Kapitel 2

Härskaren som från begynnelsen känner slutet

 1. Vart måste vi i olikhet med politikerna vända oss för att få kunskap om framtiden?

ALLA tidsåldrar igenom, från det forntida Babylons dagar till vår tid, har politiska härskare vänt sig till astrologer och fjärrskådare eller andemedier för att ta reda på vad framtiden bär i sitt sköte. De har sökt övernaturligt förutvetande för att få hjälp att styra sitt folk med framgång. Den politiska historien ända fram till 1900-talets sista fjärdedel bevisar att alla upplysningar de fått på detta sätt har svikit dem. Världens politik befinner sig därför i ett mycket förvirrat tillstånd. De som styr människornas angelägenheter vet inte åt vilket håll de skall vända sig. Nationerna är i vånda och tillgriper egenmäktiga åtgärder, och folket har all orsak att frukta det värsta. Det finns ingen på jorden de kan vända sig till för att finna ett verkligt botemedel. Det är bara åt ett håll som man med framgång kan vända sig, och det är inte till astrologer, andemedier och den ockulta källan till deras vilseledande upplysningar, utan till den högste härskaren över allting, den högste Guden, från vilken den tillträdande världsregeringen kommer!

 2. På vilken förmåga när det gäller profetior grundar sig beviset för gudomlighet?

² Ingen historiker, ingen välunderrättad person, kan förneka att världens nationer ända från början har haft sina gudar, både synliga och osynliga. Ja, kort efter andra världskrigets slut år 1945 avsade sig Japans kejsare anspråket på att vara en gud, en avkomling till den japanska solgudinnan Amaterasu, men ännu i denna dag håller många traditionella religionsanhängare fast vid kejsardyrkan i Den uppgående solens land. Dessa nationernas så kallade ”gudar” har haft sina profeter på jorden. På 900-talet före den vanliga tideräkningen uppgick till exempel guden Baals profeter till 450 i Israels nation i Mellersta Östern under kung Ahabs och drottning Isebels regering, enligt Första Konungaboken, kapitel arton, vers tjugotvå. Sådana profeter gjorde förutsägelser om framtiden i sin guds namn. Om den profetia som uttalades i en viss guds namn inte gick i uppfyllelse, så bevisade detta att guden var falsk, att han inte var någon gud. Ja, beviset för att någon var en sann gud grundade sig på hans förmåga att uppfylla sin profetia!

 3. I vilket avseende bör profeter vittna om sina gudar?

³ Vem har då under detta avgörande profetiska prov bevisat sig vara den verklige Guden, den levande och sanne Guden? Nationernas gudars profeter stod upp som vittnen för att lägga fram fakta om sina gudar och för att peka på de profetior som deras gudar hade fått att gå i uppfyllelse. Har någon av dessa nationella gudar uttalat profetior som är av något värde i våra dagar, som går i uppfyllelse i vår moderna tid? Kan någon människa, kan någon historisk auktoritet, ta fram en enda sådan profetia som bevis? Ingen i våra dagar kan göra det! Och ändå finns det en Gud som villigt erbjuder sig att underkasta sig ett sådant profetiskt prov för att bevisa att han är den ende levande och sanne Guden, som äger förutvetande och kan förutsäga framtiden och vars profetior hela tiden gått i uppfyllelse Han kan ställa fram sina vittnen med historiska bevis till stöd för att han är en den sanna profetians Gud. Vem är han? Vad är hans namn?

 4—6. Vilken utmaning mot de nationella gudarna utgör Jesaja 43:9?

⁴ En av hans profeter, som levde på 700-talet före den vanliga tideräkningen, var Jesaja, Amos’ son, en undersåte i Juda rike i Mellersta Östern. Inspirationens ande kom över honom, och han blev på så sätt använd som ett språkrör för att framlägga följande utmaning mot nationernas alla gudar:

⁵ ”Alla folk hava kommit tillsammans, folkslagen samla sig tillhopa. Vem bland dem [folkens och nationernas gudar] finnes, som skulle kunna förutsäga sådant? Må de låta oss höra sina forna utsagor. Må de [såsom gudar] ställa fram sina vittnen och bevisa sin rätt [såsom gudar], så att dessa [folken och folkslagen], när de höra det, kunna säga: ’Det är sant.’” — Jesaja 43:9.

