Jehovas teokratiska organisation i våra dagar
1, 2. Vid vilka tillfällen underlät Kora, Mirjam, Aron, israeliterna och den blandade folkhopen att visa uppskattning av teokratisk ordning?
KORA satte inte värde på den. Mirjam och Aron satte inte alltid värde på den. Israeliterna i öknen kom ofta till korta i fråga om att värdesätta den. Den blandade hopen av icke-israeliter, som följde med dem, uppskattade den inte alltid till dess fulla värde. Akan förlorade sin uppskattning av den. Det gjorde också kung Saul. Det gjorde också kung Ussia. De skriftlärde och fariséerna på Jesu tid satte sannerligen lika litet värde på den som prästerna i våra dagar gör.
2. När Kora och hans stallbröder i öknen ville upphöja sig till att bli präster och anklagade Mose och Aron för att taga sig alltför stora befogenheter, bevisade de att de inte hade den rätta uppskattningen av teokratisk organisation. Jorden uppslukade dem. (4 Mos. 16:1—33) När Mirjam och Aron talade emot Je- hovas tjänare Mose, brast de tillfälligt i uppskattning av den teokratiska organisationen, fick lida sträng näpst av Herren, men blev återinsatta i Guds ynnest, då de fördrog tillrättavisningen. (4 Mos. 12; 1—15) När de israeliter som var tjugo år och däröver vägrade att draga in i det utlovade landet, därför att spejarna rapporterade att det fanns jättar där, gjorde de uppror mot teokratisk organisation och visade bristande tro på den store Teo- kraten, Jehova. De dog i öknen som följd därav och kom aldrig någonsin in i det utlovade landet. (4 Mos. 13:26—34; 14: 1—38) När den blandade folkhopen, som hade följt med israeliterna ut ur Egypten, fordrade kött att äta och knotade mot att Jehova försåg dem med manna, varigenom de utsådde oenighet, ådagalade de brist på uppskattning av teokratisk ordning och drog en plåga eller hemsökelse över sig och andra. — 2 Mos. 12: 38; 4 Mos. 11:4—34.
3. På vilka olika sätt visade Akan, kung Saul, kung Ussia och de skriftlärda och fariséerna, att de inte var teokratiska, och hur visar kristenhetens präster detsamma i våra dagar?
3. När Akan lystet tog saker och ting som var tillspillogivna, när kung Saul tog sig till att utföra prästerliga åligganden, när kung Ussia förmätet tillvällade sig den tjänst som hörde till det aronitiska prästadömet, så bevisade de alla att de inte urskilde och respekterade Jehovas teokratiska organisation. (Jos. 6:17—19; 7:1, 19—25; 1 Sam. 13:9—14; 2 Krön. 26:16—21) De skriftlärda och fariséerna på Jesu tid var inte heller teokratiska, ty de satte människors traditioner i Guds ords ställe och förkastade Jesus, Messias. (Matt. 15: 1—9; Joh. 19: 13—18) I detta var de en förebild av kristenhetens präster och predikanter, som förkastar bibeln och förkunnar av människor uttänkta läror och trosbekännelser och förbinder sig med denna världens politik hellre än att understödja Kristus, den på tronen insatte Konungen. De vägrar att se tecknet på att han insatts på tronen i himmelen, och i synnerhet sluter de ögonen riktigt hårt för den del av tecknet som har att göra med den synliga teokratiska organisationen, vilken Jehova skulle upprätta för att använda i dessa den gamla världens yttersta dagar, såsom det blivit förutsagt: ”Vem är i verkligheten den trogne och omdömesgille slaven, som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk till att giva dem deras mat i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans husbonde, när han kommer, finner honom göra så. Jag säger eder i sanning: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” — Matt. 24:45—47, NW.
