Nationerna kommer till Jehovas hus för att bedja
”Ty mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk.” — Jes. 56:7.
1. Vilken uppgift skulle templet i Jerusalem ha tjänat med avseende på bön?
NÅGRA dagar innan Jesus Kristus blev upphängd på pålen år 33 e. Kr. sade han tydligt och klart att Jehovas konungsliga tempel i Jerusalem skulle ha tjänat såsom ett ”bönehus för alla folk”. (Mark. 11:17) Ja, det förebildliga templet skulle ha varit en anordning, förmedelst vilken många främlingar såväl som israeliterna själva kunde nalkas den suveräne, levande Guden. Privilegiet att bedja till Gud skulle alltså inte ha begränsats till israeliterna, vilka var förenade med Jehova förmedelst lagförbundet, utan templet var också en föranstaltning för Gud hängivna människor som tillfälligt var bosatta i landet och för främlingar som kom på besök. Alla skulle de bli hörda av Jehova, om de bad i detta tempel. Fördenskull anklagade Jesus med rätta judarna på hans tid för att ha sökt slå mynt av templet. Sin anklagelse mot dem formulerade han så här: ”Men I gören det [templet] till en rövarkula.” (Matt. 21:13) Genom att orena Jehovas förebildliga tempel hade judarna i själva verket avskräckt åt Gud överlämnade främlingar, som tillhörde folk av andra nationer, från att söka nalkas Jehova förmedelst den föranstaltning som hans tempel eller ”bönehus” utgjorde.
2. Hur kom Jehova att godtaga templet såsom ett ”bönehus” och att bekräfta att det var ett sådant?
2 Tusen år före Jesu dagar framställde konung Salomo, då han (år 1027 f. Kr.) överlämnade det heliga templet i Jerusalem, en speciell bön till Jehova Gud. Han bönföll Jehova om att han måtte höra de böner, som skulle komma att frambäras i detta nya tempel av såväl israeliter som icke israeliter. ”Om då någon bön och åkallan höjes från någon människa, vilken det vara må, eller från hela ditt folk Israel, ... må du då höra det i himmelen. ... Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer ifrån fjärran land för ditt namns skull — ty man skall ock där höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm — om någon sådan kommer och beder, vänd mot detta hus, må du då i himmelen, där du bor, höra det och göra allt, varom främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och förnimma, att detta hus, som jag har byggt, är uppkallat efter ditt namn.” (1 Kon. 8:38, 39, 41—43) Och Jehova ”uppenbarade sig för Salomo om natten och sade till honom: ’Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till offerplats. Så skola nu mina ögon vara öppna och mina öron akta på vad som bedes på denna plats.’” (2 Krön. 7:12, 15) Jehova Gud bekräftade alltså att han skulle höra böner som frambärs i överensstämmelse med denna föranstaltning, och fördenskull kom templet i Jerusalem att kallas ”ett bönehus”.
Ett nytt, bestående andligt tempel
3. Beskriv det nya, andliga templet. Vad var det som utgjorde förebilden till det, och sedan när har det varit under uppförande?
3 Men detta ”bönehus” i Jerusalem var bara en förebild, ett slags blåkopia, till ett mycket härligare, nytt och bestående eller varaktigt andligt tempel, som Jehova drar försorg om och förmedelst vilket han hör bön. I överensstämmelse med Jesu profetia (Matt. 24:1, 2) blev Jerusalems sista bokstavliga tempel för evigt förstört av romarna år 70 e. Kr. Trettiosju år innan detta tempel av sten blev förstört började uppförandet av ett nytt, andligt tempel, nämligen från och med år 33. Det nya, andliga templet svarade visserligen emot det förebildliga templet, när det gällde vissa drag, men det byggdes av ”levande stenar” med Jesus Kristus såsom ”hörnstenen”. (Hebr. 9:8, 9) Så här uttryckte sig Paulus, då han skrev till de smorda, dvs. till de kristna, på hans tid: ”Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt. Och väl var Moses ’trogen i hela hans hus’ såsom ’tjänare’, till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas; men Kristus var trogen såsom ’son’, en son, satt över hans hus. Och hans hus äro vi.” (Hebr. 3:4—6) Och Petrus sade: ”Kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor är förkastad, men inför Gud är ’utvald och dyrbar’; och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett ’heligt prästerskap’, som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud. Det heter nämligen på ett ställe i skriften: ’Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall icke komma på skam.’” (1 Petr. 2:4—6) I Uppenbarelseboken påpekar slutligen Johannes att det fullständiga antalet av de utvalda eller ”tecknade”, som skall ingå i denna nya tempelorganisation, är 144.000 förutom Jesus Kristus. — Upp. 7:4, 15.
