”Lyckliga är de fridsamma”

”Lyckliga äro de fridsamma, ty de skola kallas ’Guds söner’.” — Matt. 5:9, NW.

 1. Hur blir vi försäkrade om fred och frid?

”JEHOVA skall välsigna sitt folk med frid”, förklarade psalmisten. ”De ödmjuka skola besitta landet och skola fröjda sig i den överflödande friden.” (Ps. 29:11; 37:11; AS) Då Jesus talade till sina lärjungar i sin bergspredikan, hänvisade han till dessa löften och uppriktiga människors åstundan efter fredliga och fridfulla förhållanden. Han talade om en grupp av trogna män och kvinnor, som skulle befrämja frid på jorden under svåra tider, i det att han sade: ”Saliga äro de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn.” (Matt. 5:9, 1878) Dessa fridstiftare sätter inte sin tro till människors stillestånd och otrygga vapenvilor, utan till den eviga frid som Gud har lovat att införa i vår tid genom sitt rättfärdighetsrike. De inser att ingen nation eller sammanslutning av nationer i vår tid kan säkerställa en varaktig fred. I stället håller människorna precis som i Jeremias dagar i med att ropa ”frid! frid!”, fastän det ingen frid är. — Jer. 6:14, My.

 2. Nämn några orsaker till krig.

² I århundraden har uppriktiga människor arbetat för fred, men deras bästa ansträngningar har misslyckats. Det har funnits många orsaker till krig: territoriell expansion, nationalism, nationernas begär efter naturtillgångar, politiskt intrigspel — ja, till och med religion. Allteftersom vetenskapen går framåt, så blir också kriget mera fasaväckande. Aldrig har någon generation fruktat krigshotet så som den nuvarande. De som studerar historien säger att det alltid har funnits krig och att det alltid kommer att finnas krig. Ingen mindre auktoritet än The Encyclopedia Britannica säger rentav så här: ”Strid, med döden som sin yttersta sanktion [straffåtgärd], är en universell livets lag.” Detta kan vara sant med avseende på den nuvarande världsordningen, men inte när det gäller Guds nya värld, som har Jehovas ord såsom sin livets lag. Till och med under denna tingens ordning vill människornas flertal inte ha krig, ty de känner fredens fördelar. Föreställ dig det tillstånd som skulle härska på jorden, om nationerna inte längre behövde lägga ned all sin rikedom på krigsrustningar och om fredliga förhållanden rådde världen runt! Folkens blod skulle inte längre flyta på slagfälten. Länderna skulle inte härjas, hemmen inte brännas ned och familjerna inte skingras, allt sådant som brukar följa med krig. Men är en sådan tid möjlig? Eller är människan för alltid dömd att åka berg- och dalbana mellan krig och fred, att klättra upp till fredens höjder och sedan genast rutscha ned igen i blodig strid?

 3. Hur förutsade bibeln de nuvarande världsförhållandena?

³ För att finna svaret måste vi vända oss till Guds sanningsord, bibeln. Där ser vi att just de förhållanden som råder på jorden i denna tid för länge sedan blivit förutsagda i profetior. Varken enskilda människor eller nationer äger lösningen på problemet. Såsom bibeln säger oss: ”Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden.” (Ords. 14:12) Det förhållandet, att Gud för länge sedan ägde förutvetande om de svårigheter och trångmål som nu plågar nationerna, visas klart i Uppenbarelseboken 6, där profetian talar om en röd häst som hänsynslöst skulle spränga fram över nationerna, och det sägs att åt dess ryttare ”blev givet att taga friden bort ifrån jorden”. (6: 4) Därpå följer hungersnöd, farsoter och död, efter det mönster som har blivit välbekant för oss i denna generation. Ingenstans i Skriften sägs det oss att människorna skulle gradvis höja sig till fullkomlighet genom sina egna ansträngningar. I stället förutsåg Jesus att förhållandena skulle bli värre, allteftersom vi närmade oss kulmen på den nuvarande tingens ordning. Han häntydde på totalt krig, vari folk skulle resa sig mot folk och rike mot rike. (Matt. 24:7) Fastän bespottare i vår tid gör narr av den möjligheten, att de världskrig vi har sett skulle kunna ha någon särskild innebörd, så kvarstår i alla fall det faktum, att sådant totalt krig aldrig var möjligt före vår tid. Först nu har utvecklingen på samfärds- och transportväsendets och krigföringens områden möjliggjort världskrig, såsom Jesus förutsade.

