När Gud talar fred till alla nationer

 1, 2. Vilken röst längtar fredsälskande människor efter att fä höra, och hur har Nationernas förbund och Förenta nationerna visat bristande förmåga att tala med sådan röst?

MÄNNISKOR som älskar fred med rättvisa och lycka längtar efter att få höra en röst som är stark nog att påbjuda fred för alla nationer. I dag, i mänsklighetens mest kritiska tid, finns det ingen röst på jorden som är stark nog att påbjuda fred överallt i världen. Nationernas förbunds röst har dött. Medan det förbundet upplevde sin tjugosexåriga existens, kunde det inte ens bevara freden bland sina egna några och femtio medlemmar. Det förmådde inte hejda annektion av landområden och kunde inte förebygga andra världskrigets utbrott.

² ”Nationernas förbund är dött! Leve Förenta nationerna!” ropade Storbritanniens ålderstigne lord Cecil vid sammankomsten i förbundets palats i Geneve i Schweiz i april 1946. Förenta nationerna, vars uppgift är att minska sannolikheten för krig, lever alltjämt. Dess medlemsantal har växt till mer än åttio nationer, men dess röst har visat sig vara mycket svag. Sedan denna organisation danades efter andra världskrigets slut, har det förekommit störningar av freden genom angreppshandlingar och väpnade konflikter i olika delar av jorden. Det kalla kriget mellan de två stora nationsblocken, det kommunistiska och det demokratiska, har hållit världen på gränsen till nervsammanbrott. Fruktan för ett varmt krig med vapenmakt har ständigt ökats i människohjärtana. Man har inte litat på att Förenta nationerna skulle kunna hålla ett världskrig nummer tre borta och hindra det att förinta civilisationen och låta döden regna ner över mänskligheten. Förenta nationerna är dömt att gå samma väg som sin föregångare, Nationernas förbund. Det behövs förvisso rösten av någon som är starkare till att påbjuda fred för alla nationer.

 3. a) Vad sade en fransk författare om den absoluta nödvändigheten av fred nu mellan nationerna? b) Vad sade en brittisk parlamentsledamot?

³ Välunderrättade män och kvinnor, som betraktar tingen från en fullkomligt naturlig synpunkt, har blivit övertygade om att fred mellan nationerna nu är en absolut nödvändighet. Den franske författaren Raymond Avon skrev i sin bok De la Guerre (Om kriget) : ”Mänskligheten har trätt in i en fas av tillvaron som saknar motstycke och vari de stora makterna för första gången i historien gör sig redo för ett krig som de icke önskar utkämpa.” Det problem, som det demokratiska blocket av nationerna står öga mot öga med, är att det ”har misslyckats i att finna någon ersättning för totalt krig, annat än freden själv”. Detta förhåller sig så på grund av vad totalt krig med användning av krigföringens yttersta vapen kommer att innebära för jordens alla invånare. Nationemas lagstiftare vet vad det kommer att innebära. Den 11 februari 1959 påkallade earl Bertrand Russell i brittiska överhuset uppmärksamheten för något som han betraktade såsom den första praktiska åtgärden ”i en lång kampanj för att säkerställa människosläktets fortsatta existens. ... Hittills har vi tänkt på kärnvapnen såsom något som Östern såväl som Västern var i besittning av, varvid Östern utgjort ett hot mot Västern och Västern ett hot mot östern. Detta var inte något förnuftigt sätt att betrakta saken. Kärnvapnen var ett hot mot mänskligheten, och mot detta hot borde mänskligheten förena sig. Om det hade gällt den svarta pesten, så skulle de ha förenat sig för att vidtaga de sanitära åtgärder som krävdes för att avvärja denna hemska fara. ... Vi hade blivit vana vid krig. Vi måste vänja oss av med det, och det var inte någon lätt sak. Om vi inte lyckades med det, så lämnade de som inte kunde göra denna ansträngning sitt lilla bidrag till vårt [mänskliga] släktes utplåning.” — Times, London, 12 februari 1959.

