En sensation i helvetet

 1. Vad visar smädesången med avseende på om Satan är i helvetet eller inte?

RELIGIONENS målsmän i kristenheten menar att människosjälen är odödlig och att Satan, djävulen, som har existerat alla dessa tusentals år, likaså är odödlig. Dödstillståndet kommer aldrig att göra anspråk på honom, tänker de. Orden scheol och Hades i bibelns grundtext översätter de i många fall med ordet helvetet. De tolkar det så, att det har avseende på en plats där medvetna människosjälar evigt pinas i eld, och de lär att Satan hela tiden har varit i scheol eller Hades för att ha överinseendet över denna djävulska pinoort. Men den till konungen i Babel riktade smädesången visar att djävulen aldrig har varit i scheol eller Hades, utan att när han dör kommer detta att väcka uppseende och sensation. ”Visan” eller smädesången säger till Babylons konung, när han fällts till marken: ”Scheol därnere har störts i sin ro för din skull för att möta din ankomst, det väcker upp för dig Refaim, alla jordens väldige, det har från deras troner rest upp alla nationernas konungar. Alla svara de och säga till dig: Också du har blivit svag såsom vi! Oss har du blivit lik! Ned till scheol har din härlighet blivit förd, bullret av din psaltare, under dig har masken blivit utbredd, ja, masken höljer dig.” — Jes. 14:9—11, Young; En amer. övers.; Amer. stand. övers.

 2. Vad visar uppväckandet av Refaim i fråga om helvetet?

2. Denna inspirerade smädesång låter inte lik kristenhetens teologi, som lär att helvetet (scheol, Hades) är en plats där odödliga människosjälar skall pinas, där de alla är i rörelse, i det de vrider sig i kval, och alla genom sina klagoskrin fyller platsen med larm och rop. Denna lära är inspirerad av djävulen. Men smädesången är inspirerad av Guds ande, och den beskriver heivetet (scheol, Hades) som en plats av stillhet, overksamhet och sömn, där larver kryper och maskar krälar fram. Sedan allt varit stilla ända till dess, är det ankomsten av en så ovanlig person som ”konungen i Babel” som sätter hela helvetet (scheol, Hades) i rörelse. Helvetet har varit en sömnens bädd för alla jordens väldige, dess hjältar och dess ledare, som stoltserat likt getabockar; men nu vid den oerhörda händelsen väcker helvetet upp dem ur deras sömn för att de skall lägga märke till vad som sker. ”Det väcker upp för dig Refaim.” Vissa översättningar återger detta hebreiska ord ”Refaim” med ”de döda” (eng. aukt. övers.; Amer. stand. övers.; Luther; Hebrew Pub. Co.; även äldre sv. övers.) eller med ”de avlidna” (Leeser). Det är att låna från hednisk mytologi att återge ordet med ”andar” eller ”skuggor”. (Moffatt; En amer. övers.; Rotherham. 1917 års sv. övers, har ”skuggor”.) Ett till formen liknande hebreiskt ord betyder ”jättar”. (Douay; LXX) Men enligt Hebrew and Chaldee Lexicon (= Hebreiskt och kaldeiskt lexikon) av Benj. Davies betyder det hebreiska ordet ”Refaim” i Jesaja 14:9 ”slappnade eller svaga, avlidna eller döda män”. (Sv. Fribapt. övers, har ”de matta”.) I uppståndelsen kommer jorden att ge igen dem, säger Jesaja 26:19. Eftersom de som är i scheol är döda, är det inte att undra på att den engelska auktoriserade bibelöversättningen återger ”scheol” med ”graven” i Jesaja 14:11, fastän den återger precis samma ord ”scheol” i verserna 9 och 15 med ”helvetet”. Hur som helst visar det, att helvetet (scheol, Hades.) betyder ett begravet tillstånd.