⁶ Med dessa ord blir folkens och folkslagens gudar utmanade när det gäller deras profetiska förmågor. Vem bland dessa nationella gudar är i stånd att profetiskt förkunna det som blivit förutsagt i de föregående verserna i detta kapitel av Jesajas profetia? Vem bland dessa nationella gudar kan låta oss i förväg höra sina utsagor, vad som skall hända i den allra närmaste framtiden, för att inte tala om de slutliga tingen, som framtiden bär i sitt sköte?

 7. Vilka bör tjäna som deras vittnen, och vilka bör höra dessa?

⁷ Må dessa nationella gudar ställa fram sina vittnen på jorden för att vittna om att dessa gudar har utfört dessa ting av profetiskt slag med exakthet för att bevisa förmedelst dessa vittnen att de är sanna, pålitliga gudar och förtjänar att förklaras vara rätta, rättfärdiga och helt och hållet berättigade till att bli dyrkade som gudar med förmåga att ofelbart förutsäga framtiden. Eller låt de församlade folken och folkgrupperna höra dessa gudars vittnen och avkunna sin dom på grundval av dessa vittnens vittnesmål och säga att det som de vittnar om är rätt, är sant, är historiskt bekräftat. De utmanade nationella gudarna har visat sig vara oförmögna att ställa fram några sådana vittnen. De har inga vittnen, om vilkas vittnesmål vi kan säga: ”Det är sant.”

 8. Såsom vem identifierar sig utmanaren?

⁸ Och nu kommer utmanarens förklaring: Enligt Helge Åkesons svenska bibelöversättning (Åk) identifierar sig utmanaren vid namn med orden: ”I ären mina vittnen, säger Jehová, och min tjänare, vilken jag har utvalt, att I mån känna och tro mig, och förstå, att jag är det; före mig är ingen Gud gjord, och efter mig bliver ingen. Jag, jag är Jehová, och det finns ingen utom mig, som kan frälsa. Jag förkunnar, och jag frälsar, och jag låter eder höra, och det är ingen annan gud ibland eder. Därför ären I mina vittnen, säger Jehová, att jag är Gud. Även från i dag är jag densamme, och ingen är, som kan rädda ur min hand. Jag verkar, vem kan hindra det?” — Jesaja 43:10—13; se även Nya Världens översättning av den Heliga skrift.

 9. Vilka har Jehova gjort till sina vittnen, och hur har han gjort det?

⁹ Han som väckt de utmanande frågorna identifierar sig dristigt som Jehova. De utmanade gudarna kan inte ställa fram sina vittnen för att ge bevis för sin gudom, men Jehova kan ställa fram sina vittnen. Hans vittnen finns på skådebanan. Han har ställt fram dem, och han vänder sig nu till dem och påminner dem om hur de kom att bli hans vittnen. Vilka är de? Jehova talar om dem som en enhet och kallar dem som grupp betraktade ”min tjänare, vilken jag har utvalt”. De står i kontrast till de folk och folkslag, vilkas många gudar Jehova utmanar. Jehovas vittnen är hans egen tjänare, hans egen utvalda nation. För att denna nation skulle kunna bli hans samstämmiga vittnen har Jehova gjort den till sin tjänarklass för att de skulle kunna lära känna honom: för att de skulle kunna känna honom och tro, eller ha tro på, honom och följaktligen förstå att han är densamme, den oförändrade, evige Guden. På så sätt kunde de bli rustade att tjäna som hans vittnen inför världens alla avgudadyrkande nationer.

10. Hur kan det sägas att ingen gud var gjord före Jehova?

¹⁰ Före denne Gud, Jehova, fanns det ingenting sådant gjort som en gud. Men det betyder inte att Jehova Gud själv blivit gjord av någon. Om vi, i likhet med nutida ateister, skulle förfäkta att Jehova Gud blivit gjord, skulle vi helt logiskt vara tvungna att fråga oss: Vem har gjort Jehova Gud? Detta skulle leda till frågan: Vem har då gjort den som gjorde Jehova Gud? Och vem har gjort den som gjorde den som har gjort Jehova Gud? I själva verket skulle vi aldrig komma till något slut, om vi började ställa den frågan om och om igen. Därigenom skulle Gudomens mysterium bara tätna och bli mer komplicerat och inte alls kunna tillfredsställa ett förnuftsbegåvat sinne. Frågan om vem som gjort skulle inte kunna upphöra att ställas, förrän man nådde en danare som ingen annan gjort, en danare som alltid funnits, en danare utan begynnelse. Profeten Mose, som var ett av de vittnen som utgjorde Jehovas ”tjänarklass”, avgör saken på ett ytterst enkelt och tidsbesparande sätt, när han säger till Herren Jehova, himmelens och jordens skapare: ”Från evighet till evighet är du, o Gud.” — Psalm 90:1, 2.