 4. Få vilket sätt skall freden slutligen komma?

⁴ Emellertid visade Jesus, att de sanna kristna inte skulle bli modfällda på grund av de osäkra förhållandena i världen utan i stället skulle lyfta upp sina huvuden och fröjdas, därför att dessa förhållanden utmärker en förändringens tid. Det hopp som Kristus såsom Fridsfursten håller fram är inte den gäckande fredsdröm som nationerna har för sina ögon, utan Jehova Guds säkra och vissa ord: ”På tillväxten av hans herradöme och på friden skall det ingen ände vara. ... Härskarornas Jehovas nitälskan skall göra detta.” ”Han ... skall krossa förtryckaren. I hans dagar skall den rättfärdige blomstra och frid i överflöd, till dess månen icke är mera.” (Jes. 9:7; Ps. 72:4, 7; AS) Gångna tiders historia visar att detta aldrig kommer att åvägabringas så länge världen förblir splittrad i de nuvarande politiska och religiösa åsiktsgrupperna. Men Gud försäkrar oss att förändringen kommer att genomföras, inte genom mänskliga manövrer, utan genom gudomligt ingripande. Jesaja 32:1, 17 säger: ”En konung skall uppstå, som skall regera med rättfärdighet, och härskare [furstar, AV], som skola härska med rättvisa. Och rättfärdighetens frukt skall vara frid och rättfärdighetens vinning vara ro med trygghet till evig tid.” I samband med dessa profetior finns det ingen antydan om att de skall gå i uppfyllelse som ett resultat av mänskliga ansträngningar. I själva verket har nationernas största försök att befrämja världsfred genom Förenta nationerna misslyckats i att ena folken på jorden, och kapprustningen fortgår, i det att nationerna lägger upp lager av dödsbringande bomber och därvid följer den ”väg som synes rätt för en människa”. — Ords. 14:12, AV.

 5. Varför kan inte världens förhållanden tillskrivas Jehova såsom upphovsman?

⁵ Varaktig fred kan komma endast genom Guds makt. Universums mäktige Skapare låter hela sin skapelse fungera i fullkomlig harmoni och ordning enligt hans vilja. Han har fastställt en tidsgräns för de kaotiska förhållanden som råder på jorden och har försäkrat oss att det skall bli fred genom hans rättfärdighetsrike. I Jakob 4:1 (NW) läser vi: ”Vilket ursprung hava då krig, och vilket ursprung hava strider ibland eder?” De har förvisso inte sitt ursprung hos Jehova, fridens Gud, och inte heller har de åstadkommits av Kristus Jesus, den store Fridsfursten. En grundläggande orsak till krig är girighet, och Jakob talar också om själviska sinnliga begär och orätta syften. Gud har inte kärlek till sådant, och om troende människor odlar vänskapen med denna världsordning, så betyder det fiendskap med Gud. Guds sätt att bringa mänskligheten fred består inte i att försöka lappa ihop eller göra om den nuvarande tingens ordning.

 6. Hur kan Guds botemedel för världens svårigheter användas?

⁶ Jesus visade den bestående grunden för enhet mellan troende människor, när han citerade de båda förnämsta budorden. Detta är det verkliga botemedlet för världens olyckor, att vi älskar Gud av hela vårt hjärta och sinne, vår själ och vår kraft och vår nästa som oss själva. Om människorna började använda detta botemedel i denna dag, så skulle det betyda att alla fientligheter omedelbart skulle upphöra och att det för alltid bleve slut på krigen. Detta botemedel används redan nu av Gud och för troende människors räkning. — Mik. 4:1—3.

 7, 8. a) Tar Gud parti i krig mellan nationer? b) Vilken inställning har prästerna till krig?

