Den älskade kvinnan i Höga Visan
”Du är skön alltigenom, min älskade, på dig finnes ingen fläck.” — Höga V. 4:7.
1. Vilken kärlek kan överträffa den som en man hyser för en kvinna, och hur stor kärlek hyste Kristus till den skara som han samlade omkring sig?
KÄRLEKEN till en kvinna kan överträffas av kärleken till en organisation av män och kvinnor. En organisations kärlek till en man eller till dess ledare kan i sin tur vara så stark, att ingenting i denna världen kan besegra den. Den märkligaste man som någonsin levat på jorden, den ledare som 800.000.000 troende runt hela jorden gör anspråk på att följa, var Jesus Kristus, som föddes i Betlehem i Palestina för mer än 1900 år sedan och led martyrdöden år 33 e. Kr. Förälskade han sig någonsin i en kvinna och tog henne till äkta? Nej; han dog ogift och barnlös, vid trettiotre och ett halvt års ålder. Han bildade emellertid en organisation av män och kvinnor, som han samlade omkring sig, och dessa älskade han varmt såsom medlemmar av denna organisation. Ja, han utgav sitt liv för dessa män och kvinnor och för de män och kvinnor som senare skulle bli medlemmar av organisationen.
2. Genom vilka yttranden påvisade Jesus vem som gav honom organisationen av hans efterföljare?
2 Josef, timmermannen från Nasaret, som fungerade såsom jordisk fader åt Jesus, gav honom inte denna organisation av efterföljare. Det var Gud, hans himmelske Fader, som gav honom den. Jesus själv erkände detta. Han sade: ”Ingen kan komma till mig, om icke Fadern som har sänt mig, drager honom.” (Joh. 6:44) ”Vad min Fader har givit mig är någonting större än allting annat, och ingen kan snappa bort dem ur Faderns hand.” (Joh. 10:29, NW) Till sin himmelske Fader sade Jesus i bön: ”Jag har uppenbarat ditt namn för de människor, som du har tagit ut ur världen och givit åt mig. De voro dina, och du har givit dem åt mig.” (Joh. 17:6) Den himmelske Fadern gav dem åt sin Son, Jesus, för att de skulle stå i samma förhållande till honom som det som en trolovad flicka står i till den man som skall bli hennes make.
3. Med vilket symboliskt uttryck betecknade Johannes döparen och Paulus denna organisation av Kristi efterföljare?
3 Därför kallas denna organisation eller församling av män och kvinnor för hans brud, i det att den är en organisation som liknas vid en ”kvinna” som skall bli förmäld eller oskiljaktigt förenad med honom längre fram, i hans himmelske Faders hem. Hans släkting Johannes, prästen Sakarias’ son, framhöll just detta förhållande, då han sade: ”Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör på honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått.” (Joh. 3:29) Den kristne aposteln Paulus, som vann många efterföljare åt Jesus Kristus, uttryckte sig på ett sätt som liknade Johannes’ och talade som en ”brudgummens vän” till dessa efterföljare, i det han sade: ”Jag är svartsjuk beträffande eder med gudaktig svartsjuka, ty jag har personligen lovat eder i äktenskap åt en enda äkta man, på det att jag måtte framställa eder såsom en kysk jungfru inför Kristus.” (2 Kor. 11: 2, NW) Aposteln Paulus förmanade dem att de skulle vara trofasta i sin kärlek till sin brudgum, Kristus, och i sin hängivenhet för honom.
4. a) I vilken utsträckning har Kristi kärlek till organisationen bevisats? b) I vilken utsträckning måste församlingens kärlek till Kristus prövas, och vilken organisation visar den sig därigenom vara en kontrast till?
4 Jesu Kristi kärlek till organisationen eller församlingen, som hans himmelske Fader ger honom till att vara hans hustru, har bevisats genom hans död. Paulus säger: ”Kristus är församlingens huvud, han som ock är denna sin kropps Frälsare. Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne till att helga henne genom att rena henne medelst vattnets bad, i kraft av ordet. Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig.” (Ef. 5:23, 25—27) Församlingens kärlek till Kristus, brudgummen, måste emellertid prövas, till dess den sista av församlingens 144.000 medlemmar har utstått alla prövningarna. Det finns många religiösa organisationer som kallar sig kristna och som förklarar sig älska Kristus. Enbart i Förenta staterna finns det 265 sådana religiösa organisationer; i Sydafrika finns det mer än tusen. Men genom sina gärningar visar de att de älskar denna världen mer än Jesus Kristus och det rike, som hans himmelske Fader, Jehova Gud, har givit honom att vara konung i, genom att smörja honom och insätta honom på tronen. Dessa religiösa organisationer söker vinna denna omoraliska världs bevågenhet. Till alla kristna med en sådan delad kärlek ställer lärjungen Jakob denna fråga: ”Äktenskapsbryterskor, veta ni icke, att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” — Jak. 4:4, NW.
5. Hur många församlingar är i sanning trolovade med Kristus, och hur ådagalägger de kvarlevande av den trolovade skaran sin kärleksfulla hängivenhet?
5 Det finns emellertid bara en enda organisation som i sanning är trolovad med Jesus Kristus för att ingå äktenskap med honom i de kungliga himlarna, och till dess medlemmar sade Jesus: ”Om världen hatar eder, så veta ni att den har hatat mig, innan den hatade eder. Om ni vore en del av världen, så skulle världen tycka om vad som är dess eget. Men emedan ni icke äro någon del av världen, utan jag har utvalt eder ur världen, av den orsaken hatar världen eder.” (Joh. 15:18, 19, NW) Den sanna församlingen om 144.000 trogna har ingen kärlek till denna fördärvade, försvinnande värld. Den ger odelad hängivenhet åt Jehova Gud, den himmelske Fadern, och åt hans Son, Jesus Kristus, en sådan fullständig kärlek som tillkommer dess himmelske brudgum. Under de gångna 1900 åren har den himmelske Fadern genom sin heliga ande pånyttfött de i sanning åt honom överlämnade troende och härigenom trolovat dem med sin älskade Son. I denna tid, då alla bevis pekar på att han insatte sin Son, brudgummen, på tronen i det himmelska riket år 1914, finns det bara en kvarleva av brudeskaran eller församlingen på jorden. Så länge denna gamla värld, som nu befinner sig i sin svåra ”ändens tid”, äger bestånd, måste de alltjämt ådagalägga det fulla måttet av sin kärleksfulla hängivenhet för sin himmelske brudgum, Kristus. De kommer att göra detta på grund av sin glödande, outsläckliga kärlek till honom. Den sköna bok i bibeln som stundom kallas Salomos Höga Visa ger oss en förvissning härom.
Salomos Höga Visa
6. Är Salomos Höga Visa en del av den inspirerade Skriften, och vilket vittnesbörd har vi i denna sak?
