Att leva nu som den nya världens samhälle
”Världens rike har blivit vår Herres och hans Smordes rike, och han skall härska som konung alltid och evinnerligen.” — Upp. 11:15, NW.
Föredrag hållet av presidenten för Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet inför Jehovas vittnens sammankomst ”Den nya världens samhälle” i Yankee Stadium i New York, måndag: eftermiddag: den 20 juli 1953.
1. Varför är den värld vi lever i nu, efter 1914, alltjämt samma gamla värld, men vad har trätt fram, som tilldrar sig världens uppmärksamhet?
NÄR det första världskrigets tunga artilleri med dunder och brak började utspy eld och rök på sommaren 1914, var tiden inne då ett samhälle som tillhörde en ny värld skulle födas. Under de nära fyrtio år som gått sedan dess har saker och ting undergått en märklig omdaning. Världskartan har förändrats, många stater har förändrat sitt politiska utseende, och ofantliga människomassor har ryckts bort från hemorten och placerats i en främmande miljö eller har mot sin vilja kommit under förtryckande överherrar. Ingenting är stabilt längre, allting tycks befinna sig i ett tillstånd av ständig växling, mänskligheten ryckes med av förhållandenas och händelsernas oemotståndliga ström. Människorna vet inte vart det bär hän med dem, men de vet att de är på väg någonstans, och de hoppas förtvivlat att de skall få komma in i en förnyad värld, där det går bättre att leva, en ny värld som människan har åstadkommit. Men trots alla de politiska, sociala, kulturella, ekonomiska, vetenskapliga och religiösa förändringar, som inträffat sedan 1914, är det dock alltjämt samma gamla värld. Det är bara på ytan som den har förändrats, det upptäcker man, om man skrapar aldrig så litet under ytan. Dess ande är alltjämt en den gamla världens ande, dess själviska söndringar finns där fortfarande med klyftor som hotar att vidgas; dess syftemål, som den i tillit till sin egen förmåga och med sin önskan att själv bestämma har ställt upp för sig, finns där fortfarande; och — mest olycksbådande av allt — de osynliga övermänskliga krafterna bakom denna världens maskineri finns där fortfarande och är febrilt verksamma. Och dock, trots alla de faktorer som verkar för att hålla den gamla världen vid makt, har ett den nya världens satahälle trätt fram och vuxit, till dess det nu tilldrar sig den gamla världens uppmärksamhet. Från ett oväntat och högst osannolikt håll har detta kommit, och den gamla världen vakar med ovänliga blickar för att se vad det skall utveckla sig till.
2, 3. Vem ensam tillkommer äran av att ha frambragt detta den nya världens samhälle, och varför?
2. Hur fick då detta den nya världens samhälle tillvaro? Politiska paroller, som brukades under det första världskriget, sådana som ”Gör världen säker åt demokratien!”, och de förslag för efterkrigstiden, som både de styrande elementen, finansmän och präster kom med, skulle aldrig ha kunnat frambringa detta den nya världens samhälle. Sådant som detta samhälle är i denna tid, är det endast åt Guds makt och vishet som vi kan ge äran för att ha frambragt det i enlighet med hans underbara uppsåt. Endast han kunde inspirera sina lydiga tillbedjare till att se en syn av hans utlovade nya värld och ge dem insikt om dess fordringar, och detta har han gjort förmedelst sitt skrivna ord, den heliga bibeln.
3. Under årtionden före det första världskriget hade Gud hållit på med att bereda ett folk till att bli detta samhälle i vår tid, ett samhälle som är så alltigenom annorlunda. För dessa människor uppenbarade han de lärosatser i hans ord, från vilka de religiösa prästerna och predikanterna hade förirrat sig och som deras församlingar hade vänt sig bort ifrån för att få sina öron smekta av världslig vishet, av världens traditioner och filosofiska påståenden. Han väckte dem till insikt om att tiden nu var nära, då Riket, som de så ofta hade bedit om, skulle bli till fullo upprättat. Långt i förväg uppenbarade han till och med för dem genom sitt ord, att den tidpunkt då Riket skulle ta makten i himmelen och på jorden var år 1914 e. Kr., ty då skulle den tid utlöpa, under vilken Gud medgivit de hedniska nationerna att härska över jorden utan avbrott sedan Jerusalems första förstöring år 607 f. Kr. Det var högst angeläget att hans folk, som blivit upplyst om dessa ting, skulle göra sig redo till den stund då Guds rikes universella makt skulle utövas av hans förhärligade Son, Jesus Kristus. De bemödade sig allvarligt om att göra detta, och alldeles som de hade blivit lärda att förvänta, utbröt bedrövelsen eller vedermödan över djävulens världsorganisation år 1914.
4. Varför menade fienderna en gång att man inte kunde förvänta någonting av Jehovas tillbedjare i efterkrigsperioden?
4. Fyra år senare, när ett plötsligt vapenstillestånd kom det första världskriget att avstanna, låg dessa den högste Gudens hängivna tillbedjare och tjänare liksom bedövade i ett tämligen övergivet tillstånd. Inte endast hade internationellt krig avskurit dem från förbindelsen med sina bröder jorden utöver, utan de hade också under åratal varit utsatta för våldsamma förföljelser från de upphetsade människorna, som eggades av de ofördragsamma religiösa prästerna. Deras bibliska litteratur, ja, till och med deras exemplar av själva bibeln var förbjudna, många av deras medlemmar hölls i förvar i fängelse eller i militära anstalter, och män som beklädde nyckelposterna inom deras inregistrerade organisation satt på tukthus, dömda till långvariga straff och förvägrade all möjlighet att genom appell söka få sin sak rättvist och tillbörligt behandlad av domstol. De stod mycket illa till boks hos alla nationer och var ett föremål för dessas hat. Deras fiender menade sig ha satt Punkt och slut! för dem och deras verksamhet. Föga eller intet av betydelse var att förvänta av dem i efterkrigsperioden, så tänkte fienderna.
5, 6. Hur blev kvarlevans medlemmar dragna tillsammans efter det första världskriget, och hur kom de att bli reorganiserade?
5. Men där det finns liv, där finns det hopp. Den lilla kvarlevan av trogna, som hade överlevat dessa erfarenheter i samband med världskriget, höll sig alltjämt fast vid sin Gud, ”som allena bär namnet Jehova”. (Ps. 83:19, AV) De hyste fortfarande tro på hans ord och glömde det inte eller övergav det. Fiendens raseri hade inte slitit sönder de band som förenade dem med deras bröder, och oaktat allt vad deras fiender kunde göra, skulle dessa band komma att draga dem tillsammans igen. De förstod nu innebörden i de förföljelser som de varit utsatta för under världskriget, ja, också innebörden i kriget självt och vad som följde i dess spår: hungersnöd, farsoter, jordbävningar och ångest och rådlöshet bland folken. Dessa ting bevisade att tiden för denna världens ände hade kommit och att Guds rike med hans Kristus som konung nu var en verklighet. Detta blev grundvalen för det häpnadsväckande budskapet, att en ansenlig skara — ”millioner”, räknade de med, — av människor som nu lever aldrig skulle dö. Efterkrigsperioden erbjöd ett tillfälle att tjäna Jehova Gud ytterligare, och de var beslutna att prisa honom inför alla nationer, så länge som de levde och andades.
