Kapitel 5

Det fullkomliga exemplet — Kristus

 1. Vad fordras för att vi skall önska efterlikna Jesus Kristus?

FÖR att vi skall känna oss manade att helhjärtat följa någon måste vi tro att hans exempel förtjänar att efterföljas. Ju högre vi värderar den personen och ju större tillgivenhet vi hyser för honom, desto intensivare kommer vi att önska vara lika honom. Den utsträckning, i vilken vi efterliknar Jesus Kristus som vårt föredöme, är därför till stor del beroende av hur mycket vi älskar och uppskattar honom. Vad kommer att hjälpa oss att fördjupa vår tillgivenhet för Guds Son?

 2, 3. a) Vad visar att vi inte är beroende av att bokstavligen se Jesus Kristus för att kunna lära känna honom? b) Varför saknade många judar uppskattning av Guds Son, fastän de verkligen såg honom?

² I likhet med många i det första århundradet som blev kristna efter Jesu död har vi inte personligen sett Guds Son. (1 Petrus 1:8) Att vi inte ser honom med våra bokstavliga ögon hindrar emellertid inte att vi kan komma att älska honom i allt högre grad. Många som verkligen såg Jesus Kristus i köttet lärde inte känna honom. De bedömde honom efter sin egen föreställning om hurdan Messias skulle vara, och de snavade. Människor från hans egen hemtrakt sade till exempel: ”Varifrån har den mannen fått denna vishet och förmåga till dessa kraftgärningar? Är han inte timmermannens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och hans systrar, är de inte alla hos oss? Varifrån har då den mannen fått alla dessa ting?” — Matteus 13:54—57.

³ Genom att yttra sig på detta sätt visade dessa människor att de saknade tro. Deras ögon och öron förmedlade ingen exakt upplysning till deras sinne och hjärta. På grund av att de bedömde Jesus efter de yttre omständigheterna, mot bakgrunden av att han kom från en oansenlig timmermansfamilj, erkände de honom inte som den utlovade Messias, Guds Son. Betydelsen av Jesu underverk skymdes bort i deras sinne. De såg hans goda egenskaper, men felbedömde dem.

 4. Hur kan vi lära känna Guds Son bättre, och vilka är några av de ting vi kan lära oss från denna källa?

⁴ Vi däremot kan lära känna Jesus Kristus bättre och fördjupa vår kärlek till honom genom att under bön begrunda vad Skriften säger om honom. (Jämför 1 Johannes 1:1—4.) Bibeln ger oss en mycket hjärtevärmande bild av Guds Son. Trots att Jesus Kristus var fullkomlig, var han aldrig överkritisk eller nedlåtande i sitt umgänge med lidande människor. (Matteus 9:10—13) Hans överlägsna vishet fick inte andra att känna sig okunniga eller besvärade i hans närvaro, för han var ”mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat”. (Matteus 11:29) Också barnen trivdes tillsammans med honom. (Matteus 19:13—15) Jesus Kristus tog hänsyn till sina lärjungars begränsningar och repeterade tålmodigt viktiga lärdomar. (Johannes 16:12) När han såg de sjuka och andligen behövande, greps han av medlidande och kom gärna till deras hjälp. (Matteus 9:36; Markus 6:34) Hans intresse för de fattiga framgår av att han och apostlarna hade en gemensam kassa som de kunde ta pengar ur för att bistå behövande. (Johannes 12:4—6; 13:29) Ivrigt gav Guds Son fullständigt ut sig för andra och avslöjade modigt skrymteri och villfarelse. (Matteus 23:2—35) Som bevis på sin stora kärlek till människorna offrade han slutligen sitt liv. (Johannes 15:13) Vilket utmärkt exempel på mod, ödmjukhet och kärlek Guds Son gav oss!

