En ny sång för alla människor av en god vilja
1. Vilken sång är på sin plats nu trots det som sägs i Ordspråksboken 25:20, och. vad medför den för dem som sjunger den?
ETT ordspråk, som nu är omkring tre tusen år gammalt, säger: ”Den som tager bort ett klädesplagg på en kall dag är såsom ättika på lutsalt och såsom en sångare med sånger för ett dystert hjärta.” (Ords, 25: 20, NW) Hela världen har nu ett dystert hjärta, då ju den närvarande tiden ter sig oroande för den och framtiden förskräcker den. Bekymrade människor är kanske inte upplagda för att lyssna till en sång. Men det finns en sång som verkligen kan muntra upp alla människor, oavsett vilken nation de hör till. Det är en ny sång, som tidigare generationer inte hade förmånen att sjunga. Om människor är av en god vilja gentemot denna sångs ovanlige skapare, så kommer de att njuta av den, värmas och vederkvickas av den och lyftas upp ur sin dysterhet och buttra sinnesstämning. När de blir förtrogna med denna sång, kommer de också att vilja brista ut och sjunga den. Detta kommer att betyda hälsa, ja, frälsning för dem.
2, 3. a) Varför kan det hända att namnet på sångförfattaren är nytt för många? b) Varför kunde han ge oss en verkligt ny sång, och vad uppmanar han oss att göra med den?
2 Inte endast sången har visat sig vara ny för dem som har börjat sjunga den, utan dess diktare kommer utan tvivel också att vara ny för många som hör hans alster sjungas. Diktaren och kompositören är en vars namn människor världen runt har försökt dölja och hålla folket i okunnighet om. Likväl var namnet känt för den första människa som någonsin levat, för omkring sex tusen år sedan. Det är Jehova och är namnet på den som inte endast har skapat den nya sången utan också himlarna och jorden. Vilken som helst sång av vår Skapare borde vara av vikt, och den borde betyda ett ändlöst, lyckligt liv för oss. Genom en av dem som han inspirerat till att skriva säger han: ”Jag är Jehova, det är mitt namn; och min ära vill jag icke giva åt någon annan och icke heller mitt lov åt snidade beläten. Se, de förra tingen hava inträffat, och nya ting förkunnar jag; innan de spira upp, förtäljer jag för eder om dem.” Det är därför han har kunnat ge oss en verkligt ny sång, som ingen annan sångförfattare skulle ha kunnat förse oss med, och det är därför som han säger vidare till människor av en god vilja:
3 ”Sjungen till Jehova en ny sång och hans lov från jordens ända, I som faren ned till havet, och allt vad däri är, öarna och deras inbyggare. Må öknen och dess städer höja sin röst.” — Jes. 42:8—11, AS.
4, 5. Varför kan vi med tanke på Predikaren 1:9, 10 fråga hur denna säng kunde vara ny, men var är de nya tingen inte begränsade?
4 Men hur kan denna sång vara ny? Vi kan ha anledning att framställa den frågan, när vi erinrar oss att en vis härskare för tusentals år sedan sade: ”Det som har blivit till, det är vad som skall bliva till och det som har skett, det är vad som skall komma att ske; och alltså finnes det ingenting nytt under solen. Existerar någonting, varom man kan säga: ’Se detta det är nytt’? Det har redan existerat under obestämd tid; vad som har fått existens är från en tid före oss.”(Pred. 1: 9, 10, NW) Inte ens den förskräckliga vätebomben, som först bragtes att explodera 1954 är någonting nytt. Under milliarder år före människosläktets tillkommelse lät den store Skaparen, Jehova väte explodera inne i solen”, och det är dess explosioner av väteatomer, som ger oss ljus här på jorden. Men fastän det kan vara sant att finns att det finns ”ingenting nytt under solen”, så betyder detta inte att det inte skulle kunna finnas någonting nytt ovanför solen, någonting nytt bortom detta naturens rike eller i den andliga världen. När den vise kung Salomo sade att det inte finns någonting nytt under solen, så talade han om det som hör denna naturliga värld till och om de vanliga förhållandena bland människorna, som solen skiner på. Strax före det här citerade sade han:
5 ”Ett släktled går och ett släktled kommer, men jorden består, ja, till obestämd tid. Och solen har också strålat fram och solen har gått ned, och den kommer flämtande till sin plats, där den skall stråla fram. ... Alla vinterströmmar rinna mot havet, och likväl blir havet självt icke fullt. Till den plats där vinterströmmarna rinna upp, dit vända de åter för att på nytt rinna i väg. Allting är tröttsamt; ingen kan tala därom. Ögat blir icke mätt av att se, och icke heller blir örat fullt örat fullt av att höra.” — Pred. 1: 4—8, NW.