6 När Jesus var här på jorden, betraktade den judiska församlingen Salomos Höga Visa såsom en del av de inspirerade skrifterna, och den hade blivit upptagen i förteckningen över deras heliga hebreiska handskrifter. Den erkändes också av den första kristna församlingen såsom en autentisk del av den Heliga skrift. När vi förstår denna bok rätt, är det nyttigt för oss att studera den. Aposteln Paulus avsåg också Salomos Höga Visa, när han sade: ”All Skrift är inspirerad av Gud och gagnelig till undervisning, till tillrättavisning, till en norm och vägledning, till fostran i rättfärdighet, för att Guds människa må bliva fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk.” (2 Tim. 3:16, 17, NW) Den judiske rabbin Akiba, som levde under det första århundradet efter Kristus, sade också erkännsamt om denna bok: ”Hela världen var inte värdig att uppleva den dag, då denna upphöjda sång gavs åt Israel; ty hela Skriften är helig, men denna upphöjda sång är allra heligast.” — Mischna, i sjätte avdelningen under ”Yadaim”, del 3, § 5.
7. Vad är Salomos Höga Visa, när skrevs den, och vad är dess tema?
7 Den som skrev sången, kung Salomo i Jerusalem, säger emellertid i den inledande versen i sitt skaldestycke: ”Den yppersta sången, som är Salomos.” (NW) Ordagrant enligt den hebreiska texten betecknas den som ”sångernas sång”, det vill säga den skönaste, den utomordentligaste sången. Den är inte en samling sånger, utan en enda sång, även om den vanligen uppdelas i åtta kapitel. Den skrevs av kung Salomo, sedan han hade byggt det underbart vackra templet åt Jeho va Gud i Jerusalem och sedan han redan hade ingått äktenskap. Sången skrevs således omkring år 1010 f. Kr. Den har ett genomgående tema: den kärlek som lantflickan från byn Sunem eller Sulem hyser för en herdeyngling. Kung Salomo blev förälskad i just denna flicka, men hennes kärlek till den hon älskade, till herden, bestod, och kungen förlorade. Den skulle därför med rätta kunna kallas Sången om Salomos obesvarade kärlek.
8. Vilken innebörd gav forna tiders hebréer åt sången, men vad visar historien beträffande riktigheten av denna uppfattning?
8 Forna tiders hebréer ansåg att boken hade en symbolisk innebörd. De tänkte sig att flickan var en bild av den judiska församlingen från profeten Mose dagar och framåt i tiden. Jehova Gud var föremålet för denna församlings tillgivenhet, och han framställdes därför i bilden genom herden, som älskade flickan. Men när man tar den judiska församlingens historia under de gångna 1900 åren i skärskådande, finner man tyvärr att den har visat sig otrogen i sin kärlek till Jehova såsom sin Gud; den har för länge sedan slutat vara församlingen av vittnen för Jehova Gud. Dess egen historia, sådan vi återfinner den i bibelns hebreiska skrifter, vittnar om att judarna förkastade profeterna, som Gud sände i sitt namn; och de kristna grekiska skrifterna visar att de nådde längst på sin onda väg i att förkasta Guds språkrör, när de försmådde Jesus Kristus, som kom och predikade för dem i Jehovas namn, och slutligen lät honom dö en ohygglig död på en tortyrpåle. Detta ådagalade inte någon sann, orubblig kärlek till Jehova, som är den store herden för sin hjord.
9. Vilken upptecknad varning riktar Paulus vår uppmärksamhet på, och i förbindelse med vilka får alltså sången sin uppfyllelse?
9 I sitt brev till den kristna församlingen i det första århundradet nämner aposteln Paulus några tillfällen, då israeliterna avföll från Jehova Guds kärlek, och tillfogar så denna kommentar: ”Men dessa ting fortforo att vederfaras dem såsom exempel; och de blevo nedskrivna till varning.” Till varning för vilka? ”För oss, över vilka de fullbordade sluten på tingens ordningar hava kommit.” (1 Kor. 10:11, NW) Det måste därför vara så, att Salomos Höga Visa får sin uppfyllelse i förbindelse med den kristna församlingen, som aposteln Paulus var en medlem av under det århundrade, då den judiska tingens ordning inte längre ägde Guds ynnest och då den nådde sitt slut. Jehova Gud överflyttade då sin kärleksfulla godhet till den kristna församlingen, som han trolovade med sin Son, brudgummen, Jesus Kristus.
10. Vem är den älskade flickan i sången en bild av, vem föreställde herden, hennes älskade, och vems exempel måste kvarlevan i vår tid följa?
10 Den älskade flickan i Höga Visan måste alltså vara den sanna kristna församlingen om 144.000 med Kristus trolovade medlemmar; och herden, hennes älskade, måste vara Herren Jesus Kristus, som nu är förhärligad i himmelen på grund av sin brinnande kärlek till sin himmelske Fader. På tredje dagen sedan Jesus hade blivit dödad på tortyrpålen uppreste den allsmäktige Guden honom från de döda, till att åter bli en andlig Son, men nu tillika odödlig, högt upphöjd över mänskligt kött, som han en gång hade. Efter fyrtio dagar lät Jehova Gud honom stiga upp till himmelen, där han har sin tron. Han lät honom sitta på sin egen högra sida för att — bland annat — invänta tiden för sitt giftermål i himmelen med sin brud, sin församling, vilket skulle äga rum vid den av hans himmelske Fader bestämda tiden. Alltsedan hans himmelsfärd har medlemmarna av hans brud, församlingen, trolovats med honom genom tron. Till dessa skrev aposteln Petrus: ”Honom älsken I utan att hava sett honom; och fastän I ännu icke sen honom, tron I dock på honom och fröjden eder över honom med outsäglig och härlig glädje, då I nu ären på väg att vinna det som är målet för eder tro, nämligen edra själars frälsning.” (1 Petr. 1:8,9) Detsamma gäller den ringa kvarlevan av hans församling i denna tid, som måste bevisa sin kärlek till den osynlige Kristus, liksom flickan från Sulem till sin älskade.
11. Vilka rön gjorde Salomo beträffande mannen jämförd med kvinnan, och vem måste församlingen efterlikna i sin trogna kärlek?
11 Kung Salomo beskriver i den bok i bibeln som kallas Predikaren vilka rön han gjorde och säger såsom församlaren av sitt folk: ”Se, detta fann jag, säger Predikaren [församlaren, NW], i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman. Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.” (Pred. 7:28, 29) Men om kung Salomo i Höga Visan beskriver sina egna misslyckade kärlekstrevare gentemot flickan från Sulem, så fann han till sin egen besvikelse i henne en kvinna som var ostrafflig i sin kärlek till en man som inte alls var så bländande till det yttre som Salomo. Om kung Salomo hade levat i det första århundradet efter Kristus, hade han måst erkänna att han i Jesus Kristus fann en verklig man, ”en man bland tusen”, ja, den som påfallande varit mannen framför alla andra män som någonsin levat på jorden. Församlingen, som är trolovad med Jesus Kristus, måste efterlikna honom. I sin trogna kärlek till honom måste den bevisa sig vara lik en kvinna som mer än någon annan utmärker sig för ostrafflighet, en sällsynthet bland kvinnor, den enda brudeorganisation bland alla kristenhetens religiösa system som förblir lojal och bevarar sin renhet, i denna världen, på det att den må dömas värdig ett himmelskt äktenskap med Kristus.