 3. Vilka frågor uppstår angående Satan, djävulen, och helvetet?

3. En del bibelläsare kommer att anmärka, att skapelser som befinner sig i helvetet (scheol, Hades) kan komma ut därifrån genom en de dödas uppståndelse; och hur förhåller det sig då med detta, att djävulen kommer till helvetet (scheol, Hades)? Skall han få uppstå? Visar inte Uppenbarelseboken 20:1—3, 10, 14, att han skall hållas fängslad i avgrunden under de tusen åren av Kristi regering? Blir han inte därefter lössläppt för en kort tid och sedan kastad, inte i helvetet (Hades), utan i sjön som brinner med eld och svavel, vilken är en symbol av den ”andra döden”? Vi svarar, att bibeln inte motsäger sig själv i vad den lär om djävulens öde.

 4. Vad kommer konungarna i helvetet att säga till honom, och hur skall vi förstå detta?

4. Vi måste komma ihåg, att denna smädesång i Jesajas fjortonde kapitel är en ”liknelse” eller ”parabel” (vilket ord Amerikanska standardöversättningen har i vers 4 i stället för svenska översättningens ”visa”). Den är riktad, inte till Satan, djävulen, själv, utan direkt till hans tjänare, ”konungen i Babel”, som var en människa. Därför talar denna paraboliska smädesång i ordalag eller uttryck som är tillämpliga på den mänsklige konungen i Babylon. I sångens första uppfyllelse, dess uppfyllelse i miniatyr, kom verkligen Babylons konung (eller de män som efter varandra beklädde detta ämbete) till bibelns helvete, människosläktets grav. Men därmed är det inte sagt, att Satan, djävulen, skall komma till helvetet, scheol, Hades, eller en jordisk grav med dess larver och maskar. Nej, utan profetian och dess forntida uppfyllelse på den bok- stavlige mänsklige kungen i Babel begagnas som en parabel eller liknelse, en illustration av vad som skall drabba den osynlige konungen över det större Babel eller Babylon, Satan, djävulen. Han skall också till sist föras ned i dödstillståndet, ehuru inte till vårt jordiska helvete, mänsklighetens grav, med krypande larver utbredda under honom och maskar som bildar ett täcke över honom. Det är emedan smädesången är en liknelse, vari symboler ibland brukas i stället för verkligheter, som det visas hur nationernas döda konungar sitter på sina troner i sina gravvalv och kommer till liv och säger till den nyanlände konungen i Babylon: ”Jaså, du har också blivit svag, som vi äro, du har gjorts, lik oss!” (En amer. övers.; Moffatt) De döda i bibelns helvete är svaga och kan inte ta sina riken med sig. Så kommer också Satan, djävulen, att bli svag i döden och kommer inte att kunna ta med sig sin babyloniska organisations makt. För att till sist bringa Satan till förintelse led Jesus Kristus döden som människa, ”på det att han genom döden skulle tillintetgöra den som hade döden i sitt våld [eng. övers.: hade makt över döden], det är djävulen.” — Hebr. 2:14, 1878 års övers.

Vilket fall!

 5, 6. Hur och var blev Babylons konung den ”lysande”?

5. Liknelsen eller visan smädar därpå Babylons konung med att tala om hur nesligt hans älsklingsplan misslyckats, det företag som dikterats av hans högtsträvande ärelystnad: ”Huru har du icke fallit från himmelen, o du lysande, morgongryningens son! Nedhuggen till jorden, du som krossat nationer! Likväl sade du i ditt hjärta: Himlarna vill jag bestiga, över GUDS stjärnor vill jag upphöja min tron, på det att jag må sitta på församlingsberget längst uppe i norr. Jag vill stiga upp på molnens höjder, jag vill vara jämställd med den Högste!” — Jes. 14:12—14, Rotherham; Young.