Böner uppstiger likt rökoffer till Jehova
4. När och av vilket skäl använde man rökelse i det bokstavliga templet?
4 I det förebildliga tabernaklet och de förebildliga tempel, som efterträdde tabernaklet, frambar prästerna rökelse, då de skulle nalkas Gud. I Mose lag stadgades det att välluktande rökelse skulle antändas på rökelsealtaret i den del av helgedomen som kallades det heliga. Detta skulle ske två gånger om dagen eller närhelst man officiellt trädde fram inför Jehova. ”Och Aron skall antända välluktande rökelse därpå; var morgon, när han tillreder lamporna, skall han antända rökelse; och likaledes skall Aron antända rökelse, när han vid aftontiden sätter upp lamporna. Detta skall vara det dagliga rökoffret inför HERRENS [Jehovas] ansikte från släkte till släkte.” (2 Mos. 30:7, 8) Enligt lagens föreskrift kunde endast prästerna antända denna dyrbara, välluktande rökelse, som steg upp i en spiral. Detta vittnade om att prästerna hembar Gud en av fruktan dikterad hyllning och lovprisning, då de trädde fram för att göra tjänst inför den levande Guden, universums suveräna majestät. (2 Mos. 30:36, 37) På försoningsdagen skulle översteprästen först bereda väg in i det allraheligaste i helgedomen genom att låta ett ”moln av rökelse” omvärva Jehovas förebildliga tron, det vill säga locket till vittnesbördsarken, ”på det att han icke må dö”. — 3 Mos. 16:12, 13.
5. Hur uppsteg böner likt rökoffer, och vad kan sägas om hur de förbereddes?
5 Medan prästerna inne i helgedomen dag efter dag antände rökelsen, vars rök steg uppåt, frambar de icke prästerliga tillbedjarna av Jehova, vilka var församlade utanför i templets förgård, samtidigt böner, vilka skulle uppstiga till Jehova, på det att han måtte höra dem. ”Medan han [Sakarias, Johannes döparens far] nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning, gjorde prästerlig tjänst inför Gud, hände sig vid den övliga lottningen om de prästerliga sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens [Jehovas, NW] tempel och tända rökelsen. Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret förrättades.” (Luk. 1:8—10) I dessa böner, som frambärs av dem som tillbad i templet, fick tillbedjarna inte hopa tomma ord, och fördenskull måste de förbereda bönerna omsorgsfullt, alldeles som rökelsen hade beretts med stor omsorg av dyrbara ingredienser. (2 Mos. 30:34—38) I detta sammanhang är det skrivet: ”Må min bön vara beredd såsom rökelse för dig.” — Ps. 141:2, NW.
6, 7. a) Vilket samband har rökelse och bön med varandra i förbindelse med det andliga templet? b) Hur kan de som beder i vår tid nalkas Gud?
6 I Uppenbarelseboken framhåller aposteln Johannes att ”rökelse” är förknippad med böner också i förbindelse med Jehovas nya, andliga tempel, med dess allraheligaste i himmelen: ”Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret, och han hade ett gyllene rökelsekar; och mycken rökelse blev given åt honom, för att han skulle lägga den till alla de heligas böner på det gyllene altaret, som stod framför tronen. Och ur ängelns hand steg röken av rökelsen med de heligas böner upp inför Gud.” (Upp. 8:3, 4) Eftersom Jesus Kristus är detta nya tempels främsta ”levande sten”, är det endast genom honom som man kan nalkas Jehova, och alla böner måste nu uppsändas genom honom. (Joh. 10:9; 14:6; 16:23) I denna tid befinner sig Jehova i sitt heliga tempel, som består av hans smorda, och han hör och besvarar deras böner, som nalkas honom på ett rätt och tillbörligt sätt. I denna tid uppstiger följaktligen Jehovas folks böner beständigt till Jehova jämte molnet av rökelse ur ängelns hand.