Personerna i sången och handlingen
12. Vilka personer omnämns eller har talroller i sången?
12 I sången introducerar Salomo sig själv och spelar rollen som konungen i Jerusalem, den stad som också kallades Sion efter borgen där, som bar det namnet. Sångens huvudperson är den icke namngivna lantflickan från Sunem eller Sulem, som kung Salomo kallar ”flicka från Sulem”. (Höga V. 6:12, NW) Byn Sunem, som nu kallas Solem, låg inom det område som tilldelats Isaskars stam, vid dess sydvästra gräns, omkring 25 km sydväst om Galileiska sjön eller omkring 90 km norr om Jerusalem. Den sköna flickan Abisag fanns i Sunem och hade förts till Salomos faders, kung Davids, palats för att sköta denne på hans ålderdom. (1 Kon. 1:1—4; 2:17—22) Det var i Sunem som en bemärkt kvinna, en barnlös hustru till en gammal man, beredde härbärge i ett litet rum på taket åt profeten Elisa, närhelst denne kom dit över. (2 Kon. 4:8—10) Modern till flickan från Sulem bodde i Sunem. Hon omnämns i sången, men inte flickans far. Flickan har ett antal bröder, som har en roll i den dramatiska sången. En annan framträdande person är den älskade herden. Andra personer med talroller i sången är damer vid Salomos hov, vilka kallas ”Jerusalems döttrar”, och även kvinnor som tillhör stadens befolkning och kallas ”Sions döttrar”. (Höga V. 1: 5; 2: 7; 3: 5, 10, 11) Personerna i sången kan identifieras genom det de själva yttrar eller genom det som sägs till dem.
13. Var träffade herden flickan från Sulem, och vilka reaktioner framkallade mötet hos dem?
13 Hur träffade flickan från Sulem herden? Hon påminner honom om deras möte, då hon säger: ”Där under äppelträdet väckte jag dig; där var det, som din moder hade fött dig, där födde dig hon som gav dig livet.” (Höga. V. 8: 5) Ett träd kunde påminna herden om hans anspråkslösa födelse, ute på marken, borta från ett hems bekvämlighet. Men hans mor var stark, och hon vårdade och fostrade honom, så att han blev en ståtlig ung man. När de träffades på den plats där herden fötts, fann ynglingen älskliga drag hos flickan från Sulem, och hon fann hos herden det som var alltigenom värt att älska.
14. Hur uppträdde flickans bröder mot henne, och varför blev de vid ett tillfälle onda på henne?
14 Men i likhet med aposteln Paulus’ inställning till den kristna församlingen nitälskade flickans bröder för sin syster. De var angelägna om att skydda sin systers jungfrudom, ty de var inte alltför säkra på hennes karaktärsfasthet. De sökte skydda henne från att råka i frestelse. Vid ett tillfälle menade de sig ha skäl till att vara onda på henne. Det inträffade tydligtvis när herden ilade till hennes sida och föreslog att de skulle gå ut och ströva omkring och njuta av den tidiga vårens fägring. Så här säger hon om detta till kvinnorna vid kung Salomos hov: ”Hör; där är min vän! Ja, där kommer han springande över bergen, hoppande fram på höjderna. Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort. Se, nu står han där bakom vår vägg, han blickar in genom fönstret, han skådar genom gallret. Min vän begynner tala, han säger till mig: ’Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom hitut. Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos. Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skäras, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land. Fikonträdets frukter begynna att mogna, vinträden stå redan i blom, de sprida sin doft. Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut. Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst; ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte är så täckt.’ ” — Höga V. 2:8—14.
15. Vad gjorde bröderna för att hindra henne från att ensam bege sig på strövtåg med herden?
15 Flickans bröder blev onda på henne för att hon ville följa herdens förslag. För att hindra henne och herden från att bege sig ut på strövtåg tillsammans ensamma och råka i frestelse, inser de att det absolut behövs några som vaktar deras vingårdar för de små rävarna, som skadar vinträden genom att gräva hål under dem. Därför ropar bröderna: ”Fången rävarna åt oss, de små rävarna, vingårdarnas fördärvare, nu då våra vingårdar stå i blom.” — Höga V. 2:15.
16. Vilken verkan hade hennes vakttjänst i vingårdarna på henne, enligt vad hon säger till ”Jerusalems döttrar”?
16 Bröderna drar nytta av det tillfälliga behovet av arbetskraft och kräver att deras syster skall uppehålla sig i vingårdarna och vakta dem för de små rävarna, som ställer till sådan förödelse. Så här beskriver hon det själv för ”Jerusalems döttrar”, som tillhör kung Salomos hov: ”Min moders söner blevo vreda på mig och satte mig till vingårdsvakterska; min egen vingård kunde jag icke vakta.” (Höga V. 1:6) Detta förklarar varför hon förlorade sin ljusa hy: ”Svart är jag, dock är jag täck, I Jerusalems döttrar, lik Kedars hyddor [av svarta hudar, men dock] ... lik Salomos [praktfulla] tält. Sen icke därpå att jag är så svart, [därför] att solen har bränt mig så.” (Höga V. 1:5, 6) Såsom vingårdsvakterska utsattes hon för solens strålar.
17. I vilken annan fara råkade emellertid flickan från Sulem i förbindelse med kung Salomos läger?
17 Denna säkerhetsåtgärd från hennes bröders sida höll henne visserligen borta från hennes älskade, herden, under våren, men hon kom genom deras åtgöranden i en annan fara. Kung Salomo själv kom till Sunems eller Sulems grannskap och slog upp sina tält med dess vackra dukar inte så långt ifrån flickans hem och vingårdarna. En dag kom hon helt nära kung Salomos läger. Hon hade inte gått dit för att visa hur behagfull hon var eller för att genom sin fägring tjusa vare sig kung Salomo eller de sextio israelitiska hjältarna, vilka alla var övade krigsmän med svärd vid sin länd, eller körsvennerna. (Höga V. 3: 7) Hon hade inte likt en nyckfull flicka glömt herden, som älskade henne, och att det var för honom allena hon skulle visa sig behagfull. Senare förklarar hon själv händelseförloppet för kung Salomo: ”Till lunden med nötträd hade jag gått ned, för att se knopparna i strömdalen, för att se om vinträdet hade skjutit skott, om granatträden hade slagit ut i blom. Jag visste icke [hur det kom sig, men] min egen själ hade fört mig till mitt villiga folks vagnar.” (Höga V. 6:10, 11, NW) Medan hon var ute i ”tjänsteärende” hade hon oavsiktligt stött på Israels konungs läger.
18. Hur kom flickan från Sulem in i Salomos läger, och vilken verkan hade detta på henne?
18 Då fick antingen kung Salomo själv se henne, eller också talade hans tjänare i lägret, som såg flickan, med honom om henne. Salomo lät så hämta henne från hennes mor och hennes bröder och deras vingårdar och förde henne in i sitt storslagna läger. Här, i det kungliga lägret, som präglades av en sådan bländande värdighet och prakt, att man kunde förvänta att en enkel lantflicka skulle blivit imponerad och bragt ur fattningen, gav den härlige kung Salomo uttryck åt sin beundran för henne och gjorde henne det förslaget, att hon skulle följa med honom tillbaka till Jerusalem och bli en av hans hustrur. Hon låter sig emellertid inte imponeras av den kungliga prakten omkring henne; hon känner sig vara en främling och inte höra hemma mitt i all denna rikedom och känner ingen böjelse för konungen. Med längtan efter honom, som är hennes enda kärlek, yttrar hon sig som talade hon till honom där:
19. Vad säger hon, när hon talar till sin älskade herde, som är frånvarande?
19 ”Kyssar give han mig, kyssar av sin mun! Ty din kärlek är mer ljuv än vin. Ljuv är doften av dina salvor, ja, en utgjuten salva är ditt namn; fördenskull hava tärnorna dig kär. Drag mig med dig! Med hast vilja vi följa dig. Ja, konungen har fört mig in i sina gemak; vi vilja fröjdas och vara glada över dig, vi vilja prisa din kärlek högre än vin; med rätta har man dig kär. ’Säg mig, du som min själ har kär: Var för du din hjord i bet? Var låter du den vila om middagen? Må jag slippa att gå lik en vilsekommen kvinna vid dina vänners hjordar.’ ” — Höga V. 1:2—4, 7.