11. Hur kommer det sig att det inte fanns någon gud gjord före Jehova?

¹¹ Varför sade då Jehova: ”Före mig är ingen Gud gjord”? (Jesaja 43:10, Åk) Det var därför att världens avgudadyrkande nationer hade gjort sina egna falska gudar, men de hade inte gjort Jehova som Gud. De var inte före Jehovas tillvaro med att göra en enda av sina falska gudar. Jehova, såsom jordens och dess innebyggares skapare, var till före varenda en av nationerna. Av den orsaken fanns det ingen gud som gjorts av de avgudadyrkande nationerna före Jehova.

12. Varför kommer det inte att bli någon gud gjord efter Jehova?

¹² Men inte nog med det. Jehova säger också: ”Och efter mig bliver ingen.” (Åk) Eftersom Jehova är Gud ”från evighet till evighet”, kommer han aldrig att lämna skådebanan. De avgudadyrkande nationerna, som inte är eviga, kommer att lämna den jordiska skådebanan under de största svårigheter som någonsin drabbat jorden och som nu är omedelbart förestående, under det att den evige Jehova kommer att leva vidare till evig tid. Nationerna kommer alltså inte att finnas till efter Jehova, utan han efter dem. Det är därför omöjligt för de avgudadyrkande nationerna att fortsätta att göra sina falska gudar efter Jehova. Deras av människor gjorda gudar skall förgås tillsammans med dem. (Jesaja 2:18—21) Men Jehova, profetians sanne Gud, lever vidare för evigt. Också hans trogna vittnen kommer att leva vidare för evigt och skall alltid finnas till hands för att muntligen vittna till stöd för Jehovas gudomlighet.

13. I vilka fall har inga gudar fortsatt att finnas efter Jehova?

¹³ Många av de forntida nationerna, Babylon, Assyrien, Medo-Persien, Edom (Idumeen), Moab, Ammon och andra, har sedan länge varit borta ur tillvaron, och deras gudar, som gjorts av människohänder, försvann tillsammans med dem. Beträffande dessa nationella gudar kan Jehova Gud säga: ”Efter mig fanns det fortfarande ingen. Jag — jag är Jehova, och förutom mig finns ingen frälsare.” — Jesaja 43:10, 11, NW.

VITTNEN SKAPAS

14, 15. Hur skapade Jehova sina vittnen utan hjälp av någon annan?

¹⁴ För att ha vittnen måste denne Gud utan begynnelse, som inte haft någon som gjort honom, göra, säga eller profetera något, och detta inför åskådare eller inför dem som skulle få nytta av det. Han skapade följaktligen vittnen genom att göra något för dem, så att de sanningsenligt kunde säga något om honom. Ja, han frälste dessa vittnen, precis som han hade kungjort att han skulle göra. Och detta gjorde han utan hjälp av någon så kallad ”gud”. På detta sätt demonstrerade han fullt synligt att han var Gud, den ende levande och sanne Guden. Det var detta han fortsatte med att rikta vår uppmärksamhet på med följande ord av profeten Jesaja:

¹⁵ ”’Jag själv har kungjort och har frälsat och har låtit det höras, när det bland er inte fanns någon främmande gud. Alltså är ni mina vittnen’, är Jehovas uttalande ’och jag är Gud. Ja, allt framgent är jag densamme, och ingen kan rädda från min hand. När jag vill göra något, vem kan då avvända det?’” — Jesaja 43:12, 13; v. 12 enl. NW.

16. Vem var de frälsta förpliktade att tillskriva sin frälsning?

¹⁶ De som blivit frälsta kunde inte tillskriva någon annan sin frälsning än Honom som i förväg hade sagt att han skulle frälsa dem. Han lät sin frälsningshandling höras vida omkring. Hans frälsta var därför förpliktade att vara hans vittnen för att verifiera vad andra bara hade hört talas om. Han hade bevisat sig vara Gud, och följaktligen var han inte en gud som saknade trovärdiga vittnen beträffande denna sanning.