HUR JEHOVA VÄRDERAR SIN SON

 5. Vilken viktig kunskap om Jesus Kristus kan man inte få genom de fysiska sinnena för syn, hörsel och känsel?

⁵ Vidare är det endast bibeln som lär oss hur Jehova Gud betraktar sin Son. Sådan kunskap om Jesus Kristus kan man inte få blott och bart genom de fysiska sinnena för syn, hörsel och känsel. Ta till exempel aposteln Petrus’ ord till sina medtroende angående Guds Sons ärofulla ställning och de välsignelser det medför att komma till honom. Aposteln skrev:

”I det ni kommer till honom som till en levande sten, som väl är förkastad av människor, men är utvald, dyrbar, för Gud, blir ni också själva som levande stenar uppbyggda som ett andligt hus till att vara ett heligt prästerskap, för att frambära andliga offer godtagbara för Gud genom Jesus Kristus. Därför står det i Skriften: ’Se, jag lägger i Sion en utvald sten, en dyrbar grundhörnsten; och ingen som utövar tro på den skall någonsin bli besviken.’” (1 Petrus 2: 4—6)

Vad betydde detta för de kristna i det första århundradet?

 6. a) Hur kom troende i det första århundradet till Sonen ”som till en levande sten”? b) Varför kallas Jesus med rätta en ”levande sten”?

⁶ Genom att erkänna Jesus Kristus som sin Herre och som den, genom vilken de kunde vinna frälsning, kom de till honom ”som till en levande sten”. Uttrycket ”levande sten” är mycket passande. Jesus Kristus är inte lik en vanlig, kall, livlös sten, från vilken man inte kan hämta livsuppehållande näring. Guds Son är lik den klippa, ur vilken israeliterna mirakulöst fick vatten i öknen. Den inspirerade aposteln Paulus säger att ”den klippan var liktydig med den Smorde”. Den var en symbol av eller en förebild till Guds Son. (1 Korintierna 10:4) Jesus själv sade:

”Om någon är törstig må han komma till mig och dricka.” (Johannes 7:37) ”Vemhelst som dricker av det vatten, som jag skall ge honom, skall aldrig någonsin bli törstig utan det vatten, som jag skall ge honom, skall i honom bli en källa med vatten som bubblar upp för att förmedla evigt liv.” (Johannes 4:14)

Guds Son visade således att hans undervisning, om den inhämtades såsom uppfriskande vatten, skulle leda till frälsning — till evigt liv. Jesus Kristus har dessutom fått makt att ge liv. I likhet med sin Fader kan han därför, på grundval av sitt försonande offer, ge liv åt andra och uppväcka dem från de döda. — Johannes 5:28, 29.

 7. Hur var Jesus Kristus förkastad som en ”levande sten”?

⁷ Som Petrus framhöll var Jesus ”förkastad av människor”. I synnerhet de stolta religiösa ledarna såg ingenting hos Guds Son som de ansåg vara värt att efterlikna. De uppskattade inte hans föredömliga medömkan med och kärlek till människorna. Då Jesus gav andlig hjälp åt människor som var kända för att vara syndare, invände de religiösa ledarna: ”Den mannen välkomnar syndare och äter tillsammans med dem.” (Lukas 15:2) De bevittnade hur Sonen medlidsamt använde sabbaten till att öppna de blindas ögon, bota de sjuka och befria de ofärdiga från deras lidande. Men i stället för att glädja sig och prisa Gud fylldes de religiösa ledarna av raseri och sammansvor sig för att döda Jesus. (Matteus 12:9—14; Markus 3:1—6; Lukas 6:7—11; 14:1—6) De sade till en blind man som fått sin syn återställd: ”Det här är inte en människa från Gud, eftersom han inte håller sabbaten.” (Johannes 9:16) Slutligen dömde den judiska högsta domstolen, Sanhedrin, Jesus till döden på den falska anklagelsen att han hädat. (Matteus 26:63—66) För att få straffet verkställt ändrade de judiska ledarna anklagelsen mot Jesus från hädelse till uppvigling. På deras tillskyndan gav den romerske landshövdingen Pilatus order om att Jesus skulle avrättas på en påle som en statsförbrytare av värsta slag. — Lukas 23:1—24.