20. Hur svarar henne ”Jerusalems döttrar”, och hur reagerar hon för Salomos försök till närmanden?
20 Då svarar henne hovdamerna, ”Jerusalems döttrar”: ”Om du icke vet det, du skönaste bland kvinnor, så gå blott åstad i hjordens spår, och för dina killingar i bet vid herdarnas tält.” De visste att hon måste lämna Salomos läger och bege sig ut till den plats där hennes älskade vallade sina får. Men Salomo ville ogärna låta henne gå. Han började ge uttryck åt sin beundran för henne och gav henne löften om hur han skulle pryda henne i stadens palats. Han sade till henne: ”Vid ett sto i Faraos spann förliknar jag dig, min älskade. Dina kinder äro så täcka med sina kedjehängen, din hals med sina pärlerader. Kedjehängen av guld vilja vi skaffa åt dig med silverkulor på.” Men flickan från Sulem tillbakavisar Salomos försök till närmanden och låter honom få veta att den enda kärlek hon hyser gäller en annan. Hon säger: ”Så länge som konungen sitter vid sitt runda bord har min nardus spridit sin vällukt. Såsom en påse myrra är min käre för mig; mellan mina bröst skall han tillbringa natten. Såsom en klasse hennablommor är min käre för mig, bland En-Gedis vingårdar.” (Höga V. 1:8—14; v. 12—14 enl. NW) Flickan från Sulem längtar efter att få omfamna sin älskade herde.
Materiella lockelser
21. Vad måste kvarlevan — med tanke på det som inträffade år 1914 — nu göra med avseende på sin tillgivenhet?
21 Vad kan vi i allt detta se för likhet hos den trogna kvarlevan av Kristi brud, hans församling, i denna tid? Jehova Gud insatte sin Son, Jesus Kristus, på tronen i himmelen år 1914, men han har inte ännu tagit kvarlevan till sig. Därför är dessa trolovade borta från honom. De befinner sig i världen, men de vågar inte göra sig till en del av denna världen, genom att återvända till världen, som de förts ut ifrån för att dragas till Kristus. De måste bevara sig såsom rena jungfrur och inte befläcka sig med denna världen. Liksom kung Salomo ägde stor yttre härlighet såsom konung, har denna världen många yttre lockelser. Genom dem försöker den avleda den trolovade kvarlevans tillgivenhet från Kristus. Men kvarlevan lyder budet att inte älska tingen i denna världen, ”köttets begärelse och ögonens begärelse och det skrytsamma uppvisandet av vad man har av livets goda”. (1 Joh. 2:15, 16, NW) På Paulus’ tid förleddes några kristna av en önskan att redan då härska som konungar, i likhet med Salomo, och inte vänta på att den regerande konungen, Jesus Kristus, skulle upphöja dem till att sitta med honom på hans tron vid slutet av deras jordiska vandringslopp. ”Ni äro redan rika, är det så? Ni hava börjat härska såsom konungar utan oss, är det så det förhåller sig?” frågar Paulus. — 1 Kor. 4:8, NW.
22. Hur visar kvarlevan att den föredrar Herden framför en konungslig ställning nu?
22 Men kvarlevan i våra dagar vet att vi inte kallats till att härska här på jorden i denna nuvarande onda värld. Vår kallelse gäller att följa i Jehovas rätte Herdes, Mästarens, Jesu Kristi, fotspår, hans som fann de förlorade fåren och gav dem föda och beskyddade dem och till och med utgav sitt jordiska liv för dem. Kvarlevan ger inte efter för denna världens materialism, och inte heller för denna världens politiska herraväldens yttre glans och prakt. De följer inte denna världens konungar, utan Jehovas rätte Herde, i det att de efterliknar honom genom att verka som herdar, såsom han gjorde här på jorden, och samla hans får, ge hans får föda, därför att de älskar honom, och hålla fåren samman i frid och enhet och beskydda dem mot själviska, vargliknande människor i denna världen, sådana som skulle förtrycka fåren och bereda sig vinning av dem. (Joh. 21:13—17) Kvarlevans medlemmar fäster sitt sinne vid de ting som är där ovan, inte vid ting på jorden, och alltså fortfar de att söka de ting som är där ovan, i det att de först söker Guds rike och den rättfärdighet som kommer från Gud genom Kristus. Deras helhjärtade kärlek till sin himmelske brudgum kommer dem att med förakt avvisa de förledande försök till närmanden, som denna världen gör mot dem med sin materialism.
23. Hur liknar kvarlevan flickan från Sulem i fråga om kärleksyttringar från herden, och hur ådagalägger hon sina känslor beträffande Salomos läger?
23 Kvarlevan är lik flickan från Sulem, när den söker efter kärleksyttringar från sin herde, Jesus Kristus. Detta motväger denna världens hat. Kvarlevans medlemmar är uppfyllda av oändligt stor glädje över bevisen på att han är med dem, om också osynligen, på samma sätt som när herden, som älskade flickan från Sulem, beredde sig tillträde till Salomos läger och träffade henne där och utgöt sin kärlek till henne i dessa ord: ”Se, du är skön, o flickkamraten min. Se, du är skön. Dina ögon äro [sådana som] duvor [hava].” (NW) Flickan från Sulem föredrar att vara nära sin älskade, föredrar enhet med honom ute på fälten och i skogarna, under cedrar och cypresser. Kung Salomos ståtliga läger tilltalade henne inte. Hon visar att hon inte är smickrad eller imponerad av att ha varit i det kungliga lägret, som präglades av en sådan yttre materiell prakt, när hon säger till herden: ”Vad du är skön, min vän! Ja, ljuvlig är du, och grönskande är vårt viloläger. Bjälkarna i vår boning äro cedrar och cypresser vår väggpanel.” — Höga V. 1:15—17.
24. a) Hur betraktar flickan från Sulem sig själv, men vad anser hennes älskade om henne? b) Hur ter han sig för henne, och vad uppfordrar hon därför ”Jerusalems döttrar” till?