7 Paulus framhäver vad det är som utgör ett rätt sätt att nalkas Gud och vad det tempel är, som Jehova bebor genom ande och i vilket han tar emot sina tillbedjares böner. Han säger: ”Genom honom [Jesus Kristus] hava vi, båda folken, tillträde till Fadern genom en ande. Ni [de smorda] hava blivit uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, medan Kristus Jesus själv är grundhörnstenen. I förening med honom växer hela byggnaden, som är harmoniskt sammanfogad, upp till ett heligt tempel för Jehova. I förening med honom bliva också ni uppbyggda tillsammans till en plats som Gud kan bebo genom ande.” (Ef. 2:18, 20—22, NW) En återstående del av detta nya, andliga tempel är alltjämt i verksamhet här på jorden i våra dagar. Denna kvarleva av de smorda tjänar såsom en kanal eller förbindelseled, genom vilken en ”stor skara” ur alla nationer ägnar Jehova Gud ”helig tjänst ... dag och natt i hans tempel”. — Upp. 7:9, 15, NW.
Jesaja förutser en väldig ström av dem som ägnar Gud helig tjänst
8. Vad förutsåg Jesaja beträffande Jehovas tempel, hans hus, i dessa yttersta dagar?
8 Profeten Jesaja förutsåg att det under dessa yttersta dagar för Satans onda värld av människor jorden utöver skulle ske en tillströmning av gudsdyrkare, som skulle söka gemenskap med dem som utgör Jehovas andliga hus, vilket har många medlemmar som nu står på det himmelska Sion. (Upp. 14:1) Den smorda kvarlevan, som utgör den synliga delen av Jehovas tempel, ses sålunda stå högt i Jehovas ynnest alltsedan år 1919 (Upp. 11:12), och dess medlemmar lyfter bildligt talat Jehova Guds tillbedjan högt, i det att de sätter den högt över allt annat på jorden. Detta stämmer fullständigt med förutsägelsen från forna dagar: ”Och det skall ske i dagarnas slutskede att det berg där Jehovas hus är skall bliva fast grundat ovan bergens topp, och det skall förvisso bliva upphöjt ovan höjderna; och till det skola alla nationer strömma. Och många folk skola förvisso gå åstad och säga: ’Kom, ni människor, och låt oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han skall undervisa oss om sina vägar, och vi skola vandra på hans stigar.’ Ty från Sion skall lag utgå och Jehovas ord från Jerusalem.” — Jes. 2:2, 3, NW.
9. a) Vad måste de som nalkas Jehova dessutom göra? b) Hur gör man sig skickad att nalkas Jehovas bönehus?
9 Alla som tillhör den här ovan beskrivna stora skaran av tillbedjare kommer strömmande såsom åt Gud överlämnade människor, väl undervisade om Jehovas teokratiska krav. De kommer inte tomhänta utan att medföra gåvor åt sin kärleksrike Gud. Nej, de kommer med ett rikt mått av välbehagliga ”lovets offer”, redo att frambära en rätt offentlig kungörelse, vilket de har lärt sig göra av Jehovas smorda, som ännu befinner sig på jorden. (Hebr. 13:15) Ja, dessa ”främlingar” ur nationerna har ”slutit sig till HERREN”, Jehova, genom att de överlämnat sig åt Gud i gemenskap med den smorda kvarlevan av det andliga Israel. (Sak. 8:23; Gal. 6:16) Alla dessa, som utgör den ”stora skaran” och som kommer från de olika nationerna, kommer också för att frambära bön genom Jehovas tempelanordning. Härom har Jesaja ytterligare förutsagt: ”Och främlingarna, som hava slutit sig till HERREN [Jehova] för att tjäna honom och för att älska HERRENS [Jehovas] namn och så vara hans tjänare, ... skall jag [också] låta komma till mitt heliga berg och giva dem glädje i mitt bönehus”, och deras ”offer” (Åk) ”skola vara mig välbehagliga på mitt altare; ty mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk”. (Jes. 56:6, 7) Denna stora skara, som tillbeder Gud, har verkligen trätt fram för att bli överlämnade, döpta och förordnade tjänare åt Jehova, och på så sätt har de vunnit en officiell, erkänd ställning inför Guds himmelska tron. (Upp. 7:15) I likhet med den smorda kvarlevan anser dessa ”främlingar” eller icke-medlemmar, som inte är delaktiga i det nya förbundet, att det är ett ovärderligt privilegium att få bära det enastående namnet Jehova såsom Jehovas vittnen. — Jer. 31:31—34.
Vilka kan få sina böner besvarade?