6. Gud läste sitt lojala folks hjärtan i denna deras hemsökelses tid. Det var han som bevarat dem genom de glödande prövningarna under det första världskriget. Han hade ett visst syfte med att göra detta. Följaktligen löste han dem genom sin sällsamma föranstaltning från fångenskapen under deras fiender. Genom sin andes kraft befriade han dem från det klavbundna tillstånd som fruktan för människor och för människors organisationer hade hållit dem i. Han reorganiserade dem och förelade dem sitt verk, i det han tillkännagav för dem, att det nu var den förutbestämda tid, då ”detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk”, och att detta evangelium var de livsviktiga goda nyheterna om att Guds rike hade blivit upprättat. — Matt. 24:14.
7. Hur fick detta den nya världens samhälle av i dag tillvaro, och varför kommer det inte att bli utrotat?
7. I denna tid kan vi se att Guds syfte har blivit verkställt. Med tillhjälp av alla de olika medlen att vidarebefordra upplysningar eller underrättelser har dessa goda nyheter om Jehovas rike blivit predikade. Litteratur i hundratals millioner exemplar på många språk har delats ut och spritts offentligen och från hus till hus. Till dessa tryckta predikningar har så lagts de personliga vittnesbörd som dessa rikesförkunnare muntligen har framburit, den undervisning i bibeln som de har givit människor i deras hem och de offentliga föredrag som de har hållit inför synliga åhörarskaror och i radio. Hundratals millioner har hört budskapet om denna gudomliga regering över den nya världen, och många av dessa har hört det om och om igen under årens lopp. Tusentals läsare och lyssnare har insett att detta är Guds livgivande budskap för denna tid. De har hörsammat det med glädje och har överlämnat sitt liv åt honom genom Jesus Kristus och har tagit del i att hålla upp denna Rikets klart lysande signal, till dess det i våra dagar på alla kontinenter och på de många öarna i havet finns rikesförkunnare, som är organiserade och rapporterar verksamhet. Dessa, som nu är hundratals tusenden, utgör tillhopa ett samhälle som inte är någon del av denna gamla värld. Denna världens nationer kommer aldrig att kunna utrota detta samhälle. Det kommer att växa och leva för evigt, ty det är ”Jehovas plantering”, och han kommer inte att rycka upp det med rötterna. (Jes. 61:3, AS; Matt. 15:13, NW) Mitt under förföljelsens eld har han svetsat sitt folk samman till detta den nya världens samhälle genom sitt heliga ord, genom sin ande och genom det verk som han har givit dem i uppdrag att utföra.
Problem i samband med vårt ”samhällsliv” nu
8. Varför kallas detta med rätta ett ”samhälle”, och varför kommer detta samhälle att finnas kvar efter Harmageddon?
8. Kan detta med rätta kallas ett ”samhälle”? Ja, det kan det, ty det är ju en grupp av människor, kristna människor, som är organiserade och arbetar tillsammans i ett gemensamt verk, som regelbundet kommer tillsammans och tillbeder den ende sanne Guden och strävar efter att leva enligt en gemensam måttstock, Guds måttstock. Detta samhälle är inte registrerat i någon politisk stat eller organiserat enligt lagarna i en sådan. Ingen sådan stat kan utfärda statuter för ett samhälle som detta. Dess medlemmar är utspridda överallt och befinner sig inte inom gränserna för någon särskild nation eller något visst rike och dess maktbefogenhet. Av människor formulerade statuter skulle inte kunna hålla ihop ett sådant samhälle och hålla det i verksamhet. Det är skapat av Gud förmedelst hans sanning och hans ande. Visserligen har det intill nu samarbetat med den laggiltiga organisationen, det i Pennsylvanien inregistrerade Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, såsom sin tjänare eller sitt redskap i allt som rör administration, utgivning av litteratur och legala angelägenheter. Men detta samhälle kommer inte att upphöra, när Sällskapet Vakttornet förlorar sitt av staten givna bemyndigande, vare sig Sällskapet Vakttornet upplöses av en fientlig regering, på det sätt som avdelningsexpeditionen i Östtyskland upplöstes, först av nazisterna och nu nyligen av den kommunistiska regeringen, eller det sker genom att den bemyndigande regeringen försvinner i striden vid Harmageddon. Ett traktatsällskap Vakttornet existerade och spridde ut Guds budskap redan innan Traktatsällskapet Sions Vakttorn någon sin blev inregistrerat år 1884 enligt lagarna i staten Pennsylvanien i USA. Sedan striden vid Harmageddon har utplånat denna gamla värld, kommer den nya världens samhälle att finnas kvar, ty det kommer att bli godkänt och bemyndigat av den enda regering som då har makten, nämligen den gudomliga regeringen. Det kommer att utgöra grundvalen, kärnan kring vilken den ”nya jordens” befolkning kommer att växa för att uppfylla hela jordklotet. — 2 Petr. 3:13.
9. Varför måste vi som medlemmar av detta samhälle med nödvändighet ha våra problem nu under denna övergångsperiod?
9. Som medlemmar av den nya världens samhälle måste vi med nödvändighet ha våra problem nu. Vi har ännu inte kommit ut ur denna gamla värld. ”Nationernas fastställda tider” slutade år 1914, men detta gjorde inte slut på den gamla världen, det var endast början till ”ändens tid” för världen. Efter denna tidpunkt blev djävulen och hans demoner utkastade ur himmelen, men detta innebar inte att hans värld blev tillintetgjord; det medförde endast att de osynliga andliga krafterna bakom denna värld fick sin verksamhet begränsad till jorden. Den gamla världen omger oss fortfarande. Dess intressen strider mot den annalkande nya världens intressen. Detta vållar svårigheter för oss i denna övergångsperiod.
10. Hur kan vi undgå att bli ”fördömda med världen” och i stället själva ”domfälla världen”?
10. Just nu är vi omgivna av en värld full av käbbel, av ras- och religionshat, av. nationella traditioner, av högmod och rivalitet i nationernas uppträdande mot varandra och otaliga andra söndrande förhållanden. Medlemmarna av den nya världens samhälle kommer från alla nationer och stammar, men de här nämnda orsakerna till svårigheter och bryderi får inte lov att föras med in i detta samhälle. De kommer inte att överleva Harmageddon. De måste sluta där och kommer också att göra det. Det bådar därför inte gott för oss, om vi hänger fast vid dylika ting eller blandar oss i dem nu. Vi måste överge dessa världsliga former av själviskhet, dessa uttryck för avund och missunnsamhet, dessa egoistiska strävanden, religiösa sekteriska stridigheter, förföljelser mot varandra och andra yttringar av djävulens ande, hans som är ”denna tingens ordnings gud”. Vi har inte lust att bära något ansvar inför Gud för denna gamla världs styrande system och fördärvbringande konflikter. Vi vill inte ha del med mänskligheten i dess samhällsansvar för dessa ting, som är emot Gud och i strid med hans rike. Om vi inte hölle oss rena från denna världens politik och dess stridigheter, skulle vi ”bliva fördömda med världen”. Det är vår förmån att följa det exempel som Noa gav före floden, i det han, ”sedan han av Gud hade fått underrättelse och varning angående ting som ännu icke syntes, [visade] en gudaktig fruktan och byggde en ark för att frälsa sitt husfolk; och genom denna tro domfällde han världen”. — 1 Kor. 11:32; Hebr. 11:7; NW.