4. Vilken princip glömmer de ärelystna, och vilka synliga teokratiska anordningar har funnits eller finns nu?
4. De som saknar uppskattning av den teokratiska ordningen och som strävar efter personlig makt och upphöjelse, de glömmer den princip som är nedtecknad i Psalm 75: 6—8: ”Upphöjen icke så högt edert horn, talen icke med styv hals vad fräckt är, ty ej från öster, ej från väster, ej heller från öknen [från söder, AV] kommer upphöjelsen. Nej, Gud är domaren. Den ene förnedrar han, den andra upphöjer han.” (1878) Om det synliga högkvarteret i Guds förebildliga teokratiska organisation, Israel, sades det att det var beläget ”längst uppe i norr”. (Ps. 48:3; Jes. 14:13) Alltså skulle tillbörlig upphöjelse eller befordran komma varken från öster eller väster eller söder, utan från Jehova genom hans kanal. Han verkade genom denna enda teokratiska organisation, inte genom flera. Med tiden ersattes den av ett nytt system, och för en ny, synlig teokratisk organisation ”gav [Kristus] människor såsom gåvor”, och dessa människor tjänade i olika ställningar i den enda teokratiska anordningen. De blev befordrade till sina ställningar eller poster av Jehova, och alla var förenade i det ena hoppet, den ena tron, det ena dopet. Det fanns ingenting av samgående med andra trosriktningar hos denna synliga teokratiska organisation. (Ef. 4:4—13, NW) Såsom det blivit förutsagt, skedde det efter apostlarnas och deras medarbetares död, att ulvliknande individer förskingrade och splittrade hjorden i söndrande sekter och sprängde den synliga organisationen. (Apg. 20:29, 30; 2 Petr. 2:1) I vår nuvarande tid har den synliga teokratiska organisationen blivit återställd genom tillsättandet av ”den trogne och omdömesgille slaven”.
”Den trogne och omdömesgille slaven”
5. Vad är innebörden i uttrycken ”slav” och ”tjänstefolk”, som användes i Matteus 24:45?
5. ”Vem är i verkligheten den trogne och omdömesgille slaven, som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk till att giva dem deras mat i rätt tid?” Slaven och tjänstefolket är samma personer, fastän betraktade från olika synpunkter. Med uttrycket eller beteckningen ”slav” avses Kristi smorda efterföljare i denna tid såsom en klass, en ”sammansatt” slav eller ”sammansatt” tjänare. Gud själv uttyder förhållandet på detta sätt: ”1 ären mina vittnen, säger Jehova, och min tjänare, som jag har utvalt.” (Jes. 43:10, AS) Lägg märke till att många vittnen kallas en tjänare. Med uttrycket eller beteckningen ”tjänstefolk” avses de som utgör slavklassen såsom individer. De omtalas som en ”tjänareskara” i Lukas 12: 42 (NW). Murdocks översättning från syriskan använder också ordet ”tjänstefolk” i Matteus 24: 45, och en annan översättning från syriskan, av A. S. Lewis, återger det med ”kamrater”, dvs., med- slavar. De är tjänande slavar i Guds ”hushåll”, och såsom en förenad klass eller ett sällskap benämnes de ”den trogne och omdömesgille slaven”. När ett antal tjänare blir ondskefulla och börjar slå sina medslavar, blir dessa ogärningsmän på liknande sätt den ”onde slav”- klass, som blivit förutsagd. — Matt. 24:48—51, NW.
6. Från vilka olika synpunkter betraktas Kristi smorda efterföljare i Matteus 24:45—51 och Matteus 25:14—30, och vad anges genom att ”den trogne och omdömesgille slaven” är endast en?
6. Matteus 24:45—51 visar de privilegier i form av tjänst som förlänas åt de trogna såsom klass och det straff som utmätes åt de otrogna såsom klass betraktade. Matteus 25: 14—30 visar hur Herren handlar med trogna och otrogna slavar såsom individer. Såsom individer måste de var och en sträva efter att uppfylla husbondens fordringar. Förenade som en trogen skara av slavar, utgör de en synlig teokratisk organisation och visas i den av Jesus framställda liknelse som vi här avhandlar under bilden av en ”trogen och omdömesgill slav”, och denna sammansatta slavklass måste se till att den på tillbörligt sätt sörjer för alla sina enskilda medlemmar, tjänstefolket. Före husbondens, Kristi Jesu, ankomst måste den åt alla sina medlemmar ge ”deras mat i rätt tid”. Vi måste också lägga märke till att Gud inte har flera ”omdömesgille slav”-klasser, flera teokratiska organisationer, mellan vilka arbetet delas. ”Existerar Kristus delad?” Nej! Det är ”en kropp”. — 1 Kor. 1:13; 12:12, 13, NW.