24 I flickan från Sulem ser vi en enkel, anspråkslös kvinna som inte längtar efter att bli stor på jorden. Hon säger: ”Jag är ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen.” Ja, bara en blomma på marken, som växer upp utan särskild vård! Herden, som älskar henne, anser att ingen är som hon och utbrister: ”Såsom en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur.” Flickan från Sulem visar att hon sätter honom högre än alla andra och liknar honom vid ett fruktbart, skuggrikt, högt och luftigt träd bland alla de andra träden i skogen, som inte skiljer sig så mycket från varandra: ”Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd, så är min vän bland ynglingar; ljuvligt är mig att sitta i dess skugga och söt är dess frukt för min mun. I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig. Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med äpplen, ty jag är sjuk av kärlek. Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig.” När hon hyser en sådan kärlek till sin älskade herde, hur skulle hon då nyckfullt kunna överflytta sin kärlek på en annan? Därför förmanar hon strängt kvinnorna vid kung Salomos hov: ”Jag har tagit ed av eder, o Jerusalems döttrar, vid gasellhonorna eller vid hindarna på marken, att ni icke skola söka uppväcka eller upptända kärlek [hos mig] förrän den känner sig benägen.” (Höga V. 2:1—7; v. 7 enl. NW) Vid allt som är skönt och behagfullt ålägger hon alltså högtidligen hovdamerna att inte söka upptända kärlek hos henne till kung Salomo, varigenom hon skulle visa sig otrogen sin första kärlek, sin kärlek till herden.
25. Vad är det som utgör ett så strålande exempel för kvarlevan i förbindelse med flickans från Sulem omutliga kärlek, och hur reagerar dess medlemmar inför materialistiskt sinnade människors övertalningsförsök?
25 Den omutlighet som hon visade i sin kärlek till herden är ett strålande exempel för kvarlevan i vår tid på hur oföränderlig, hur orubblig dess kärlek till Kristus, Jehova Guds rätte Herde, bör vara. Ingenting i denna värld eller på denna jord bör få dess medlemmars kärlek till Kristus att bli mindre intensiv eller avvändas från honom. Inga övertalningsförsök från materialistiskt sinnade människors sida bör lyckas upptända kärlek eller själviska begär hos dem för någonting som inte har att göra med den rätte Herden och hans älskade får. Vi bör påminna människor, som brukar världslig övertalning, om att det är Kristus, den rätte Herden, Brudgummen, som äger all vår tillgivenhet och att vi vill följa honom och inte denna världen, som präglas av materialism och yttre prakt.
26. Hur måste kvarlevan vara en pålitlig vingårdsvakterska lik flickan från Sulem, och hur måste den ha ett vittnesbörd om sig av dem som står utanför, som är likt det hon hade?
26 Flickan från Sulem var pålitlig i sitt arbete, när hon vaktade familjens vingårdar. Hennes motbild i nutiden, den trolovade kvarlevan, har också blivit ålagd att förbli i vinträdet, Jesus Kristus, och tjäna såsom grenarna för att frambringa mycken frukt till den store vingårdsmannens, Jehova Guds, ära. Det sker till deras skydd. (Joh. 15:1—8) Flickan från Sulem var väl omtalad av dem som stod utanför familjen. ”Jerusalems döttrar”, som tillhörde hovet, kallade henne ”du skönaste bland kvinnor”. Själve kung Salomo sade att hon var vacker, ”såsom Tirsa [den behagliga staden] ... ljuvlig såsom Jerusalem, överväldigande såsom en härskara”. Kvinnorna i staden, drottningarna och bihustrurna, hade lagt märke till att hennes utseende var såsom ”en morgonrodnad”, att hon var ”skön såsom månen, strålande såsom solen”. (Höga V. 1:8; 5:17; 6:3, 8, 9) Den trolovade kvarlevan bör i inte ringare grad ”hava gott vittnesbörd om sig av dem som stå utanför”. De måste skicka sig ”höviskt mot dem som stå utanför” och alltså inte vara orsak till att någon finner fel hos sanningen, utan snarare anbefalla den genom sitt sätt att vara. — 1 Tim. 3: 7; 1 Tess. 4:12.
27. Varför måste den trolovade kvarlevan och likaså den stora skaran av dess följeslagare fortsätta att vandra i tro, fastän brudgummen börjat härska?
27 Det herradöme som brudgummen och konungen utövar är en osynlig, himmelsk styrelse, och hans tron är vid hans himmelske Faders högra sida. Det är ett herradöme som tillhör ett mycket högre plan än det som utövas av andra andevarelser, änglar, eller av härskare i vilken ställning det vara må, ty ”änglar och väldige och makter i andevärlden hava blivit honom underlagda”. (1 Petr. 3: 22) Vi måste därför fortsätta att vandra i tro, även om bevisen för att han nu härskar på det himmelska Sion sedan år 1914 gör det förhållandet, att han sitter på sin tron och för sin makts spira, mycket levande för oss. (Ps. 110:1, 2) Vi hyllar honom med fröjd såsom regerande konung, och den stora skaran av den trolovade kvarlevans följeslagare viftar med palmkvistar, så att säga, och ger troget offentligt vittnesbörd om sitt förhållande till honom. Likväl är den trolovade kvarlevan och dess brudgum och herde skilda från varandra, som stode det ett stort berg emellan dem, ty kvarlevans medlemmar befinner sig alltjämt i köttet och har ännu inte uppväckts från de döda och förlänats härliga, andliga kroppar. — 1 Kor. 15:42—44; 2 Kor. 5:1—8.
28. Hur känner kvarlevan såsom flickan från Sulem, när hon gav uttryck åt sin längtan efter herden, som hon älskade?
28 Därför måste den trolovade kvarlevan alltjämt längta efter att brudgummen skall komma och taga den till sig genom en himmelsk uppståndelse, varigenom den inte längre blir skild från honom. Den känner det som flickan från Sulem, när hon sade: ”Min käre är min, och jag är hans. Han vallar hjorden bland liljorna. Till dess dagen fläktar och skuggorna hava flytt, vänd om, o min käre, var såsom gasellen eller såsom råbocken på åtskiljandets berg.” (Höga V. 2:16, 17, NW) Aposteln Johannes ger också uttryck åt kvarlevans längtan, alldeles mot slutet i bibeln: ”Amen. Kom, Herre Jesus!” — Upp. 22:20.
29. Var finner vi honom i dessa dagar, då hans andra närvaro är inne, och var kan vi finna gemenskap med honom?
29 I dessa dagar, då hans andra närvaro är inne alltsedan 1914, må vi söka Kristus var vi så önskar, men vi kommer inte att finna honom någonstans på jorden. Han är på sin himmelska tron och har utsträckt sin ”makts spira” mot jorden och ådagalägger sin makt här på jorden bland sina fiender. Vi kan emellertid finna gemenskap med honom genom att bege oss ut och samlas med hans efterföljare, ty han sade: ”Var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” (Matt. 18:20) Detta kräver ofta att vi går hemifrån på kvällarna för att vara med vid möten, som hans efterföljare håller, och likaså för att besöka de ”andra får”, som han nu församlar, och studera bibeln med dem, så att de kan få föda i den rätte Herdens namn. — Joh. 10:16.
30. Hur beskriver flickan från Sulem det förhållandet att kvarlevan, såsom en församling, kommer i åtnjutande av en särskild gemenskap med sin herde?