17. Varför kan ingen annan avvända det, när Jehova vill göra något?

¹⁷ Dessutom var han Jehova, den Allsmäktige, eftersom ingen kunde rädda sig själv eller rädda någon annan från hans hand. När Jehova vill göra något, kan ingen avvända det eller omintetgöra det. Det som han förutsäger eller profeterar om är han också mäktig nog att låta gå i uppfyllelse.

18. Hur upprepade Jehova sin frälsningshandling, men i större skala?

¹⁸ Jehova hade frälst sin ”tjänarklass” av vittnen en gång tidigare, år 1513 f.v.t., och han kan göra det igen i ännu större skala. Han hade frälst Israel från det egyptiska väldet, när det var ett världsvälde, det första världsväldet enligt bibelns skildring. Inte ens det senare babyloniska väldet, det tredje världsväldet i bibelns historia, skulle vara starkt nog att förhindra en andra frälsning av Jehovas tjänare. Den allsmäktige Guden såg fram emot en sådan frälsning på 500-talet före den vanliga tideräkningen och sade vidare genom sin profet Jesaja 200 år i förväg: ”Så säger Herren [Jehova] eder förlossare, den Helige i Israel: För eder skull har jag till Babel sänt och har nedslagit alla bommar och jagat de sörjande kaldéer till skepps. Jag är Herren, eder Helige, som Israel skapat har, eder konung.” Jesaja 43:14, 15, äldre svensk översättning.

19. Hur kom förlossaren Jehova kaldéernas sjömän att sörja?

¹⁹ Som om frälsningen av hans fångna folk Israel redan hade inträffat talar alltså den Gud, som var ansvarig för denna nations skapelse, om sig själv såsom dess förlossare, dess återköpare från det babyloniska världsväldet. För deras skull skulle han sända medernas och persernas förenade militära styrkor under Cyrus den store för att omstörta det babyloniska väldet år 539 f.v.t. Inte ens alla Babylons skepp på floden Eufrat, dess krigsfartyg och handelsfartyg, skulle kunna hindra Babylons fall. I stället för att ropa i triumf skulle sjömännen sörja. Ja, varför skulle de inte göra det, med tanke på att deras skepp gick på grund, när den militäre strategen Cyrus ledde bort floden Eufrats vatten från dess vanliga lopp för att hans trupper skulle kunna slå sig fram genom flodfåran och på så sätt komma in i staden genom portarna, som vette mot floden?

20. För vilka bröt Cyrus den store sönder fängelsebommarna, och hur gjorde han det?

²⁰ Som ett politiskt världsvälde hade det forntida Babylon vägrat att öppna sitt fängelsesystem, förmedelst vilket det höll de landsförvista israeliterna i fångenskap, isolerade hundratals kilometer från sitt ödelagda hemland, Jerusalem och Juda rikes land. Men när erövraren Cyrus fullgjorde sin förutsagda uppgift enligt Jesajas profetia (Jes. 44:28—45:4), förmåddes han att ingripa för att bryta sönder fängelsebommarna och låta de frihetsälskande israelitiska landsförvista återvända till sitt ödelagda land år 537 f.v.t. Jehova Gud, profetians uppfyllare, satte upp sin skuld till befriaren Cyrus på sitt eget konto. Som Israels återköpare gav han Cyrus hans rättmätiga lön. — Jesaja 43:3, 4.

21. Vem bevisade sig alltså vara det befriade Israels kung?

²¹ I och med babyloniernas hjärtslitande förstöring av Jerusalem och dess tempel år 607 f.v.t. upphörde israelitiska kungar att sitta på ”Jehovas tron” i denna huvudstad. (1 Krönikeboken 29:23, NW) Men nu bevisade Jehova Gud, genom att befria sitt landsförvista folk från Babylon år 537 f.v.t., att han fortfarande var deras himmelske kung. (Jesaja 52:7; Matteus 5:35) Deras Gud, inte någon människoskapelse, var deras kung. De var först och främst hans undersåtar. De var skyldiga honom sin lojalitet, precis som de stod i skuld till honom och inte till hans jordiska redskap, persern Cyrus, för sin befrielse från Babylon. Jehova hade förutsagt att han skulle förlossa dem från deras fångvaktare, Babylon, och han kunde aldrig bryta sitt givna ord. Nu var därför inte bara deras forntida förfäder, utan också de själva, hans vittnen.

22, 23. a) I vilket avseende kan Jehova med rätta säga: ”Jag är den förste, och jag är den siste”? b) Var finns hans vittnen beträffande detta?