7. Vilka är ”den trogne och, omdömesgille slaven”, enligt vad de verkliga förhållandena utvisar?
7. Men återigen frågar vi: ”Vem är i verkligheten den trogne och omdömesgille slaven, som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk till att giva dem deras mat i rätt tid?” År 1878, fyrtio år innan Herren kom till templet för att hålla dom, fanns det en klass av uppriktiga invigda kristna, som hade brutit sig lös från de hierarkiska och prästerliga organisationerna och som sökte komma tillbaka till den sanna kristendomen, sådan den utövades av de första kristna, innan de farliga ulvarna rövade bort hjorden efter apostlarnas död. De satte i gång en kampanj för att återställa grundsanningarna, så att de andligen hungrande skulle kunna livnära sig av dem och så att dessa sanningar skulle kunna träda i stället för de hedniska läror som hade blivit antagna av den avfälliga kristenheten. Det var den rätta tiden för denna andliga föda, för att med dess hjälp vägen skulle beredas för Kristi ankomst till sitt doms- verk i templet. (Mal. 3:1; 4:5, 6) Denna grupp av trogna bibelforskare började ge ut Vakttornet (moderupplagan), som då kallades Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence, och i det första numret, för juli 1879, tillkännagavs dess syfte att sörja för ”mat i rätt tid” åt den ”lilla hjorden”. De verkliga förhållandena visar att det också gjorde detta alltifrån 1879. År 1884 bildade dessa kristna en lagligen inregistrerad organisation, som i affärshänseende och juridiskt skulle representera sällskapet av vittnen eller Ordets förkunnare. Intill närvarande stund har den lagliga organisationen, Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, brukats såsom ett redskap till att publicera litteratur för det sällskap av vittnen som finns utbrett över hela jorden och för att ge enhet och enhetlighet åt dess predikoverksamhet. När Kristus kom år 1918 för att hålla dom, fann han några, som var anslutna till denna skara och som menade att Herren hade fördröjt sin ankomst, och dessa förtryckte sina medslavar i Kristus. De blev förkastade såsom den ”onde slav”-klassen. De som troget tjänade Gud identifierades såsom den ”trogne och omdömesgille slavens” klass.
8. Vilken befordran kommer den trogne slavens klass till del?
8. Vad är husbondens domslut beträffande den omdömesgille slaven? ”Jag säger eder i sanning, att han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” Före denna befordran är slaven satt endast över Herrens tjänstefolk eller tjänareskara för att han skall ge dem deras andliga mat i rätt tid. På grund av trohet i denna ena tjänst får slaven nu mycket mer att göra. Alldeles såsom det visas i liknelsen om talenterna hur de särskilda slavarna var och en belönas med fler privilegier, om de är trogna, och hur alla privilegier tas ifrån dem, om de är otrogna, så blir i denna liknelse, som handlar om klasserna, den trogne, omdömesgille slavens klass satt över alla husbondens tillhörigheter, under det att den onde slavens klass blir fullständigt förkastad. Medan den omdömesgille slaven tidigare var ansvarig för att ge mat endast åt de smorda lemmarna av Kristi kropp, så måste han nu åtaga sig detta uppdrag: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, och därpå skall det fullbordade slutet komma.” — Matt. 24:14, NW.
9. Vilka är inbegripna i ”alla [hans] tillhörigheter”, vilken ytterligare förpliktelse betyder det för slaven, och hur fullgöres den?