 4. Vad sade en helsidesaannons i New York Times om den fara vi står inför?

⁴ En dag för inte så länge sedan fick läsarna av New York Times se en helsidesannons där dessa stora rubriker föll dem i ögonen: ”Vi står inför en fara som är olik varje annan fara som hittills existerat.” Vad slags fara var det? I sjunde stycket av denna helsidesannons upprepades rubrikens ord och gavs svaret: ”I vår besittning och i ryssarnas besittning finns mer än tillräckligt av explosiva kärnprojektiler för att göra slut på allt mänskligt liv på jorden.” Denna betalda annons hade publicerats av den amerikanska nationalkommittén för en förnuftig kärnvapenpolitik. — New York Times, 18 november 1957.

 5. Vad sade en förutvarande flygminister i Förenta staterna om att en världsordning av ett bestämt slag måste införas?

⁵ Något måste göras för att möta denna fara. Så har framträdande män i det offentliga livet sagt. Bland dem befann sig Förenta staternas förutvarande flygminister. I ett tal i Cleveland i Ohio den 19 november 1958 framförde denne, T. K. Finletter, den varningen att ”krigsfaran ständigt ökas. ... De som utformar Förenta staternas politik ... står nu inför ett ’nytt imperativ’: den ’absoluta nödvändigheten’ av att skapa en sådan världsordning som utesluter kriget från de mänskliga angelägenheterna.” Han tillade: ”Vi bör sluta upp att tala om avrustning och på allvar tala om fred.” — New York Times, 20 november 1958.

 6. Vad sade en förutvarande engelsk premiärminister om möjligheten att överleva?

⁶ Earl Attlee, Storbritanniens före detta premiärminister, har föreslagit en sådan världsordning, som kunde utesluta kriget, och har uttalat sig till fördel för en ”världsfederation”, som kunde bevara civilisationen. I sitt tal i Newark State College i staden Union i New Jersey yttrade han: ”Priset för att få överleva kommer att vara att vi är villiga att förena oss med den övriga världen.” — New York Times, 24 februari 1959.

 7. Varför skulle ett vilket som helst sådant system för världsstyrelse vara ogenomförbart, och till vilken hjälp nar kristenhetens prästerskap varit för fredens sak?

⁷ Vilket system för världsstyrelse som nationernas ledare än till sist i desperation kan bli drivna till att enas om att skapa, så kan det inte bli något annat än ett den gamla världens system, som inte blir mera funktionsdugligt än något annat som människor åstadkommit i det flydda. Vi bedrar oss, om vi förväntar att det plötsligt skall råka inträffa ett genombrott, att det stora hindret skall övervinnas och människan lyckas skapa sin egen anordning för en varaktig, obrytbar fred. Kristenhetens religiösa präster och predikanter har samarbetat med politikerna men inte visat sig vara till någon hjälp. Historien visar tydligt att de aldrig stått fasta som orubbliga stödjepelare för freden. Nej, tvärtom har de i prövosamma tider använt sitt stora religiösa inflytande på hundratals millioner kyrkobesökare emot den internationella fredens intressen. De har inte talat med den myndiga röst som påbjudit fred för nationerna, ty prästerskapen har aldrig bevarat freden ens inom sina egna religiösa led.

 8. Varför medger den ande som verkar i världen ingen fred?

⁸ Den ande som nu kännetecknar världen tillåter ingen fred. Denna ande i och för sig uppenbarar det eller den som i verkligheten står bakom de ständiga störningarna och de själviska intressenas sammanstötningar. Det är sannerligen inte kärlekens ande. Det är den världsliga vishetens ande, eftersom de politiska, kommersiella och religiösa ledarna följer och omfattar denna världens filosofiska spekulationer, diplomatiska spel och syften och önskemål.

