Slutet för en dynasti!

 1. Vilken ytterlig ärelystnad med självupphöjelse som mål och vilket oerhört djupt fall beskrivs i Jesaja 14:12—15?

”HURU har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna! ... Det var du, som sade i ditt hjärta: ’Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron. ... Jag vill ... göra mig lik den Högste.’ Nej, ned till dödsriket [scheol] måste du fara, längst ned i graven.” — Jes. 14:12—15.

 2. Vilka är de framträdande aktörerna i detta drama i Jesaja 14:12—15?

² Vem var det som hade sådana ambitioner att upphöja sig själv och som skulle bli så förnedrad, så förödmjukad? Och varför intresserar vi oss nu i denna tid för vad detta dramatiska påstående i Skriften innebär? Jo, på grund av den vikt och betydelse som aktörerna i detta drama har, ty den som kallas ”du strålande morgonstjärna” representerar Babylons kungaätt, som tog sin början med konung Nebukadnessar och slutade med Belsassar, ”Guds stjärnor” är konungarna av Juda stam och Davids ätt, vilka såsom ställföreträdare satt på ”Jehovas tron” i Jerusalem, och ”den Högste”, som också är den som talar till den ”strålande morgonstjärnan”, är Jehova Gud, den Allsmäktige.

Vilken ätt skall bestå, den babyloniska eller Davids?

 3. Varför kommer det som skildras i Jesaja 14:12—15 att få en mycket mer vitträckande verkan än det som hände på 500- och 600-talet före den vanliga tideräkningens början?

³ Förutom den världsvida verkan som denna händelse fick i forna tider inser vi dess oändligt mycket mera vittomfattande verkan på världssituationen i våra dagar, när vi betänker att konungarna av Davids ätt befann sig i Jehovas förbund med David om riket över Guds folk och att det var i denna ätt som Messias skulle framträda. Förbundet om riket måste bestå, till dess Messias framträdde, han vars tron skulle bli upphöjd till en plats vid Jehovas sida, och kungaätten fick följaktligen inte sakna efterkommande. Var det Babylons dynasti eller kungaätt med Satan såsom gud som skulle segra, eller var det Davids dynasti eller kungaätt som skulle göra detta? Vilken skulle fortleva?

 4. Vilken nutida parallell finner vi till det som den ”strålande morgonstjärnan” företog sig och till den fröjd som hans fall medförde?

⁴ Vi har också en parallell i nutiden som gör att denna profetia får en så oändligt mycket större betydelse. Till den ”strålande morgonstjärnan” sades det: ”du som nedslog folken” (1878) eller ”du folkens förgörare” (Jes. 14:12), han kallades ”den som förvandlade jordkretsen [det alstringsrika landet, NW] till en öken” (14:17) och sades vara den genom vars fall ”hela jorden” skall få ”vila och ro” vid en tid då ”man brister ut i jubel” (14:7). Tänk på det syndaregister som det nutida stora Babylon har förskaffat sig, detta den falska religionens världsvälde under dess osynlige härskare, Satan, djävulen. Det stora Babylons ledare har framställt Gud såsom ett trehövdat, trinitariskt monstrum, en plågoande som tillfogar sina offer evig pina, och de har förmått jordens folk att dyrka andra falska gudar. De har upphöjt sig själva genom att anta klingande titlar. De har satt sin förtröstan till materialism och militärmakt och inte till Gud eller hans ord, bibeln. Genom konkordat med diktatorer, genom krig, som utkämpats i religionens namn, i synnerhet den ”kristna” religionens, har de slagit ned nationerna, fördärvat landets alstringsförmåga, dödat blomman av nationernas manliga befolkning och givit upphov till ytterligt elände och stor bedrövelse. Det som hände Babylon och dess kungaätt utgör en förebild, en profetia som med absolut visshet kommer att få sin uppfyllelse genom det stora Babylons utplånande, vilket kommer att innebära lättnad och fröjd för folk av alla nationer.

 5. a) Hur kom ”konungen i Babel” i en sådan ställning att han kunde hysa dessa ärelystna framtidsplaner? b) Hur handlade han gentemot andra nationer?

⁵ Hur blev förhållandena sådana att den babyloniska kungaätten kunde nära sådana ärelystna framtidsförhoppningar? Jo, ”konungen i Babel” eller Babylon hade haft en enastående framgång med att besegra andra nationer. Härigenom hade han med meteorfart nått ställningen såsom härskare i det tredje världsväldet. Såsom Jesaja säger slog han ”i grymhet ... folken med slag på slag” och betvang nationer ”i vrede ... med skoningslös förföljelse”, därför att de inte frivilligt erkände Babylons världsherravälde. Ingen jordisk makt kunde stå honom emot. Han var lik en timmerhuggare för nationerna, som högg ned deras konungar såsom träd. Han slog ned nationerna och försatte dem i eländigt slaveri under Babylon. Han kom jorden att darra och riken att bäva och förvandlade det alstringsrika landet till en öken, till exempel när han slutligen förstörde Jerusalem och förde folket i Juda land bort till Babylon, varvid detta land blev öde på både människor och djur. Han hade inte den ringaste avsikt att någonsin låta sina fångar återvända hem. — Jes. 14:6, 12, 16, 17.