9. Åt slavens klass överlämnas alla Rikets intressen på jorden, av vilka ett av de förnämsta är floden av nya sanningar som kommer till som följd av många profetiors uppfyllelse. Budskapet blir mera helt och fullständigt, mera livsviktigt för de kritiska tider vi lever i, mera effektivt i fråga om att skilja människorna inom nationerna ifrån varandra och hänföra dem antingen till fårens eller till getternas klass. Dessa får, som nu håller på att församlas, är Herrens ”andra får”, som tillhör honom, och eftersom den omdömesgille slaven skall vårda sig om alla husbondens tillhörigheter, måste denna trogna smorda klass utvidga sitt program i fråga om att ge föda till att förse inte endast tjänstefolket, utan också dessa ”andra får”, med ”deras mat i rätt tid”. (Joh. 10:16) Detta gör den omdömesgille slaven troget. Genom sitt lagliga redskap, Sällskapet Vakttornet, tillhandahåller slavens klass den andliga födan i tryckt form, anordnar möten, organiserar tjänsten på fältet, skickar ut särskilda resande representanter och missionärer, anordnar stora sammankomster och sörjer på många andra sätt för de hjälpmedel genom vilka tjänstefolket och de andra fåren får föda och blir styrkta och effektivt vägledda i förenad verksamhet till Jehovas lov och pris.
Saker och ting att inse och uppskatta
10. Hur handlar Gud med sina jordiska tjänare, såsom det visas i Davids fall?
10. Jehova Gud handlar med sitt folk som en tjänareklass. Han ger inte föda åt var och en för sig, och inte heller sätter han en enskild individ över dem. Ingen enskild forskare i Guds ord uppenbarar Guds vilja eller uttyder Hans ord. (2 Petr. 1:20, 21) Gud uttyder och undervisar, genom Kristus, den förnämste Tjänaren, och denne i sin tur brukar den omdömesgille slaven såsom den synliga kanalen eller förbindelseleden, den synliga teokratiska organisationen. David nalkades Gud genom den prästerliga organisationen, som representerades av Ebjatar, vilken hade ef oden; och en tjänare i vår tid måste likaså vända sig till Guds synliga organisation för att få andlig föda, som är tjänlig för hans behov i denna tid, och för att få anvisningar i tjänsten för Riket. (1 Sam. 23:6, 9—11; 30:7, 8) Alldeles som det visas i liknelsen om talenterna, där olika belopp anförtroddes åt olika slavar med tanke på deras olika förmågor, så anvisas tjänsteprivilegier åt tjänstefolket på grundval av de olika individernas förmågor och deras hängivenhet och villighet att underkasta sig den heliga andens vägledning och rätta sig efter den. Genom Kristus insätter Jehova dem som utgör tjänstefolket i deras olika tjänsteställningar i den omdömesgille slavens ”kropp”. -— 1 Kor. 12:18.
11. Hur visar vi uppskattning av vårt förhållande till den synliga teokratiska organisationen, i synnerhet när det gäller den andliga födan?
11. Vi måste visa vårt förstånd i dessa ting, i det vi inser och uppskattar vårt förhållande till den synliga teokratiska organisationen och kommer ihåg vilket öde som drabbade sådana som Kora och Akan och Saul och Ussia och andra som glömde den teokratiska ordningen. Är vi som individer satta till att frambringa maten för det andliga bordet? Inte? Låt oss då inte försöka att övertaga slavens åligganden. Vi bör äta och smälta och införliva med oss det som sättes fram för oss, utan att skygga för vissa delar av maten, därför att den kanske inte tilltalar vårt sinnes smak. De sanningar som vi skall förkunna är de som tillhandahålles genom den omdömesgille slavens organisation, inte några personliga åsikter i strid mot vad slaven har satt fram såsom tjänlig föda. Jehova och Kristus leder slaven och visar honom till rätta, inte vi som individer. Om vi inte genast kan inse eller förstå en sak, bör vi hålla i med att försöka fatta den i stället för att opponera oss mot den och förkasta den och förmätet intaga den hållningen, att det är mera sannolikt att vi har rätt än att den omdömesgille slaven har det. Vi bör ödmjukt och saktmodigt gå framåt tillsammans med Herrens teokratiska organisation och vänta på att saken skall klargöras ytterligare, i stället för att stegra oss vid första omnämnandet av en sak som inte smakar oss och övergå till att bruka spetsfundigheter och ge uttryck åt våra kritiska anmärkningar och våra egna åsikter, som om de vore mer värda än den andliga mat som slaven sätter fram. De som är teokratiskt inställda kommer att uppskatta Herrens synliga organisation och kommer inte att vara så dåraktiga att de till strid mot det som är Jehovas kanal eller förbindelseled ställer upp sina egna mänskliga resonemang och uppfattningar och personliga känslor.