 9. Vad visar att denna ande inte är god, och vem identifierade denna andes ursprung för oss?

⁹ Från vem härleder sig denna ande? Själva verkningarna av den världsliga vishetens ande visar att den inte är god. Följaktligen härrör den inte från en god källa. Det kan inte råda något tvivel om var den har sitt ursprung, och en skribent identifierade för nitton hundra år sedan dess ursprung för oss. Det var Jakob, som berättas ha lidit martyrdöden i Jerusalem för sin kristna tros skull, i det han blev stenad till döds efter den judiska högsta domstolens beslut.a I sitt inspirerade brev kallar han sig ”Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare”, och han framställer och besvarar en fråga som kristenheten och dess till bekännelsen ”kristna” politiker inte har tagit till hjärtat. Så här skrev Jakob under inspiration:

10, 11. Vad säger denne Jakob om världslig vishet och om källan till störningar bland dem som bekänner sig vara kristna?

¹⁰ ”Vem är vis och förståndig bland eder? Må han genom sitt rätta uppförande visa sina gärningar, med ett saktmod som tillhör visheten. Men om ni hava bitter avund och stridslystnad i edra hjärtan, böra ni icke skryta och ljuga mot sanningen. Detta är icke den vishet som kommer ned ovanifrån, utan är den jordiska, djuriska, demoniska. Ty där det råder avund och stridslystnad, där råder oordning och allt ont. Men visheten från ovan är först och främst kysk, vidare fridsam, resonlig, redo att lyda, full av barmhärtighet och goda frukter, icke sådan att den gör partisk åtskillnad, icke skrymtaktig. För övrigt blir fröet till rättfärdighetens frukt sått under fridfulla förhållanden för dem som stifta frid.

¹¹ Vilket ursprung hava då krig, och vilket ursprung hava strider ibland eder? Hava de icke detta ursprung, nämligen eder lystnad efter sinnliga nöjen, vilken för strid i edra lemmar? Ni åstunda, och likväl hava ni intet. Ni fortsätta med att mörda och hava begärelse, och likväl äro ni icke i stånd till att erhålla något. Ni fortsätta med att strida och föra krig. Ni hava intet, därför att ni icke bedja. Ni bedja, och likväl få ni icke, emedan ni bedja med orätt uppsåt, nämligen för att ni må kunna giva ut det på eder lystnad efter sinnliga nöjen. Äktenskapsbryterskor, veta ni icke, att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” — Jak. 3:13—4:4, NW.

12, 13. a) Vad förklarar Jakobs ord angående prästerskapens böner? b) Vem anger han att denna ande kommer Ifrån, och varför kan världsligt visa människor fördenskull inte se den sanna nyckeln till freden?

¹² Dessa Jakobs ord till sina medkristna förklarar något. Vad då? Jo, kristenhetens prästerskap, som uttalar välsignelser över slagskepp och andra krigsredskap, beder till himmelen om världsfred och har aldrig fått något svar på sina böner och kommer heller aldrig att få det. Varför inte? Därför att Gud inte hör människor som är denna världens såta vänner och följaktligen fiender till Gud. Han besvarar inte människors böner eller välsignar deras anordningar, när de visar ifrån sig den vishet som kommer ned från Gud och i stället tar emot och följer denna världens ande. Den kristne lärjungen Jakob säger rent ut att denna vishet, med alla dess världsoroande verkningar i våra dagar, inte är den himmelska, gudaktiga visheten utan är ”den jordiska, djuriska, demoniska”, den djävulska. Det är den vishet som utgår från denna världens osynlige härskare, från honom som kom emot människan Jesus Kristus och lät döda honom på en tortyrpåle för nitton hundra år sedan. Bara några timmar före sin död sade Jesus: ”Världens härskare kommer. Och likväl har han intet grepp om mig. ... Denna världens härskare har blivit dömd.” (Joh. 14:30; 16:11; NW) Denne härskare är Satan, djävulen. Intet under då att de världsligt visa i kristenheten är blinda för den sanna nyckeln till universell fred. Denna världens djävulske gud, demonernas furste, har förblindat deras sinnen. Det är innebörden i vad den kristne aposteln Paulus skriver:

¹³ ”Om nu de goda nyheter som vi kungöra verkligen äro höljda av ett täckelse, så äro de detta bland dem som äro på väg att förgås, bland vilka denna tingens ordnings gud har förblindat de icke troendes sinnen, så att glansen av de härliga goda nyheterna om Kristus, vilken är Guds avbild, icke skulle skina igenom.” — 2 Kor. 4:3—5, NW.

