Sök ett rätt umgänge
1. Kan en persons umgänge påverka honom? Hur uttryckte Salomo detta?
DET har sagts: ”Säg mig med vem du umgås, och jag skall säga dig vem du är.” Visserligen är detta kanske inte något exakt sätt att bedöma en person, men det är absolut sant att en mans umgänge kan öva ett starkt inflytande på honom, antingen i god eller i ond riktning. Som den vise kung Salomo sade: ”Den som vandrar tillsammans med visa människor skall bliva vis, men den som har med de dåraktiga att göra, honom går det illa.” (Ords. 13:20, NW) Och i våra dagar förmärks som aldrig förr ett tilltagande ont inflytande, som går ut på att vända människor bort från sin kärleksrike Skapares, Jehovas, upphöjda, rena tankar och till de själviska, köttsliga, materialistiska tankar som uppfyller denna världen, vilken ligger under Satans, djävulens, välde. Detta gör det till en livsviktig sak att alla människor som älskar rättfärdighet blir avskilda från denna världen och tillbeder Gud genom att umgås med honom och efterlikna hans sätt och vägar. — 2 Kor. 4:4; Joh. 15:17—19.
2. Hur ådagalades följderna av rätt och orätt umgänge på Noas tid?
2 Att man söker rätt umgänge är en sak som gäller liv och död. Detta ådagalades vid tiden för syndafloden i Noas dagar, då demoner hade materialiserat sig för att bidra till människosläktets urartning och fördärv. Vi läser: ”Följaktligen såg Jehova att människans ondska hade blivit stor på jorden och att varje benägenhet hos hennes hjärtas tankar endast var ond hela tiden.” Men Noa slog inte följe med hopen; han umgicks inte med den och delade inte dess fördärvade tankar. ”Noa var en rättfärdig man. Han bevisade sig klanderfri bland sina samtida. Noa vandrade med Guden.” Han och hans familj sökte sig ett rätt umgänge, och de överlevde den katastrof som då drabbade världen. — 1 Mos. 6:1—12, NW; Hebr. 11:7; 2 Petr. 2:5.
3. a) Vilken utveckling, som förutsades av aposteln Paulus i 2 Timoteus 3:1—5, gör det livsviktigt att undvika orätt umgänge i våra dagar? b) Genom vilken profetisk uppfyllelse i vår tid har Gud hela världen runt berett möjlighet till ett rätt umgänge?
3 Om ett rätt umgänge var något som gällde liv och död i Noas dagar, så måste det vara det också för dem som lever i ändens tid, vilken Jesus sade skulle vara lik Noas dagar. Sedan aposteln Paulus hade beskrivit det mänskliga samhällets ondska i de yttersta dagarna, gav han detta råd: ”Vänd dig bort ifrån sådana” och undvik på så sätt ett dåligt umgänge! (Matt. 24:37—39; 2 Tim. 3:1—5) Sökandet av ett rätt umgänge är en sak som i vår tid också högeligen påverkas av uppfyllelsen av de profetior i bibeln, som har att göra med församlandet nu i de yttersta dagarna av den trogna kvarlevan av Kristi andliga bröder och dessas återförande till Guds hus under den större Noa, Kristus Jesus. Det är till den återställda församlingen av dessa smorda vittnen, vilka utgör kvarlevan av det andliga templet, som en stor skara av män och kvinnor från alla nationer kommer och söker ett rätt umgänge för att lära känna Guds vägar och vandra på hans stigar. — Jes. 2:2—4; Upp. 7:9, 14.
Undvik ett orätt umgänge
4. a) Vilken kraftig förmaning att undvika orätt umgänge finner vi i 2 Korintierna 6:14—18? b) Vilket rätt umgänge omnämns?