²² Om allt detta inte bevisade att han var den ende levande och sanne Guden, vad mera kunde då begäras av honom? Från början till slut, från alla förflutna tider till alla kommande tider, är han ensam den sanne Guden. Det saknas inte vittnen på jorden om att han är Gud. Med tillförsikt kan han från sin överlägsna ställning som Gud avge ytterligare en uppfordrande förklaring inför alla nationers gudar:

²³ ”Så säger HERREN, Israels konung, och hans förlossare, HERREN Sebaot: Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud. Och vem talar, såsom jag har gjort, alltsedan jag lät urtidsfolket framträda? Må han förkunna det och lägga det fram för mig. Ja, må de [dessa gudar] förkunna det tillkommande, vad som skall ske. Frukten icke och varen icke förskräckta. Har jag icke för länge sedan låtit dig höra om detta och förkunnat det? I ären ju mina vittnen. Finnes väl någon Gud förutom mig? Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.” — Jesaja 44:6—8.

24, 25. Varför är det en heder att bli tilltalade som hans vittnen?

²⁴ Vad tycker vi i denna tid om detta? Skulle några av oss känna sig hedrade, om bibelns Gud, Jehova, skulle säga till oss: ”Ni är mina vittnen”? Ja, då skulle vi ha orsak att känna oss hedrade, eftersom detta skulle visa att vi befann oss i en högeligen hedrad klass.

²⁵ Profeten Jesaja själv var ju ett av Jehovas vittnen, inte sant? Jesajas profetiska bok, som omfattar sextiosex kapitel, och de många citaten från den, som finns i de inspirerade kristna skrifterna, från Matteus till Uppenbarelseboken, bevisar utan tvivel att Jesaja var framträdande som ett vittne för Jehova. Och hur förhåller det sig med Jesus Kristus själv? Kan någon i himmelen eller på jorden förneka att han också var ett vittne för Jehova? Ingen person någonstans eller vid någon tidpunkt kan mäta sig med honom som ett sådant vittne. Som infödd jude eller israelit tillhörde Jesus Kristus den nation som orden i Jesaja 43:10 riktades till: ”’Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’ja, min tjänare, som jag har utvalt.’” (NW) Även om ingen annan människa skulle göra det, så kallar i alla fall aposteln Johannes honom ”Jesus Kristus, ’det trogna vittnet’”. Och Johannes citerar också den uppståndne Jesu ord: ”Detta säger Amen, det trogna och sanna vittnet, Guds skaparverks början.” — Uppenbarelseboken 1:5; 3:14.

NUTIDA VITTNEN FÖR JEHOVA

26, 27. a) Varför bör verkliga kristna också vara Jehovas vittnen? b) Från vilken världsomfattande organisation har han befriat dem?

²⁶ Med tanke på att Jesus Kristus var och bekände sig vara Jehovas vittne, kan det då vara opassande att Kristi trogna lärjungar i våra dagar betraktar sig själva som Jehovas vittnen och bekänner sig vara detta? Naturligtvis inte! Dessa, som troget efterliknar Jesus Kristus, strävar efter att leva i enlighet med sin bekännelse att vara Jehovas vittnen genom att vittna om honom och hans rike världen utöver i överensstämmelse med Jesu profetiska ord i Matteus 24:14. Jehova, vars vittnen de är, är den varelse som de dyrkar som den ende levande och sanne Guden. De erkänner honom såsom den som befriade dem från en politisk-religiös organisation, mäktigare än det forntida Babylon vid floden Eufrat, nämligen från vad bibelns sista bok kallar det stora Babylon.

²⁷ Många bibelforskare har trott att det stora Babylon symboliserade romersk-katolska kyrkan med dess huvudsäte i Rom, staden på de sju kullarna. Andra har trott att det symboliserade den blodbesudlade kristenheten med dess förbistring av religiösa sekter. Men bibeln identifierar det stora Babylon som den falska religionens världsvälde, kristenheten inbegripen. — Uppenbarelseboken 14:8; 17:3—18:4.