6. Varför är Jehova i stånd till att ge oss en ny sång, och vad har han därför gjort?
6 Det behövs ingenting nytt i naturligt avseende under solen. Men Jehova är ovanom solen, ty han är den högste Guden. Han kan skapa nya ting ovanför solen eller i den osynliga andevärlden och likaså i de andliga angelägenheter som har att göra med människosläktet på jorden. På detta sätt kan han frambringa åt oss de verkliga förhållanden, som kan utgöra temat för en helt och hållet ny sång, vilken kan komma oss att skälva av oemotståndliga känslor av glädje och hänförelse över den underbara innebörden i alltsammans. Då han ju är allsmäktig och hans förråd av underbart nya ting för oss aldrig blir uttömt, har han givit oss en sådan sång.
7. När behövde själva universum ett löfte som ingav gott hopp, och varför? Och om vilken kvinna talade Jehova då?
7 Kort efter början av människans tillvaro gav Jehova Gud oss grundtemat för vår tids nya sång. Det skedde vid en tid då själva universum behövde ett löfte som ingav gott hopp. Vår mänsklige stamfader hade just syndat, fastän han var i Edens lustgård, det ljuvliga paradiset, och hade allt som han behövde för att kunna fortsätta att leva för evigt i mänsklig fullkomlighet och i frihet såsom en Guds son. Förmedelst en orm hade hans hustru förmåtts till att äta av den enda frukt som var förbjuden. Därpå förmådde hon sin man till att äta liksom hon och bryta mot deras himmelske Faders befallning. Innan Jehova Gud uttalade domen över dem för denna uppsåtliga olydnad, en dom som lydde på evig död, talade han till den som var den första orsaken till allt detta, den store frestaren, Satan, djävulen. Gud talade till Satan så som om denne vore ormen och sade: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han skall krossa ditt huvud, och du skall krossa hans häl.” (1 Mos. 3:15, NW) Den ”kvinna”, som Gud här talade om, var inte den syndiga kvinnan Eva på jorden, Adams hustru, utan var den heliga kvinnan i himmelen, Guds universella organisation av heliga änglar, den organisation som bildligt kallas Guds ”hustru” och som kunde frambringa någonting heligt för Guds syftemål.
8. Varför var Guds uttalande till ormen någonting nytt, och vad började de lojala medlemmarna av Guds ”kvinna” ge akt på?
8 Guds uttalande till ormen var i sig självt någonting nytt för denna jord. Det var Guds första profetia, som uttalades så att människor hörde det. Den förutsade att det enligt Guds vilja skulle bli krig mellan Satan, djävulen, och Guds himmelska organisation eller kvinna, mellan Satans, djävulens, säd eller avkomma och Guds trogna kvinnas eller hustrus säd. Vilkendera skulle vinna kriget? Skulle krossandet av hälen eller krossandet av huvudet bli det slag som bragte seger? Krossandet av huvudet skulle bringa seger. Följaktligen skulle Guds hustrulika, universella organisations säd, fastän han först fått sin häl krossad, likväl bli segervinnare, och därigenom skulle Guds första profetia till människosläktet besannas. Detta måste helt säkert ha varit till stor tröst för änglarna som hörde till Guds symboliska ”kvinna”, hans trogna änglaorganisation, som är så att säga gift med honom och honom underdånig. Vem kvinnans säd skulle vara, på vilket sätt denna utlovade säd skulle frambringas och hur han skulle få sin häl krossad och likväl krossa huvudet på djävulen, som vållat honom detta, det var frågor som väckte stort intresse hos alla de lojala medlemmarna av Guds himmelska ”kvinna”. De började genast ge akt på förverkligandet av denna profetia, som uttalades i Eden och som låg till grund för alla vidare profetior med avseende på mänskligheten.
