Frågor från läsekretsen
● På sidan 85 i boken ”Nya himlar och en ny jord” talas det i paragraf 5 om varför Jehova Gud inte ofördröjligen tillintetgjorde Satan, djävulen, den store ormen, i Edens lustgård, sedan denne hade vilsefört Eva och Adam och förmått dem att synda. Paragrafen avslutas så med dessa ord: ”Fram till den tiden [dvs. fram till det uppror som Satan vållade i Edens lustgård] hade inga dödsfall förekommit bland änglarna och inte heller hade någon av dem blivit dödad, och Guds ord ger klart till känna att detta inte kommer att ske förrän i ’kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag’, i vår tid.” Betyder detta att det förhållandet, att de fallna änglarna slungas i avgrunden i den annalkande Harmageddonstriden, kan kallas för att de blir dödade?
Ja, det är tydligen vad som avses med detta påstående i boken. Satan, djävulen, är alla andedemoners furste eller härskare. Det är vid Harmageddonstridens höjdpunkt som han skall kastas i avgrunden tillsammans med dem till uppfyllelse av profetian i Uppenbarelseboken 20:1—3, som lyder: ”Jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle [ursprunglige, NW] ormen, det är djävulen och Satan, och fängslade honom för tusen år och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett insegel över honom, på det att han icke mer skulle förvilla folken, förrän de tusen åren hade gått till ända. Därefter skall han åter komma lös för en liten tid.”
Att Satan och hans legioner av demoner således kastas i avgrunden vid Harmageddon svarar tydligen mot det söndertrampande eller krossande som Jehova Gud talade om i Edens lustgård, då han sade till ormen: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna [alltså hennes säd] skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga [krossa, NW] den i hälen.” (1 Moseboken 3:15) Att en orms huvud söndertrampas eller krossas innebär att den dödas. Att huvudet på den ”ursprunglige ormen”, Satan, djävulen, skall krossas i striden vid Harmageddon och att detta innebär hans död, det framgår av vad aposteln Paulus skriver till de kristna i Romarna 16: 20. Detta inträffade visserligen för nitton hundra år sedan, men likväl skrev Paulus då så här: ”Vad på honom ankommer, skall den Gud som giver frid inom kort krossa Satan under edra fötter.” — NW.
De smorda kristna eller Herren Jesu Kristi efterföljare, som vandrar i hans fotspår, utgör en del av Guds kvinnas säd, och det är under denna säds fötter som huvudet på den ”ursprunglige ormen”, Satan, inom kort skall krossas. Av dessa smorda kristna finns det nu bara en kvarleva om några tusen på jorden, enligt tillgängliga, tillförlitliga uppgifter. Om det inom kort skall ske att Satan krossas under deras fötter, ett verk som Jehova Gud utför genom sin konung, Jesus Kristus, då måste detta inträffa i den annalkande Harmageddonstriden, ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Att Satan krossas eller att hans huvud blir söndertrampat måste vara samma sak som att Satan och hans demoner kastas i avgrunden.
Denna händelse, att Satan, djävulen, som är det motbildliga Babylons gud såväl som dess osynlige konung, kastas i avgrunden, omtalas profetiskt i Jesaja 14. I detta kapitel är den äregirige kungen i Babylon, som strävade efter att göra sig lik Gud, den Högste, en förebild av Satan, djävulen. Med början i vers 15 säger Jehova Gud om konungens i Babylon fall: ”Nej, ned till dödsriket [scheol, AS] måste du fara, längst ned i graven. ... Folkens alla konungar ligga allasammans med ära, var och en i sitt vilorum; men du ligger obegraven och bortkastad, lik en föraktad gren; du ligger där överhöljd av dräpta, av svärdsslagna män, av döda som hava farit ned i gravkammaren, lik ett förtrampat as. Du skulle icke såsom de få vila i en grav, ty du fördärvade ditt land och dräpte ditt folk. Om ogärningsmännens avföda skall man aldrig mer tala.” — Jes. 14:15—20.
Det forntida Babylons konung dödades verkligen vid den tid då staden föll år 539 f. Kr. Att denna profetia fick en bokstavlig uppfyllelse på det forntida Babylons konung, i det att han blev dödad, var därför en bekräftelse på det förhållandet att denna profetia skall bli uppfylld i fullständig bemärkelse genom att Satan, djävulen, och alla hans demonänglar kastas i avgrunden i striden vid Harmageddon. Att den plats, där djävulen hålls inspärrad under ett tusen år, kallas för avgrunden bör inte göra det svårt att förstå att han skall dödas. I Romarna 10:6, 7 brukas ordet ”avgrunden” om det dödens rum, varifrån en individ blir återförd till livet igen. Här måste avgrunden syfta på den minnesgrav, i vilken Herren Jesus Kristus låg död under delar av tre dagar och ur vilken han blev uppväckt genom Jehovas makt och kraft. I Romarna 10:6, 7 heter det ju: ”Den rättfärdighet, som kommer av tro, säger så: ’Du behöver icke fråga i ditt hjärta: ”Vem vill fara upp till himmelen (nämligen för att hämta Kristus ned)?” ej heller: ”Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att hämta Kristus upp ifrån de döda)?”’”