28. Vem är den större Cyrus, och hur har han varit som en örn?

²⁸ Bibelns kristendom, inte kristenheten, står fullständigt åtskild från det stora Babylon. Det finns sanna kristna i våra dagar, som kan vittna om att Jehova har befriat dem från det stora Babylons religiösa världsvälde. De vet med ledning av bibelns profetior att Jehova har förutsagt denna nutida befrielse, precis som han också gav en förebild till den genom att befria den ångerfulla kvarlevan av israeliter från det forntida Babylon år 537 f.v.t. De vet att Jehova för att befria dem har använt någon som är mäktigare än Cyrus den store, som för länge sedan kom österifrån mot Babylon för att omstörta detta världsvälde. Jehova använde honom, som han smorde med sin heliga ande vid hans dop i Jordanfloden, nämligen Jesus Kristus, till att befria sina nutida vittnen. Denne smorde är den motbildlige Cyrus, och han skyndar som en örn för att befria Jehovas nutida vittnen från det stora Babylon. De befriade vittnena är tacksamma mot Jehova för att han kallat denne större Cyrus till att slå ner som en rovfågel på det stora Babylon och befria dem ur dess religiösa fängelse.

29, 30. Vad kan Jehovas vittnen vittna om beträffande hans rådslut?

²⁹ Dessa befriade vittnen har fått sin tro styrkt på Jehova såsom Gud. Inom sig är de mycket väl medvetna om att han för länge sedan förutsagt deras befrielse och att han också verkställt den. Det är trosstärkande för dem att veta att det rådslut, som han för länge sedan bestämde sig för att fullborda, har han i sanning fört till lysande framgång i våra dagar. Fråga dem, så kommer de att vittna om hur sannfärdig deras Gud har bevisat sig vara gentemot sin profetiska förklaring i Jesaja 46:8—11, där vi läser:

³⁰ ”Tänken härpå och kommen till förnuft; besinnen eder, I överträdare. Tänken på vad förr var, redan i forntiden; ty jag är Gud och eljest ingen, en Gud, vilkens like icke finnes; jag som i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt förut, vad ännu ej har skett; jag som säger: ’Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag’; jag som kallar på örnen från öster och ifrån fjärran land på mitt rådsluts man. Vad jag har talat, det låter jag ock inträffa, vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket.” — 1917; se även Nya Världens översättning av den Heliga skrift.

HAN SOM FRÅN BEGYNNELSEN KÄNNER SLUTET

31, 32. Hur höll Jehova fast vid sitt beslut mot Assyrien?

³¹ Sådan är den oövervinnlige Gud som alla jordens nationer måste konfronteras med i våra dagar. Eftersom han är det ofelbara rådslutets Gud, är han en Gud ”som från begynnelsen har förkunnat slutet och från fordom det som icke är skett”. (Jesaja 46:10, Åk) Det är hög tid att nationerna på jorden tar denne Gud, Jehova, på allvar och beaktar hans meningsfulla rådslut, som står klart och tydligt nedtecknat i den Heliga skrift. Han kan som motståndare möta vilken som helst världsmakt som existerar i våra dagar, hur kraftigt beväpnad med kärnvapen den än må vara. På 500-talet f.v.t. mötte han det babyloniska världsväldet, som obarmhärtigt förtryckte hans vittnen. Dessförinnan mötte han en annan angripare av hans vittnen, nämligen det assyriska världsväldet, och sände det som blev kvar av dess invaderande härar raglande tillbaka till dess huvudstad Nineve i militär vanära. Med de ord som nedtecknats i Jesaja 14:24—27 förutsade han vad han skulle göra med det krigiska Assyrien. Han sade:

³² ”HERREN Sebaot [Härskarornas Jehova, NW] har svurit och sagt: Sannerligen, såsom jag har tänkt, så skall det ske, och vad jag har beslutit, det skall fullbordas. Jag skall krossa Assur i mitt land, och på mina berg skall jag förtrampa honom. Så skall hans ok bliva borttaget ifrån dem och hans börda tagas av deras skuldra. Detta är det beslut, som är fattat mot hela jorden; detta är den hand, som är uträckt mot alla folk. Ty HERREN Sebaot har beslutit det; vem kan då göra det om intet? Hans hand är det, som är uträckt; vem kan avvända den?”

33, 34. Hur berördes Sanherib av att Jehova verkställde sitt beslut?