4 I förbindelse med uppmaningen att undvika världens ondska och att umgås med Guds folk skrev aposteln Paulus: ”Bliv icke ojämnt sammanokade med icke troende. Ty vilken delaktighet har rättfärdighet med laglöshet? Eller vilken gemenskap har ljus med mörker? ... Eller vilken del har en trogen människa med en icke troende? ... Ty vi äro den levande Gudens tempel, alldeles såsom Gud sade: ’Jag skall bo ibland dem och vandra ibland dem; och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.’ ’”Gå därför ut ifrån dem och avskilj eder”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena”’, ’”och jag vill taga emot eder.”’ ’”Och jag skall vara en fader för eder; och ni skola vara söner och döttrar åt mig”, säger Jehova, den Allsmäktige.’” Lägg märke till den upprepade förmaningen att undvika orätt umgänge: ”Vänd dig bort ifrån sådana”, ”Gå därför ut ifrån dem”, ”Avskilj eder”, och så denna försäkran: ”Jag vill taga emot eder.” Man får inte ha någon delaktighet, någon gemenskap, någon del eller lott med dem som inte tror. Med andra ord ingen förbindelse med dem, om man vill vara förbunden med Gud. — 2 Kor. 6:14—18, NW; Hes. 37:27; Jes. 52:11; Hes. 20:41.
5, 6. a) Vad åsyftas och vad åsyftas inte i förmaningen att undvika orätt umgänge, och hur kan sådant umgänge påverka ens gudsdyrkan? b) Vilket råd till de första kristna understryker detta?
5 Detta betyder naturligtvis inte att den åt Gud överlämnade kristne måste isolera sig från all kontakt med denna nuvarande tingens ordning. I sitt arbete, i sitt dagliga liv och sin predikoverksamhet kommer han i beröring med arbetsgivare, arbetskamrater, affärsbekanta, anhöriga, grannar och andra. Att undvika all kontakt skulle nästan betyda att försvinna från jorden. (1 Kor. 5:10) Men att vända sig bort ifrån sådana, att undvika umgänge med dem innebär att inte ha gemenskap med dem vilkas tankar inte är i harmoni med Guds tankar, dvs. att inte ha del i deras tankar eller uppförande. Materialistiskt sinnade människors tänkande är inte i harmoni med Guds tänkande. Även om dessa ens bekanta inte är ohederliga eller omoraliska, så är dock Jehovas tillbedjan och tjänst inte deras främsta intresse. Den som regelbundet umgås med dem kommer snart att tänka som de gör. Om man utsätter sinnet för deras tankar, blir ens tro på den nya världen snart försvagad, nitet slocknar, ostraffligheten bryter samman, och samvetet förslöas, så att man inte tar Jehovas krav på studium och tjänst allvarligt. Nyttiga vanor i fråga om studium och tjänst, som man har lagt sig till med, kommer att fördärvas. Det var denna fara som aposteln Paulus tänkte på, när han varnade de kristna för att umgås med dem som inte hade något hopp om en uppståndelse och därför inte någon riktig sporre till ett rätt uppförande. ”Låt eder icke vilseledas. Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor. Vakna upp till nykterhet på ett rättfärdigt sätt och utöva icke synd, ty några äro utan kunskap om Gud.” (1 Kor. 15:33, 34, NW) Varför dela deras tankar som inte har någon kunskap om Gud och inte bryr sig om att ha någon? — Fil. 3:18, 19.
6 Likväl finns det somliga som menar att de kan tillåta sig att söka umgänge med världsliga vänner eller släktingar för att få förströelse. Men hur kan en kristen lägga av den gamla personligheten, som rättar sig efter hans forna handlingssätt, och ikläda sig den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja i sann rättfärdighet, om han fortsätter att umgås med dem som ännu har bedrägliga begärelser? (Ef. 4:22—24, NW) I stället heter det: ”Bliv därför icke delaktiga med dem. Ty ni voro en gång mörker, men ni äro nu ljus i förbindelse med Herren. Fortfar att vandra såsom ljusets barn... . Fortsätt med att förvissa eder om vad som är välbehagligt för Herren, och sluta upp med att taga del med dem i de ofruktbara gärningar som höra mörkret till.” (Ef. 5:7—11, NW) Petrus gav också det rådet att man ”under återstoden av sin tid i köttet icke mer må leva för människors begärelser, utan för Guds vilja”. Han säger vidare: ”Emedan ni icke fortsätta att löpa [eller vara tillsammans] med dem i detta lopp ..., äro de förbryllade och fortfara att tala skymfligt om eder.” Vi bör vara såsom främlingar och tillfälligt bosatta med avseende på detta släktes uppförande. — 1 Petr. 4:2—4; 2:11, 12; NW.