10. Vilka kan förvänta att få sina böner besvarade? Anför flera bevis från Skriften.
10 Jehova Gud är den store bönhöraren, och han gör anordningar för att överskyla deras missgärningar, som han utväljer och förmår att komma till honom. (Ps. 65:3—5) Han är uppmärksam och besvarar böner som på ett rätt och tillbörligt sätt frambärs till honom. (Ps. 66:19; 102:18; 1 Kon. 18:37; 2 Krön. 33:13; Jer. 29:12, 13; Dan. 9:17, 18; Luk. 11:9, 10; 1 Joh. 5:14, 15) Jehova lyssnar inte till de ogudaktiga, ”men de rättfärdigas bön hör han”. (Ords. 15:8, 29) Jehovas öron är vända till de rättfärdigas rop om hjälp. (Ps. 34:16; 145:18, 19; Jes. 58:8, 9) ”Vi vet ju, att Gud icke hör syndare, men också att om någon är gudfruktig och gör hans vilja, då hör han honom.” (Joh. 9:31) Innan medlemmar av nationerna kan räkna med att Jehovas uppmärksamhet är riktad på dem, måste de börja vända sig bort från sin forna onda vandel, bli gudfruktiga och söka Jehovas frid. Därpå börjar Jehova lyssna till dessa människor, i vilkas hjärta det finns en önskan att överlämna sig åt honom, ja, till dessa människor som står i begrepp att sluta sig till Jehova. Aposteln Petrus bekräftade detta, när han skrev: ”Ty Jehovas ögon vila på de rättfärdiga, och hans öron äro vända till deras bön; men Jehovas ansikte är emot dem som göra onda ting.” — 1 Petr. 3:12, NW.
11, 12. a) Hur kan ”främlingar” få åtnjuta bönens privilegium? b) Vad bevisas av det som hände med Kornelius?
11 Vad dessa ”främlingar” beträffar, som befinner sig utanför den direkta gemenskapen med Jehovas tempelanordning för bön, så iakttar Jehova eller ”antecknar sig till minnes” deras uppriktiga böner, då de söker nalkas honom på ett rätt och tillbörligt sätt. I sinom tid ser Jehova till att dessa sökande ”främlingar” nås av bibelns budskap förmedelst en av dem som med rätta är kända såsom Jehovas tjänare, så att de kan komma i direkt gemenskap med Jehovas tempelanordning, på det att alla deras framtida böner må kunna bli besvarade. Alltifrån den tiden blir det möjligt för dem att begagna sig av den godkända förbindelseleden för bön.
12 Tänk till exempel på italern Kornelius, som var officer. Han bodde visserligen i Caesarea i Palestina, men han var tydligen inte någon åt Gud överlämnad omskuren judisk proselyt. Men tack vare att han var ”en from man, som ’fruktade Gud’ tillika med hela sitt hus”, hade hans böner, som frambars utanför Jehovas tempelanordning, ”uppstigit till Gud” och var ”i åminnelse hos honom”. (Apg. 10:1—4) Just i rätt tid gjorde Jehova anordningar förmedelst en ängel för att Petrus, som var en av de ”levande stenarna” i det nya, andliga templet, skulle predika för Kornelius, på det att han och hans hus skulle kunna överlämna sig åt Gud och bli döpta. (Apg. 10:31, 44—48) Alltifrån den stunden förlänades Kornelius bättring, och han kom i direkt gemenskap med Jehovas tempelanordning, varigenom hans böner kunde bli hörda och besvarade. När Petrus senare inför den styrande kretsen i Jerusalem meddelade vad som hade skett vid detta tillfälle, ”gåvo de sig till freds och prisade Gud och sade: ’Så har då Gud också åt hedningarna [åt människor av nationerna, NW] förlänat den bättring, som för till liv.’” — Apg. 11:18.
13, 14. a) Vilken del har änglarna i att församla främlingar som önskar tillbedja Gud? b) Berätta om en icke ovanlig nyligen upplevd erfarenhet, som gäller detta församlande av sådana gudsdyrkare.