³³ I våra dagar, mer än 2.700 år senare, är det vår rätt och vårt privilegium att fråga: Skedde det så som Jehova hade tänkt, och gick det som han hade beslutit i fullbordan? Krossade härskarornas Jehova den assyriske inkräktaren i Jehovas eget utlovade land, och förtrampade han honom på bergen i detta land? För att få svar behöver vi bara blicka tillbaka till den där natten år 732 f.v.t. Kung Sanheribs delegation hade lagt fram sitt slutliga förslag inför Jerusalem. Genom sin profet Jesaja sände då Jehova sitt eget hånfulla svar tillbaka till Sanherib, som just höll på att belägra Libna, drygt trettio kilometer väster om Jerusalem. Därefter drog sig ett hundra åttiofem tusen av Sanheribs stridsmän tillbaka för natten och föll i så djup sömn att de aldrig vaknade mer. Jehovas ängel slog dem med ett tyst, dödsbringande slag.

³⁴ När den skrytsamme Sanherib steg upp nästa morgon, måste han ha blivit förfärad över den anblick han mötte i sitt militärläger. Förkrossad insåg han till slut att han inte med framgång kunde strida mot en sådan Gud som Jehova. Med de trupper som överlevt denna ohyggliga natt skyndade han sig därför ut ur Juda land och tillbaka till den assyriska huvudstaden Nineve. Om Jehova kunde anställa ett sådant blodbad på Sanheribs trupper på ett avstånd av trettio kilometer eller mer från Jerusalem, vad kunde då inte denne Gud göra mot den assyriska hären på nära håll i samband med en belägring av Jerusalem? Det var alltför skrämmande för Sanherib att tänka på. Han försökte sig aldrig på att hota den store konungens, Jehovas, stad mera. — Jesaja 36:1—37:38; 2 Krönikeboken 32:20—22.

35. Vilket beslut är hans hand nu uträckt för att verkställa?

³⁵ Denna verkliga händelse i forntidens historia ger en hel del att tänka på för det nutida anglo-amerikanska världsväldet, ja även för det kommunistiska nationsblocket och för alla nationer i våra dagar, av vilken politisk karaktär de än må vara. De har att göra med samme Gud som verkställde sitt eget beslut mot kung Sanherib, härskaren i det assyriska världsväldet, som dominerade världen under 700- och 600-talet f.v.t. Denne samme Gud, Jehova, har kungjort sina tankar beträffande alla de nationer som för närvarande uppträder på 1900-talets världsskådeplats, och det som han har tänkt beträffande dem kommer vi i denna generation med visshet att få se inträffa i vår egen livstid. Han har uppenbarat sitt eget privata beslut för oss. Vi finner det nedtecknat på bibelns blad, och vem på jorden i våra dagar har förmåga att göra hans beslut om intet? Hans allsmäktiga hand är nu uträckt för att verkställa hans rättsliga beslut, och inte ens alla nationerna tillsammans kan avvända hans hand och avvärja tillintetgörelsen.

HANS GODA LÖFTEN ÄR SÄKRA OCH VISSA

36. Varför är hans tanke och beslut beträffande en regering inga fåfänga tankefoster?

³⁶ I våra dagar står mänskligheten inför hotet att förintas genom ett tredje världskrig med kärnvapen och inför hotet att människans naturliga miljö skall fördärvas. Hur förhåller det sig då med Jehovas beslut om en världsregering? Ända sedan människan handlade orätt och slog in på en kurs av självstyre, oberoende av sin himmelske Fader, har Jehova Gud tänkt på en världsregering som den enda lösningen på mänsklighetens ökande svårigheter och problem. Han fattade genast beslut till förmån för en sådan världsomfattande regering med honom själv som den högste härskaren. Hans tanke och beslut är inga fåfänga tankefoster. Han vet exakt hur han skall förverkliga det som han tänkt och beslutat. Han vet hur hans tanke och beslut skall verkställas, och han vet vad slutet kommer att bli. Han har all den kraft och dynamiska energi som behövs för att uppnå detta ärofulla slut. Han är därför den ”som från begynnelsen har förkunnat slutet”. Han är härskaren som från begynnelsen känner slutet. (Jesaja 46:10, Åk) På grund av sitt exakta förutvetande om vad han skall göra är han ”Jehova, som gör dessa ting, kända från förr i tiden”. — Apostlagärningarna 15:17, 18; Amos 9:12.

37, 38. Vad visar 1 Moseboken 3:15 och Uppenbarelseboken 11:15—18 om Jehovas kunskap beträffande herraväldet?