30 På detta sätt åtnjuter den trolovade kvarlevan, såsom en församling, en särskild gemenskap med sin herde och konung inom sin andliga moders organisation, det himmelska Sions, det Jerusalems ”som är ovan”. Flickan från Sulem, som hölls kvar i kung Salomos läger, beskriver det så här: ”Där jag låg på mitt läger om natten sökte jag honom som min själ har kär; jag sökte honom, men fann honom icke. ’Jag vill stå upp och gå omkring i staden, på gatorna och på torgen; jag vill söka honom som min själ har kär.’ Jag sökte honom, men fann honom icke. Väktarna mötte mig, där de gingo omkring i staden. ’Haven I sett honom som min själ har kär?’ Knappt hade jag kommit förbi dem, så fann jag honom som min själ har kär. Jag tog honom fatt, och jag släppte honom icke, förrän jag hade fört honom in i min moders hus, in i min fostrarinnas kammare. Jag har tagit ed av eder, o Jerusalems döttrar, vid gasellhonorna eller vid hindarna på marken, att ni icke skola söka uppväcka eller upptända kärlek [hos mig] förrän den känner sig benägen.” (Höga V. 3:1—5, v. 5 enl. NW) All vår gemenskap med Kristus i andligt avseende, som kostar oss möda, stärker oss i vårt beslut att inte låta någon annan kärlek på jorden överta den plats som vår helhjärtade kärlek till honom intar.
Provet i staden Jerusalem
31. Vart blir flickan från Sulem förd för att sättas på ett ytterligare prov, och hur beskrivs högtidståget som drar till denna plats?
31 Det prov som flickan från Sulem sattes på i kung Salomos läger i närheten av hennes hemby Sunem bestod hon väl, sådan var styrkan av hennes kärlek till honom som bara var en enkel herde. Vilken verkan skulle lockande förslag från konungens sida ha på henne, om de framställdes då hon befann sig i det kungliga palatset i huvudstaden Jerusalem? När kung Salomo bröt sitt läger och återvände till Jerusalem, omkring 90 km söderut, förde han flickan från Sulem med sig. Kvinnorna i huvudstaden, ”Sions döttrar”, ser högtidståget närma sig staden. En av dem utbrister: ”Vad är detta som kommer upp från öknen likt rökpelare, doftande av myrra och rökelse, ja, av en köpmans alla slags välluktande pulver?” (NW) Och en annan svarar: ”Se, det är Salomos bärstol! Sextio hjältar omgiva den, utvalda bland Israels hjältar. Alla bära de svärd och äro väl förfarna i strid. Var och en har sitt svärd vid sin länd till värn mot nattens faror.” Och åter en annan utbrister: ”En praktbår är det, som konung Salomo har låtit göra åt sig av virke från Libanon. Dess sidostöd äro gjorda av silver, ryggstödet av guld, sätet belagt med purpurrött tyg. Innantill är den prydd i kärlek av Jerusalems döttrar.” En annan av stadens kvinnor ropar: ”I Sions döttrar, gån ut och skåden konung Salomo med lust, skåden kransen, som hans moder har krönt honom med [flätat åt honom, NW] på hans bröllopsdag, på hans hjärtefröjds dag.” (Höga V. 3:6—11) Flickan från Sulem står inför ett slutligt prov!
32. Hur är kvarlevan rustad för att kunna motstå denna världens lockande anbud, och hur framgår detta av det som nu hände flickan från Sulem?
32 I denna ”ändens tid” blir provet mera krävande på grund av denna världens materialism. För att vi skall kunna motstå denna pråliga gamla världs lockande anbud, rustar och styrker oss vår herde genom att försäkra oss om sin fortsatta kärlek till oss och genom att han ger uttryck åt sin uppskattning av våra kristna gärningar, som är av det rätta slaget. Just så handlade också herden, som älskade flickan från Sulem, då han följde efter Salomos kortege in i Jerusalem och tog reda på flickan, som nu bar slöja, för att säga till henne: ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön! Dina ögon äro [sådana som] duvor [hava], där de skymta genom din slöja. Ditt hår är likt en hjord av getter som strömma nedför Gileads berg. Dina tänder likna en hjord av nyklippta tackor, nyss uppkomna ur badet, allasammans med tvillingar, ofruktsam är ingen bland dem. Dina läppar äro alldeles som en scharlakansröd tråd, och ditt tal är så behagligt. Lika en klyfta av granatäpple äro dina tinningar bakom din slöja. Din hals är lik Davids torn, det väl befästa; tusen sköldar hänga därpå, hjältarnas alla sköldar. Din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell, som gå i bet ibland liljor.” Flickan från Sulem säger sin herde att hon vill bli fri och kunna lämna staden: ”Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, vill jag gå bort till myrraberget, till den rökelsedoftande höjden.” — Höga V. 4:1—6; v. 3 enl. NW.
33. Hur kan Herden säga till kvarlevan att dess läppar är lika en scharlakansröd tråd och dess tal så behagligt, och hur uppfattar han dessa olika yttringar från kvarlevan?
33 Omgiven som den trolovade kvarlevan nu är av materialismens världsliga lockelser, kan då den rätte Herden säga till den: ”Dina läppar äro alldeles som en scharlakansröd tråd, och ditt tal ar så behagligt”? (NW) Ja; ty med sin mun förkunnar kvarlevans medlemmar offentligen Jehovas namn, vilket leder till frälsning och till enhet med deras brudgum. (Rom. 10:8—10) Deras läppar är ljuva, därför att de prisar Jehova, och hans härlighet har uppgått över dem, och de återspeglar den i denna mörka värld. De är Jehovas vittnen. (Jes. 43:10, 12) Deras tal är synnerligen behagligt för deras rätte Herde, ty de talar i uppfyllelse av hans egen profetiska befallning till dem: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) För den himmelske brudgummen är detta likt ömhetsbetygelser, likt den ljuvligaste vällukt, likt honungens sötma. Med herdens ord till flickan från Sulem säger han: ”Du är skön alltigenom, o flickkamraten min, och hos dig finnes ingen brist. ... Hur sköna äro icke dina ömhetsbetygelser, o min syster, min brud! Hur mycket bättre äro icke dina ömhetsbetygelser än vin och doften av dina oljor an allt slags vällukt!” (NW) ”Av sötma drypa dina läppar, min brud; din tunga gömmer honung och mjölk, och doften av dina kläder är såsom Libanons doft.” — Höga V. 4: 3, 7—11.
34. Vad inbjuder kvarlevan sin herde att göra genom detta vittnande om Riket; och genom vilket slags uppmuntran efterliknar vänligt sinnade människor kvinnorna i Jerusalem?
34 Genom kärleksfullt, modigt vittnande om Guds älskade Sons rike inbjuder kvarlevan sin älskade herde och brudgum att komma och äta av den Rikets frukt, som den frambär. Han kommer också och gläder sig åt dessa offentligt framburna ömhetsbetygelser för honom och säger: ”Jag har ätit min honungskaka tillsammans med min honung; jag har druckit mitt vin tillsammans med min mjölk.” I likhet med Jerusalems kvinnor i förebilden lägger många vänligt sinnade människor märke till de uttryck för hängivenhet för sin himmelske brudgum, som kvarlevan offentligen lägger i dagen, och de uppmuntrar kvarlevan i dess kärleksfulla verk att församla herdens ”andra får”, så att kvarlevan och brudgummen kan få fortsätta att åtnjuta varandras kärlek. De säger: ”Ät, o kamrater! Drick och bliv druckna av ömhetsbetygelser!” — Höga V. 4:16; 5:1, NW.