11, 12. Hur befinner vi oss i samma ställning i denna världen som Jesus gjorde, när han var på jorden, och varför måste vi ha det på det sättet?
11. Såsom kristna befinner vi oss i samma ställning som Jesus, vår Anförare, befann sig i, när han var på jorden. (Joh. 17:14, 16; 15:19) Vi är i denna världen, men vi är ingen del av den och är inte dess vänner. Vi är Guds nya världs vänner. Vi understöder dess gudomliga regering, som upprättats i himlarna. Fördenskull kan det hända att världen betraktar oss som sina fiender, men det finns inget annat sätt för oss att vara Guds vänner. Vi älskar den nya världen och blickar med förväntan fram emot den, ty detta betyder att den himmelske Faderns kärlek är i oss. Det måste vara på det sättet, ty i 1 Johannes 2:15—17 (NW) får vi denna befallning: ”Älska varken världen eller tingen i världen. Om någon älskar världen, så är Faderns kärlek icke i honom; ty allting i världen — köttets begärelse och ögonens begärelse och det skrytsamma uppvisandet av vad man har av livets goda — det har icke sitt ursprung hos Fadern, utan har sitt ursprung hos världen. Dessutom försvinner världen, och det gör också dess begärelse, men den som gör Guds vilja förblir evinnerligen.”
12. I denna världen krigar man och slåss, man låter begären efter sinnliga nöjen komma i förgrunden, man mördar, och man fikar lystet efter många ting. Lärjungen Jakob bröt staven över alla de kristna, som vände tillbaka till dylika ting, och betecknade deras handlingssätt som olovlig förbindelse med världen: ”Äktenskapsbryterskor, veta ni icke, att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” (Jak. 4:1—4, NW) Det rådde ingen vänskap mellan aposteln Paulus och denna världen. Världen betraktade honom som en förbannad brottsling, som var dömd till tortyrdöden på en påle, men aposteln i sin tur betraktade världen såsom likaså förbannad och dömd. Därför sade han: ”Aldrig må det ske att jag skulle skryta, annat än av vår Herres, Jesu Kristi, tortyrpåle, hans genom vilken världen har blivit fastnaglad på en påle i förhållande till mig och jag i förhållande till världen.” — Gal. 6:14, NW.
13. a) Vilken värld måste vi älska, och varför? b) Varför betyder detta inte att vi hatar människosläktet, hatar alla och envar?
13. Hur underbart kommer det inte att bli att få överleva striden vid Harmageddon och leva i en värld som vi får älska, en värld som vi kan vara vänner med, som vi kan vara i och vara en del av utan att göra oss till Guds fiender! Det är den värld som Jehova Gud älskade så mycket, att han gav sin enfödde Son, för att var och en som trodde på honom inte skulle förgås, utan skulle få evigt liv. (Joh. 3:16) Vi måste älska den värld som Gud älskade så mycket. Då behöver vår kärlek aldrig komma till korta, ty denna rättfärdiga nya värld kommer aldrig att försvinna. Att vi inte älskar denna gamla värld eller är dess vänner betyder inte att vi hatar människosläktet, hatar alla och envar. Vi gör det lika litet som lärjungarna Johannes, Jakob och Paulus gjorde det, vilka uttryckte sig som de gjorde i sina skrifter. Om vi hatade alla och envar, då skulle vi dra oss tillbaka från beröring med människorna, likt religiösa munkar och nunnor, och vi skulle inte vandra från dörr till dörr för att överbringa Guds varning till människorna både muntligt och i tryckt form och enträget bedja dem: ”Bliv försonade med Gud.” (2 Kor. 5:20, NW) Det största bud som någonsin givits är detta att vi skall älska Gud först, dvs. av hela vårt sinne och vårt hjärta, vår själ och vår kraft, och när vi ger uttryck åt denna kärlek till Gud, måste vi lyda hans andra stora bud, att älska vår nästa som oss själva. Detta försöker vi göra genom att lämna våra trevna och ombonade hem och besöka våra medmänniskor i deras hem och med dem dela det gudagivna budskapet, för att de skall kunna bli frälsta till den nya världen liksom vi själva.
14. Varför får vi inte se tillbaka på denna världen, och med vilket varnande exempel i minnet?
14. Men vad det beträffar att bli vänner till denna världen med dess önskningar, dess syften, dess strävanden, dess politik, dess system, dess religioner och dess olika filosofiska betraktelsesätt, så kan vi aldrig göra det utan att bli religiösa skrymtare, hatade av Gud. Vi har hörsammat hans kallelse att komma ut ur denna världen, och om vi nu skulle se oss tillbaka på den som om vi hade berövat oss någonting som vore värt att äga, skulle det göra oss till Guds fiender och döma oss till tillintetgörelse. Jesus sade: ”Kommen ihåg Lots hustru.” Varför? Därför att hon, medan hon flydde från Sodom, när förtärande eld regnade ned över det från himmelen, i olydnad såg sig tillbaka, saktade av i sin flykt och blev inpackad i salt, som kvävde henne, och hon blev därigenom en stod till varning för alla överlöpare, avfällingar. — Luk. 17:32, 33.
15. Fastän världen är söndrad mot sig själv, är det dock något som den är enad mot. Vad är detta, och vad är orsaken?
15. I våra dagar lever vi mitt i ett internationellt samhälle som är delat i två stora block, ett kommunistiskt republikanskt block och ett demokratiskt block. Om också dessa block är söndrade från varandra politiskt, ekonomiskt och socialt, så finns det bevis för att de samfällt är emot den nya världens samhälle. Varför? Därför att detta inte är bildat efter någotdera blockets mönster. Den nya världens samhälle är teokratiskt, såsom den rättfärdiga nya världen kommer att vara. Det erkänner Gud såsom den rättmätige härskaren, den högste suveränen över himmel och jord. Det håller fast vid detta förhållande i sin organisation och sina förehavanden och håller sig till hans ord, den heliga bibeln, såsom det som förser oss med den högsta lagen. År 1914 utlöpte ”nationernas fastställda tider”, som Gud hade bestämt för dem, och han lät sin Sons, Jesu Kristi, rike födas. Därför måste vi nu säga med orden i Jesajas profetia för våra dagar: ”Jehova är vår domare, Jehova är vår laggivare, Jehova är vår konung; han skall frälsa oss.” — Jes. 33:22, AS.