⁷ Vi kan alltså inte säga att krig kommer från Gud, att han är den som eggar upp nationerna och anstiftar krig ibland dem. När vi blickar tillbaka på historien, kan vi fråga: Om Gud understöder dem som påstår sig strida för honom, varför blev då korstågen — från den ”kristna” synpunkten betraktade — ett sådant fiasko? Eller vad kan vi säga om Trettioåriga kriget? Detta beskrevs som en ”teologisk konflikt ... den fruktansvärdaste enstaka krigsepisoden i Västerlandets historia”. Bevisade utgången av detta krig att Gud var med protestanterna och att katolikerna hade orätt? Uppriktiga katoliker skulle inte godta ett sådant påstående. När två nationer, som inte bekänner sig till kristendomen, börjar krig, på vems sida är Gud då? När man tänker på dessa frågor, är det förvånansvärt att somliga prästmän förkunnar att krig tjänar Guds syften.

⁸ I en predikan i St. Patrick’s Cathedral i New York framhöll Monsignore Green, att Koreakriget var ett led i Guds plan för befolkandet av himmelriket. De kristna kan inte hoppas på att vinna himmelriket genom att kränka Guds eviga förbund om livets helgd. Den brännande frågan är därför inte: På vems sida är Gud? utan: Är vi på Guds sida? Tänk över de ord som uttalats av andra framträdande prästmän och gör klart för dig, om du tycker att de står på Guds ords sida i den här saken. En präst sade: ”Att i hat ta liv är en förskräcklig gärning”, men ”den kristne soldaten sårar fienden i vänskap. I vänskap dödar han fienden. I vänskap tar han emot såret från fienden. Han behåller sitt vänliga hjärta, medan fienden dödar honom. ... Sedan han har sårat fienden, ilar han till hans sida ... med ett oövervinneligt hopp om att någon gång ... han och hans fiende skall finna en gemensam grund att stå på ... i något stort företag som Gud är upphov till.” Vid ett annat tillfälle gjorde redaktören för Christian Register följande uttalande: ”Såsom kristna säger vi naturligtvis att Kristus godkänner [kriget]. Men skulle han själv strida och döda? ... Det finns intet tillfälle att tillfoga fienden döden som han skulle dra sig för eller dröja att begagna! Han skulle ta bajonetten och handgranaten och bomben och geväret och utföra det dödsbringande arbetet.” (Preachers Present Arms, sid. 67, 68) Det är inte att undra på att många människor har förmåtts att vända sig bort från religionen på grund av dessa sadistiska läror. Också finner vi hur Jeremia 6:15 (1878) påpekar: ”De borde blygas för den styggelse de hava bedrivit. Men de blygas alldeles icke och förstå icke att skämmas.” ”Både profeter och präster fara allasammans med lögn.” — V.13.

 9, 10. a) Beskriv krigets frukter, b) Varför blir bönerna om fred inte hörda?

⁹ Dessa till bekännelsen kristnas uttalanden återspeglar inte Jesu tankegång, när han sade till sina lärjungar att de skulle älska Gud av hela sitt hjärta och sinne, sin själ och sin kraft och sin nästa såsom sig själva. Även om man bortser från Skriftens synpunkt på krig, så är krigets frukter avskyvärda för alla rättskaffens människor. Det har sagts att ”krigets legitima syfte är en fullkomligare fred”, men vad blir det för följder: Svält, utarmning, elände, sjukdom, död och förstöring av det vackra på jorden. Dessa ting bidrar inte till en fullkomligare fred, utan leder endast till fortsatta fientligheter och fortsatt hat bland människorna.

¹⁰ Historien visar att prästerskapet inte har tjänat i den lyckliga uppgiften som fridstiftare, såsom sanna Guds söner, utan faktiskt har deltagit i att befrämja krig. Det är inte underligt att Jesaja 1:15 tillkännager: ”Huru I än uträcken edra händer, så gömmer jag mina ögon för eder, och om I än mycket bedjen, så hör jag icke därpå. Edra händer äro fulla av blod.” Den nuvarande världsordningen med sitt krig och tvångsvälde kan inte skänka människosläktet bestående fred.

Varför fredssträvandena misslyckas

11. a) Vad är ursprunget till oenigheten i världen? b) Hur beskrivs Satans organisation, och hur förhåller sig den kristne till den?