7. Vad föreskrev Guds lag genom Mose beträffande släktskapsförbindelser med dyrkare av falska gudar?
7 Den fara som ligger i ett orätt umgänge underströks av Jehova i de lagar han gav israeliterna, när de gjorde sig redo att draga in i det utlovade landet och således skulle komma i närmare beröring med de hedniska kananéerna. ”Du får icke sluta förbund med dem eller visa dem någon ynnest. Och du får icke ingå någon släktskap med dem genom giftermål. Din dotter får du icke giva åt hans son... . Ty han kommer att vända din son [eller dina barn] bort från att följa mig, och de komma förvisso att tjäna andra gudar.” Israels historia sedan den tiden är ett tragiskt bevis på vad som händer, när man kränker denna princip. — 5 Mos. 7:2—4, NW.
8, 9. a) Hur berördes Lot av gudlösa människors uppförande på hans tid? b) Vad är på tok, om en kristen njuter av att umgås med denna världens människor och är välkommen bland dem i deras förehavanden? c) Vilka möjligheter finns det att föra icke troende in i sanningen på det sättet?
8 Om man håller fast vid ett gott samvete, dvs. bevarar sitt samvete känsligt och mottagligt för Jehovas principer, då kan man inte njuta av umgänge med denna världen. Vi kommer ihåg hur Lot kände sig, när han bodde i Sodom, eller hur? Vi läser att han ”var djupt bedrövad över att de lagtrotsande människorna hängåvo sig åt en lösaktig vandel — ty genom vad denne rättfärdige man såg och hörde, medan han bodde ibland dem dag efter dag, plågade han sin rättfärdiga själ på grund av deras laglösa gärningar”. (2 Petr. 2:7, 8, NW) Fastän Lot bodde där och predikade för dem, hade han varken del i deras tankar eller förenade sig med dem i deras uppförande. Hans själ var bedrövad och plågad av deras beteende. Om en kristen i våra dagar njuter av att umgås med denna världen och ha beröring med dess tänkesätt, så är det någonting på tok med hans samvete. Om hans samvete är tillbörligt övat, borde denna gemenskap bedröva det. Likaså, om ens uppförande och konversation är sådana, att världsliga människor gärna vill ha en med sig i sitt sällskap, så är det någonting på tok med ens uppförande, ty om ens uppförande och samtal vore av det rätta slaget, borde det oroa deras samvete, därför att det tillrättavisade eller fördömde dem. — 1 Petr. 3:16: Ef. 5:11.
9 Man bör aldrig låta sig bedragas till att tro att man genom sådant umgänge verkligen hjälper andra människor att lära känna sanningen. Genom att ta del i världsliga bekantas orätta tankar och handlingar kommer man aldrig att föra dem till sanningen; i stället kommer det sannolikt att föra den troende bort från sanningen. (1 Kor. 5:6) Det är endast när man i tal och uppförande låter Guds tankar komma till uttryck, när man delar Guds tankar med andra, när man delar med sig av ljuset åt dem, som man kan föra dem ut ur mörkret in i ljuset. — 1 Petr. 2:9; Fil. 2:15, 16.
10, 11. a) Varför var det inte orätt av Jesus att vara tillsammans med syndare, och hur följer Jehovas vittnen hans exempel i denna tid? b) Hur är denna inställning lik den som en doktor har, vilken kommer i nära kontakt med sjuka patienter?