Under Riket nu
16. Under vilka styrande faktorer måste vi leva nu, och hur måste vi uppföra oss under dessa?
16. Det är ett verkligt rike som vi lever under nu. Naturligtvis lever denna världens konungariken och republiker också under det, men de är inte verksamma som dess representanter eller som politiska uttryck för det och inte heller som dess lojala undersåtar. De är tvärtom dess fiender och vägrar att erkänna dess existens och dess suveränitet och rasar så emot det. Följaktligen är de bestämda till att förintas av Jehovas smorde Konungs, Jesu Kristi, järnspira. Under tiden måste den nya världens samhälle, så länge som Konungen låter dessa jordiska politiska makter finnas kvar och väljer att härska mitt ibland sina fiender, leva under dessa synliga styrande faktorer. Det måste leva fredligt och får inte ta del i några samhällsomstörtande företag av något slag. Alla av människor stiftade lagar, som är rättfärdiga, förmanar Guds ord oss att lyda. Men när det uppstår en konflikt mellan Guds lag och sådana lagar som mänskliga diktatorer och mänskliga lagstiftande församlingar har uppställt, då måste vi visa att vi erkänner Jehovas suveränitet över jord och himmel, och vi måste följa det teokratiska exempel som gavs av aposteln Petrus, vilken förklarade inför Jerusalems högsta domstol: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5:29, NW.
17. Varför är det rimligt och förnuftigt att vi skall sätta Guds regering och lagar i första rummet och ge åt kejsaren endast vad som tillhör honom?
17. Detta är en rimlig och förnuftig inställning. Vi medger att vi lever under denna världens politiska systems direkta styrelse, men likväl måste vi fråga: Under vad lever dessa politiska system? Fastän de försöker hålla sig högst upp, vad jorden angår, befinner de sig inte likafullt under himmelen och således under himmelens styrelse? Jo, det gör de sannerligen! Himmelens styrelse betyder nu Guds styrelse förmedelst hans Son, Jesus Kristus, som han har uppsatt på tronen. Med hänsyn till detta avgörande förhållande erkänner vi således Gud Jehovas högre suveränitet och sätter hans regering och hans lagar i första rummet. Åt mänskliga styrande faktorer betalar vi tillbaka eller ger endast det som vi kan vara skyldiga dem för de tjänster och förmåner som de i begränsat mått gör eller skänker oss. Detta är allt som tillkommer dem. Harmageddons universella krig ligger framför denna generation, och dessa världsliga styrande faktorer kommer inte att beskydda oss eller vår egendom under detta krig. Det kommer inte att hjälpa oss igenom och förbi Harmageddon och in i den nya världen, ty de själva kommer inte igenom denna strid, utan kommer att bli krossade. — Ps. 2:1—9.
18. När kommer våra skulder till kejsaren att upphöra, och vilka skulder kommer de politiska regeringarna att betala till Gud, och varför?
18. Det är åt Jehova Gud som vi bör ge och betala tillbaka vad som tillhör Gud, om vi skall överleva Harmageddonkriget eller om vi — ifall vi dör dessförinnan — skall få uppstå till liv i hans nya värld efter Harmageddon. Då kommer vi inte att vara skyldiga ”kejsaren” det allra minsta, ty denna världens politiska härskardömen kommer då att vara satta ur spelet. De skulder som de har till Jehova Gud för att de har förföljt hans trogna folk, dem kommer de att få betala med själva sin existens. (Matt. 22:21) Det var fullkomligt rätt, det var en faderlig plikt som Jehova Gud fullgjorde, när han gav uttryck åt sin vrede mot sitt eget folk för dess tillkortakommanden och tuktade det under det första världskrigets tid. Men det var inte rätt av de politiska systemen att såsom de religiösa systemens svärd illvilligt förtrycka, förfölja och försöka förgöra Jehovas folk och sedan inte sluta där, utan försöka fortsätta med detta efter det första världskrigets slut. ”Så säger HERREN [Jehova] Sebaot: Jag har stor nitälskan för Jerusalem och Sion; och jag är storligen förtörnad på hednafolken som sitta så säkra; ty när jag var allenast litet förtörnad, hjälpte de ytterligare till att fördärva.” — Sak. 1:14, 15.
19, 20. Varför är Guds rike, fastän det är himmelskt, mera verkligt för oss än Förenta nationerna, som har ”huvudstad” och officiella byggnader?
19. Guds rike, som upprättades i de osynliga himlarna år 1914, kan synas overkligt för världsliga politiker, men det är verkligt för oss, ja, mera verkligt än Förenta nationerna. Förenta nationerna har nu sin ”huvudstad”, sitt säte, med sekretariat och sessionsbyggnader på västra stranden av East River i staden New York, och hur, frågar du, kan då Riket vara mera verkligt utan några dylika synliga, påtagliga ting? Vi svarar: Det behövs inga officiella byggnader av tegel, sten, cement och stål, gjorda av människohänder, för att bevisa förekomsten av en regering. Jehovas universella regering kan fungera utan några materiella byggnader här på jorden. I Edens paradis hade det fullkomliga människoparet, Adam och Eva, inga av människor uppförda byggnader på stränderna av Edens flod till en symbol av Jehovas teokratiska regering över dem, och de betungades inte av några skatter till sådana byggnaders underhåll. Långt senare hade Jerusalems heliga stad ett materiellt tempel, som var helgat åt Jehova Gud och bar hans namn, men sedan Kristi tid har de sanna kristna, som tillbeder Gud med ande och sanning, inte behövt bygga något sådant jordiskt tempel för att där utöva hans rena tillbedjan eller för att framställa en symbol av denna tillbedjans existens.
20. Att en regering verkligen existerar, det framgår av att den har undersåtar, som underordnar sig dess makt. Att vi erkänner en regering och underordnar oss den, det ådagalägges genom vår lojala lydnad för den. Vi får ett levande intryck av Rikets verklighet och makt — inte genom materiella byggnader, ämbetsmannauniformer, flaggor, emblem och insignier, utan genom de synliga tecknen på jorden. Guds ord, bibeln, har förutsagt att dessa tecken skulle visa sig såsom vittnesbörd om att Riket hade blivit upprättat och trätt i verksamhet. Bland dessa tecken finner vi det första världskriget, som började år 1914 och har följts av ändlös ångest och oro bland människorna och rådlöshet bland nationerna, i det de inte vet vart de skall vända sig för att finna en utväg ur denna exempellösa kris. Och vad som har den största beviskraften: Rikets verk, som blivit förutsagt i de gudomliga profetiorna, utföres nu på ett sätt som trotsar allt motstånd, innan änden kommer i striden vid Harmageddon. — Matt. 24:3—14.
21. Hur följer vi Abrahams handlingssätt att vandra i tro, och hur uthärdar vi de nuvarande följderna därav i likhet med Mose?