9. Vad kunde inga skapelser göra då, vad denna profetia angår, men hur spred sig intresset för den bland människorna?
9 Eftersom det är en gudomlig regel att ”ingen Skriftens profetia kommer från någon enskild källa”, så kunde Adam och Eva inte förstå och uttyda Jehovas profetia. Inte heller kunde Satan, djävulen, göra det, trots det att han är en väldig andevarelse, högre än människan i tillvaro, makt och intelligens. (2 Petr. 1:20, 21, NW) Sedan Adam och Eva blivit straffade genom att bli utdrivna ur Edens paradis för att dö, började de föda barn. Av själviskt intresse för Guds löfte om en kvinnas säd berättade Adam och Eva om detta för sina barn. På så sätt spred sig intresset för profetian bland människorna.
10. Hur kan denna profetia ha påverkat Kain, då han dödade Abel?
10 Egennyttiga män framställde sig som den utlovade säden i hopp om att vinna makt och hög ställning över andra genom att påstå sig vara den verkliga säden. Kain var den förstfödde av människosläktet. När Adams och Evas andre son, Abel, vann Guds godkännande för att han frambar ett offer åt Gud ur sin hjord av får och inte ett livlöst offer av trädgårdsprodukter, dödade Kain Abel för att hindra sin broder från att sannolikt ersätta honom såsom den eventuella säden. ”Genom tron frambar Abel åt Gud ett offer av större värde än Kain, och genom denna tro fick han vittnesbörd buret åt sig, att han var rättfärdig, i det att Gud bar vittnesbörd beträffande hans gåvor; och genom den talar han ännu, fastän han dog.” Således talar Abel ännu till oss såsom det första trogna mänskliga vittnet för Jehova, ty så kallas Abel av Guds eget skrivna ord. — Hebr. 11:4, NW; 12:1.
11, 12. a) Vilket samband hade Enok med den utlovade säden? b) Varför kom Enok inte till himmelen, när Gud överflyttade honom?
11 Den första profetia från Gud som frambärs genom en människa kom genom Enok, den sjunde i släktlinjen från Adam. Enok var en man med tro på Jehova Gud och blev så Jehovas vittne. Enok blev också förfader till den utlovade säden, som han var intresserad av. Före sin död blev Enok inspirerad av Jehova till att bära vittnesbörd om hans uppsåt att verkställa sin dom på alla ogudaktiga människor, den store ormens, Satans, djävulens, säd, genom att låta straffet drabba dem vid den tid då ormen skall få sitt huvud krossat. (Jud. v. 14, 15) Enoks fiender fick inte lov att vålla hans död, såsom Kain gjorde med Abel, ty Gud själv tog bort Enok från den jordiska skådeplatsen, så att ”han ... ingenstädes [stod] att finna”. Varför gjorde Gud detta? Därför att det sägs om Enok, att ”före sin överflyttning fick han det vittnesbördet, att han hade behagat Gud väl”. (Hebr. 11:5, NW) Gud tog honom inte till himmelen, ty den väg, varpå människor som fötts i från Adam nedärvd synd skulle kunna komma till himmelen, hade ännu inte öppnats.
12 Den ”nya och levande vägen” för inträde i de allra heligaste himlarna öppnades inte förrän 3.072 år efter Enok. Fram till den tiden var det alltså sant att ”ingen människa [har] farit upp till himmelen utom han som for ned från himmelen, Människosonen”. (Joh. 3:13, NW; Hebr. 9:6—8; 10:19—22) Den heliga hemligheten om hur detta sker uppenbarades så att den kunde förstås av människor, i det att förverkligandet av Guds uppsåt på ett storslaget sätt skred framåt, sedan Jehovas profet Enok hade försvunnit.