35. På vilket sätt fick kvarlevan genom sin försumlighet i att ge snabbt gensvar under första världskriget genomgå prövande erfarenheter, liknande dem som flickan från Sulem hade i sin hemska dröm?
35 Det fanns en tid, sedan brudgummen kommit i sin Faders rike år 1914, då kvarlevan inte gav ett tillräckligt snabbt gensvar på brudgummens inbjudan att ha gemenskap med honom i att församla hans får, till följd av de olägenheter som tidens mörker gav upphov till. Det var då första världskriget nådde sin höjdpunkt, särskilt år 1918. Erfarenheterna då kan liknas vid den hemska dröm som flickan från Sulem omtalar för hovdamerna i Salomos palats: ”Jag sover, men mitt hjärta vakar. Då hör jag ljudet av min käre som knackar!” (NW) I drömmen hör hon hans bevekande röst utanför dörren: ”Öppna för mig, o min syster, min flickkamrat, min duva, min fullkomliga! Ty mitt huvud är fullt av dagg, mina hårlockar av nattens droppar.” (NW) Hon svarar att hon har gått till sängs: ”Jag har lagt av mina kläder; skulle jag nu åter taga dem på mig? Jag har tvagit mina fötter; skulle jag nu orena dem?” När hon till slut stod upp för att öppna för honom, hade han försvunnit i natten. Hon beskriver själv vad som sedan hände: ”Jag sökte honom, men fann honom icke; jag ropade på honom, men han svarade mig icke. Väktarna mötte mig, där de gingo omkring i staden, de slogo mig, de sårade mig; de ryckte [fräckt] av mig min mantel, väktarna på muren.” Likt flickan från Sulem blev kvarlevans medlemmar djupt bedrövade, när deras förhoppning om att bli förenade med brudgummen i det himmelska riket grusades och kristenhetens väktare i stället utsatte dem för förföljelse. — Höga V. 5:2, 3, 6, 7.
36. Hur har kvarlevan offentligen givit till känna att den är sjuk av kärlek till sin himmelske brudgum; och vilken fråga väcker detta hos människor av en god vilja?
36 Efter denna erfarenhet, som var lik en mardröm, har kvarlevans medlemmar, i likhet med flickan från Sulem i sin dröm, frimodigt avgivit offentligt vittnesbörd om att de är sjuka av kärlek till sin himmelske brudgum. Genom att i lydnad för sin herdes bud gå ut för att predika Rikets goda nyheter för hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd har de tillkännagivit, i synnerhet för kristenheten, att de älskar sin herde och brudgum: ”Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, om I finnen min vän, så sägen ... att jag är sjuk av kärlek!” De önskar församla hans får, så att dessa församlade får kan bli ”anbefallningsbrev”, som vittnar om deras odödliga kärlek till honom. (2 Kor. 3:1—3) Människor av en god vilja frågar undrande varför kvarlevan önskar att de skall söka Kristus och genom sitt eget handlingssätt visa resultatet av kvarlevans kärleksfulla vittnesverk:; ”Vad är din vän förmer än andra vänner, eftersom du så besvär oss?” — Höga V. 5:8, 9.
37. Varför hyser kvarlevan ingen fruktan för att bekänna Kristus inför människor, och vilket skäl ger de för sin kärlek till honom?
37 Kvarlevan uppmanas kraftigt att inte skämmas för att bekänna Kristus inför människor. Eftersom de älskar honom, hyser de ingen fruktan för att bekänna honom. För de fårliknande människor, som önskar söka Kristus tillsammans med dem, beskriver de honom såsom herden och såsom Guds smorde konung, som nu härskar i himmelen sedan 1914. De ger skäl för sin kärlek till honom och beskriver honom på det mest tilldragande sätt. Uttryckt i flickans från Sulem ord:
38. Hur beskrev flickan från Sulem den man som älskade henne för ”Jerusalems döttrar”?
38 Min vän är strålande vit och röd, härlig framför tio tusen. Hans huvud är finaste guld, hans lockar palmträdsvippor och svarta såsom korpen, Hans ögon likna duvor invid vattenbäckar, duvor, som bada sig i mjölk och sitta invid bräddfull rand. Hans kinder likna välluktrika blomstersängar, skrin med doftande kryddor. Hans läppar äro röda liljor; de drypa av flytande myrra. Hans händer äro tenar av guld, besatta med krysoliter. Hans midja är formad av elfenben, övertäckt med safirer. Hans ben äro pelare av vitaste marmor, som vila på fotstycken av finaste guld. Att se honom är som att se Libanon; ståtlig är han såsom en ceder. Hans mun är idel sötma, hela hans väsende är ljuvlighet. Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade, I Jerusalems döttrar. ... Jag är min väns, och min vän är min, där han för sin hjord i bet ibland liljor.” — Höga V. 5:10—16; 6:1, 2.
39. a) Hur gagnar det kvarlevan att på detta sätt offentligen förkunna om Kristus? b) Vilket slutligt prov sattes flickan från Sulem nu på i Jerusalem, och vilken fråga ställer hon därvid?
39 När kvarlevan på detta sätt offentligen förkunnar Jesus Kristus, som nu församlar sina ”andra får”, kommer de ihåg honom och det förhållandet att de är trolovade med honom. Det styrker dem, så att de kan motstå det förledande inflytandet från jordisk glans och prakt och nöjen som kan vinnas genom världslig rikedom. En sådan provsättning av kärleken till herden och hans församlande verk har kvarlevan ställts inför i denna materialistiska tid, liksom flickan från Sulem blev sätt på ett liknande prov, då hon blev kvarhållen i Jerusalem av kung Salomo. Vid denna tid var Salomo redan gift med drottningar och bihustrur. Hans kärlek till flickan från Sulem skulle inte ha varit hans första kärlek och inte heller en odelad kärlek. Han önskade äga henne såsom ännu en av sina ringare hustrur, inte såsom den enda kvinna, som han såsom äkta man ägnade sin kärlek. Han kunde inte erbjuda henne vad hennes älskade herde bjöd henne. Sedan hon talat om för hovdamerna, att den ende hon tillhör är herden, som älskar henne, och att hon finner endast hans väsende alltigenom ljuvligt, närmar kung Salomo sig henne. Han uttrycker sin beundran för henne och finner henne ovanligt vacker, ja, skönare än sextio drottningar och åttio bihustrur. Hon skulle bli det första, ja, det främsta föremålet för hans tillgivenhet. Med sådana ord från sina läppar skulle den över hela världen ryktbare kung Salomo kunnat förvrida huvudet på många vanliga flickor, men det gick inte med flickan från Sulem. Hon säger honom att hon inte har sökt skaffa sig hans sällskap, och hon går sin väg. ”Kom tillbaka, kom tillbaka, o flicka från Sulem! Kom tillbaka, kom tillbaka, så att vi få se på dig!” ropar Salomo. Därpå frågar flickan från Sulem vad han och hans folk ser i en sådan lantflicka från byn Sunem som hon! — Höga V. 6:3—12, NW.
40. Hur svarar Salomo på hennes fråga, och vilket exempel ger flickan från Sulem åt kvarlevan i vår tid, som visar hur den skall kunna övervinna dessa lockelser?