10 Men, frågar kanske några, var inte Jesus tillsammans med föraktade syndare och publikaner eller skatteindrivare? Jo, men han var det inte för att ha del i deras tankar och ha gemenskap med dem i deras samtal och uppförande. Han befann sig där såsom Jehovas förnämsta vittne för att dela med sig av Jehovas tankar åt dessa personer. I våra dagar följer Jehovas vittnen hans exempel. De isolerar sig inte av egenrättfärdighet och säger att de är heligare än andra, såsom de gjorde som Jesaja talar om. De besöker alla slags människor i deras hem och närmar sig dem på gatan och talar med dem och hör vad de tänker på, så att de kan hjälpa dem. Men de tar inte del i deras tänkande, och inte heller gör de sig delaktiga i deras handlingssätt. De har gemenskap med ljuset och önskar dela detta ljus med andra. — Luk. 7:34; Jes. 65:5; Matt. 5:16.
11 Guds kristne tjänares ställning kan väl liknas vid den som en läkare intar, som är verksam bland ett vidskepligt, av sjukdomar ansatt folk i djungeln. En sådan doktor tvekar inte att hjälpa dessa människor, men inte för ett ögonblick är han benägen att dela de tankar som rör sig i hans patienters vidskepliga sinnen eller att ha gemenskap med dem i deras sjukdomsalstrande vanor och ohygieniska förhållanden. Han vill inte ha del i deras sjukdom; han vill delge dem sin kunskap om hur man skall bli botad och om hygieniska levnadsvanor. Han vill göra dem friska, inte själv bli sjuk; han vill lära dem att förbättra sina förhållanden och vill inte fördärva sina egna rena levnadsvanor. Så kommer också den kristne som är ett vittne för Jehova i vår tid att predika för människor av alla slag för att hjälpa dem att uppnå andlig hälsa, men aldrig kommer han att pruta av på sina normer och börja dela denna världens tankar. — Luk. 5:30—32; Upp. 22:1, 2.
Sök umgänge för att bli uppbyggd
12. Med vilka kan vi få ett rätt umgänge i vår tid, och vilket exempel gav de kristna i första århundradet?
12 För att vinna och behålla andlig hälsa bör man umgås med andligen friska personer. För att vinna vishet bör man vara tillsammans med dem som är visa. För att ge sina tjänare gott sällskap har Jehova i dessa yttersta dagar samlat dem tillhopa till en världsvid församling, den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. Om vi vill ha del i Guds tankar och de tankar som tillhör hans nya rättfärdiga värld, måste vi umgås med dem som har dessa tankar. Det förhöll sig så, när de första kristna blev församlade, och det förhåller sig så i denna tid. ”De fortsatte att ägna sig åt den undervisning apostlarna gåvo och åt att vara tillsammans, åt att äta tillsammans och åt böner.” (Apg. 2:42, NW) De troende kristna kom tillsammans för att vinna andlig styrka, för att göra sina samveten vakna och känsliga, när det gällde rätta gärningar. Var kunde de uppnå detta bättre än i samvaro med församlingen, där apostlarna och andra mogna, nitiska Guds tjänare befann sig?
13. Vilket gagn har man av att söka umgänge med mogna kristna, och vilka råd i Skriften rör sig om denna sak?
13 Paulus skrev i detta hänseende: ”Kom ihåg dem som styra eder, som hava talat Guds ord till eder; och när ni begrunda hur deras vandel utfaller, sök att efterlikna deras tro.” (Hebr. 13:7, NW) Ja, sök umgänge med dem som är föredömen i tron, ge akt på deras vandel, undersök hur pass noga du själv följer deras trogna exempel och gör så de nödvändiga förbättringarna. Sök inte umgänge med dem som urskuldar ditt samvete, utan med dem som tillrättavisar det. ”Det öra som hör på livets varning, det skall dväljas ibland de visa.” ”Bliv samfällt mina efterliknare, bröder, och håll blicken fäst på dem som vandra på ett sätt som överensstämmer med det föredöme ni hava i oss.” ”Bliv mina efterliknare, såsom jag är Kristi.” Detta kräver att man söker ett rätt umgänge med andligen mogna och nitiska personer, tjänare i församlingen och andra. — Ords. 15:31, Melin; Fil. 3:17; 1 Kor. 11:1; NW.