21. När vi tänker på alla dessa verkliga ting, varför skulle då inte Riket vara en verklighet för oss? Vi vandrar i tro, som den forntida patriarken Abraham gjorde. Han förlitade sig inte på de materiella byggnaderna i staden Ur i Kaldeen som en garanti för en bestående regering. Under Jehovas ledning lämnade han Ur för att bege sig till det utlovade landet. ”Genom tron bodde han tillfälligt i löftets land såsom i ett främmande land och bodde i tält med Isak och Jakob, medarvingar med honom till samma löfte. Ty han väntade på den stad som har verkliga grundvalar och vars byggmästare och skapare är Gud.” Vi i vår tid är bättre ställda än Abraham, Isak och Jakob: ”I tron dogo alla dessa, fastän de icke fingo löftena uppfyllda, men de sågo dem långt borta och hälsade dem och tillkännagåvo offéntligen, att de voro främlingar och tillfälligt boende i landet. ... Men nu sträcka de sig efter en bättre plats, det vill säga en som tillhör himmelen. Därför blyges icke Gud för dem, att bliva åkallad såsom deras Gud, ty han har berett en stad åt dem.” (Hebr. 11:8—10, 13, 14, 16, NW) Likt dessa trogna patriarker bekänner vi, som hör den nya världens samhälle till, att vi är främlingar och tillfälligt boende i denna gamla värld. Det är inte vår sak att blanda oss i dess politik och blodiga strider, och detta gäller så mycket mer nu, när vi ser att Riket, den stad som har verkliga grundvalar och är byggd och skapad av Gud, har fått makten sig förlänad och härskar. Fastän vi är föremål för internationellt hat, därför att vi inte vill blanda oss i någonting, uthärdar vi likväl detta med Guds kraft. Med synen av Riket för våra ögon gör vi som den trogne Mose gjorde: ”Han förblev ståndaktig, som om han såg den som är osynlig.” — Hebr. 11:27, NW.
Tid att lyda nu
22, 23. a) Vad har skapelser och organisationer i himmelen och på jorden att räkna med sedan 1914? b) Vilket exempel, som israeliterna gav, innan de fick en synlig konung, får vi inte följa nu?
22. Må var och en, han må befinna sig inom eller utom den nya världens samhälle, veta en sak: Det förhållandet, att Jehovas rike har blivit upprättat med hans smorde Konung på tronen, ställer oss under ett särskilt ansvar. I enlighet med vår tro kommer vi att visa oss allvarligt angelägna om att handla i överensstämmelse med det. En ny makt har börjat verka i universum. Det är det länge utlovade teokratiska herradömet, universums regeringsorganisation, som är helgat åt att hävda och fastslå Jehovas suveränitet. Alla skapelser, alla organisationer, i himmelen och på jorden, måste nu räkna med denna nya realitet, Guds rike. Vi har nu inte råd att vara lika forntidens israeliter. I hundratals år efter deras övergång av Jordan och bosättning i landet Palestina var Jehova deras osynlige styresman, deras Konung. De hade inte någon synlig konung av Davids kungliga släktlinje, utan Gud uppreste domare åt dem till att styra och befria dem från deras fiender. (1 Sam. 8:7; 12:12) Det förekom i stor utsträckning att individerna på egen hand uttolkade den teokratiska lag, som följde med nationens förbund med Jehova, och visade vanvördnad för den. I skildringen av den tiden heter det: ”På den tiden fanns det ingen konung i Israel. Med var och en förhöll det sig så, att vad som var rätt i hans egna ögon, det var han van att göra.” — Dom. 17:6; 21:25; NW.
23. Så länge som detta, att de följde sitt eget omdöme, skedde inom ramen för deras lagförbund med Gud, var detta i sin ordning. Det visade den grad av handlingsfrihet som de åtnjöt. Men att lämna Gud utan avseende och förlita sig på sitt eget förstånd och göra vad som var rätt i vars och ens egna ögon, det var orätt, oteokratiskt, även innan det fanns någon synlig konung i Israel. I det avskedstal, som Mose på andra sidan Jordan höll till israeliterna, varnade han för ett sådant handlingssätt, i det han sade: ”Ni får icke göra detsamma som allt det vi nu göra här, var och en vadhelst som är rätt i hans egna ögon, ty ni hava ännu icke kommit till den viloplats och den arvedel som Jehova, din Gud, giver dig.” (5 Mos. 12:8, 9, NW) Att ett synligt konungadöme upprättades över israeliterna innebar nyare föranstaltningar för dem, genom vilka mera speciella föreskrifter gavs åt dem och fler krav ställdes på dem. Det innebar att den nationella organisationen blev stramare och att de i högre grad fick känna härskarens makt och myndighet.
24. Hur var situationen bland de kristna av liknande slag före 1914, och vem har vi nu över oss?
24. Innan Riket upprättades med Davids förhärligade Son, Jesus Kristus, som regent, var situationen bland Gud Jehovas trogna folk mycket lik den som rådde bland israeliterna, innan de fick sitt davidiska konungadöme: de kristna var vana att göra vad som var rätt i deras egna ögon. Emedan de trodde att det demokratiska styrelsesättet och den demokratiska levnadsordningen, sådana de exemplifieras i världens västliga demokratier, var det bästa sätt varpå församlingar kunde organiseras och verka, försökte de sammanfläta demokratien med anvisningarna i den Heliga skrift. Detta fick till följd att en stor mängd olika privata skriftuttolkningar förekom och personliga förutsägelser om framtiden, och att det därtill förekom en hel del lokal maktutövning, partianda, strid och rivalitet beträffande tjänsteställningar. Men nu, sedan 1914, och i synnerhet sedan Jehovas folk blev församlat på nytt efter det första världskriget, kommer ingen som är lojal mot Jehovas rike att följa ett sådant system som att låta en enskild persons eller en församlings uppfattning om vad som är rätt vara utslagsgivande. Det är inte längre så som det var i Israels domares dagar. Nu har vi en konung över oss! Denne Konung ”med Guds nåde” är högre än alla jordens konungar. Jehova Gud sade: ”Jag skall också göra honom till min förstfödde, den högste av jordens konungar.” (Ps. 89:28, AS; RS; AT; Mo; Da) Han är inte bara en dekoration, inte bara en nationell symbol, med en premiär- eller statsminister som den verklige styresmannen och en kongress eller ett parlament, en riksdag, som lagstiftare åt honom och en domarekår som meddelar honom, vad som är eller inte är i överensstämmelse med lag och författning. Han är konungars Konung och herrars Herre genom Jehovas förordning. Han är en absolut monark under sin Gud, Jehova. För vårt livs skull måste vi respektera detta förhållande!
25. Varför är förhållandena nu annorlunda för kvarlevan av trogna kristna än de var för den judiska kvarlevan när den hade återvänt från Babylon?