6. Babylons konung var aldrig någon del av Jehovas organisation, utan förstörde Jerusalem år 607 f. Kr., och likväl kallar smädesången honom ”du lysande, morgongryningens son”. Det var inte i Jehovas teokratiska organisation som Babylons konung var eller blev detta. Hur blev han det då, och var? Genom att krossa andra nationer och i synnerhet Jehovas nation, Israel. I sin ärelystna strävan efter världsherravälde brukade Babylons konung, i synnerhet i Nebukadnessars person, sin militära makt till att krossa den ena nationen efter den andra. Det tjugofemte kapitlet i Jeremias profetia beskriver de nationer som Nebukadnessar krossade på sin erövrarstråt. Jehova brukade Nebukadnessar utan att denne visste om det, men trots detta ägnade sig Babylons konung i verkligheten åt dessa erövringar för att tjäna sin gud, Satan, och utförde Satans ärelystna planer. Genom att på detta sätt höja sig till den förnämsta ställningen på jorden blev Babylons konung lik morgonstjärnan Venus, som näst solen och månen är den mest lysande himlakroppen på vårt firmament. I jordens nationers ögon blev Babylons konung den ”lysande, morgongryningens son”. Han regerade i sin ”gyllene stad”, Babylon, som han gjorde till ”rikenas krona, kaldéernas ära och stolthet”. (Jes. 13:19) Han kände sig i högsta grad upphöjd, med världen under sina fötter.

 7. Hur översättes ”Helel” på olika vis? På vem är det tillämpligt?

7. Det ord i bibelns hebreiska grundtext, som översatts med ”lysande”, är ”Helel”. a I den äldsta bibelöversättningen, den grekiska Septuaginta (LXX) från 200-talet före Kristus, är ”Helel” översatt med ”Heos- phóros”, som betyder ”den som bringar morgongryning” (eller ”Phosphóros”, som betyder ”ljusbringare”), och detta namn användes om Venus, en av de större planeterna. Utan tvivel är det fördenskull som några översättningar av Jesaja 14:12 lyder: ”Huru har du icke fallit från himmelen, o morgonstjärna, morgonens son!” ”Huru har du icke fallit från himmelen, o morgonstjärna, morgongryningens son!” (Amer. stand. övers.; Leeser [1917 års övers, säger: ”Du strålande morgonstjärna!”]) Det var den latinska Vulgata-översättningen som återgav det hebreiska ordet med ”Lucifer” (som betyder ”Ljusbärare”), och därifrån har namnet upptagits i några engelska översättningar. I bibeluttolkningar har alltifrån 200-talet detta namn ”Lucifer” använts om djävulen. Det har också mycket riktigt avseende på honom, då ju Babylons konung är en symbol av honom. Vi har här sett, hur namnet kom att begagnas om den mänsklige konungen i Babylon. Hur kom det då att bli tillämpligt på Satan, djävulen?

 8, 9. Vad var ”församlingsberget”, som han önskade sitta på? Varför ville han det?

8. Efter den hela jordklotet omfattande syndafloden i Noas dagar begagnade Satan, djävulen, den väldige jägaren Nimrod till att upprätta det första mänskliga riket med Babel eller Babylon som huvudstad. (1 Mos. 10:8—10) Många hundra år senare intog David, israeliternas konung, staden Jerusalem i det utlovade landet och gjorde den till den kungliga huvudstaden, både för sig själv och för Jehova Gud. Han byggde sitt eget palats på Sions berg. Han förde dit Jehovas heliga förbundsark och gjorde anordningar för att hans son Salomo skulle kunna bygga ett tempel åt den på en höjd norr om Sions berg. Satan, djävulen, traktade efter att bli gud för varenda del av jorden. Helt naturligt såg han med avund på Jerusalem eller Sion såsom medelpunkten för Jehovas tillbedjan. Därför beslöt han att utplåna det. Då ju Jehova hade valt att fästa sitt namn vid det, så skulle — om Satan förstörde denna Jehovas namns och tillbedjans stad — detta tyckas bevisa, att han var jämlik Jehova Gud eller till och med ännu mäktigare. Det skulle också bringa oändlig smälek över Jehovas namn. Det berg, varpå templet stod, var mötesberget eller den upphöjda plats, där Jehova, den Högste, mötte sitt utvalda folk genom sin mellanhand, Israels överstepräst. Tempelsångarna sjöng om staden och sade: ”Skönt i sin upphöjdhet, hela landets glädje, är Sions berg, längst uppe i norr, en stor konungs stad.” (Ps. 48:3, Rotherham) Det var därför ett angrepp på Jerusalem såsom tempelstaden som Satan avsåg, när han talade genom den ärelystne konungen i Babylon och sade: ”Himlarna vill jag bestiga, över GUDS stjärnor vill jag upphöja min tron, på det att jag må sitta på församlingsberget längst uppe i norr. Jag vill stiga upp på molnens höjder, jag vill vara jämställd med den Högste!” — Jes. 14:13, 14, Rotherham.