12. Med vilken inställning kan vi — i betraktande av vår tidigare erfarenhet — taga emot det som slaven tillhandahåller?
12. Nu kan några fråga: Bör vi godtaga såsom från Herren och såsom sanning den föda som tillhandahålles genom den omdömesgille slaven, eller bör vi vänta med att godtaga den, till dess vi själva har undersökt den och blivit övertygade? Om vi har fått vår nuvarande insikt i bibeln genom att äta vid det bord som dukas av slaven, om vi därigenom har blivit befriade från falska läror och uppbyggda i den rena och obesudlade tillbedjan av Gud och har fått ett hopp som är förankrat i den nya världen, så bör vi ha ett visst förtroende för det som slaven förser oss med. Är det så, att sedan vi har fått näring och därigenom vuxit upp till vår nuvarande andliga styrka och mognad, så blir vi plötsligt mera klipska och duktiga än den som förut sörjt för oss och kan överge den upplysande vägledningen från den organisation som givit oss moderlig fostran? ”Övergiv icke din moders lag.” (Ords. 6:20—23, AV) Och om den himmelske Fadern inte skulle ge en sten eller en orm eller en skorpion åt ett barn som bad om att få bröd eller fisk eller ett ägg av honom, skall vi då taga den andliga föda som han genom slaven förser oss med i våra händer, som om vi skulle bli krossade av en sten eller bitna av en orm eller stungna av en skorpion? (Matt. 7: 7—11; Luk. 11:9—13; NW) Skall vi vara tvivlande och misstänksamma inför varje ny måltid han sätter fram för oss? ”Den som tvivlar är lik havets våg, som drives av vinden och kastas omkring. Denne man må verkligen icke antaga, att han skall få någonting av Jehova.” (Jak. 1:6, 7, NW) Till och med bereanerna tog först emot Paulus’ predikan ”med den största beredvillighet” och grep sig därefter an med att ”dagligen noggrant [undersöka] skrifterna för att se, om det förhöll sig så med dessa ting”. (Apg. 17: 11, NW) Detta var den första verkliga kontakt som bereanerna fick med Paulus’ predikan, och likväl tog de emot den beredvilligt och studerade därpå på egen hand de bekräftande utsagorna i Skriften. Hur mycket mera beredvilligt kan då inte vi med förtroende taga emot det som slaven förser oss med, då ju vi, i olikhet med bereanerna, i gången tid har haft mycken erfarenhet av de kostbara rätter som slaven sätter fram. Sedan vi har tagit emot denna framdukade föda, prövar vi på egen hand dess skriftenlighet för att göra budskapet till vårt eget, i en ande av saktmod och tillit och inte av stridslystnad.
Dårskapen i att spekulera
13. Varför har somliga för, vana att spekulera och föra fram olika teorier?
13. Det finns några som tycks vara mycket svaga för spekulationer. De älskar att vara den talande medelpunkten i små grupper av åhörare och föra fram sina teorier om hur eller när det ena eller det andra kommer att inträffa. De kanske inte är med berått mod upproriska mot det som slaven tillhandahåller, men om de inte har något annat att bjuda än vad slaven redan har burit fram, så kommer de inte att sticka av mot sin omgivning. Hur skall de kunna lysa personligen, om de endast återkastar samma ljus som alla andra av Jehovas vittnen återkastar? Därför söker de efter någonting mera sensationellt, efter något ”nytt ljus” att blända tanklösa åhörare med. De spekulativa individerna matar sina åhörare, som lyssnar med gapande munnar, med sina egna nya teorier, och genom sin andlösa uppmärksamhet ger åhörarna näring åt de talandes egenkärlek. När någon annan börjar föra ordet och samla strålkastarljuset kring sig, förlorar den spekulative intresset för den samtalande lilla kretsen och går sin väg. Dessa spekulerade personer kanske erkänner att några av deras tidigare teorier har varit felaktiga, men de visar inte, att de har lärt sig någon läxa av dessa misstag, så att de avhåller sig från att komma fram med nya teorier. Den spekulatives längtan efter att bli betraktad som en självständig och djup tänkare är starkare än hans önskan att vara teokratisk.