 6. a) Varför var ”konungen i Babel” inte tillfreds med sina tidigare framgångar, som förde honom till ställningen såsom härskare i det tredje världsväldet? b) Hur skulle han kunna ”stiga upp till himmelen” och ställa sin tron ”ovanför Guds stjärnor”? c) Hur skulle han kunna sätta sig på ”sammankomstens berg”?

⁶ De tidigare framgångar som ”konungen i Babel” hade haft tillfredsställde honom inte. Han fann ingen ro, förrän han hade omstörtat Juda konungar, eftersom dessa satt på ”Jehovas tron” i Jerusalem såsom Guds teokratiska styrelses jordiska representanter. Så länge som tronen i Jerusalem bestod, kunde konungen i Babylon inte helt och fullt upphöja sin gud Marduk. Om han bara kunde få bort dessa Juda konungar från tronen, lägga dem under sina fötter, då skulle han sannerligen stiga upp till himmelen, ovanför stjärnorna, ty i den bibliska profetiska skildringen liknas Davids kungaätts konungar vid stjärnor. Eftersom de företrädde Jehova, hade de en härlig strålglans, en konungslig härlighet. (4 Mos. 24:17) Psalm 48 talar om templet, som låg i staden Sion på en upphöjd plats nära de judeiska konungarnas palats. Till denna plats hade Jehova befallt hela Israel att dra upp tre gånger om året. Fördenskull blev den ”sammankomstens berg” (Melin). Psalmisten säger: ”Jehova är stor och värd att mycket prisas i vår Guds stad, på hans heliga berg. Skönt i sin upphöjdhet, hela jordens fröjd, är berget Sion på de avlägsna nordsidorna, den store konungens [Jehovas] stad.” (48:1, 2, NW) Om Babylons konung bara kunde undanröja dessa ”stjärnor”, då skulle han i sina egna ögon och i babyloniernas ögon inta en ställning ”på sammankomstens berg i yttersta Norden” (Melin), en ställning jämförbar med Jehovas, hans som hade insatt dessa konungar på Sion.

 7. När menade ”konungen i Babel” att han hade nått målet för sin ärelystnad?

⁷ För den forntida hedniska världen skulle Babylons konung kunna göra sig lik den Högste. Ja, de babyloniska ”stjärnkikarna” kunde så att säga se en ny stjärna lysa på himmelen med en klarhet som övergick de andra stjärnornas. Han skulle med sitt ljus ställa ”Guds stjärnor” i skuggan. När han avsatte Sidkia från tronen och förstörde Jerusalem med dess tempel åt Jehova, menade han att han hade nått denna himmelska tinne. — 2 Kon. 25:1—7.

Babylons dynasti, den ”strålande” (Lucifer)

 8. a) Vad betyder det hebreiska ordet heilel? b) Varför använder Engelska auktoriserade översättningen och den romersk-katolska Douayöversättningen benämningen ”Lucifer”? c) Är Lucifer Satans namn eller namnet på konungen i Babel? d) Endast i vilken bemärkelse används ordet heilel eller lucifer om Satan, djävulen?

⁸ I detta sammanhang är det lämpligt att vi dryftar innebörden av det hebreiska ordet heilel, som översatts med ”strålande morgonstjärna”. Detta ord betyder också klarhet eller strålglans. Morgonstjärnan var den klaraste av himmelens stjärnor. I Engelska auktoriserade översättningen såväl som i den romersk-katolska Douayöversättningen av bibeln används benämningen Lucifer. I båda dessa översättningar har man följt den latinska Vulgataöversättningen, som använder ordet Lucifer, vilket betyder ”Ljusbärare” eller ”Ljusbringare”. Men Lucifer är inte konungens i Babylon namn. Namnet Lucifer användes om Satan, djävulen, av icke inspirerade religiösa skribenter i början av den nuvarande tideräkningen. Vulgatan har ordet lucifer också i 2 Petrus 1:19, och där används det inte om Satan, djävulen, utan om den ”morgonstjärna” som skulle uppgå i kristna hjärtan. Benämningen heilel, lucifer, är alltså tillämplig på Satan, djävulen, endast i den mån som den jordiske konungen i Babylon utgör en symbol av denne onde ande och är en återspegling av honom. Satan, djävulen, var ju Babylons verklige gud och osynlige konung, liksom han är härskare över det nutida stora Babylon.