9. Naturligtvis var angreppet på Jerusalem och dess tempel och ödeläggandet av dem endast en symbol av Satans mera högtflygande ärelystna planer mot Jehova Gud och själva hans himmelska residens. Jerusalems förstöring var ett brett språngbräde i denna riktning.

10. Hur upphöjde Babylons konung sin tron över Guds stjärnor?

10. I bibeln är en ”stjärna” en symbol av en ärorik furste, såsom när profeten Bileam sade: ”En stjärna träder fram ur Jakob, och en spira höjer sig ur Israel.” (4 Mos. 24:17) Från och med David satt konungarna i Jerusalem på ”Jehovas tron” såsom representanter för den Högste, och därför var de lika ”Guds stjärnor”. (1 Krön. 29:23) Men dessa konungar av Davids ätt var endast förelöpare till Jehovas store Konung, Jesus Kristus, Davids Son. När Jesus hade uppstått från de döda och blivit förhärligad i himmelen, sade han: ”Jag är Davids telning [eng. övers.: rot] och ättling, den klara morgonstjärnan.” Han lovade att göra sina trogna smorda efterföljare lika Guds rikes morgonstjärna, när han sade till dem: ”Den som övervinner och gör mina gärningar intill änden, åt honom vill jag giva makt över nationerna; ... och jag vill giva honom morgonstjärnan.” (Upp. 22:16, 1878 års övers.; 2:26—28, eng. övers.) När Babylons konung, som var en symbol av sin gud, Satan, djävulen, tillfångatog konungen av Davids ätt och förstörde huvudstaden Jerusalem, menade därför Satan att han hade bestigit himmelen i ett angrepp mot Jehova. Han tyckte att han hade upphöjt sin tron över Guds stjärnor. Han menade att han hade gäckat Jehovas uppsåt att frambringa Messias, den verkliga ”stjärna” som skulle ”träda fram ur Jakob”, och alla de med denne förbundna stjärnorna. Han hade också gått härjande fram över tempelberget, Jehovas förebildliga församlingsberg uppe i norr. Han hade trotsat Jehova Gud och visat sig vara hans jämlike. På det sättet blev år 607 f. Kr. Jehovas förebildliga teokrati över israeliterna störtad såsom självständigt rike, och då började de ”sju tiderna” av hedniskt alltomfattande herravälde.

11. När och hur gjorde sig Satan till ”denna världens gud”?

11. Att konungen i Babylon störtade Jerusalems, konung och förstörde denna stad och dess tempel ökade hans prestige i alla de hedniska nationernas ögon. Han hade så att säga upphöjt sig till himmelen, ”över molnens höjder”. Men han gjorde detta endast för att bli förnedrad till helvetet (scheol, Hades) för detta skändliga beteende. Alldeles såsom Jesus sade om den galileiska stad som hade blivit så högt gynnad av honom i hans verksamhet: ”Och du, Kapernaum, som är upphöjt till himmelen, skall föras ned till helvetet [Hades].” (Matt. 11:23, eng. övers.) På denna högt upphöjda plats lyste Babylons konung med världslig härlighet liksom morgonstjärnan, den ”lysande, morgongryningens son”. Men i allt detta avspeglade den jordiske konungen i Babylon sin gud, Satan, den osynlige konungen över det större Babylon. Genom att låta Jerusalem bli förstört verkställde Jehova Gud i själva verket den dom han själv hade fällt över det otrogna Israel, men djävulen tillskrev sig förtjänsten av förstöringen och skröt med stor glädje över sin bravad gentemot Jehova Gud. Precis i hur stor utsträckning Satans skenbara seger över Jehovas förebildliga teokratiska organisation berörde de heliga änglarna i himmelen, det vet vi inte, men han visade sig därigenom som en mäktig gud för sin egen organisation, både den synliga och den osynliga delen. Genom att bruka Nebukadnessar till att störta Jerusalem och dess konung gjorde sig Satan, djävulen, till ”denna världens gud”. Jesus kallade honom också ”denna världens furste”. (2 Kor. 4:4; Joh. 12:31) Hur lik en stjärna lyser han inte i sin värld!