25. Jehovas teokrati, hans välde som universell suverän, fungerar nu genom konungamakten, hans Sons, Jesu Kristi, konungsliga styrelse. ”Nationernas fastställda tider”, hedningarnas tider, har ändat, och de politiska nationerna i denna gamla värld befinner sig nu i den snabbt förgående ”ändens tid”. Sedan det första världskrigets slut år 1918 har en kvarleva av trogna kristna återvänt till Jehovas tillbedjan i hans andliga tempel. Nu är det emellertid annorlunda än det var då kvarlevan av judiska tillbedjare återvände från Babylon i Serubbabels dagar i kraft av den persiske härskarens, Cyrus’, tillstånd och påbud. Vid den tiden hade ”nationernas fastställda tider” nätt och jämnt börjat, och endast 70 år hade gått av de 2.520 som skulle förflyta, och Israels pånyttfödda nation var beroende av det persiska världsväldet. Men nu har Jehova upprest en större Cyrus, alldeles som han profeterade, och denne Konung har befriat Guds folk från denna babyloniska värld. (Jes. 44:28—45:13) Vi står i skuld till det himmelska Riket och är beroende av den större Cyrus, Jesus Kristus, som nu härskar mitt ibland sina fiender, de hedniska makter, vilkas ”fastställda tider” utlöpte år 1914.
26. Har Guds Son sedan 1914 endast ett andligt konungadöme över sina efterföljare, och varför får vi således inte handla självständigt?
26. Det måste alltså nu förhålla sig annorlunda med oss kristna än före 1914, annorlunda än före vår befrielse från det nutida Babylon. Före den tidpunkten gällde det om oss kristna, som det hade gjort alltifrån apostlarnas dagar, att ”Fadern ... befriade oss från mörkrets myndighet och omplanterade oss i det rike som tillhör Sonen av hans kärlek”. (Kol. 1:12, 13, NW) Men nu har denne Son av Guds kärlek mer än ett andligt konungadöme över sina efterföljare. Han har blivit insatt på tronen för att nu härska mitt ibland sina fiender i himmelen och på jorden och för att slå sönder nationerna i striden vid Harmageddon och överta det bokstavliga väldet över hela jorden. Han har fått rätten till jorden och till herraväldet över den given åt sig. Han gör det teokratiska härskardömet gällande, han tillämpar Guds styrelse, Jehovas suveränitet, gentemot vår jord. Han bestraffar snabbt det som är oteokratiskt. Tag er därför i akt för honom i striden vid Harmageddon. Vi vågar inte handla oberoende av honom i religiösa ting. Vi får inte göra vad vi behagar. Vi måste vara teokratiska i tanke, handling, tillbedjan och organisation, i det vi sätter Guds styrelse framför människors styrelse. Vi får inte vara isolationister, individualister, som våndas under de förpliktelser och inskränkningar som organisation för med sig, som gör invändningar mot att bli organiserade, med Gud högst upp och oss inunder.
27. Vad betyder Riket nu för Guds folk på jorden, och varför får vi inte vara separatister nu?
27. Om vi har tro på Riket, om vi är kärleksfullt lojala mot Guds smorde Konung, lyder vi gärna hans föreskrifter och föranstaltningar genom sin synliga teokratiska organisation. Riket betyder stramare organisation för Guds folk på jorden. Detta är i högsta grad nödvändigt, om vi skall kunna kämpa mot fiendens förenade styrkor och övervinna denna världen. Ingen kan klara detta ensam, och Konungen kommer inte att göra detta tillsammans med denne individualist ensam. Han går med sin hjord, sina organiserade undersåtar. Om vi visar organisationsinstruktionerna ifrån oss, om vi försummar att komma tillsammans i akt och mening att undvika organisation och därmed följande förpliktelser, vart kommer vi då att kunna taga vägen efter Harmageddon? Kommer det att finnas några separatister efter Harmageddon, som var och en kommer att skaffa sig sitt eget samhälle och leva som en eremit på en rymlig jord och undvika kontakt med människor och föredra djurens sällskap? Om någon överger de människors organiserade församling, som är bestämda till att överleva Harmageddon, så betyder det att han aldrig kommer genom Harmageddon in i den nya världen och dess teokratiska system. Likt Noas familj måste vi nu alla tillsammans bege oss in i arken!
28. Vad bör vi göra med avseende på inbördes svårigheter inom våra egna led nu, och varför?
28. Att vi blir nära förbundna med varandra i en organisation nu, medan vi är ofullkomliga och har våra själviska sympatier och antipatier och tendenser, kan resultera i en del friktion och svårigheter till en tid. Men om vi försöker visa Kristi sinnesinställning och ande och har fördrag med våra bröder i kärlek, så kommer vi att kunna reda upp våra svårigheter och hålla ihop i en gemensam sak, som är förmer än allt annat. Vi har inte kommit ut ur den gamla världen och dess kiv och käbbel bara för att kasta oss in i kiv och käbbel som vi själva ställer till med inom våra egna led. Vi måste därför lära oss att övervinna våra inbördes svårigheter och reda upp dem nu. Bättre det än att få lov att strida med dylika ting ibland oss efter Harmageddon. Paulus sade: ”Vredgas men synda likväl icke; låt icke solen gå ned, medan ni äro i ett uppretat tillstånd, låt icke heller djävulen få rum.” (Ef. 4:26, 27, NW) Det är mycket befogat att säga nu: Låt inte Harmageddonstriden komma ner som en tjuv över dig, medan du är i en vredgad sinnesstämning, i ett uppretat tillstånd gentemot din broder. Vad du bör göra är att söka uppnå frid och harmoni med din broder nu. Den nya världens samhälles bok, bibeln, ger dig anvisning om hur du skall göra detta. — Matt. 18:15—17.
Samhällets gemensamma språk
29. Kommer det att råda nationalistiska söndringar bland de överlevande efter Harmageddon, och hur blir det med deras språk?
29. Kommer de som överlever striden vid Harmageddon att strax efter den leva under nationalistiska regeringar, som vållar splittrad lojalitet, med rivaliserande anspråk, stolta traditioner och urgamla anledningar till hat och misstankar? Nej, inte efter det att Konungen har börjat svänga spiran mot de rasande nationerna. De som överlever blir de som nu har kommit ut ur denna världen och som har höjt sig över de själviska ting som odlas av ”denna tingens ordnings gud”. Till en tid kommer det att finnas olika språkgrupper bland Guds folk. Trots detta kommer de alla att utgöra en enda teokratisk familj — alldeles som de nu är ”en hjord, en herde”. (Joh. 10:16, NW) Det kommer inte att finnas några nationer, utan alla kommer att vara medborgare i den nya världen, under en och samme konung. Det kommer att bli på samma sätt som det är nu med Kristi kropp, ”där det är varken grek eller jude, omskärelse eller icke omskärelse, utlänning, skyt, slav, fri, utan Kristus är allt och i alla”. (Kol. 3:11, NW) Redan har Jehova Gud givit sitt folk av alla olika nationaliteter ett ”rent språk”, och det kommer att bli det ena, gemensamma språk som alla kommer att tala alltifrån själva början av den nya världen, nämligen det teokratiska rikets sanningar.
30. Vilket väsentligt krav ställes nu på oss, alldeles såsom det ställdes på israeliterna som blivit befriade från Babylon?