14. Hur resonerar en del spekulativa individer, men vad är det som deras inbilskhet gör dem blinda för?
14. Några representanter för denna spekulerande typ är mera upproriska än andra, i det att de i lärohänseende inte är överens med vad den omdömesgille slaven bär fram och upphöjer sig själva över den förbindelseled som Herren har upprättat. De resonerar som så, att den teokratiska organisationen inte alltid har haft rätt och att de själva en gång har haft tankar som organisationen då förkastade men nu förkunnar, och därmed ger de till känna att deras nuvarande teorier också kommer att bli godtagna med tiden. De nämner aldrig de talrika spekulationer som de har fört fram i flydda tider och som aldrig blev antagna. Det skulle omintetgöra deras bemödanden att få folk att svälja deras nuvarande idéer. Vad deras inbilskhet gör dem blinda för är att den synliga teokratiska organisationen aldrig har gjort anspråk på ofelbarhet, att den vet att budskapet beständigt kommer att renas genom att oriktiga uppfattningar avlägsnas, att den förväntar att nya sanningar kommer att uppenbaras, allteftersom fler profetior går i uppfyllelse, att ljuset gradvis kommer att lysa mer och mer, till dess dagen når sin höjd, och att de klargörande framställningarna kommer genom den omdömesgille slaven och inte genom spekulativa individer som upphöjer sig själva. (Ords. 4: 18; Jes. 6: 5—7; Mal. 3:1—3) Det är en fortgående process, ty slaven skall ”beständigt giva dem deras tillmätta mängd av livsmedel i rätt tid”. (Luk. 12:42, NW) Utan tvivel har några verkligen tankar som inte blir kungjorda förrän längre fram; om det skulle ha skett tidigare, hade det kanske varit i förtid, hade kanske inte varit ”i rätt tid”. Förbida Herren.
15. Vilken! skada kan komma av ogrundade spekulationer, och hur kommer teokratiskt inställda människor att reagera mot dessa?
15. Men vare sig de spekulerar upproriskt eller endast obetänksamt, kan de göra skada. De utsätter sig för faran att bli uppblåsta och känna sig vara av vikt och betydelse, eller också kan de komma dem på fall som är svaga i tron. De kan förhindra Guds folks enhet till sinne och tänkesätt och förhindra att alla ser öga mot öga i fråga om saker och ting. De drar uppmärksamheten till den skapade i stället för till Skaparen och hans synliga organisation. Deras ogrundade spekulationer kan sprida sig, väcka frågor och tvivel och äventyra verksamhetens enhet. De som är teokratiskt inställda kommer att undfly både spekulationerna och deras upphovsmän. De kommer att dricka djupt av sanningens vattenflöden och inte grumla dem med inbilska personliga åsikter och spekulationer. Genom att alla dricker av samma sanningsvatten kommer alla att se öga mot öga och arbeta skuldra vid skuldra och kommer att tåga in i den nya världen sida vid sida, varvid alla håller jämna steg med den ”trogne och omdömesgille slaven”. De som spekulerar och själva kokar ihop sina älsklingsteorier och dukar ett eget litet andligt bord eller som sitter vid Herrens bord men sätter fram egna små extrarätter och försöker få andra att smaka på dem, det är just de som har kommit i otakt med den teokratiska organisationen, fastän de i sin blinda inbilskhet menar, att det är slaven och tjänstefolket och de andra fåren som inte kan hålla takten.