12. Vad måste han göra för att nå sin ärelystnads yttersta mål, och vad gjorde han därför?

12. Denna triumf över Israels teokratiska rike var en större upphöjelse för Satan, men den var inte gränsen för hans ärelystnad. För att verkställa den fullständiga innebörden i hans hjärtas ärelystna strävan, som uttryckes i ord i Jesaja 14:12—14, måste han gå längre än att störta Jehovas förebildliga jordiska teokrati. Varför? Därför att Jerusalem och dess tempel blev uppbyggda igen, sedan de hade legat öde i sjuttio år, och Jehovas tillbedjan återupplivades där. Vidare framträdde Jesus sex hundra år senare och förkunnade att den verkliga Teokratien, Guds rike med hans Messias som Konung, skulle upprättas i framtiden. Ormen Satan stack Jesus, kvinnans säd, i ”hälen” genom att låta döda honom. Gud läkte såret genom att uppresa Jesus till odödligt liv i anden, och Jesus for upp till himmelen för att taga emot Riket. För att alltigenom förverkliga sin ärelystna strävan måste Satan uppsluka Jesu Kristi, ”den klara morgonstjärnans”, rike så snart som detta herradöme skulle komma att födas. ”Sju tider” eller 2.520 år från den tidpunkt då Satans konung i Babylon ödelade Jerusalem och Judeen kom tiden för Rikets födelse. År 1914 e. Kr. uppsatte Jehova Gud Kristus Jesus på det himmelska Sions berg, den himmelska tronplatsen. Genom denne Konung och Överstepräst på, Sions berg kommer Jehova Gud att möta människosläktet för att återinsätta det i sin ynnest och för att välsigna dem under Kristi tusenårsregering. Genast försökte den vaksamme Satan bestiga detta himmelska Sions berg och, likt en drake, uppsluka det nyfödda herradömet. Därigenom ville han upphöja sin egen tron över ”Guds stjärnor” och göra sig jämlik Jehova Gud. Satan ville på det sättet vidmakthålla sin suveränitet såsom ”denna världens gud”.

Ned till helvetet med honom!

13. Efter vilken tilldragelse stämde vi därför upp smädesången?

13. ”Strid i himmelen” följde, när Jehovas nya teokratiska herradöme under Kristus Jesus gick till aktion mot Satan, djävulen, och hans onda änglar. Skulle det nu bli upp eller ned för Satan? Endast ned, naturligtvis! Alltså drev Jehovas Konung och hans änglar upprorsmakaren och dennes änglar ned till jorden, varifrån de aldrig skulle få återvända upp till de himmelska höjderna. Då skallade triumfropet: ”Nu har kommit vår Guds frälsning och makt och rike och hans Smordes myndighet [Rev. stand. övers.], ty våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord; de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig undan döden.” (Upp. 12:1—11) I och med att Satan och hans härskaror på detta sätt blev utdrivna från himmelen, kom tiden för Kristi anklagade men segerrika bröder på jorden att stämma upp smädesången mot det större Babylons konung och att säga: ”Huru har du icke fallit från himlarna, o du lysande, morgongryningens son!” (Jes. 14:12, Young) Från 1919 och framåt, sedan de hade blivit befriade från Babylons välde, gjorde de detta.