14, 15. a) Hur blir man styrkt av att vara med vid församlingens möten? b) Varför försummar somliga mötena, och vad kan bli följden?
14 Det bästa sättet att vara tillsammans med dem som har ”talat Guds ord till eder”, dem som är föredömen, är att regelbundet vara med vid alla församlingens möten. Detta innebär en behaglig lättnad och utgör en styrkande erfarenhet för alla dem som i sitt dagliga liv och arbete måste vara bland världsliga människor, vilkas tal och uppförande bedrövar deras själ. ”Håll i med att undervisa och förmana varandra med psalmer, lovprisning till Gud, andliga sånger med ljuvt behag, i det ni sjunga i edra hjärtan till Jehova.” ”Fortsätt med att bliva uppfyllda av ande, så att ni tala sinsemellan med psalmer och lovprisning till Gud och andliga sånger.” Att man är med på möten, där man berättar erfarenheter eller gör kommentarer eller lyssnar till lärorika föredrag från Guds ord, hjälper en att umgås med Gud och dela hans tankar. Detta är det umgänge som man bör ha. — Kol 3:16; Ef. 5:18—20; NW.
15 Denna samvaro bör ökas mer och mer, allteftersom det fullständiga slutet på den nuvarande tingens ordning närmar sig. ”Låt oss hålla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp... . Och låt oss tänka på varandra för att uppegga till kärlek och rätta gärningar, i det att vi icke försumma att komma tillsammans, såsom några hava för sed, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig.” När man försummar ett rätt umgänge, blir den andliga urskillningen förslöad, samvetet blir okänsligt, och man faller i synd, alldeles som aposteln Paulus tillfogar, strax efter det att han givit sitt råd om att komma tillsammans: ”Ty om vi uppsåtligt utöva synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finnes det ej längre kvar något offer för synder.” (Hebr. 10:23—26, NW) Varför då följa sedvänjan hos några, som försummar församlingens möten på grund av bristande uppskattning eller för att vara tillsammans med släktingar som inte är i sanningen eller för andra personliga intressens skull? Sade inte Jesus: ”Min moder och mina bröder äro dessa som höra Guds ord och göra det”? (Luk. 8:21, NW) Är det inte viktigare att vara med när Guds familj samlas i lydnad för hans befallning än att behaga andra, som inte älskar Gud? Dessa få timmar varje vecka är mycket värdefulla, fyllda med uttryck för tankar som man bör ha del i. Här blir vårt samvete uppväckt, så att vi kan fortsätta med att förvissa oss om vad som är välbehagligt för Herren och noga vaka över hur vi vandrar, såsom visa människor som köper den lägliga tiden, och kan sluta upp med att vara oförnuftiga, men fortsätta med att fatta vad Jehovas vilja är. — Ef. 5:10, 15—17, NW.
Sällskaplig samvaro
16. a) Hur och varför bör man vara ”nogräknad”, när det gäller sällskaplig förströelse? b) Vilken biblisk regel gäller också här?