Jesus Kristus var död under delar av tre dagar i denna avgrund, ty hans häl hade blivit stungen eller krossad av den ursprunglige ormen. Om avgrunden i hans fall betydde den plats, där han låg död och varifrån han blev återkallad till livet, då måste den avgrund, i vilken han kastar Satan, djävulen, och hans demoner i Harmageddonstriden för att hålla dem inspärrade där i ett tusen år, likaså hänsyfta på ett dödens rum, varur Satan, djävulen, och hans demoner förs fram vid slutet av de tusen åren av Kristi regering, för att de upplyfta och lydiga människorna skall sättas på ett slutligt prov, för att deras orubbliga hängivenhet och ostrafflighet skall prövas. Att den ursprunglige ormen, Satan, djävulen, kastas i avgrunden vid Harmageddonstridens höjdpunkt måste därför utgöra uppfyllelsen av profetian som gavs i Eden om att hans huvud skulle komma att krossas av Guds kvinnas säd. Det kan kallas för att han blir dödad.
● Råder det verkligen moraliskt förfall på den äktenskapliga samlevnadens område? Eller är det bara ropen från rubrikjägare, som är angelägna att tillfredsställa de sensationslystna, som vi får lyssna till? — D. P., USA.
Det är inte Vakttornets uppgift och syfte att behandla någon fråga känslomässigt. Från sin utkikspost riktar denna tidskrift uppmärksamheten på de verkliga förhållandena och lägger fram dessa, jämsides med profetiorna, så att var och en själv kan se hur fullständigt dessa stämmer överens och hur noggrant Jehova uttyder sitt ord. Det råder ett visst samband mellan frågan som vi dryftar här och de ord som Jesus förutsade i sin stora profetia om slutet på denna tingens ordning, då han sade att ”såsom folk levde i de dagarna, före floden: de åto och drucko, gifte sig och bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken; och de togo ingen notis om något, förrän floden kom och sopade bort dem allesammans — så skall Människosonens närvaro vara”. Profeten Hosea förutsade att förhållandena skulle bli sådana att ”ingen sanning och ingen kärlek och ingen Guds kunskap finnes i landet. Man svär och ljuger, man mördar och stjäl och begår äktenskapsbrott.” — Matt. 24:38, 39, NW; Hos. 4:1—3.
Nå, vad visar nu de verkliga förhållandena? Är vi nu vittnen till en uppfyllelse av bibelns profetior, eller är vi utsatta för en virvel av sensationella meddelanden? Drottning Elisabet II av England sade, medan hon ännu var prinsessa: ”Vi måste helt enkelt tillstå att vi lever i en tidsålder som kännetecknas av växande njutningslystnad, av allt mer utpräglad materialism och av sjunkande moraliska normer.” Detta uttalande kan knappast anses som ett försök att skapa sensation. Men det säger klart och tydligt ifrån hur det står till. I Annals of the American Academy of Political and Social Science (som redogör för politiska och samhälleliga förhållanden) för november 1950 hette det om England: ”Siffrorna är skrämmande. Skilsmässorna, som uppgick till omkring 5.000 årligen fram till år 1937, har i själva verket ökat tiofalt på tio år!” Om Sverige sades det: ”Skilsmässofrekvensen har ökat stadigt i Sverige. Den har stegrats med mer än 100 procent under det sista årtiondet och med 1.000 procent under det förflutna halvseklet.” Man citerade också en av myndigheterna tillsatt medlare i skilsmässomål, som hade yttrat att ”50 procent av de äkta männen och 25 procent av de gifta kvinnorna [i Stockholm] har anklagats för att leva i äktenskapsbrott”. Beträffande Förenta staterna säger denna redogörelse att det genomsnittliga antalet skilsmässor på hundra ingångna äktenskap hade ökat med 466 procent från tioårsperioden 1881—90 till tioårsperioden 1940—49. En liknande ökning har man noterat i andra länder. Sedan dessa siffror publicerades, har skilsmässofrekvensen ytterligare stegrats. Detta är de icke känslomässiga, verkliga förhållandena.
Det finns ingen orsak till tvivel på denna punkt: det moraliska förfallet är verkligt och världsomfattande. Lyckliga är den människas ögon, som ser att dessa förhållanden är ett stort tecken som anger att vi nått slutet för denna gamla värld. — Matt. 13:13—17, NW.