14. Har Satan ännu nått det fulla djupet av sitt fall? Ge skäl för svaret.

14. Satans försök att klättra ännu högre upp i himmelsk makt och myndighet vid slutet av de ”sju tiderna” av hedniskt herravälde år 1914 ändade med ett fiasko. Han hade kommit så högt upp i universum som det blev honom tillstatt att gå. Att han tvingades ned till jorden var inte den yttersta gränsen för hans fall. Här på jorden är han fortfarande mycket aktiv i sin osynliga och sin synliga organisation. Han har ännu inte blivit till fullo nedhuggen likt ett väldigt, jätte- högt träd. Han önskar fortfarande få de jordiska nationerna förstörda, försvagade, krossade i ett sista självmordslikt försök att förverkliga sitt hjärtas åstundan. Till svar på hans tydliga strävan underrättar honom smädesången om det fulla djupet av hans fall, som ännu återstår för honom att nå, och säger: ”Likväl skall du föras ned till scheol, djupt ned i gropen. De som se dig skola stirra på dig, de skola granska dig och säga: Är detta den man som kom jorden att darra, som skakade riken, som gjorde världen till en öken och förstörde dess städer, som icke lösgav sina fångar, så att de fingo återvända hem? Alla nationernas konungar sova allesammans med ära [i scheol, helvetet], var och en i sitt eget hus [gravvalv]. Men du är utkastad, bort ifrån din grav, lik en avskyvärd gren, beklädd med de slagna, som äro genomborrade med svärdet, som gå ned till stenarna i gropen, såsom en död kropp, som är förtrampad. Du skall icke bliva förenad med dem i begravning, emedan du har fördärvat ditt land, du har dräpt ditt folk; om ogärningsmäns säd skall man aldrig mer tala.” — Jes. 14:15—20, Amer. stand. övers.; Young.

15. Bevisar Jesaja 14:16, att Satan kommer att materialisera sig? Motivera svaret.

15. Några bibelläsare har dåraktigt nog ansett att detta betyder, att Satan kommer att materialisera sig i kött såsom en människa före eller i striden vid Harmageddon och att han, medan han på detta sätt är materialiserad, kommer att bli dödad och ligga utsatt för allas blickar som ett mänskligt lik. Men kom ihåg, att smädesången är en ”liknelse” och först riktas till Babylons konung, vilken brukas som en symbol av Satan. Då inser ni att det för att denna profetia skall kunna uppfyllas inte alls behöves, att Satan eller några av hans demoner skall materialiseras. När medern Darius och hans bundsförvant, persern Cyrus, störtade Babylon år 539 f. Kr. och dödade dess konung Belsassar, kan smädesångens ord mycket väl ha sjungits över Belsassar eller det ämbete som Babylons konung, vilket han en gång hade beklätt.

16. a) Var når han det fulla djupet av sitt fall? b) Vilka brott begår han ännu? Vilka fångar har han inte lösgivit?

16. Men smädesångens egentliga ändamål i dessa verser är att visa, att Satans fall från hans himmelshöga plats inte kommer att bli fullständigt, förrän han har nått djupast ned i det tillstånd som svarar mot scheol, nämligen dödstillståndet, svag, hjälplös vanmakt och overksamhet. Detta motsvarar ”avgrunden” i Uppenbarelseboken 20:3. Vilken vanära kommer inte att hopas över honom i detta tillstånd för hans handlingssätt i hela den gångna tidens historia! Jesus sade att Satan ”har varit en mandråpare från begynnelsen”, eftersom han ledde människan till olydnad mot Gud, vilket förde med sig död, och ingav Kain att mörda Abel. (Joh. 8:44) Men måste vi blicka tillbaka på det forntida Babylons historia? Se på det ve och elände som Satan, djävulen, har bragt över jorden och havet sedan han blev utdriven ur himmelen! Av detta vet vi och förstår, hur han har kommit det jordiska samhället att darra, skakat riken, gjort vidsträckta delar av den bebodda jorden lika en öken, förstört dess städer med de mest djävulska medel, däribland atomkrigföring. Det forntida Babylons konung lösgav inte sina israelitiska fångar, så att de fick återvända hem; det var erövraren, konung Cyrus, som lät dem vända åter till Jerusalem. Det var inte Satan, det större Babylons konung, utan Kristus Jesus, den större Cyrus, som lät den lojala kvarlevan av det andliga Israel bli fri år 1919, men först efter det att Kristus störtat Satan och dennes babyloniska organisation ned från himmelen.