16 Vid tillfällen då människor kommer tillsammans för sällskaplig underhållning får man också del av andras tankar. Vi bor vara lika noggranna och kräsna, när vi väljer vilka vi vill ha sällskaplig samvaro med och vad vi skall göra vid dessa tillfällen, som vi är när vi väljer vilka religiösa möten vi vill gå på. Även när det gäller sällskaplig avkoppling och förströelse, bör vi önska få del i tankar som är uppbyggande, som uppmuntrar till nit och trohet i Jehovas tjänst, som framhäver renhet, dygd och ostrafflighet och ger uttryck åt uppskattning och tacksamhet gentemot Gud. Också här bör vi ”tala sinsemellan med psalmer och lovprisning till Gud och andliga sånger”, i det att vi ”alltid frambära tacksägelser för allt till vår Gud och Fader”. (Ef. 5:19, 20, NW) Regeln gäller också underhållning och avkoppling. ”Må vi alltså sträva efter det som leder till frid och det som är uppbyggande för oss inbördes.” — Rom. 14:19, NW; 1 Tim. 4:12; 2 Tim. 2:22; Tit. 2:6—8; 3:8; Kol. 3:16,17; Rom. 15:2.
17. Nämn några sätt, varpå en sällskaplig samvaro kan bli intressant, skänka avkoppling men ändå vara uppbyggande.
17 Varför skall man låta konversationen rätta sig efter denna världens tänkesätt eller låta några i sällskapet dra sig tillbaka för sig själva och sätta i gång med dumma lekar, där både tal och uppförande blir vågade, vulgära och kanske till och med omoraliska? Att efterlikna denna världen är att sälla sig till den. Hur mycket bättre är det inte om de som är mogna ser till att samtalet är uppbyggande och intressant för alla de närvarande, både gamla och unga. Kanske skulle man kunna anordna olika slag av biblisk frågesport med frågor som är lärorika men ändå beräknade efter de närvarandes olika grader av kunskap. Man kan läsa upp ett skriftställe och se vem eller vilket tävlingslag som kan komma ihåg boken, kapitlet och versen, där det står, eller också kan man ange ett skriftställe och så se vem som kan citera det. Beskriv enskilda drag hos en känd person i bibeln eller närmare omständigheter i samband med honom och se vem som kan namnge honom; detsamma kan göras med platser eller historiska händelser. Berätta erfarenheter, bemöt invändningar, dryfta nya eller intressanta framställningar i Vakttornet eller andra publikationer eller meddelanden om världshändelser som är en uppfyllelse av profetior eller som gör en mera förtrogen med förhållandena i allmänhet och bättre skickad att vid behov dryfta intressanta ämnen. Jehovas tjänare är inte ensidiga. De kan dra nytta av att diskutera många andra ämnen, liksom de kan ha roligt åt god humor. Men kom ihåg att låta allting komma in under rubriken ”det som leder till frid och det som är uppbyggande för oss inbördes”.
18. Vad är det mer som man måste vara noga med, när man vill arbeta på att alla i församlingen skall bli uppbyggda?
18 Denna regel hjälper oss inte endast att avgöra vad vi skall göra, när vi vill ha sällskaplig förströelse, utan också hur ofta vi kan tillåta oss det. Den kommer också att förhindra att det bildas sällskapliga kotterier i en församling, ty detta är inte uppbyggande. Rådet att umgås med teokratiskt sinnade, andligen mogna personer och dela deras tankar innebär inte att man skall ignorera de nyare eller svagare i församlingen. Tvärtom kommer alla mogna personer att bemöda sig om att ta sig an svagare eller mindre mogna och dem som är försagda eller blyga, både på möten och när de ber dem hem till sig på någon måltid, en kvällsvickning eller sällskaplig samvaro en afton för att bli mera bekanta med dessa, för att hjälpa dem att bli mera bekanta med andra och för att verka för deras uppbyggande. Med den principen för ögonen att sträva efter det som är uppbyggande bör ingen visa sig uteslutande föredra att vara tillsammans med dem som i världsligt avseende är framträdande eller som har det bra ställt ekonomiskt. En sådan inställning skapar ”klasskillnader”. Var tillsammans med alla utan partiskhet och arbeta på att uppbygga de fattiga såväl som de rika, de svaga såväl som de starka. Bröder som är framstående här i världen och har större materiella tillgångar måste vara försiktiga med sin gästfrihet, så att de inte söker umgänge uteslutande med framträdande tillsyningsmän i organisationen, som om de genom sitt umgänge kunde vinna en form av andlig utmärkelse. Naturligtvis är det skriftenligt att låta ”äldre män som på rätt sätt äro föreståndare” och som ”arbeta hårt med att tala och undervisa” röna ”dubbel heder”, och den som visar dem gästfrihet har ett utmärkt tillfälle att bli uppbyggd andligen genom uppbyggligt samtal om Guds ord. Men här bör motivet vara strävan efter att få andlig uppbyggelse genom samvaron och inte efter att bli bemärkt genom den. — Rom. 14:1; 15:1, 2; 1 Kor. 14:12; 1 Tess. 5:14; Jak. 2:2—5, 9 och 1 Tim. 5:17, 18, NW.