16. Vilket råd från Skriften tänker de spekulativa inte på att vi bör rätta oss efter?
16. Slaven och tjänstefolket och de andra fåren är i takt med varandra och med Gud och Kristus. De är inte ur takt, och de skulle aldrig ens tänka på att byta om fot för att komma i takt med ett fåtal individer som är stora i sina egna ögon och som förbiser det råd som Skriften ger angående dessa ting. ”Om någon förkunnar en annan lära och icke samtycker till hälsosamma ord, vår Herres, Jesu Kristi, ord, och icke heller till den undervisning som stämmer överens med gudaktig hängivenhet, då är han uppblåst av högmod, i det han icke förstår någonting, utan är sjuk till sinnet på grund av spörsmål och diskussioner om ord. Av dessa ting uppkomma avund, strid, skymfligt tal, ondskefulla misstankar, våldsamma tvister om obetydligheter å de människors sida som äro fördärvade till sinnet och berövade sanningen.” ”Bevara vad som har blivit dig betrott, i det att du vänder dig bort från det tomma tal som våldför sig på det som är heligt och från motsägelserna från den falskeligen så kallade ’kunskapen’. Därför att de prålat med dylik kunskap, hava några avvikit från tron.” ”Fortsätt att såsom ett mönster behålla de hälsosamma ord, som du har hört av mig, med den tro och kärlek som hava samband med Kristus Jesus.” ”Fortsätt med att påminna dem om dessa ting, i det du ålägger dem inför Gud såsom vittne att icke strida om ord, något som icke alls är till någon nytta, eftersom det verkar omstörtande på dem som lyssna. Men undfly tomt tal, som våldför sig på det som är heligt, ty det kommer att befrämja mer och mer ogudaktighet, och deras ord skall sprida sig som kallbrand.” ”De förvända tron hos somliga.” ”Avvisa dåraktiga och spekulativa frågor, ty du vet att de framkalla strider.” ”[Håll] ögonen på dem som skapa söndringar och orsaker till anstöt tvärtemot den undervisning som ni hava inhämtat och undvik dem.” — Rom. 16:17; 1 Tim. 1:4, 7; 6:3—5, 20, 21; 2 Tim. 1:13; 2:14, 16—19, 23—26; Tit. 3:9—11; NW.
Varför vi tvärt avvisar allt samgånde med andra trosriktningar
17. I vilka två stora kategorier kan man indela kristenhetens kyrkosamfund, och ger någon av dem ”mat i rätt tid”?
17. Många i kristenheten kommer i vredesmod att säga, att Jehovas vittnen tar sig för stora befogenheter. Det var detta Kora framförde som protest mot Mose. (4 Mos. 16:3) Likväl visar de verkliga förhållandena, att det är Jehovas vittnen som predikar om Rikets upprättande och underrättar alla nationer om att striden vid Harmageddon närmar sig. Deras organisation styres teokratiskt, och den frambringar den andliga föda som är tjänlig vid varje tidpunkt. Vilken ortodox religiös organisation i kristenheten tillhandahåller ny andlig föda för dessa kritiska tider? Bjuder inte fundamentalisterna fortfarande på samma torra agnar och pladdrar fortfarande fram samma många århundraden gamla trosbekännelser och upprepar monotont om och om igen sina få grundläror, som är lånade från hedendomen? I sanning, ”deras religion är ett gäckeri, en blott och bar tradition, lärd utantill”. (Jes. 29:13, Mo) De modernistiska samfunden har fört fram nya läror för att anpassa sig efter tidens krav, men det nya de har att bjuda lämpar sig inte för evangelieförkunnelse. I stället försöker de borra bibeln i sank, i det de avfärdar den som en samling myter och legender, i bästa fall betraktar de den endast som god litteratur, och de kommer med vetenskap och utvecklingslära, psykologi och psykiatri, i en strävan att vinna popularitet i ett materialistiskt samhälle. Gud säger rakt på sak att kristenhetens ”bord äro fulla av vämjeliga spyor”. Bland kristenhetens samfund är andlig hunger allenarådande. Vilken kontrast mellan det tillstånd som deras anhängare befinner sig i och Jehovas vittnens tillstånd! — Jes. 28:8; 65:13—15; Jer. 2:13; Am. 8:11, 12.
