någon jämte sig, varken son eller broder; och likväl är det ingen ände på all hans möda, och hans ögon bliva icke mätta på rikedom. Och för vem mödar jag mig då och nekar mig själv, vad gott är? Också detta är fåfänglighet och ett uselt besvär.” (Pred. 4:8) Hur meningslöst är inte den stackares liv som inte har någon vän, son eller broder och inte ens får njuta vad gott är av allt sitt hårda arbete! Han bara fortsätter att samla rikedomar och vill inte ge ut några pengar på sådant som skulle kunna göra hans liv mera angenämt och njutbart. Men vid döden tvingas han att lämna allting ifrån sig. Vilken fåfänglighet!
Långt bättre lottad är den som arbetar tillsammans med en god vän. Den vise mannen fortsätter: ”Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin möda.” (Pred. 4:9) Det är fördelaktigt för dem att arbeta tillsammans, det ger ”större vinning” i form av bistånd, tröst och beskydd. Kung Salomo förklarar: ”Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. [Det är ju inte så troligt att båda två skall falla på en och samma gång.] Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom! Likaledes, om två ligga tillsammans [som när man måste övernatta i kylan under en resa], så hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm? Och om än någon kan slå ned den som är ensam [som kanske färdas genom en farlig trakt], så hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd [som är starkare än en som består av endast en eller två tågor] brister icke så snart.” — Pred. 4:10—12.
Lever du i överensstämmelse med andan i dessa ord? Det är utan tvivel mycket värdefullt att ha pålitliga vänner.
Till och med den högsta ställningen är fåfänglighet
Bland människor är popularitet ofta något flyktigt. Den berömde blir snart glömd när någon annan lägger beslag på folkets hjärta. Inte ens de som når den högsta ställningen är något undantag.
Den vise kung Salomo beskrev realistiskt vad som kan hända med härskare. Vi läser: ”Bättre än en gammal konung, som är dåraktig och ej har förstånd nog att låta varna sig, är en fattig yngling med vishet. Ty från fängelset gick en gång en sådan till konungavälde, fastän han var född i fattigdom inom den andres rike.” — Pred. 4:13, 14.
Någon skulle kunna mena att han borde äga folkets aktning eller stöd därför att han har den högsta ställningen, konungaväldet, och i kraft av sin ålder och erfarenhet. Men en kung kommer inte, trots sin ställning och ålder, att bli föremål för uppriktig heder, om han handlar oförståndigt och vägrar att lyssna till andras goda råd. Ställning och ålder i och för sig är ingen garanti för aktning och respekt. Det är därför en fattig yngling med vishet är bättre lottad än en kung, som tidigare härskat med vishet men som på sin ålderdom blir styvsint i sitt handlingssätt och inte bryr sig om goda råd. Genom att missköta rikets angelägenheter kan den gamle kungen allvarligt skuldsätta hela nationen, förlora sina undersåtars förtroende och kan rentav bli avsatt och få dö i vanära. En yngling som fortsätter att handla förståndigt kan å andra sidan göra sig förtjänt av den aktning som man inte vill bevisa en gammal men dåraktig kung.
Som Salomo framhöll kan en sådan förståndig yngling rentav bli upphöjd från fängelset och komma till konungavälde. Det var vad som hände med Josef. Egyptens Farao var så imponerad att han sade till honom: Det ”finnes ingen som är så förståndig och vis som du. Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min vill jag vara förmer än du.” (1 Mos. 41:39, 40) Josef blev alltså upphöjd till näst högste härskare i Egypten.
Därefter riktar Salomo uppmärksamhet på folkets ombytlighet när det gäller en ny härskare: ”Jag såg, huru alla som hade liv och rörde sig under solen, följde med denne yngling, när han intog den andres plats. Ändlös var hela skaran av alla dem, för vilka han gick i spetsen; men de, som gingo efter honom, gladde sig dock icke över honom. Och även detta var således fåfänglighet och farande efter vind.” — Pred. 4:15, 16, Åkeson.
”Alla som hade liv” var hänförda över att ha en ny härskare. ”Ändlös var hela skaran av alla dem” som han gick i spetsen för som konung. Det betyder att de allesammans stod bakom honom och stödde hans herravälde. Men hans popularitet varade inte hur länge som helst. Snart kom den tid då den som folket gav höga lovord inte längre föll dem i smaken. När de nu blivit lösta ur sin förtrollning upphörde de att glädja sig över honom.
Också i vår tid är det så att en grupp av politiker ersätts av en annan. Det kan till en början råda entusiasm över en viss regent, premiärminister eller president. Men det dröjer inte särskilt länge förrän folk blir missnöjda med personen i fråga och hans politik. Snart börjar de se sig om efter någon annan som kan ta regeringstömmarna.
Så det är verkligen sant att till och med den högsta ställningen bara är en narrspira, ”fåfänglighet”. Hur kraftfullt framhäver inte detta att det mest tillfredsställande man kan äga i denna världen inte är ställning, utan ett gott förhållande till den evige Guden, Jehova!