¹¹ Varför har hängivna människors uppriktiga strävanden misslyckats i att åstadkomma fred? Svaret kan klart urskiljas, om vi riktar bibelns strålkastarljus på detta ämne. När vi låter strålen söka sig tillbaka till början av människans av bedrövelser uppfyllda historia, så ser vi en andevarelse, som blivit tillsatt som människans övervakare i Edens sköna lustgård. Denne kerub skulle vägleda människan i angelägenheter som gällde liv och ren tillbedjan. Men i stället för att vandra de vägar, som Jehova hade berett, blev keruben upprorisk, i det att han eftertraktade den tillbedjan, som det första människoparet ägnade Jehova, och beslöt sig för att etablera sig som universell härskare i Skaparens ställe. Hans första åtgärd bestod i att locka Adam och Eva från den rätta tillbedjans stig. På det sättet såddes de första fröna till oenighet och fiendskap, vilka intill nu har florerat mellan Satans och Jehovas organisationer. Sedan den tiden har Satan byggt upp en mäktig världslig organisation, som Daniel beskrev och sade var lik en stor bildstod med huvud av guld, bröst och armar av silver, buk och länder av koppar, ben av järn och fötter delvis av järn och delvis av lera. Den överskyggande keruben eller Satan är själv den demoniske Gud som härskar över denna den gamla världens organisation. (Dan. 2:31—33, 44, 45) Det är Guds rike, liknat vid en sten som rivits lös ur ett berg, som slår till Satans organisation och slutligen förstör den. Men så länge som denna bildstod behärskar jorden och så länge som människorna böjer sig inför den, såsom de gjorde i forna tider, så kommer det inte att bli någon frid från Gud. Fastän Satans organisation i denna tid kräver totalt understöd och total tillbedjan, följer likväl de sanna kristna det exempel som gavs av de trogna hebreiska män i forna dagar, vilka vägrade att kompromissa i fråga om sin tillbedjan, trots det att de hotades med döden. De kommer ihåg hur Kristus, under sin tjänst på jorden, vägrade att ge sin hyllning åt Satan. De som i denna tid uppriktigt studerar Skriften sätter därför inte sin lit till den gamla världens bemödanden att åstadkomma fred, ty de inser att endast genom Guds åtgörande skall varaktig fred komma, på det sätt som han har bestämt.

12. På vilka sätt får människorna känna av Satans verksamhet?

¹² Under tiden övar Satan press på mänskligheten på många sätt. ”Hela världen är i den ondes våld.” (1 Joh. 5:19) Detta hjälper oss att förstå att det inte är Gud som sänder krig med hungersnöd, sjukdom och död över jordens folk, utan att Satan håller i med sitt ondskefulla försök att behärska eller förgöra Jehovas jordiska skapelse och har beslutat att bryta ned de människors tro, som strävar efter att bevara ren tillbedjan. Vi ser att hans inflytande inte endast utövas på nationerna, utan också sträcker sig till individen. Job, en Jehovas trogne tjänare, kände intensivt denna sataniska press, när han blev satt på prov. Han upplevde att hans boskap, hans tjänare, hans älskade barn, hans vackra hem, allt tillintetgjordes, när Satan gick till aktion mot honom. Till och med Jobs hustru uppmanade honom enträget att förbanna Gud och dö, men Job insåg visligen att dessa olyckor hade blivit tillstadda av Gud, och därför bevarade han sin tro. Job var en kämpe, och fastän han stod på dödens tröskel, gav han inte upp. Sanna kristna i våra dagar kämpar en liknande kamp för tron.

13. a) Varför har demoniskt inflytande tillåtits av Gud, och vad säger Skriften om utgången? b) På vilket sätt kan vi motstå angrepp från Satan?