 9. Påvisa att skildringen i Jesaja 14:12—14 i första hand gäller den mänsklige konungen i Babylon och inte djävulen?

⁹ Orden i Jesaja 14:12—14 är alltså i första hand tillämpliga på den mänsklige konungen i Babel eller Babylon. Detta är orsaken till att vissa uttryck, t. ex. scheol, förekommer i skildringen. Satan, djävulen, har aldrig varit i scheol, helvetet, graven, och han kommer aldrig dit, ty han är en ande i den osynliga himmelen, och scheol, helvetet, graven, är i jorden. Det är där som de för oss synliga, materiella, mänskliga döda läggs. Också Jesus Kristus befann sig efter sin död i scheol, helvetet eller graven under delar av tre dagar, såsom aposteln Petrus själv framhöll. — Apg. 2:27—32; Ps. 16:10.

Ett as, som inte begravs och inte får några efterträdare

10. a) Vad framgår av orden om att ”konungen i Babel” skulle stiga ned till scheol? b) Utgör det förhållandet att ”konungen i Babel” inte skulle bli begraven något bevis för att de individuella babyloniska konungarna inte fick någon begravning? Vad innebär detta i annat fall? c) Hur skulle han bli lik en ”föraktad gren”, ett ”avskytt utskott”, och ett as som förtrampas på ett slagfält? d) Hur blir dödsriket eller scheol ”därnere” stört i sin ro och konungarna väckta ur sin sömn, då ”konungen i Babel” kommer dit? e) Vad talar de som betraktar hans fall om, och vad uppmanas israeliterna att göra?

¹⁰ Det är alltså om den av sig själv upphöjde mänsklige ”konungen i Babel” som Jesaja 14:15 säger: ”Nej, ned till dödsriket [Scheol, Åk; NW; helvetet, Äldre sv. övers.; AV; Dy] måste du fara, längst ned i graven.” Härmed anges hur djupt ”konungen i Babel” skulle falla från en himmelshög härlighet och makt. Det var så djupt som någon människa kunde falla. Men profetian visar att han inte skulle läggas till vila i scheol, den döda mänsklighetens gemensamma grav. Orden ”konungen i Babel” har inte avseende på de individuella konungarna i Babel eller Babylon, utan på den babyloniska dynastien eller kungaätten, ty flertalet, om inte alla, av Babylons konungar blev begravna med ära i scheol. Men världsväldet Babylons kungaätt, som förstörde Jehovas tempel, blev vanärad. Denna ätt eller dynasti fick inte någon plats tillsammans med nationernas andra konungar nere i scheol utan kastades bort och fick inte någon hederlig begravningsplats upplåten åt sig. Den påminde om en ”föraktad gren”, ett ”avskytt utskott” (My), som höggs bort, därför att man inte ville ha den kvar på växten. Den var lik ett as, över vilket andra svärdsslagna män hade hopats, ja, lik ett as som blir förtrampat. Eftersom detta lik lämnades kvar på marken, kunde asdjur förtära det — ett vanärande slut utan någon hedrande åminnelse, ingen minnesgrav, bara ett namn som blev föremål för smälek och skulle dö ut. Nationernas getlika ledare och konungar, som blivit begravna i all sin glans på sina troner, sägs vakna upp ur sin dödssömn i scheol, så häpnadsväckande är det fall som ”konungen i Babel” får. (Jes. 14:9, 10) De som betraktar detta fall ger uttryck åt sin häpnad över att Jehova Gud har störtat ned denna ”strålande” varelse i och för hans tillintetgörelse. När de gör detta, riktar de uppmärksamheten på de brott som ”konungen i Babel” har begått, enligt skildringen i Jesaja 14:16—21. Och dessutom skall de befriade israeliterna ta upp detta tema i en smädesång eller ”visa” över ”konungen i Babel”. — Jes. 14:3, 4.a

11. a) Blev Jehovas dom, som tillkännages i Jesaja 14:22, verkställd? b) Vilken var det som överlevde, den babyloniska kungaätten eller Davids ätt? Förklara.