³⁷ I själva den bok som bibeln börjar med, i 1 Moseboken 3:15, kungjorde den allsmäktige härskaren över hela skapelsen sin grundläggande tanke beträffande den världsregering som alla jordens innebyggare skulle vara i allra största behov av. I själva den bok som bibeln slutar med, i Uppenbarelseboken 11:15—18, ger den rättmätige härskaren över hela mänskligheten en profetisk beskrivning av hur han skulle överta sitt sedan länge avbrutna herravälde:

³⁸ ”Och den sjunde ängeln blåste i sin trumpet. Och höga röster ljöd i himmelen, och de sade: ’Världens rike har nu blivit vår Herres och hans Smordes [kvinnans ”säd”, som förutsagts i 1 Moseboken 3:15] rike, och han skall härska som konung till evig tid.’ Och de tjugofyra äldste som satt inför Gud på sina troner föll ner på sina ansikten och tillbad Gud och sade: ’Vi tackar dig, Jehova Gud, den Allsmäktige, den som är och som var, därför att du har tagit din stora makt och börjat härska som konung. Men nationerna blev vreda, och din egen vrede kom, och den fastställda tiden för de döda att bli dömda, och att ge lönen åt dina slavar profeterna och åt de heliga och åt dem som fruktar ditt namn, de små och de stora, och att störta dem i fördärvet som fördärvar jorden.’”

39. På vilket sätt måste Jehova göra sitt konungadöme uppenbart för oss?

³⁹ När vi betraktar världsförhållandena i våra dagar, tycker vi då inte att det är hög tid för Herren Gud, den Allsmäktige, att störta dem i fördärvet som fördärvar jorden? Vi vill inte att jorden skall fördärvas i sådan utsträckning att vi människor inte kan leva på den längre! Det är absolut nödvändigt att ”världens rike” blir Herren Guds, den Allsmäktiges, rike med ”hans Smorde” som hans medförbundne i regeringen. Han måste härska som konung till evig tid, och han måste göra sitt konungadöme uppenbart för alla oss som lever på jorden genom att fördärva dem som fördärvar hans egendom, jorden. I Uppenbarelseboken 11:15 omtalas detta som något absolut säkert, som om det redan hade inträffat. Denna förklaring är ett gudomligt löfte som inte kan återkallas. Det kommer aldrig att gå om intet!

40. Varför är hans löften, som är långt större än de som Israel fick, säkra och vissa?

⁴⁰ Det är ett gudagivet löfte, som bådar gott för alla dem av vår generation som trängtar efter en förenad människovärld under en världsregering, som leds av en person som troget håller sitt ord. Det är sant att han lovar sådant som är nästan otroligt. Nu lovar han långt större ting än det som Jehovas folk Israel fick löfte om mer än femton hundra år före den vanliga tideräkningens början. Men Jehova är mäktig nog att uppfylla även dessa långt större ting.

41, 42. Vilka lysande bedrifter åstadkom Jehova, så att orden i Josua 21:44, 45 kunde bli nedtecknade?

⁴¹ För att befria sitt förslavade folk, Israel, måste Jehova bryta det egyptiska världsväldets grepp. Sedan måste han dela Röda havets vatten för att hans befriade folk skulle kunna gå över på torr mark. Han måste sedan låta vattnet uppsluka de förföljande egyptiska kavalleristerna och vagnarna och deras högmodige Farao. Fyrtio år senare måste Jehova dämma upp Jordanflodens vatten för att hans folk skulle kunna gå över floden in i det utlovade landet. Under sex år måste han sedan strida för dem, störta Jerikos murar över ända och underkuva större delen av landet för att fördela det mellan Israels tolv stammar. Trots alla de överväldigande hindren uppfyllde Gud, som inte ljuger, vad han hade lovat sitt folk. Domaren Josua, profeten Mose efterträdare, vittnade om detta historiska faktum när han tecknade ner följande minnesvärda ord:

⁴² ”HERREN gav alla deras fiender i deras hand. Intet uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels hus; det gick allt i fullbordan.” — Josua 21:44, 45; 23:10.

43. Vilken tid nalkas nu, då vi skall intyga: ”Det är sant!”?

⁴³ Nu nalkas den storslagna dag, när de medlemmar av vår generation som då lever skall kunna vittna om att intet av allt det goda som Gud lovat beträffande en rättfärdig världsregering har uteblivit. Han kommer att ha låtit allt gå i fullbordan. Med full förtröstan på honom kan vi därför gripa oss an med att undersöka hans underbara löften, som har att göra med en världsregering. Lyckliga kommer vi att vara, om vi till slut kan bli hans vittnen och säga om hans löfte: ”Det är sant!” — Jesaja 43:9, 10.