Den utlovade sädens härstamning
13. I vilket släktskapsförhållande kom Noa att stå till den utlovade säden, och vad kom i stället för säden på Noas tid?
13 Den tionde mannen i släktlinjen från Adam och i raden av den utlovade sädens förfäder var Noa, sonson till Metusela, vilken levde längst av alla människor på jorden, nämligen 969 år, fastän han var född i synd och under dödens fördömelse. (1 Mos. 5:25—32) I tron blickade Noa fram emot ankomsten av Guds kvinnas utlovade säd. Säden kom inte i Noas tid, men det kom en stor verkställelse av Guds dom över Guds kvinnas fiendes säd, över den store ormens, Satans, djävulens, säd. Den tilldragelse, varigenom domen verkställdes, var den världsomfattande syndafloden. Den kom sig därav att de vattenmassor störtade ned, som då virvlade runt högt ovanför jorden som ett slags hölje eller baldakin. Vattnet fortfor beständigt att falla i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Den gamla världen från tiden före floden blev då tillintetgjord, men Noa och hans rättfärdiga, gudfruktiga familj levde igenom slutet på dåtidens onda värld.
14. Varför bör vi nu visa tro på Noas och hans familjs räddning undan tillintetgörelse i denna flod?
14 Den allsmäktige Guden bevarade dem tillsammans med representanter för många olika arter och släkten av djur och fåglar i en ark eller stor lådliknande flotte, som Noa byggde i tro och i lydnad för Jehovas befallning. Denna ark sägs fortfarande befinna sig på berget Ararat i Turkiet, där den stannade då flodens vatten sjönk undan. (1 Mos. 6:1—8: 4; Hebr. 11:7; 1 Petr. 3:20) Må vi i vår tid visa tro på denna flods realitet, alldeles som Noa gjorde, ty att han med sin familj undgick tillintetgörelse under den dåvarande ogudaktiga världens slut, det är nedtecknat såsom en bild av hur människor av en god vilja, som lever nu, kommer att genom Guds beskyddande makt bli bevarade vid liv under det snart stundande slutet på denna gamla onda värld och få leva vidare in i Guds rättfärdiga, nya värld. — Matt. 24:36—42.
15. Vilken av Noas söner blev utvald till förfader åt säden, och vilken särskild man bland sina efterkommande levde Sem länge nog att få se?
15 Vilken av Noas tre söner, som överlevde världens ände tillsammans med honom, utvalde Jehova Gud till att bli den från vilken Guds himmelska kvinnas utlovade säd skulle leda sin härkomst? Det var Sem, och detta bekräftas av att han gjorde sig förtjänt av att genom sin fader, Noa, få Guds särskilda välsignelse: ”Välsignad vare Jehova, Sems Gud, och må Kanaan [son till Ham] bliva en slav åt honom.” (1 Mos. 9:18—26, NW) Sem levde i hundratals år efter floden och fick se den särskilde man bland sina efterkommande, genom vilken den utlovade säden skulle framträda bland människor och genom vilken en välsignelse skulle komma till människor av en god vilja ur alla jordens släkter och nationer. Sem kan till och med ha uttalat Guds välsignelse över denne man av tro vid namn Abraham.
16. Till vilket löfte från Jehova blev Abraham arvinge, och vad bör komma oss att vilja följa hans ättlingars historia?
16 Gud utvalde denne semit, Abraham, på grund av hans tro på den ende levande och sanne Guden. Han prövade Abrahams tro och bjöd honom att lämna sitt hemland för att bege sig till ett land i sydväst, dit Gud skulle föra honom. När Abraham under Guds ledning gjorde så och drog in i det forntida Palestina, blev han den värdige arvingen till Jehovas löfte: ”Jag skall göra en stor nation av dig, och jag skall välsigna dig, och jag skall göra ditt namn stort; och du må bevisa dig vara en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som nedkallar ont över dig skall jag förbanna, och alla släkter på jorden skola förvisso välsigna sig förmedelst dig.” (1 Mos. 12:1—3, NW) Då vi ju önskar få evig del i denna välsignelse, bör vi gärna vilja följa Abrahams efterkommandes öden i historien utan att fästa avseende vid att Abraham var semit och hebré. Det som betyder något är att Abraham bevisade sig trogen mot Gud, den utlovade sädens Fader, och därför skulle den utlovade sädens jordiska liv åvägabringas genom en kvinna som i sena led var en ättling av Abraham.
17. Hur visades det i en skuggbild på Abrahams tid, att den utlovade säden skulle dö, och vad kan vi därför göra förmedelst Abrahams säd?