 8. Hur värderar Jehova sin Son?

⁸ Människornas åtgärd att förkasta Jesus Kristus som en grundval ändrade inte Jehova Guds egen värdering av sin Son. Eftersom den Högste förutbestämt honom till att vara den, genom vilken människosläktet skulle återlösas, och till att vara den ”levande sten”, på vilken den kristna församlingen skulle byggas, var Jesus, som Petrus påpekar, ”utvald” och förblev det. Fadern hyste aldrig det ringaste tvivel på att Sonen skulle genomföra det gudomliga uppsåtet utan att begå ett enda fel. Jehova visste att hans Son var fullkomlig i hängivenhet och tillgivenhet. På jorden visade Jesus Kristus sin djupa kärlek till sin Fader genom att fullkomligt göra sin Faders vilja medan han utstod stora lidanden. Sonens trohet under hård provsättning gjorde honom mycket dyrbar i den Högstes ögon. Den kristna församlingen är således välsignad med att som sin grundval ha den, som Jehova Gud betraktar som sin högst värderade Son. (Efesierna 2:20—22) Och hängivna medlemmar av denna församling bemödar sig flitigt om att efterlikna Jesu Kristi trogna handlingssätt.

 9. Varför kunde de troende i det första århundradet vara säkra på att deras tro inte skulle leda till besvikelse?

⁹ De som aposteln Petrus skrev till hade samma syn på Guds Son som Gud själv hade. Aposteln sade: ”Det är alltså för er som han är dyrbar, eftersom ni är troende.” (1 Petrus 2:7a) De insåg att Jesus Kristus var den ytterst värdefulla grundhörnstenen, som Fadern hade lagt i det himmelska Sion i uppfyllelse av orden i Psalm 118:22 och Jesaja 8:14; 28:16. Eftersom de troende i det första århundradet värderade Jehovas Son på samma sätt som Jehova själv gjorde och satte sin tro till honom som grundhörnstenen, kunde de vara övertygade om att de inte skulle bli besvikna, att deras förhoppningar inte skulle grusas. Ingen kan skada den dyrbara grundvalen, som är stadigt lagd i himlarna, och orsaka dem förlust vilkas förhoppningar är intimt förbundna med den. Så länge de troende förblev i förening med Kristus, församlingens grundval som inte kan skakas, var de säkra på att nå målet för sin tro, nämligen evigt liv. De icke troende skulle emellertid lida stor förlust. Aposteln Petrus fortsatte:

”Men för dem som inte tror ’har just den sten som byggnadsarbetarna förkastade blivit huvudhörnsten’ och ’en sten att snava på och en klippa till fall’. Dessa snavar, därför att de är olydiga mot ordet. Till detta var de också bestämda.” — 1 Petrus 2:7b, 8.

10. Hur blev Jesus Kristus ”en sten att snava på och en klippa till fall”?

¹⁰ Eftersom de framträdande judiska religiösa ledarna vägrade att godta Guds Son som sitt ideal och att bygga sina förhoppningar om evigt liv på honom, gick de miste om det storslagna privilegiet att bli arvingar till Riket. Jesus Kristus hade varnat dem: ”[De ångrande] uppbördsmännen och [de ångrande] skökorna är på väg in i Guds rike före er.” (Matteus 21:31) Den väg som dessa religiösa ledare slog in på kunde inte hindra att Jesus blev ”huvudhörnstenen”, kronan eller slutstenen i ”ett andligt hus”. Vidare, när dessa män behandlade Jesus Kristus som en sten som var olämplig för deras byggnadsarbete, tvingades de ändå samtidigt att räkna med honom som en sten som låg i vägen för dem. De kunde inte ignorera Guds Son ens efter hans död och uppståndelse, eftersom hans trogna lärjungar modigt fortsatte att vittna om honom. (Apostlagärningarna 5:28) Jesus Kristus blev således en klippa, över vilken alla som framhärdar i otro snavar och faller med ödesdigra följder. Alldeles som de som visar sig vara äkta troende är bestämda till frälsning, så är de som visar sig sakna tro bestämda att lida förlust. Guds Son sade med avseende på sig själv: ”Var och en som faller på den stenen skall bli sönderbruten. Vad den beträffar som den faller på, honom skall den söndersmula.” — Lukas 20:18.