19. På vilka andra sätt skall man vara noga med att undvika orätt umgänge och söka det umgänge som är rätt, och varför?
19 Slutligen kommer vi till den mycket betydelsefulla form av umgänge, om man så får kalla det, som man idkar genom att läsa, se på, lyssna till eller tänka på saker och ting. Här tar man också del av andras tankar, och när man är ensam och koncentrerar sig på det man läser, är sinnet mycket mottagligt för intryck. Om man inte vill vara i sällskap med gudlösa bespottare av Guds ord eller med omoraliska, fördärvade människor, då bör man heller inte i ensamheten dela deras tankar och handlingar genom att läsa om dem. Om vi vill följa förmaningen: ”Må otukt och orenhet ... icke ens nämnas bland eder, alldeles så som det anstår heliga människor”, så bör vi inte lyssna till sådant. (Ef. 5:3, 12, NW) Om sådant är ”skamligt till och med att omtala”, så är det skamligt att skriva om eller läsa om. Att läsa sådana skildringar i tidningar, tidskrifter och böcker eller se sådan omoraliskhet antydas i filmer är att ha gemenskap med de omoraliska personer, vilkas omoraliskhet beskrivs, eller med den som har satt ihop historien. Den som gör så kan aldrig hålla sitt sinne och sina önskningar i överensstämmelse med den Helige. Därför bör vi, när vi läser, hör på radio eller ser på television eller film, vara noga med att vi är i gott sällskap, söker ett gott umgänge. Kanske är det som meddelas lärorikt och upplysande eller kanske humoristiskt, men det bör alltid vara uppbyggande. Sinnet kan inte vara fyllt av Guds tankar, som är uppenbarade i hans ord, och samtidigt dela gudlösa, köttsligt sinnade, omoraliska personers tankar. — 1 Petr. 1:13—16; Jak. 3:11; 4:8.
20. Vilket hopp har de som umgås med de rättrådiga?
20 Ja, det visa handlingssättet är att undvika ett orätt umgänge och att söka ett rätt umgänge. ”När visheten kommer in i ditt hjärta ..., då kommer tankeförmågan själv att hålla vakt över dig ... för att rädda dig från den onda vägen, från den man som talar vad förvänt är, från dem som lämna rättrådighetens stigar för att vandra på mörkrets vägar, från dem som fröjdas över att göra vad ont är, som glädja sig över ondskans förvända ting, från dem vilkas stigar äro vrånga och som äro hållningslösa i sitt allmänna handlingssätt... . Syftet är att du må vandra på goda människors väg och att du må hålla dig på de rättfärdigas stigar. Ty de rättrådiga äro de som skola bo på jorden, och de oförvitliga äro de som skola lämnas kvar på den.” (Ords. 2:10—22, NW) Denna världens tänkande betyder död. Guds tänkande betyder liv. ”Världen [försvinner], och det gör också dess begärelse, men den som gör Guds vilja förblir evinnerligen.” (1 Joh. 2:17, NW) Om du söker ett orätt umgänge, så kommer det att vara endast en kort tid. Ett rätt umgänge varar för evigt. Sök ett rätt umgänge, så får du njuta av det i evighet.
(The Watchtower, 15 februari 1960)