13 I våra dagar är änglarna, även om de förblir osynliga, mycket verksamma när det gäller att ge akt på fårlika människor med hjärtan som är benägna för det som är rättfärdigt, människor som frambär uppriktiga böner till Gud och ber om hans hjälp. (Matt. 25:31—33) När Jehovas rätta tid är inne, ser han till att änglarna dirigerar Guds synliga förkunnare på jorden så att de kommer i kontakt med dessa sanningssökare, på det att de må få påvisat för sig hur de kan bli rättfärdiga, hur de vidare kan överlämna sig åt Gud och så fortsätta på den väg de slagit in på genom att bevara en lycklig gemenskap inom Jehovas tempelanordning för helig tjänst. Vi återger här ett nutida exempel, som finner sin motsvarighet i flera tusen liknande fall i alla delar av jorden och som tjänar till bevis för det som här har sagts.
14 En kvinnlig förkunnare bland Jehovas vittnen i Kalifornien har berättat om vad som hände henne en söndag. Det återstod bara några minuter av de tre timmar hon anslagit till predikoverket denna dag, och eftersom hon kände sig litet trött, hade hon lust att gå hem med den föresatsen att ”ta igen” de återstående minuterna vid ett annat tillfälle. Hon hade emellertid gjort en anteckning om att hon inte träffat någon hemma i ett visst hus i närheten och kände en sådan maning att gå dit att hon slutligen bestämde sig för att göra detta. Frun i huset var verkligen hemma, och hon visade stort intresse för bibeln, ja, så stort att hon genast samtyckte till ett bibelstudium i hemmet. Efter detta första bibelstudium berättade damen för förkunnaren att hon kvällen innan hade bett till Gud om hjälp att förstå bibeln. Hon var nu säker på att hennes bön blivit besvarad. Under de månader som följde gjorde hon snabba framsteg i att tillägna sig kunskap om Jehovas uppsåt. Slutligen överlämnade hon sig och lät döpa sig, och hon är nu ett verksamt vittne för Jehova och är lycklig över den gemenskap hon funnit i kretsen av Jehovas kristna vittnen. I likhet med den åt Gud överlämnade Kornelius åtnjuter hon nu i full utsträckning privilegiet att frambära bön till Jehova och hyser med rätta den fasta tillförsikten att hennes böner blir hörda.
Behovet av bön
15, 16. a) Varför vänder sig folk till bibeln för att få råd beträffande bönen? b) Vem påvisade vårt behov av att bedja, och vilka ting framhävde han?
15 Vart skulle vi kunna vända oss för att få bättre råd angående bönen än till bibeln? Bibeln är den främsta läroboken, när det gäller bön. Enbart i de hebreiska skrifterna är 159 böner återgivna. Tjugo av Jesu mästerliga böner är återgivna i de fyra evangelierna. Bönen är ett ämne som det hänvisas till ytterligare 98 gånger i resten av de kristna grekiska skrifterna. Av Jesu många böner inser vi hans stora behov av att upprätthålla kontakten med sin Fader under sitt jordeliv. Det är så skrivet: ”Med starkt rop och tårar frambar han [Kristus] under sitt kötts dagar böner och åkallan till den som kunde frälsa honom från döden; och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest.” — Hebr. 5:7.
16 Också vi har ständigt behov av att bedja, såsom Jesus gjorde. Av erfarenhet vet vi att Jesus är vår mästerlige lärare, när det gäller bön. I sin mönsterbön påpekade han vilka ting som är rätta att bedja om, till exempel att Guds namn måtte bli helgat, att Guds rike måtte komma, att Guds vilja måtte ske på jorden och slutligen att vi måtte få livets nödtorft. (Matt. 6:9—13) Såsom vi påpekat tidigare är Jesus nu vår enda förbindelseled till Gud, den enda ”väg”, på vilken vi kan nalkas den levande Guden förmedelst bön. Johannes skrev: ”Jesus svarade honom [Tomas]: ’Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig.’” ”Om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det.” — Joh. 14:6, 14.
Vad är bön?
17. Vad är bön, och hur fungerar denna anordning?
17 Bönen är i själva verket en enkelriktad förbindelseled, som når fram till den sanne Guden i himmelen. Det behövs inga telefontrådar eller radiovågor för upprätthållandet av sådana förbindelser med Jehova i himmelen. Från äldsta tider och fram till våra dagar har Jehova sörjt för ett kommunikationsmedel som är mycket effektivare än telefonen eller radion. Detta medel, som står människan till buds, är Guds heliga ande. Den heliga anden är inte beroende av tid eller rum för att uppfatta budskap som skall förmedlas till Jehovas mottagaranordning. Denna mottagning kallas i bibeln för Guds hörande ”öron”. (Ps. 18:7) Jehova svarar inte i andra änden, så att vi kan höra det. Bönen innebär inte ett samtal, en dialog, med Gud. Gud svarar emellertid genom att han ger oss andlig vägledning och genom att han slutligen låter sådana ting ske som den bedjande har rätt att begära.