18. Vad bör de komma ihåg, som fördömer rättframt tal såsom intolerant?
18. I fråga om att sätta forntida hedniska läror eller nutida filosofiska idéer i stället för de sanningar som bibeln innehåller kan kristenhetens religioner mäta sig med det avfälliga Israel, som bekände sig vara Jehovas folk: ”En oxe känner sin ägare och en åsna sin herres krubba, men Israel känner intet, mitt folk förstår intet.” (Jes. 1:3) De utsätter sig för stingande, svidande fördömelse, vilken de högljutt protesterar emot såsom intolerant. Men säger inte Gud själv här att de har mindre förstånd än en oxe och en åsna? Hans ord kallar dem ”stumma hundar” och säger att ”de hundarna äro ock glupska”. Kristus Jesus kallade dem dåraktiga och lögnare och barn av djävulen. Sarkasm och hån och förlöjligande begagnas mot den falska religionens anhängare. Lägg märke till Jobs ord till några av dessa: ”Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm! Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!” Ett annat exempel på gäckande ironi finner vi i Elias ord till dem som utövade falsk tillbedjan, när deras gud inte svarade dem, sedan de i timmar försökt förmå honom till det: ”Ropen ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något att begrunda, eller ock har han gått avsides, eller är han på resa; kanhända sover han, men då skall han väl vakna.” (1 Kon. 18:21—28; Job 12:2, 7, 8; 26: 2, 3; Jes. 56: 10, 11; Matt. 23:17; Joh. 8:44) Detta borde komma dem att betänka sig, som hetsigt okvädar Jehovas vittnen, därför att dessa talar rakt på sak om falska religioner. Om de skall fördöma detta rättframma tal, måste de också fördöma bibeln och Gud själv!
19. Varför kan alltså inte en kristen ansluta sig till någon rörelse för samgående mellan olika trosriktningar, och vad skulle han få lov att utan protest tolerera, om han gjorde det?
19. Allt det som här sagts bevisar klart att de kristna inte kan ansluta sig till några rörelser som befrämjar ett samgående mellan trosriktningarna. De kan lika litet etablera ett samgående med andra trosriktningar som Abel kunde göra det med Kain eller Israel kunde det med Egypten eller med kananéerna eller Jesus kunde göra det med de skriftlärda och fariséerna och sadducéerna eller de kristna i äldre tider kunde göra det med Konstantins sammansmältning av hedendom och avfällig kristendom. Om en kristen skulle ge sig in i det religiösa samgåendets fårfålla, skulle det betyda att han måste tolerera hedniska läror med kristen etikett, tolerera satsen om en treenig Gud, tolerera påståendena att Gud grymt pinar själar i eldsjöar, tolerera den hädiska framställningen om att Gud kommer att för pengar frigiva lidande själar ur en brinnande skärseld, tolerera hasardspel som på sina håll anordnas i kyrkor och församlingssalar, tolerera det betraktelsesättet, att Jesus inte var Messias utan en bedragare, tolerera den djävulska utvecklingsläran, tolerera prästers och predikanters skrymteri och att de blandar sig i politiken, tolérera religiösa krigshetsares förehavanden och det förhållandet att fältprästerna välsignar kristna som dödar kristna — och så vidare i en ändlös ström av hädelser som den kristne skulle vara tvungen att stillatigande tolerera. Han skulle få lov att se genom fingrarna med synden, blunda för orätten, stoppa till sina öron för hädelsen, göra sin tunga stum för att med tystnad tolerera det onda. Därför att han fruktade för att stöta eller förtörna människor i ord eller handling skulle han förtörna Gud genom att i fördragsamhetens namn tolerera varje satanisk snara, som han råkade ut för på sin väg. Han skulle bli alltför olämplig och oren för Jehovas tjänst, ty på honom skulle detta ordspråk bli tillämpligt: ”Hunden har vänt tillbaka till sina egna spyor, och svinet, som blivit badat, till att vältra sig i smutsen.” Om vi återvände till denna världens smuts, sedan vi har blivit avskilda och renade från den, skulle det göra oss olämpliga till att få röna någon ytterligare barmhärtighet från Jehovas sida. (Hebr. 10:26; 2 Petr. 2:20—22, NW; Upp. 18:4) Må vi därför genom Jehovas oförtjänta godhet sätta värde på och hålla fast vid den synliga teokratiska organisation som han har upprättat i vår tid.
(The Watchtower, 1 februari 1952)