Nyckeln till freden

14. a) Vad föreslår världens ledande män som fredsmedel, därför att de är blinda i mentalt avseende? b) Hur föreger man sig ära Kristus den 25 december 1 krigstider?

¹⁴ Eftersom denna tingens ordnings gud genom sin demoniska vishet har lagt ett täckelse över de till undergång dömda världsliga ledarnas sinnen, så föreslår de Förenta nationerna, avrustningskonferenser, väpnad kontroll över atomvapenprov eller rentav avskaffande av alla kärnvapen, ökad världshandel, kulturellt utbyte mellan de nationer, som är inbegripna i det kalla kriget, en ”världsfederation” och andra av världslig vishet uttänkta medel som nyckeln till varaktig fred och välgång. Denna blindhet i sinnet hemsöker inte bara de ateistiska, kommunistiska nationerna utan också de till bekännelsen kristna nationerna, den så kallade kristenheten. Under ett varmt krig med bokstavliga vapen är det vanligt att all eldgivning och dödandet av människoliv upphör under den 25 december, för att soldaterna vid fronten skall kunna få fira den traditionsenliga julen. Det är då också en religiös sedvänja att sjunga julsånger som inbegriper orden ”ära åt Gud i höjden och på jorden frid, åt människorna en god vilja”. (Luk. 2:14, AV) På detta sätt menar kristenhetens nationer att de ärar Jesus Kristus och handlar i dessa odödliga ords anda. Men så snart det glättiga julfirandet är förbi, börjas striden och dödandet på nytt och illviljan mellan nationerna river undan den skrymtaktiga ”kristna” masken. En sådan endagsbekännelse till kristendomen har visat sig vara enbart av sentimentalt slag, en känslosak, som gjort det möjligt för folk att känna högtidsstämning.

15. Vilka var det som först sjöng dessa ord om fred och god vilja, och efter vilket glädjebringande meddelande?

¹⁵ ”Ära åt Gud i höjden och på jorden frid, åt människorna en god vilja” (AV) var orden som änglarna sjöng den natt då Jesus blev född i Betlehem, den forntida kung Davids av Jerusalem födelseort. Alldeles innan de fridsamma herdarna hörde änglaskaran sjunga detta profetiska budskap, hade en ängel visat sig i strålande härlighet och sagt till dem: ”Hys ingen fruktan, ty se, jag kungör för eder goda nyheter om en stor glädje, som skall komma allt folket till del; ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder, vilken är Kristus, Herren, i Davids stad. Och detta är ett tecken för eder: ni skola finna ett spätt barn, lindat och liggande i en krubba.” — Luk. 2:8—14; v. 10—12 enl. NW.

16, 17. Vilken underrättelse om fred innehöll denna änglasång, och hur identifierade Gabriels ord till Maria den som. skulle födas?

¹⁶ Alltså är änglarnas profetiska sång en underrättelse till oss från Gud om att det inte kan bli någon varaktig fred på jorden annat än från den som föddes i Betlehem den natten. Han hade i själva verket blivit sänd från himmelen för att det skulle kunna bli en fridfull jord åt hela mänskligheten. Guds ängel Gabriel, som hade visat sig för Jesu moder nio månader tidigare, hade sagt till henne: ”Se, du kommer att bliva havande och föda en son, och du skall giva honom namnet Jesus. Denne skall vara stor och skall kallas den Högstes Son, och Jehovab Gud skall giva honom hans [för]fader Davids tron, och han skall för evigt vara konung över Jakobs hus, och hans rike skall icke få något slut.” — Luk. 1:30—33, NW.

¹⁷ Guds änglar är alltså den auktoritet, varpå vi bygger påståendet att han som då föddes i Betléhem var ”den Högstes Son”, Guds Son. Han var den utlovade Frälsaren, Herren Jesus Kristus, Messias, som inspirerade hebreiska profeter hade förutsagt tusentals år i förväg.