17 Av alla Abrahams söner var det den ende son som han hade med sin sanna hustru, Sara, som Gud hade utvalt till förfader för. sädens släktlinje. För att visa en skuggbild av att hälen på Guds kvinnas säd skulle krossas av den store ormen och dennes säd befallde Jehova Abraham att offra denne son, som Abraham hade fått på mirakulöst sätt och som bar namnet Isak. Innan Abraham hann fullfölja detta offer, hejdade Jehova Abrahams offerkniv och sade: ”Jag svär vid mig själv, så lyder i sanning Jehovas uttalande, att på grund av att du har gjort detta och icke har undanhållit din son, din ende, skall jag förvisso välsigna dig och skall jag förvisso formera din säd, så att den blir lik himlarnas stjärnor och lik sandkornen, som äro på havsstranden, och din säd skall taga sina fienders port i besittning. Och förmedelst din säd skola alla jordens nationer förvisso välsigna sig.” (1 Mos. 22:15—18, NW) Önskar vi välsigna oss för evigt i Jehovas utlovade säd? Då måste vi, när den heliga hemligheten upplåts för oss i fråga om vem säden är, med glädje och tacksamhet ta emot honom, fastän han verkligen — såsom han nödvändigtvis måste göra — kom av Sems släktlinje genom Abraham, hebréen.
18. Åt vilken av Isaks söner förlänade Jehova välsignelsen, och hur fick en av Isaks sonsöner en välsignelse som gällde ett rike?
18 Av Isaks tvillingsöner visade Jakob den sanna, brinnande tron på Jehova Gud och hans dyrbara löfte. Jehova framträdde därför i syner för Jakob och lovade att välsignelsen för alla nationer skulle komma genom Jakobs släktlinje. Det vållade inte Jehova något bryderi att Jakob hade tolv söner, utan genom dem frambragte han Israels tolv stammar. Israel var det nya namn som Gud hade givit Jakob. Men genom vilken av de tolv stammarna skulle säden komma? När Jakob låg på sin dödsbädd, lät Jehova honom uttala denna välsignelse över sin fjärde son, Juda: ”Ett ungt lejon är Juda. ... Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke härskarstaven ifrån hans fötter, till dess Silo kommer och folken bliva honom hörsamma.” (1 Mos. 49: 9, 10, fotnot) Detta var en välsignelse beträffande ett rike. Den fastslog att Juda stam skulle frambringa den konungslige styresman som skulle svinga spiran och föra härskarstaven, och han skulle bli lejonet av Juda stam. (Upp. 5: 5) Honom skulle rätten tillhöra att röna lydnad och hörsamhet från alla jordens släkter och nationer. Denne borde alltså vara säden.
19. Hur kom David att bli den konung, genom vilken den utlovade säden skulle komma?
19 Det var 239 år efter det att den döende Jakob eller Israel hade uttalat denna välsignelse över Juda som Jehova Gud förde Israels tolv stammar in i det land, som han hade lovat deras stamfader Abraham. Hundratals år senare upprättade Gud på israeliternas begäran ett konungadöme över dem. Den förste konungen var av Benjamins stam. Efter denne konungs död uppfyllde Gud välsignelsen och satte en medlem av Juda stam på Israels rikes tron, den smorde som bar namnet David. Fastän David såsom smord konung var en messias eller en Kristus, var han dock inte den säd som lovats åt Abraham, eller Guds kvinnas säd. David hade inte kommit fram ur Guds himmelska kvinna, hans andliga universella organisation. Men emedan David var en nitisk befrämjare av ren tillbedjan och därför var ett troget vittne för Jehova, så lovade Gud David med ed att den länge väntade säden skulle komma genom hans kungliga släktlinje, i dessa ord: ”Jag [skall] förvisso uppresa din säd efter dig, vilken skall komma ur ditt inre, och jag skall i sanning fast grunda hans rike. Han är den som skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall förvisso fast grunda hans rikes tron för evigt. ... Och ditt hus och ditt rike skola förvisso vara beståndande för evigt inför dig; själva din tron skall bliva fast grundad för evigt.” — 2 Sam. 7:12—16, NW.
20. När Jerusalem föll är 607 f. Kr., vad började då till judarnas överraskning bli klart beträffande den utlovade sädens rike?