RESULTATET AV ATT KOMMA TILL DEN LEVANDE STENEN

11. Hur blev de troende i det första århundradet ”levande stenar”?

¹¹ Genom att ta emot Jesus Kristus som den av Gud utvalda, dyrbara ”levande stenen” blev de troende i det första århundradet själva ”levande stenar”. På vilket sätt? De var inte längre döda i överträdelser och synder, utan åtnjöt i stället ett ”nytt liv” som Guds söner. (Romarna 6:4; Kolosserna 2:13) De förlänades välsignelser till liv genom Kristus, den ”levande stenen”. De skulle emellertid inte ligga kringströdda som livlösa byggstenar och inte tjäna något nyttigt ändamål. Nej, de skulle bilda en harmonisk byggnad. För att kunna bilda en enhetlig byggnad måste de visa samma slags självuppoffrande kärlek mot varandra som deras föredöme hade visat mot dem. (Johannes 13:34) De skulle också vara arbetare, liksom Jesus Kristus var på jorden. Guds Son var helt upptagen med att göra sin Faders vilja, var lyhörd för andras behov och hjälpte dem att börja vandra på vägen till evigt liv. — Johannes 4:34.

12. Till vad blir de ”levande stenarna” uppbyggda, och vilken förpliktelse har de därför?

¹² Aposteln Petrus’ ord framhåller eftertryckligt att kristna, som blir uppbyggda av Gud till ett andligt hus, en helgedom eller ett tempel, har ett viktigt arbete att utföra. (Jämför 1 Korintierna 3:5—17; 6:19.) Lägg märke till att Petrus säger: ”Ni [blir] också själva som levande stenar uppbyggda som ett andligt hus till att vara ett heligt prästerskap.” Ja, detta tempel av ”levande stenar” är också ett ”heligt prästerskap”. Varje av anden pånyttfödd kristen är därför en präst som tjänar lojalt under den store översteprästen Jesus Kristus. En sådan kristen behöver ingen människa eller grupp människor som förrättar tjänst för honom i prästerlig ställning. Som präst är det hans arbete ”att frambära andliga offer godtagbara för Gud genom Jesus Kristus”. (1 Petrus 2:5) Men vari består dessa offer?

13—15. Vari består ”andliga offer”, och hur kan detta bevisas med hjälp av bibeln?

¹³ Petrus säger att offren är ”andliga”. Det är alltså inte fråga om djur- eller sädesoffer som frambärs på ett materiellt altare. Tiden för frambärande av materiella offer av detta slag var förbi, i och med att Guds Son frambar sig själv som ett godtagbart syndförsonande offer. — Hebréerna 10:11, 12.

¹⁴ Redan i de hebreiska skrifterna finner vi antydningar om vad godtagbara ”andliga offer” kan bestå av, till exempel på följande ställen: ”Offra Gud tacksägelse.” (Psalm 50:14, Åkeson) ”De skola ... offra tackoffer och förtälja hans verk med jubel.” (Psalm 107:21, 22, Åkeson) ”Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer, mina händers upplyftande såsom ett aftonoffer.” (Psalm 141:2) ”Så vilja vi hembära dig våra läppars offer, såsom man offrar tjurar.” (Hosea 14:32) ”Andliga offer” inbegriper alltså bön, lovprisning och tacksägelse.

¹⁵ De kristna grekiska skrifterna ger oss ytterligare detaljer. Vi får veta: ”Låt oss alltid genom honom [Kristus] frambära till Gud ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn. För övrigt: glöm inte att göra gott och att dela med er åt andra, ty Gud finner välbehag i sådana offer.” (Hebréerna 13:15, 16) I Filipperna 2:17 talar aposteln Paulus om ”det slaktoffer och den offentliga tjänst, som tron har fört er till”, och säger att han själv ”utgjuts likt ett drickoffer” däröver. Dessa ställen framhåller att det är viktigt att de kristna är aktivt intresserade av andras andliga och fysiska välfärd, är villiga att offra tid, krafter och tillgångar för deras skull. Sådant intresse visar de genom att dela med sig av Guds budskap åt sina medmänniskor och komma till nödlidande personers hjälp, såsom deras föredöme, Jesus Kristus, gjorde. Tänk bara! Den Högste betraktar vad hans tjänare gör för att främja sina medmänniskors bästa som ett välbehagligt lovprisningens offer.