40 Salomo begagnar då tillfället att som svar på hennes oskuldsfulla fråga tala om hur skön hon ter sig för honom, från fotabjället till hjässan: ”Hur skön och hur ljuv är du icke, o älskade flicka, bland ljuvliga fröjder!” (NW) Han önskar att han ägde henne såsom sin egen att glädja sig åt. (Höga V. 7:1—9) Vilket tillfälle detta vore för henne att njuta ett liv i lyx och överflöd i huvudstaden, med den ära och härlighet som hon skulle vinna såsom hustru åt konungen själv! Vilken slående bild är inte detta av materialismens lockelser i denna tid! Vilket exempel ger då flickan från Sulem åt den trolovade kvarlevan, som visar hur den skall kunna övervinna dessa lockelser?
Seger genom ”Jahs flamma”
41. Hur handlar flickan från Sulem, när Salomo friar till henne, och vad gör Salomo sedan?
41 I det stoltaste ögonblicket i sitt liv avvisar flickan från Sulem landets högste dignitärs frieri. ”Jag är min väns, och till mig står hans åtrå”, svarar hon modigt. Hon vänder sig bort från den härlige konungen framför henne och brister ut i högljudda rop på sin älskade, herden, och ber honom komma och föra bort henne. O, om han vore såsom hennes egen bror, som blivit ammad vid hennes mors bröst! Hon skulle då kyssa honom utan att frukta människors hån, hon skulle föra honom in i sin mors hus, i hennes hus som hade lärt henne vad ostrafflighet och trohet vill säga. Hon har gjort sitt val, och hon kallar på hovdamerna och ber dem att de inte skall förena sig med kung Salomo i att söka uppväcka eller upptända kärlek hos henne för Salomo, när nu en sådan kärlek inte är benägen att tändas spontant. (Höga V. 7:10—8: 4) Den mäktige kung Salomo har förlorat. Allt hopp är nu ute att vinna henne. Han låter henne gå hem.
42. När flickans bröder ser henne komma mot Sunem, vad påminner de sig då att de en gång hade frågat sig beträffande henne, och hur hade de samtidigt bestämt sig för att handla gentemot henne?
42 Hennes bröder i Sunem ser henne komma, men hon är inte ensam. De frågar: ”Vem är hon som kommer hitupp från öknen, stödd på sin vän?” De hade inte tänkt sig att hon, som en gång var deras lilla syster, kunde ådagalägga en sådan ostrafflighet och beständighet i sin kärlek. Några år tidigare hade en av hennes bröder sagt om henne: ”Vi hava en syster, en helt ung, som ännu icke har någon barm. Vad skola vi göra med vår syster, när tiden kommer, att man vill vinna henne [till hustru]?” Härtill svarade en annan broder: ”Är hon en mur, så bygga vi på den ett krön av silver; men är hon en dörr, så bomma vi för den med en cederplanka.” (Höga V. 8:5, 8, 9) Hennes erfarenheter i förbindelse med kung Salomo var ett grundligt prov, som gav till känna, om hon var ombytlig i fråga om kärlek och dygd, lik en dörr, som vänder sig på sina gångjärn och måste stängas genom att stöttas med en kraftig cederplanka, så att den inte öppnar sig på vid gavel för en ovälkommen människa, en vars sällskap inte vore nyttigt.
43. Vad kunde hon nu utan egenkärlek säga om sig själv, vilket förpliktade hennes bröder att vidta lämpliga åtgärder?
43 När hon nu vunnit seger över den härlige konungens lockelser och fast som en mur motstått alla frestelser, som denna världens konstlade materiella ting kan väcka, hade hon visat vad hon gick för, att hon var en fullt mogen kvinna med barm och att hon höll fast vid de dygdens principer, som hennes mor hade lärt henne. Utan egenkärlek kunde hon med rätta säga: ”Jag är en mur, och mina bröst äro lika torn [på muren]. I detta fall har jag i hans ögon blivit lik henne som finner frid.” (Höga V. 8:10, NW) Må hennes bröder nu på henne uppföra ett krön av silver som ett erkännande av hennes ostrafflighet. Må de ge sitt medgivande till hennes giftermål med herden, som älskar henne.
44. a) Fram till vilken tilldragelse måste kvarlevan uthärda provet som gäller dess kärlek till Kristus? b) Hur skall den kunna vinna seger i provet, enligt flickans från Sulem ord?
44 Ända till dess Harmageddonstriden tillintetgör denna gamla världs materialism, måste Kristi, herdens, trolovade kvarleva uthärda provet som gäller dess orubbliga kärlek till honom. Hur skall den kunna vinna seger i detta grundliga prov? Genom att äga en sådan kärlek till honom, som den som flickan från Sulem ägde för sin älskade herde. Må kung Salomo äga sina tusen vingårdar; sådana materiella ägodelar frestar henne inte. Hon är nöjd med sin egen vingård. (Höga V. 8:11, 12) Varför det? Därför att hon älskar en man som är henne verkligt kär, och en sådan kärlek, som hon hyser, kan inte köpas med materiella skatter. ”Fäst mig”, säger hon till honom, ”såsom ett insegel på ditt hjärta, såsom ett insegel på din arm; ty kärleken är lika stark som döden är, ett fasthållande vid odelad hängivenhet är lika obevekligt som scheol är. Dess flammor äro eldsflammor, Jahs flamma. Icke ens många vatten kunna utsläcka kärleken, icke ens floder kunna skölja den bort. Om en man [vore det själve kung Salomo] skulle giva alla de värdefulla tingen i sitt hus för kärleken, skulle människor med visshet försmå dem.” — Höga V. 8:6, 7, NW.
45. Vad vill herden, som älskar henne, nu höra, och vilken önskan beträffande honom ger hon uttryck åt?
45 En sådan oövervinnlig kärlek tillförsäkrade henne herdens kärlek. Han önskar lyssna till hennes röst, som frambär ord ur ett trofast hjärta: ”Du lustgårdarnas inbyggerska, vännerna lyssna efter din röst; låt mig höra den.” Vid denna inbjudan uttrycker hon sin önskan att han må skynda åstad till henne över bergen som skiljer dem åt och förvandla dem till de härliga höjdernas välluktrika berg, som föreningen med honom är för henne: ”Skynda åstad, min vän, lik en gasell eller lik en ung hjort ... på de välluktrika bergen.” — Höga V. 8:13, 14.
46. Vad blev flickan från Sulem krönt med, därför att hon var trogen mot sin älskade, och vad är anledningen till att kvarlevan blir krönt på samma sätt, och vilka kommer att ta del med den i detta underbara som den får uppleva?
46 Krönt med glädje och fröjd framstår den älskade kvinnan från Sulem i denna kung Salomos yppersta sång. Krönt med glädje och fröjd kommer också den trolovade kvarlevan att vara genom att motstå världslig materialism och bevara sin trohet gentemot herden och brudgummen. Alla de ”andra fåren” kommer att, såsom ”jungfrur, hennes vänninnor, [som] följa henne åt”, dela den trogna kvarlevans glädje. Till Jehova Gud går vårt tack för denna inspirerade sång, som manar oss alla till ostrafflighet i vår kärlek till Hans rätte Herde, Jesus Kristus.
(The Watchtower, 1 december 1957)