Lämpliga uttryckssätt och böneämnen
18. Nämn några lämpliga uttryckssätt och ämnen för bön som riktas till Jehova.
18 Men hur bör den sanne gudsdyrkaren uttrycka sig, då han begagnar denna enkelriktade förbindelseled till Jehova? Först bör han frambära ord av tillgivenhet, i det att han ger uttryck åt sin varma kärlek till Gud. (Ps. 18:2, 3) Sedan kan det vara lämpligt att prisa och lova Gud för de många bevisen på hans storhet och för hans barmhärtighetsgärningar. (Apg. 4:24—30) Den som beder vill kanske ge uttryck åt tacksamhet för sina många möjligheter till tjänst och för sina privilegier i samband med tjänsten. (2 Sam. 7:27) Det är alltid lämpligt att tacka Jehova för all den godhet och den ström av goda gåvor som kommer en till del. (Kol. 1:3) Eftersom vi alla är ofullkomliga och ständigt begår fel, är det alltid tillbörligt att vi beder om Guds förlåtelse. (Luk. 11:4) En sådan begäran vittnar om ens ångerfulla inställning och ens önskan att göra sig förtjänt av Guds barmhärtighet framdeles. (Luk. 18:11—13) Det är också tillbörligt att vi beder om att det må gå våra bröder väl och att Gud må välsigna deras tjänst för Riket. (1 Tess. 5:25) Och slutligen kan man anhålla om sådana rätta ting som man är i behov av. — Ps. 33:18, 19; Ords. 30:7—9; Matt. 6:11.
Kroppsställningen
19. Hur förhåller det sig med kroppsställningen, när man beder?
19 Finns det några föreskrifter om lämpliga kroppsställningar, som vi bör inta, då vi på detta sätt meddelar oss med Gud beträffande olika ting? I allmänhet är det nödvändigt att ställningen befrämjar koncentrationen. Det finns exempel i bibeln såväl som nutida exempel på att Jehovas folk har framburit böner i nedböjd ställning med ansiktet mot jorden, med upplyfta ögon eller sedan de fallit på knä. (Neh. 8:6; Joh. 11:41; Luk. 22:41; Dan. 6:10) Vilken ställning man än intar bör den förhjälpa en till att bannlysa alla distraherande tankar. Varför det? Därför att de tankar man vill kläda i ord bör frambäras med allt allvar, på ett verkningsfullt sätt och med en ande som vittnar om kärlek till Gud. De väl uttänkta orden bör vara i samklang med Guds heliga ande, eftersom Guds ande inte kan verka stick i stäv med Jehovas vilja. De budskap man vill få förmedlade bör vara i överensstämmelse med bibelns sanningar. När man frambär en lämplig och passande bön, bör man alltid tänka på att ”Gud är en Ande”, och att ”de som tillbedja honom måste tillbedja med ande och sanning”. — Joh. 4:24, NW.
Användningen av ordet ”amen”
20, 21. a) Varför bör man säga ”amen” som avslutning på bönen? b) Vad kan sägas om Jehovas vittnen med avseende på bön?
20 Den bön man frambär bör ha en lämplig och passande avslutning. Den kristne nöjer sig inte med att avsluta bönen genom att nämna Jesu namn, utan han slutar med ett ”amen”. Amen är ett hebreiskt ord som egentligen betyder ”förvisso” eller ”ja”. Ordet amen är ett uttryck för förvissning och kan översättas med satsen: ”Må det ske så.” När man använder ordet ”amen”, intygar man att allt som man har sagt i bönen har sagts med största allvar och uppriktighet. När bön frambärs i församlingen, förekommer det också att de som hör bönen önskar uttala ett hörbart ”amen”. — 1 Kor. 14:16.
21 Jehovas vittnen är ett bedjande folk i denna tid. De inser att de har behov av att bedja. De vet hur de bör bedja, och de uppnår resultat. Jehovas vittnen har direkt gemenskap med Jehovas ”bönehus”. I följande artikel skall vi begrunda några av deras förunderliga erfarenheter på bönens område i vår tid.
[Bild på sidan 53]
Salomo beder vid templets överlämnande