30. För att vi skall kunna förbli i den nya världens samhälle, måste vi uppfylla ett väsentligt krav: vi måste tala sanningen. Satan, djävulen, är ”lögnens fader”, och flitigt ljugande är ett av kännetecknen för den tingens ordning, vars gud han är. (Joh. 8:44) En av våra svåraste strider går ut på att bli kvitt de lögner som vi har ärvt, därför att vi har utgjort en del av hans gamla värld, i synnerhet de religiösa lögnerna. Sedan de forntida israeliterna hade blivit befriade från det mäktiga Babylon, sände Jehova Gud för deras välgång till dem följande profetia genom sin profet Sakarja: ”Detta är vad I skolen göra: Talen sanningen, var man med sin nästa, verkställen sanningens och fridens dom i edra portar, och må ingen av eder tänka ut ont i sitt hjärta mot sin nästa, och älsken ingen falsk ed, ty allt detta är det som jag hatar, säger Jehova.” Genom att Jerusalems invånare visade denna trohet mot sanningen, när de talade med sin nästa, och genom att de höll dom och avkunnade domslut utan någon partiskhet i stadsportarna och genom att de inte svor någon falsk ed i syfte att skada en nästa, mot vilken man uttänkte ont, skulle Jerusalems stad komma att kallas ”Sanningens stad”. (Sak. 8:16, 17, 3, AS) Aposteln Paulus såg att detta var ett krav som också gällde de kristna på hans tid. Sedan han hade förmanat dem att inte fortsätta att vandra så som nationerna vandrar i sina sinnens onyttighet, utan ikläda sig en ny personlighet, talade han om för dem hur de skulle göra detta och sade: ”Alltså, då ni nu hava lagt bort lögnen, så tala sanning var och en av eder med sin nästa, ty vi äro lemmar som tillhöra varandra.” — Ef. 4:25, NW.
31. Vad innebär det för oss i våra dagar att ”tala sanningen,” och som vad kommer organisationen att bli känd genom att vi gör det?
31. Samma krav eller villkor gäller för den nya världens samhälle i våra dagar, vars medlemmar har blivit befriade från en falsk, skrymtaktig gammal värld. Också vi måste hålla styvt på att tala sanningen. Detta betyder att vi måste göra oss kvitt den gamla världens lögner och vanan att av en eller annan självisk orsak tillgripa lögn och bedrägeri. Det betyder att vi måste bli fria från den falska religionens lögner, som är till smälek för Guds namn och förvränger hans frälsningsuppsåt och frälsningsväg och som leder mänskligheten i tillintetgörelse i striden vid Harmageddon. ”Sanningen skall göra eder fria”, sade Jesus, och denna sanning finner vi i Guds ord. Det är denna sanning som vi måste tala till varandra i den nya världens samhälle för att uppbygga varandra på vår allraheligaste tro. (Jud. v. 20) Det är sanningen som vi bor kungöra vitt och brett utanför den nya världens samhälle, så att andra som hungrar efter sanning och rättfärdighet skall kunna komma in i detta samhälle och bli mättade och frigjorda. Detta är i synnerhet nödvändigt i de fall där små samhällen, till exempel byar, i vissa länder hundraprocentigt har kommit att tillhöra den nya världens samhälle. Invånarna där vågar inte isolera sig för att njuta av sanningen och friden helt för sig själva och hålla sig på sidan om de påfrestningar, som arbetet med vittnesbördets frambärande för med sig. För att undgå att bli själviska måste de ge sig ut och predika för dem som ännu befinner sig i villfarelsens träldom och även understödja andra i att sprida sanningen. Genom att vi på detta sätt ihärdigt talar om den teokratiska sanningen för vår nästa fjärran och när, kommer den nya världens samhälle i sanning att bli känt som en sanningens organisation.
32, 33. a) Hur har Jehova återinsatt domare och rådgivare åt oss såsom i förstningen? b) Vilket förbund slöt Jehova med israeliterna i Moab, och vad uppmanade Mose dem då enträget att göra?
32. Jesaja profeterade om de härliga dagar då Jehovas folk skulle på nytt bli organiserat och verksamt på det teokratiska sättet, och han uttalade därvid detta löfte från Jehova: ”Jag skall återinsätta dina domare som i förstningen och dina rådgivare som i begynnelsen. Sedan skall du kallas rättfärdighetens stad, den trogna staden.” (Jes. 1:26, RS) I och med att Jehova Gud nu har insatt sin Konung på tronen såsom vår domare och ”underbare rådgivare”, har han återställt saker och ting till samma tillstånd som rådde då Jesus Kristus var i synlig måtto närvarande på jorden i köttet, och nu kan vi — mer än någonsin förr — glädja oss åt råden i Guds ord, vilket upplåtes mer och mer. Det åligger oss att bevisa oss vara ett troget samhälle, en lojal representant för Guds himmelska Jerusalem, den ”trogna staden” där ovan. Vi står nu i en ställning lik den som israeliterna intog på Moabs hedar, kort innan de skulle gå över Jordan in i det utlovade landet. Mose, som visste att han skulle dö inom en månads tid, församlade israeliterna och upprepade för dem det lagförbund, som Jehova hade ingått med dem vid berget Horeb i Arabien, och tillkännagav också förändringar som skulle träda i kraft under de nya förhållandena i det utlovade landet.
33. Vid slutet av det avsnitt i bibeln, som återger hur Mose där i Moab upprepade den teokratiska lagen, läser vi: ”Dessa äro orden i det förbund, som Jehova befallde Mose att sluta med Israels söner i Moabs land, förutom det förbund som han hade slutit med dem på Horeb.” (5 Mos. 29:1, NW) Detta har brukat kallas ett ”förbund om trohet”, men det var i själva verket ett den upprepade lagens förbund med vissa förändringar gjorda i det vid Horeb ingångna förbundet, för att detta skulle anpassas efter de anordningar som skulle träda i kraft i det utlovade landet. Därför kallas den bok i bibeln, som innehåller denna upprepning av lagen, för Deuteronomium. Detta förbund bekräftade och gav ny kraft åt det lagförbund, som hade givits åt Israels nation vid Horeb eller Sinai berg. Det var efter detta som Mose enträget manade israeliterna att vara trogna mot detta förbund och tog himmel och jord till vittnen mot dem, att han hade förelagt dem liv och död, välsignelse och förbannelse; de borde därför välja livet genom att troget hålla förbundet, så att de måtte få fortsätta att leva i Guds ynnest och välsignelse.
34. Hur får vi Jehovas teokratiska lag och fordringar på nytt tillkännagivna för oss nu, och varför är det under de nuvarande förhållandena som vi måste välja den kurs som leder till liv?