¹³ Hur kommer det sig att Satan har fått tillåtelse att utöva ett så fruktansvärt välde över nationerna och till och med över människornas liv? Det är inte så, att Gud inte har makt att hålla honom tillbaka, men han har medgivit Satan detta tillfälle för att ge universum ett slutgiltigt bevis på det ohållbara i Satans skrytsamma påstående, att han skulle kunna vända alla människor emot deras Skapare. I 2 Moseboken 9:16 läser vi om det som sades till Farao i dennes egenskap av Satans synlige representant: ”Fördenskull har jag tillåtit dig att förbliva: att jag skulle visa dig min makt och för att de skola förkunna mitt namn över hela jorden.” (Le) Under alla de hundratals åren av sataniskt välde över jorden har Guds rådslut utan att kunna hindras skridit framåt mot sin fullbordan. I den mänskliga historiens gryning uttalades profetiska ord, som visade Satan att han vid den tid som Gud hade bestämt skulle bli söndertrampad. I den profetia som senare gavs åt Daniel skildras det hur Satans bildstodslika organisation störtas över ända och krossas. Men under tiden innan detta sker fortfar hans demoniska makt att utövas i världen. Inga människor eller nationer kan motstå denna övermänskliga makt; att gripa till vapen för att försöka rätta till tidens missförhållanden är alltså inte den verkliga lösningen på problemet. Vem kan strida mot Satan eller hans osynliga demonhärar? Det är omöjligt att i fysiskt avseende strida mot en osynlig andlig motståndare. Det var därför som Paulus sade, i 2 Korintierna 10:4 (1878): ”Våra stridsvapen äro icke köttsliga.” Den andliga krigföringens vapen är mäktiga att sticka hål på och avlägsna det mysterium som nöden och svårigheterna på jorden är inhöljda i och avslöja Satan som den stora orsaken till världens trångmål.

14. Vilken effekt har Satans verksamhet haft på världen intill nu?

¹⁴ En gång tidigare i människans historia, när det onda nådde en kulmen vid tiden för syndafloden, blev Satans jordiska organisation bortsopad, så att jorden blev renad. Sedan gjorde denna demoniska makt sig gällande igen, och nationerna har hållits i dess grepp intill denna tid. Nu närmar vi oss den storslagna höjdpunkt som Skriftens profetior talar om, och Satan uppbjuder alla sina krafter för att få allt under sin kontroll. Uppenbarelseboken 12 upplyser oss om det ve och elände som nu råder på jorden som en följd av Satans förehavanden. Världen har aldrig förr skådat en sådan villervalla som den vi ser i denna tid, när Satan gör en slutlig ansträngning att störta Guds jordiska skapelse i fördärvet. Han har till och med uppfordrat den falska religionen att förklara de krig han underblåser för ”heliga”. Satan har lämnat sitt märke på varenda detalj av denna den gamla världens ordning. Detta märke är ett söndringens märke, ty Satans kärlekslösa handlingssätt har söndrat världen. Den har blivit söndrad och splittrad religiöst, kommersiellt, nationellt, politiskt och socialt, samt i rashänseende. Detta gäller däremot inte dem som slipper ut från den sataniska världsordningens välde och väljer att i enlighet med bibelns sanning bli en del av den nya världens samhälle.

15. Framhåll som kontrast förhållandet inom Guds nya världs samhälle.

¹⁵ Kontrasten mellan den gamla världen och Guds folks organisation är påfallande. I mer än 160 länder världen utöver kan man finna den nya världens samhälle av Jehovas vittnen i enad och enhetlig verksamhet i sin Skapares tjänst. De är inte söndrade eller skilda åt genom de skrankor som den gamla världen sätter upp människor emellan. De har trons enhet såsom Guds i sanning lyckliga barn. Aposteln Paulus underströk denna enhet i 1 Korintierna 1:10 (NW): ”Nu uppmanar jag eder, ... att ni alla må tala i överensstämmelse med varandra och icke låta några söndringar vara bland eder, utan att ni må vara på ett väl avpassat sätt förenade i samma sinne och i samma tänkesätt.” ”I det att ni i kärlek hava fördrag med varandra och allvarligt sträva efter att iakttaga andens enhet i fridens föreningsband. En kropp finnes det och en ande, alldeles såsom ni blevo kallade i det ena hopp, vartill ni blevo kallade; en Herre, en tro, ett dop; en Gud och allas Fader.” (Ef. 4:2—6, NW) Denna enhet i tanke och handling kommer av kunskap om Guds ord och tro på det. Det är endast genom sann tillbedjan som människor av alla nationer nu är förenade såsom ett lyckligt, fridsamt folk, vilket kungör det enda botemedlet för världens nöd, Guds rike.

