Vad menade den vise mannen?
DEN HÖGSTE är himmelens och jordens skapare och förtjänar därför vår respektfulla fruktan och vördnad. Kung Salomo framhöll detta på ett kraftfullt sätt, då han skrev: ”Bevara din fot, när du går till Guds hus; att komma dit för att höra är bättre än något slaktoffer, som dårarna frambära; ty de äro oförståndiga och göra så, vad ont är. Var icke obetänksam med din mun och låt icke ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Gud är ju i himmelen, och du är på jorden; låt därför dina ord vara få.” — Pred. 4:17; 5:1.
När det gäller en plats för tillbedjan bör man med rätta komma ihåg vart man beger sig och vakta på sina steg. ”Guds hus” är sannerligen inte någon plats för moraliskt orena människor eller för dem som inte har någon aktning för heliga ting. (Ps. 15:1—5) Det är en plats där man skall ”höra”, dvs. ägna uppmärksamhet åt eller lyda föreskrifter från Gud.
Man bör inte vara lik en dåre som underlåter att använda sina tankeförmågor och väljer en väg som går tvärtemot Guds befallningar. Dåren kan frambära ett offer som en religiös plikt eller som en yttre manifestation av fromhet. Likväl vägrar han att erkänna att detta gör hans offer värdelöst — i själva verket avskyvärt för Gud. Ordspråksboken 21:27 (NW) klargör detta: ”De ondas offer är någonting avskyvärt. Hur mycket mera så, när man frambär det jämsides med att man för en lösaktig vandel [”uselhet i hjärtat”, New English Bible].”
På grund av Guds storhet — han bor ju i de högsta himlarna — bör man också tänka noga på sina böner. Hjärtat, det organ som ger motiv, bör inte tillåtas att egga till impulsiva, tanklösa ord. Man bör nalkas Gud fullt medveten om hans majestät och värdighet, och man bör inte vårdslöst låta tankarna vandra, när man frambär bön. Det är mera tillbörligt att man uttrycker sig med få men innerliga och respektfulla ord.
Salomo fortsätter och understryker sin tanke med ett ordspråk: ”Ty en dröm kommer helt visst på grund av överflöd på sysselsättning och en dåres röst på grund av överflödet på ord.” (Pred. 5:2, NW) När någon i onödan är sysselsatt med materialistiska eller ärelystna angelägenheter som lämnar Skaparen utanför bilden, uppstår själviska drömmar av personligt slag. Ett sådant ”överflöd på sysselsättning” kan ge upphov till fåfängt dagdrömmeri och kan också uppta ens sinne om natten, göra att man drömmer och berövas en fridfull sömn. Alldeles som otillbörliga materialistiska omsorger kan ge upphov åt tomma drömmar, så medför också ändlöst pratande problem. Det dröjer inte länge förrän pratmakarens röst visas vara en dåres röst. Mycket dåraktiga och opassande ting kommer nästan säkert att bli sagda. Följaktligen behöver man vara på sin vakt mot ett tanklöst tal, och — enligt vad som visats tidigare — är det alldeles särskilt så när man frambär bön.
Varningen för tanklöst tal är sannerligen tillämplig när det gäller att avlägga löften. Salomo förklarade: ”Närhelst du ger Gud ett löfte, så tveka inte att infria det, ty det finns intet välbehagligt hos dårar. Det du lovar, infria det. Det är bättre att du intet lovar, än att du ger ett löfte och inte infriar det. Låt inte din mun komma ditt kött att synda, säg inte heller inför ängeln att det var ett misstag. Varför skulle den sanne Guden bli uppbragt för ditt tals skull och behöva fördärva dina händers verk?” — Pred. 5:3—5, NW.
Ingen är förpliktad att avlägga ett löfte till Gud; detta är en spontan handling. Därför behöver man vara mycket försiktig, så att man inte talar förhastat, när man avlägger ett högtidligt löfte till Gud. Om någon skulle tveka att uppfylla sitt löfte, skulle han handla som en dåre, dvs. som en som är moraliskt bristfällig, opålitlig i ord. Vårdslöst tal med munnen kan göra att kroppen av kött kommer under förpliktelse att göra något som kan vara mycket svårt, vilket leder till att man underlåter att uppfylla löftet och på så sätt vållar att köttet syndar. Noggrann eftertanke innan man avlägger ett löfte kommer att hindra att man talar överilat. Då kommer man inte att önska bli fri från ett löfte, hävda att det var ett misstag.
Underlåtenhet att uppfylla ett löfte kan få mycket allvarliga följder. Jehova Gud kan bli ”uppbragt” och dra tillbaka sin ynnest och välsignelse, åtminstone delvis. Som en följd av detta kan det som man har byggt upp bli nedrivet. Psalmisten gav en god sammanfattning av detta: ”Om HERREN icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå. Om HERREN icke bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt.” — Ps. 127:1.
Salomo pekar på vad som kommer att hindra att man ger sådana förhastade löften: ”Frukta den sanne Guden själv.” Detta betyder att man har en vördnadsfull aktning för Skaparen och inte på något sätt handlar så att man misshagar honom. När sådan fruktan saknas, är följande uttalande av kung Salomo tillämpligt: ”Ty på grund av överflöd på sysselsättning kommer drömmar, och det finns fåfänglighet och ord i överflöd.” (Pred. 5:6, NW) Ja, att man otillbörligt invecklar sig i ting som inte är andliga för med sig oroliga drömmar som kännetecknas av egenintresse, besvikelse och missräkning, ”fåfänglighet” och tanklöst tal inför Gud, vilket kan leda till att man avlägger ett förhastat löfte och sedan underlåter att uppfylla det. Vi är alltså sannerligen förståndiga, närhelst vi gör allting av tillbörlig fruktan eller vördnad för Jehova Gud.