16, 17. Vilka goda skäl finns det att frambära sådana ”andliga offer” och förkunna Guds ”dygder”?

¹⁶ Med tanke på de storslagna ting som Jehova Gud genom sin Son hade gjort för de troende i det första århundradet, hade de goda skäl att känna sig manade ”att frambära andliga offer”. En gång var de i stort ”mörker” och utan hopp. Medan de var en del av världen, befann de sig under det herravälde som utövas av världens ”härskare”, Satan, ”mörkrets myndighet”. (Johannes 14:30; Kolosserna 1:13) De icke-judiska folken var så gott som totalt okunniga om den sanne Guden och hans uppsåt. De hade ingen ställning inför honom. Aposteln Petrus riktade uppmärksamheten på detta, då han sade: ”En gång var ni ju inte ett folk, men nu är ni Guds folk; det var ni som inte hade rönt barmhärtighet, men nu är det ni som har rönt barmhärtighet.” (1 Petrus 2:10) Ja, genom att ta emot Jesus Kristus blev både judar och icke-judar ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, en helig nation, ett folk till att vara en särskild egendom”. (1 Petrus 2:9) De var utvalda av Gud till att vara hans folk, var kallade att vara kungar och präster i förening med Jesus Kristus, utgjorde en nation som var avsatt för ett heligt syfte och hade förvärvats som den Högstes egen egendom med hans Sons oskattbara blod. (Jämför 2 Moseboken 19:5, 6; Uppenbarelseboken 5:9, 10.) Vilket enastående ådagaläggande av barmhärtighet mot de andliga israeliterna var inte detta! Medlemmarna av denna ”heliga nation” åtnjöt gudomlig upplysning och Guds ynnests ljus. Detta stod i skarp kontrast till den tid då de var i ”mörkret”, utestängda från den Högste och okunniga om hans vilja och uppsåt.

¹⁷ Att Jehova skänkte dessa Jesu Kristi lärjungar sitt erkännande och sin oförtjänta ynnest drev dem att förkunna för alla vad den Högste hade gjort för dem genom sin Son. De kunde helt enkelt inte sluta upp med att tala med andra om sin himmelske Faders ”dygder”, hans underbara gärningar.

18. Hur bör vi personligen tillämpa det som vi har betraktat i detta kapitel, och varför det?

¹⁸ I våra dagar bör alla Jesu Kristi sanna lärjungar, också den ”stora skarans” medlemmar, som blir förbundna med denna ”heliga nation”, på samma sätt känna sig manade att leva ett rättrådigt liv och att vara aktiva när det gäller att hjälpa andra att vinna Guds godkännande. (Uppenbarelseboken 7:9—15) Det bör vara vårt hjärtas önskan att ge ut oss själva i en ansträngning att hjälpa människor som lider andlig nöd. Att vi på så sätt efterliknar Guds Son kommer att göra mycket för att berika vårt liv. Vi kan verkligen känna glädje, när vi bidrar till att göra våra medmänniskor lyckliga, när vi tröstar och styrker dem! (Apostlagärningarna 20:35) Vi i vår tur vinner sådana människors tillgivenhet och uppskattning, för vars skull vi osjälviskt ger av vår tid, våra krafter och tillgångar. Alla kanske inte visar tacksamhet, men vi känner ändå den djupa inre tillfredsställelsen över att ha behagat vår himmelske Fader, och eftersom vi gör hans vilja, kan vi vara säkra på hans hjälp och vägledning. (1 Johannes 3:22) Må vi fortsätta att skörda rika välsignelser av att följa dens exempel som är så dyrbar i Jehova Guds ögon.