20 Märkligt nog blev det rike som tillhörde Juda stam och Davids ätt omstörtat år 607 före den kristna eran, och kungastaden Jerusalem föll. Ända till den dag i dag är har inget rike med en man av Davids ätt på tronen blivit upprättat igen i Jerusalem. Har Guds med ed ingångna förbund med kung David om ett evigt rike slagit fel? Nej, utan den allsmäktige Guden höll på att bereda någonting häpnadsväckande nytt, något absolut olikt det som människor förväntade. På grund härav banades vägen för att alla människor av en god vilja, som lever i vår tid, skulle kunna sjunga den nya sången av outsäglig glädje. Genom Guds sätt att leda händelseutvecklingen blev det i sinom tid klart att det eviga rike, som hans kvinnas utlovade säd skulle besitta, skulle vara himmelskt, långt högre än Davids rike i det jordiska Jerusalem. Under sex hundra år efter det att Davids ätts jordiska rike hade blivit tillintetgjort väntade emellertid de trogna israeliterna på att Davids rike skulle bli upprättat igen i Jerusalem. Alltså var det någonting överraskande nytt som hölls i beredskap åt dem.
Mirakulösa nya ting
21. Genom vilken jordisk släktlinje måste den utlovade säden komma, och varför måste han ändå verkligen vara son av Gud?
21 För att den utlovade, konungsliga säden skulle bli född inom Abrahams släkt och inom kung Davids släktlinje, måste han födas såsom hebré och av en kvinna av Davids kungliga ätt. Samtidigt måste han för att vara Guds kvinnas säd komma fram ur Guds universella andliga organisations himmelska medlemsskara. Detta innebar någonting nytt i universums historia. Det innebar att säden måste komma ned från himmelen, ut ur andeväsendenas osynliga värld. I en mycket verklig mening, på ett direkt sätt, måste han vara en Guds son, ty ingen man på jorden kunde gifta sig med Guds himmelska kvinna eller hustru och bli fader till den utlovade säden. Gud allena kunde bli sädens fader.
22. Varför skulle materialiserandet av en Guds son från himmelen inte lösa problemet att göra honom till ättling av Abraham och David?
22 Hur kom då säden ned från himmelen till jorden för att bli människa? Gjorde han det genom att någon av Guds andesöner materialiserade sig eller blev inkarnerad såsom människa? Nej, det skulle inte ha varit någonting nytt, någonting som var annorlunda, någonting som fyllde behovet i det här fallet. Från den tid, då Adam och Eva blev utdrivna ur Edens paradis för att dö för sin synd, hade emellanåt himmelska Guds söner materialiserat sig. Keruberna, som Gud ställde på post öster om Edens lustgård för att bevaka vägen till livets träd där inne i lustgården, materialiserade sig genom inkarnation. Det vill säga de klädde på mirakulöst vis sitt osynliga jag i synligt, påtagligt kött. Men att dessa keruber på detta sätt tog på sig mänskligt kött enligt Guds, domarens, uppsåt, det gjorde dem inte till Adams och Evas söner. Dessa materialiserade keruber fick inte sitt kött och blod från Adam och Eva. Under tidens gång materialiserade sig också änglar och visade sig för Abraham och för kung David, men de fick inte sina köttsliga kroppar från Abraham eller David för att på det sättet bli Abrahams och Davids köttsliga säd. Nej, en materialisation eller inkarnation av en Guds son från himmelen skulle inte lösa problemet. Hur skulle det då gå till?
23. Hur frambar Gabriel budskapet till Maria om hennes kommande moderskap?
23 Mot slutet av år 3 före den kristna eran materialiserade sig Guds ängel Gabriel eller blev inkarnerad. På det sättet visade han sig för en ogift judisk flicka vid namn Maria av Davids kungliga släktlinje. För Maria förklarade han något nytt som skulle inträffa utan något mänskligt giftermål för hennes del. Han sade: ”Se, du kommer att bliva havande och föda en son, och du skall giva honom namnet Jesus. Denne skall vara stor och skall kallas den Högstes Son, och Jehova Gud skall giva honom hans fader Davids tron, och han skall för evigt vara konung över Jakobs hus, och hans rike skall icke få något slut.” ”Hur skall detta ske, då jag ju icke har någon förbindelse med en man?” frågade Maria. Gabriel förklarade: ”Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig. Därför skall också det som blir fött kallas heligt, Guds Son.” Maria samtyckte till att Gud skulle bruka henne på detta mirakulösa sätt, i det hon sade: ”Se, Jehovas slavinna! Må det ske med mig enligt ditt tillkännagivande.” (Luk. 1:26—38, NW) Men hur skulle det ske?