17. Hur kommer hans livlösa kvarlevor att behandlas?

17. Ingen hederlig begravning, inga minnesceremonier, ingen anständig grav väntar denne det större Babylons konung, sedan Jehovas Konung har avrättat detta avskyvärda väsende i striden vid Harmageddon. Många av konungarna över nationerna i Satans värld sover måhända i världslig härlighet i sina gravkamrar, men Satan kommer inte att bli förenad med dem i ett förhärligat dödstillstånd. På grund av sin vedervärdighet kommer han inte att begravas som en man, på vars grav man reser upp stenar, utan såsom ett ovälkommet barn, som blivit förtidigt fött. Han kommer att kastas ut gravlös, liksom döda soldaters blodfläckade kläder, liksom ett lik under en hög av döda kroppar som avrättats med svärd, liksom ett föraktligt kadaver som skall trampas ned i stoftet. Guds ”kvinnas” säd, Kristus Jesus, kommer att krossa huvudet på den avskyvärde ormen. Satan kommer inte mer att omtalas med någon ära, utan alla som blir underkunniga om hans vanärande slut kommer att göra sina anmärkningar över hans stora fall och kommer att tala klandrande om honom, såsom smädesången förutsäger.

18. Hur visar smädesången att det kommer att gå med ormens säd?

18. I Edens lustgård tillkännagav Gud, att han skulle sätta fiendskap mellan sin ”kvinna” och ormen och mellan hennes säd och ormens säd. (1 Mos. 3:15) Och inget bättre slut än det som ormen får väntar hans säd, den avföda som det större Babylons konung har frambragt. Med tanke på denna Satans organisations säd och ”gyllene stad” slutar den inspirerade smädesången med orden: ”Anställen ett blodbad på hans söner för deras fäders, missgärning. De få ej stå upp och besitta jorden och fylla jordkretsens yta med städer.” (Jes. 14:21) Denna ”gyllene stad” och dess underordnade organisationer kommer aldrig att bli återupprättade på jorden. De som utgör Satans säd och som har vidmakthållit dem och hållit dem i verksamhet kommer alla att bli dräpta och bli ur stånd att fortsätta de traditioner och sedvänjor som stammar från deras fader, Satan, och deras föregångare i hans tjänst. De kommer aldrig att omnämnas med någon ära eller heder i den rättfärdiga nya världen!

19. Hur kommer Jehova att för Babylon utrota både namn och kvarleva och avkomma?

19. Att smädesången kommer att gå i uppfyllelse är säkert. Jehovas vittnen kan nu med full övertygelse låta den ljuda. Gud, den Allsmäktige, som har inspirerat sången, garanterar dess uppfyllelse in i minsta detalj gentemot det större Babylon och dess konung och all hans säd. ”Och jag skall stå upp mot dem, säger härskarors Jehova, och för Babel utrota namn och kvarleva, både barn och avkomma, säger Jehova. Och jag skall göra det till en besittning för piggsvin och till vattenträsk; och jag skall bortsopa det med förstörelsens sopkvast, säger härskarors Jehova.” (Jes. 14:21—23, Sv. Fribapt. övers., som här i huvudsak överensstämmer med Amer. stand. övers.) Med den sopkvast som består i Harmageddonslagets förstörelse kommer Jehova Gud att sopa universum rent från det större Babylon, djävulens organisation, med både dess osynliga och dess synliga del. Vilket blodbad kommer det inte att bli! I den nya världen kommer ingenting att bära babyloniska namn. Inte ens en kvarleva av Babylons ondskefulla säd kommer att överleva Harmageddon och föras in i den världen. Ingen kommer att fortplanta dess släkte, och inte heller kommer någon att födas av detta släkte. Ytterlig tillintetgörelse väntar Babylon, och evig ödeläggelse kommer att bli dess lott. Då kommer smädesången att ljuda i en mäktig final, när sången går i fullständig uppfyllelse, för att Jehova Gud på ett härligt och storslaget sätt skall bli hävdad och upphöjd och människor av en god vilja skall bli evigt välsignade genom hans rike under Kristus Jesus.

[Fotnot]