16. Vilka försäkringar har vi om seger i Jehovas tjänst?

¹⁶ I våra dagar koncentrerar Satan sitt angrepp på denna förenade internationella grupp. Men vi kan hämta mod av den vetskapen, att fastän de som tjänar Jehova tycks vara en minoritet, så är de dock med Guds beskydd oövervinneliga. Detta illustrerades i striden mellan David och Goljat, (1 Sam. 17:40—51) David utgjorde en skuggbild både av Kristus i strid med Satan och dennes gigantiska organisation och av den kamp som kvarlevan av Guds tjänare på jorden kämpar för att försvara den sanna tillbedjan mot det demoniska inflytandet. Fastän David föreföll liten och obetydlig och föraktades av motståndaren, kom han i Guds kraft och ropade: ”Jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som är Israels härs Gud, den härs, som du har smädat.” Genom Jehovas kraft vann han seger. Ett annat fall, där Jehova gav sitt stöd och sin hjälp, var det då Elisa blev omringad av den arameiska härens krigare. När han och hans unge följeslagare steg upp på morgonen, fann de sig inneslutna av fiendens härskaror. Men Elisa lugnade den unge mannen och sade: ” ’Frukta icke; ty de som äro med oss äro flera än de som äro med dem.’ Då öppnade HERREN tjänarens ögon, och han fick se, att berget var fullt med hästar och vagnar av eld runt omkring Elisa.” (2 Kon. 6:16,17) Än en gång var Jehovas makt tillräcklig för att rädda hans tjänare från en förkrossande övermakt.

17. Var Jesu död ett nederlag för Gud? Motivera svaret.

¹⁷ Hur kom det sig då att Jesus själv dog, skenbart övergiven av Gud? Det var inte så, att Gud övergav honom, ty kort före sin död förklarade Jesus att hans Fader omedelbart kunde sända legioner av änglar att ingripa till hans beskydd, men han visste att det var Jehovas vilja att han skulle dö. Jesus hade bevisat sig vara en mot demonmakten stridande kämpe, i det att han hade ägnat sitt liv på jorden åt predikoarbetet. Ehuru han vid döden gav sitt liv, så var detta inte något nederlag för Jehova, utan ett steg framåt mot det slutliga förverkligandet av Guds uppsåt. Jesus försökte inte ställa upp alla troende människor till en ofantlig här för att reda upp världens angelägenheter. Han vägrade att böja sig för Satan för att skaffa sig makt och myndighet, och han följde inte världens militära metoder, fastän hans liv stod på spel. I stället förklarade han: ”Mitt rike är icke av denna världen”, och tillade att hans tjänare i annat fall skulle ha kämpat för att beskydda honom mot judarna. (Joh. 18:36) Hans tjänare kämpade sedermera, men på ett annat sätt.

18. Hur kan Kristi efterföljare med visshet identifieras?

¹⁸ Satan har nu fördubblat sina ansträngningar mot Guds tjänare. Han riktar sitt krigiska angrepp mot denna kärna av motstånd och sätter med alla tillgängliga medel in sina stötar mot dem som bevarar tron och tjänar såsom Kristi stridsmän under ledning av sin anförare, Kristus Jesus. Uppenbarelseboken 12:17 säger att djävulen har gått åstad för att föra krig mot kvarlevan av Kristi efterföljare. Hur kan vi identifiera dessa, då ju många religiösa samfund påstår sig höra till denna skara? Den anförda bibelversen ger i fortsättningen klart till känna vilka de är, genom att säga att detta är de som håller Guds bud och bär fram vittnesbördet om Kristus. De falska religiösa organisationerna i världen i våra dagar påstår sig visserligen hålla Guds bud, men de åsidosätter fullständigt det eviga förbundet om livets helgd. Men den sanna tillbedjans förkämpar inser att denna lag från Gud, som ursprungligen gavs åt Noa, är tillämplig ännu den dag i dag är. Inte heller kan det sägas att kristenhetens religiösa ledare i vår tid verkligen bär fram vittnesbördet om Kristus. Detta är inte längre endast budskapet om Jesu jordiska tjänst eller om hans uppståndelse, utan detta är det budskap som han själv befallde skulle predikas i denna ändens tid, nämligen de goda nyheterna att hans rike blivit upprättat i rättfärdighet. (Matt. 24:14) Dessa goda nyheter har att göra med att Kristus blivit insatt på tronen och tagit makten nu, medan hans fiender fortsätter att härska. (Ps. 110:2) Jehovas vittnen har all orsak att fröjdas, när de kungör detta fridfyllda budskap i hela världen.