24. Vad var det nya som inträffade i himmelen för att Maria skulle kunna i sitt jungfruliga moderliv bli havande med Guds Son?
24 Något sällsamt nytt skedde då i de osynliga himlarna, långt ovan solen, högt ovan vår materiella värld. Jehovas förstfödde eller enfödde Son kom att saknas bland Guds himmelska söner. Vad hade hänt? Gud lät denne förnämste Son lämna Guds kvinnas eller himmelska universella organisations sköte, och Gud sände honom ned från himmelen till att födas som ett litet människobarn av jungfrun Maria. (Joh. 3:16, 17) Guds älskade Son utblottade sig på all sin himmelska härlighet och makt och uppgav till och med sin härliga himmelska kropp, sin gudlika gestalt. (Fil. 2:5—8) Gud överflyttade därpå sin Sons livskraft från himmelen ned till Marias jungfruliga moderliv. Alltså blev Maria havande under påverkan av Guds heliga ande eller verksamma kraft och inte genom könsförbindelse med någon man.
25. Såsom vad föddes Guds Son ur Marias moderliv?
25 Det var någon tid efter det att Marias havandeskap började bli märkbart som Josef, en timmerman, men av Davids kungliga släkt, lydde Guds befallning och tog Maria till hustru för att skydda henne. När den tid som Gud bestämt därför var fullbordad, föddes så ett heligt barn, ”Guds Son”, som kom från Guds himmelska kvinna eller hustru. Han föddes såsom en verklig människa av Maria och inom Davids kungliga släktlinje, såsom Davids arvinge. Eftersom han hade varit Guds, den Allsmäktiges, talesman eller Ord uppe i himmelen, beskrivs det som mirakulöst ägde rum på följande sätt: ”Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning.” — Joh. 1:14.
26. Varför var alltså Guds Son på jorden inte någon inkarnation?
26 Denna beskrivning säger inte att Guds Son fortfarande hade sin himmelska kropp och bara blev materialiserad eller inkarnerad eller så att säga iklädd kött, eller hur? Nej, den säger att Guds himmelske Son ”vart kött”. Han blev helt enkelt en människa, men en helig människa med en syndfri himmelsk Fader, och alltså förblev han Guds syndfrie Son. Därför läser vi: ”När tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna.” (Gal. 4: 4) ”Om hans Son, Jesus Kristus, vår Herre, vilken dånades av Davids säd efter köttet och förklarades vara Guds Son med makt, enligt helighetens ande.” — Rom. 1: 3, 4, AV.
27. a) Hur uppreste Gud vittnen till sin Sons födelse? b) Hur visades denna födelse vara goda nyheter också för himmelen, och till förverkligandet av vad lade den grunden?
27 Detta var någonting underbart nytt, också ett makalöst uttryck för Guds kärlek till människor av en god vilja. För att inte låta detta betydelsefulla, mirakulösa, nya ting — att ett fullkomligt, syndfritt gossebarn blivit fött av en jungfru — passera obemärkt och för att ha vittnen till denna händelse, som utgjorde goda nyheter, sände Gud sin ängel till några herdar i närheten av Betlehem, just där David själv hade varit herde, för att säga till dem: ”Jag kungör för eder goda nyheter om en stor glädje, som skall komma allt folket till del; ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder, vilken är Kristus, Herren, i Davids stad.” Det var goda nyheter också för himmelen, och därför visade sig en mängd av den himmelska härskaran för herdarna och prisade Gud och sade: ”Ära i höjderna där ovan åt Gud, och på jorden frid bland människor av en god vilja [eller: bland människor som han godkänner].” (Luk. 2:10—14, NW, fotnot) Denna händelse kommer aldrig att upprepas bland människorna. Den rättmätige arvingen till Davids rike och tron hade blivit född på ett syndfritt sätt, och detta lade grunden till förverkligandet av andra härliga, nya ting.