34. I våra dagar, sedan vi blivit befriade från det nutida Babylon år 1919 och innan vi inträder i den nya världen efter striden vid Harmageddon, får vi Jehovas teokratiska lag och fordringar på nytt tillkännagivna för oss på ett sätt som aldrig tillförne skett i de kristnas historia. Hela bibeln håller nu på att upplåtas. Detta är ett verk av Jehovas större Mose, Jesus Kristus. Vi håller nu på att övas i att urskilja och uppfylla de krav, som den nya världens samhälle ställer, så att vi må kunna veta hur vi skall välja den kurs som leder till liv och fortsätta att leva i Guds ynnest och välsignelse nu. Det kan hända att vi till och med blir bevarade genom Harmageddon in i den nya världen vid dess början. Det tillkommer oss att fatta vårt beslut nu, i ljuset av den uppenbarade teokratiska lagen. Det är nu vi måste uppfylla dessa teokratiska fordringar, nu i denna ”ändens tid”, och inte först efter Harmageddon. Sedan den striden har utkämpats, kommer det inte att finnas några hedniska grannar som omger oss, såsom det fanns i israeliternas fall, sedan Mose hade dött och de hade gått över Jordan in i det utlovade landet. Nej, i den nya världen kommer det inte att finnas några hedningar och falska religiösa grannar, som har överlevat Harmageddon och ansätter oss och frestar oss till att tillbedja deras falska gudar och erbjuder oss sina barn i och för äktenskap, förutsatt att vi erbjuder våra åt dem, och därigenom ingår förbund och släktgemenskap med oss, vilket ställer oss i fara. Det är nu som vi måste strida mot sådant. Det är därför som den större Mose har på nytt tillkännagivit Guds lagar och fordringar för oss och närmare utvecklat dem.
35. Vad kommer det att leda till, om vi är orubbliga nu under motgång, och till vilket handlingssätt manar oss nu enträget den större Mose?
35. Det är nu som vi måste besluta att bevara vår ostrafflighet och vara trogna mot teokratien för att kunna bevisa oss värdiga den ende sanne Gudens kommande värld. Om vi är orubbliga nu under motgång i denna fientliga gamla värld, kommer det att leda till att vi förblir trogna då under den obrutna andliga och materiella välgången utan några frestelser från djävulen och hans lastbara, själviska värld. Nu är den gynnsamma tiden för oss som medlemmar av den nya världens samhälle att göra vårt slutliga val mellan de båda handlingssätt som den större Mose förelägger oss. Hans enträgna råd lyder så: ”Välj livet, för att du må förbliva vid liv, du och dina avkomlingar, genom att älska Jehova, din Gud, genom att lyssna till hans röst och genom att hålla dig till honom — ty han är ditt liv och dina dagars längd.” — 5 Mos. 30:19, 20, NW.
Sörjandets tid förbi
36. Varför får vi inte sörja med världen? Vad har vi nu i stället orsak att göra?
36. Om vi alltid riktar våra blickar framåt mot den nya världen, som strålar fram mer och mer vid vår horisont, kommer det att hjälpa oss att hålla fast vid vårt beslut att vinna liv i den nya världen, som vi representerar såsom ett samhälle. Nu i våra dagar sörjer den döende världen över sina lidanden, sina förluster, sina missräkningar, men den blir inte bedrövad på ett gudaktigt sätt, som befrämjar bättring till frälsning. Det finns ingenting i den värld, som vi har lämnat bakom oss och från vilken den allsmäktige Guden har räddat oss, som är någonting att sörja över. Vi har inte råd att ha världens sinnesinställning och sätt, att värdera saker och ting. Att ha del med världen i dess själviska bedrövelse är inte hälsosamt för oss: ”Världens bedrövelse kommer död åstad.” (2 Kor. 7:9, 10, NW) Som individer har vi varit syndare i det förflutna. Vi begick våra fel och överträdde Guds lag eller till och med motstod honom och förföljde hans folk. Ja, till och med kvarlevan av hans arvingar till det himmelska Riket for vilse i gångna tider och gjorde sig skyldig till ett orätt handlingssätt, tillkortakommanden och misslyckanden under det första världskriget, och Jehova var vred på dem som utgjorde kvarlevan och lät dem utstå babylonisk fångenskap under denna världen. Men varför sörja mer över det döda förflutna? Gud har nu befriat sin kvarleva och tillika med den också en ”stor skara” av sådana som älskar sanning och rättfärdighet, och han har danat dem till ett den nya världens samhälle. Sorg, som ledde till bättring, och bättring, som ledde till denna befrielse, är nu ting som hör det flydda till. Nu har vi inte anledning att sörja längre och vara alltför mycket bedrövade, så att vi blir modfällda därav, utan bör glädjas över den frälsning som vi för närvarande åtnjuter på grund av Jehovas barmhärtighet.
37. Varför är Jehova Gud fylld av glädje i nuvarande tid, och varför bör vi vara glada med honom?
37. Sorg, bedrövelse och nedstämdhet verkar försvagande, men glädje är stärkande. Jehova, vår Gud, gläder sig storligen nu i denna tid. Hans rike med hans älskade Son Jesus Kristus som regent har börjat; hans länge tolererade fiender, Satan och demonerna, har blivit utdrivna ur himmelen och nedstörtade till jorden; han har befriat sitt folk från slaveri under denna världen och gjort dem till ett samhälle av rikes förkunnare; och nu närmar sig mer och mer det stora krig, som går ut på att hävda hans universella suveränitet en gång för alla, och segern är viss. Det gäller för oss att rycka upp oss ur varje sorgsen, inåtvänd begrundan av oss själva och att tänka på vad Gud har gjort, nu gör och kommer att göra till sin egen oförgängliga ära och sitt trogna folks välsignelse. Varför skulle vi sörja med Guds fiende, denna världen? Varför skulle Jehovas folk vara sorgset, när han är glad, när han överflödar av rättfärdig fröjd? Hans Son är här som en brudgum som är uppfylld av glädje, och ”Lammets bröllop” närmar sig sin fullbordan. (Upp. 19:7) Jehova håller på att församla allting i himmelen och på jorden till ett under hans suveräna överhöghet. Vi befinner oss nu i det som utgör motbilden till den forntida teokratiska inbärgningshögtiden, den högtid då man firade skördandet av det som årets mödor hade frambragt, den mest glädjefyllda högtiden på hela året. Bort då med gagnlös sorg och grämelse över det förflutna. Nu är det tid att glädjas med Jehova såsom hans vänner, som älskar honom, ty, som Nehemja uttrycker det, ”Jehovas glädje är eder starkhet”. — Neh. 8:10, AS.
38. Hur har vi undfått evig fröjd och glädje, och varför gör det nuvarande lidandet ingen skillnad däri?
38. Den nya världens samhälle bör fortsätta med att vara det gladaste och mest optimistiska folket på jordens yta. Evig glädje kröner våra huvuden i vetskapen om att det rike som skall hävda och förhärliga Jehova är här för alltid och att vi är dess utropare. Genom att vi har kommit in i den nya världens samhälle har vi undfått fröjd och glädje, och sorg och suckan har flytt bort, trots det hat och den förföljelse som vi till en liten tid måste lida i alla länder. Vi räknar det som en ära att lida för hans sak. — Jes. 35:10.