18. Om vi önskar få åtnjuta ”frid på jorden”, vad måste vi då begrunda med avseende på honom och taga till efterföljd, i synnerhet något som Jesaja sade?

¹⁸ Det betyder ingenting att Jesus Kristus, den evige arvtagaren till kung Davids tron, föddes för hela nitton hundra år sedan. Någon varaktig fred på jorden, som börjar i vår egen tid, kan inte komma honom förutan. Alla profetiorna, som angår honom, måste begrundas och tagas till efterföljd, om vi önskar åtnjuta den ständigt förblivande fred som människor av en god vilja ur alla nationer kan få åtnjuta. Nationernas politiska förehavanden och krigsåtgärder i våra dagar kommer inte att kunna hindra att de gudomliga profetior skall gå i fullbordan, som givits i Guds eget namn, Jehova. Som en förutsägelse av dennes framtid, vars födelse i Betlehem de heliga änglarna tillkännagav, och hur denna framtid skulle bli av yttersta betydelse för hela världen skrev profeten Jesaja dessa ord: ”Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste. Så skall herradömet varda stort och friden utan ände över Davids tron och över hans rike; så skall det befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. HERREN [Jehova] Sebaots nitälskan skall göra detta.” (Jes. 9:6, 7) Hur skulle det då någonsin kunna bli en okränkbar fred på jorden utan denne fredsfurste?

19, 20. a) Varför kan ingen prästman bevisa att Jesajas profetia har uppfyllts i kristenheten? b) Varför kan hednavärlden inte förvänta någon anordning för varaktig världsfred genom kristenheten?

¹⁹ Detta betyder inte att vi inte kan få varaktig fred på jorden utan kristenheten och att de kommunistiska nationerna fördenskull borde sluta upp med att försöka störta kristenheten. Kristenheten har nu existerat i sexton hundra år, men ingen statskyrkopräst eller frikyrkopastor kan med framgång hävda och bevisa att Jesajas profetia om tillväxten av Kristi herradöme och om aldrig upphörande fred har blivit uppfylld i kristenheten. Var och en som har studerat historia vet att det inte förekommit någon tillväxt i Kristuslik styrelse och i fred med kristenheten! Varenda lärobok i historia bär vittnesbörd om att de båda världskrigen i vårt århundrade började i själva hjärtat av kristenheten — mellan härskare om vilka prästerskapen sade att de härskade ”med Guds nåde” — och att de två första atombomberna släpptes ned över två städer i hednavärlden av ett folk, vars högsta domstol år 1892 hade förklarat att det utgjorde en kristen nation.c Kristenheten har inte bevisat sig vara någon grundval för världsfred.

²⁰ Den så kallade hednavärlden har fördenskull ingen orsak att förvänta att kristenheten skall åstadkomma en framgångsrik anordning för varaktig världsfred. Hednavärlden har inget skäl att förmena att kristenhetens röst skulle vara i stånd att påbjuda fred för alla nationer. Enligt Guds regel måste kristenheten få skörda vad den har sått. (Gal. 6:7) Gud har inte låtit gäcka sig, utan som kristenheten har sått under de sexton av krig fyllda århundraden som den har existerat, så får den skörda på denna nationernas domsdag. Den har sått vind; den måste skörda storm. (Hos. 8:7) Inte genom kristenheten, utan genom Fridsfursten själv och genom den furstliga styrelse, som vilar på hans skuldror, skall Guds profetia genom Jesaja gå i fullbordan för människor som är av en god vilja.

21, 22. a) Genom vem skall Jehovas nitälskan förverkliga det som Jesaja profeterade om? b) Genom vilken profetia har Jehova givit detta till känna?