¹¹ Jehova säger: ”Och jag skall utrota ur Babel både namn och kvarleva, både barn och efterkommande.” (Jes. 14:22) Det fanns visserligen senare kaldeiska konungar, som reste sig för att söka återupprätta Babylon, t. ex. Nidintu-Bel, som antog kunganamnet Nebukadnessar III, men han tillhörde inte Nebukadnessars ätt eller dynasti och kunde inte återge Babylon dess makt, och han regerade i mindre än ett år. En annan konung, Nebukadnessar IV, reste sig upp mot konung Darius I men slogs snart ned. Inga ”söner” eller efterföljare till ”konungen i Babel” kunde på nytt göra sig gällande. (Jes. 14:21) Det världsväldes dynasti, som symboliskt kallas ”konungen i Babel”, skulle utrotas, såväl rot som grenar, och skulle inte få några efterträdare. Det finns inte några kaldéer och babylonier i våra dagar; de utrotades under de århundraden som följde, och detta enligt Guds vilja. Men tack vare Jehovas föranstaltning föddes barn åt Jojakin (Jekonja eller Jekonias) av Davids ätt under hans fångenskap i Babylon, varigenom Davids ätt fortlevde, på det att Jesu Kristi lagliga anspråk på tronen såsom ”Davids son” skulle kunna fastslås. — Matt. 1:6, 12, 16; Luk. 3:23, 27, 31.

12. Hur beskrivs Babylons slutliga öde i Jesaja 14:23, och vilken annan nation riktar Jehova uppmärksamheten på, varigenom han ger tyngd åt sin profetia och visar att den är tillförlitlig?

¹² Babylons fullständiga utplånande beskrivs i Jesaja 14:23, där det döms till att bli bortsopat med ”ödeläggelsens kvast”, som skall skaffa undan varje spår av det, och den plats där det legat skall göras olämplig som mänsklig boningsort. Omstörtandet av ett världsvälde låg inte utom Jehovas förmåga. Han förutsäger här genom Jesaja det andra världsväldets, Assyriens, fall. Efter dess fall skulle Babylon omstörtas, det var lika visst. (Jes. 14:24, 25) Den historiska skildringen säger oss att Jehova på en enda natt förgjorde 185.000 soldater för konung Sanherib i Assyrien och slutligen lät Assyrien bli omstörtat och kuvat under babylonierna. (Jes. 36:1—37:38) Historien bär också vittnesbörd om Babylons fall och slutliga ödeläggelse.

Fröjd och glädje — ett resultat av att ”konungen i Babel” störtas

13. a) Varför medförde Babylons fall fröjd för nationerna? b) Hur gick Jesaja 14:1, 2 i uppfyllelse?

¹³ Guds dom över Babylon medförde alltså fröjd och glädje för alla de nationer, som nu kom under en mera hänsynsfull styrelse, utövad av persernas ariska världsvälde med Cyrus som konung. Vad israeliterna beträffar, så återfördes de till sitt hemland, och följande profetia gick i uppfyllelse: Han skall ”låta dem komma till ro i deras land; och främlingar skola sluta sig till dem. ... Och folk skola taga dem och föra dem hem igen; men Israels hus skall lägga dem under sig såsom sin arvedel ... och skall göra dem till trälar och trälinnor. Så skola de få sina fångvaktare till fångar och råda över sina plågare.” (Jes. 14:1, 2) Persern Cyrus, en utomstående, återställde Israels söner. Tusentals icke-israeliter vände tillbaka till Palestina tillsammans med dem för att tjäna under israeliterna såsom tempelträlar. Vidare gjordes den åldrige Daniel till en av de tre högsta ämbetsmännen under Darius, till vilka de 120 satraperna i det medo-persiska väldet måste avge rapport. (Dan. 6:1—3, 28) Omkring sextio år senare blev israelitiskan Ester perserkonungen Ahasveros’ drottning, och hennes äldre kusin, Mordokai, upphöjdes till rikets, det fjärde världsväldets, statsminister. (Est. 2:5—18; 8:1—15; 10:2, 3) Babylonierna kunde alltså inte längre hålla israeliterna fångna, utan dessa israeliternas ”plågare” blev själva satta i arbete av sina tidigare fångar, som fick ”råda” över dem.

14. Förklara hur uppfyllelsen av profetian i Jesaja 14 ger oss en försäkran om att det stora Babylon skall förstöras.

¹⁴ I betraktande av denna profetiska illustration borde det stora Babylon, som har varit såsom en härskarinna över väldena i världen och har begått andlig otukt genom att förena religion med politik och militära erövringar, ägna speciell uppmärksamhet åt Jehovas ord i Jesaja 14:26, 27: ”Detta är det beslut, som är fattat mot hela jorden; detta är den hand, som är uträckt mot alla folk. Ty HERREN Sebaot har beslutit det; vem kan då göra det om intet? Hans hand är det, som är uträckt; vem kan avvända den?” Det forntida Babylon är visserligen borta, men denna profetia försäkrar oss om att det Babylon, som Uppenbarelseboken, bibelns sista bok, talar om, inom kort kommer att drabbas av ett liknande öde, i det att det kommer att utrotas och bli utan såväl namn som barn, genom att det blir i grund förödmjukat och förnedrat, så att det aldrig kan resa sig igen.

[Fotnot]