²¹ Må det därför vara veterligt för alla fredsälskande folk på jorden att det är genom denne förutsagde fridsfurste som härskarornas Jehovas nitälskan skall förverkliga det som Jesaja profeterade om och att han, som den levande och sanne Guden, skall tala fred till alla nationer. Han har tillkännagivit detta genom sin profet Sakarja på 500-talet f. Kr. i dessa ord till Jerusalem (eller Sion), som då nyss hade blivit återuppbyggt:

²² ”Fröjda dig storligen, o Sions dotter; ropa, o Jerusalems dotter. Se, din konung kommer till dig; han är rättvis och kommer med frälsning, anspråkslös och ridande på en åsna, ja, på en fåle, en åsninnas föl. Och jag skall utrota stridsvagnen ur Efraim [i det norra riket, Israel,] och hästen ur Jerusalem; och stridsbågen skall utrotas; och han skall tala fred till nationerna, och hans herradöme skall sträcka sig från hav till hav och från Floden [Eufrat] till jordens ändar.” — Sak. 9:9, 10, AS.

23. Vem säger direkt att den första delen av Sakarjas profetia har fått en historisk uppfyllelse, och hur bekänner sig kristenheten fira denna händelse varje år?

²³ För uppfyllelsen av denna profetias första del finns det en historisk redogörelse. Under de tre år Jesu offentliga förkunnargärning varade gick han och hans trogna efterföljare fram och tillbaka genom hela Palestina och predikade: ”Himmelriket är nära.” (Matt. 4:12—17; 10:1—7; Luk. 10:9) Slutligen kom tiden för Jerusalem att identifiera Guds smorde konung, Fridsfursten, och ta emot honom, om det så önskade. Långt före den tiden hade Salomo, Davids son, ridit på en åsna till sin kröning som konung, och senare omtalade Sakarjas profetia Guds förordnade konung i förbindelse med en åsna. Jesus lät därför utanför Jerusalems stad (eller Sion) sina lärjungar föra till honom en åsnefåle, på vilken han kunde rida in i huvudstaden. Den kristne historiske skribenten Matteus skriver: ”Detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten, som sade: ’Sägen till dottern Sion: ”Se, din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.”’” Ända till innevarande år säger sig kristenhetens nationer fira minnet av Jesu triumfritt in i Jerusalem varje år på det de kallar palmsöndag.

24. Hur skildrar Matteus denna första uppfyllelse?

²⁴ Om denna ritt säger den historiske skribenten Matteus: ”Så begåvo lärjungarna sig i väg och gjorde alldeles så som Jesus bjöd dem. Och de förde med sig åsnan och dess fåle, och de lade sina överklädnader på dessa, och han satte sig på dem. De flesta i folkskaran bredde ut sina överklädnader på vägen, medan andra började skära ned kvistar från träden och strö dem på vägen. Vad folkskaran beträffar, så höllo de som gingo framför honom och de som följde efter i med att ropa: ’Fräls, det bedja vi, Davids Son! Välsignad är han som kommer i Jehovasd namn! Fräls honom, det bedja vi, i höjderna där ovan!’ När han nu kom in i Jerusalem, sattes hela staden i rörelse, och man sade: ’Vem är detta?’ Folkskarorna fortsatte att säga: ’Detta är profeten Jesus, från Nasaret i Galileen!’” — Matt. 21:1—11; v. 6—11 enl. NW.

25, 26. a) Vilkas samfällda vittnesbörd visar att Sakarjas profetia måste uppfyllas av den som red på fålen? b) Hur kunde uppfyllelsen förverkligas, då ju Jesus blev dödad på pålen?

²⁵ Andra historiska skribenter, Markus, Lukas och Johannes, omtalar denna uppfyllelse av den gudomliga profetian. Alla fyras vittnesmål utgör alltså det historiska beviset för att Jesus Kristus, Davids ättling, i överensstämmelse med Sakarjas profetia är den genom vilken Jehova Gud skall tala fred till alla nationer och vilkens herradöme måste sträcka sig från hav till hav och från floden Eufrat till jordens ändar, dvs. över hela jorden. Men hur skall detta kunna ske, när de religiösa prästerna i Jerusalem på den tiden ignorerade Sakarjas profetia och förkastade Jesus Kristus, vände folket emot honom, fängslade honom, överlämnade honom åt den romerske landshövdingen till att bli avrättad och tvingade denne att uppfylla deras krav att Jesus skulle bli dödad på en påle? Det skall ske därför att Jesus Kristus, Fridsfursten, nu är en himmelsk konung på Guds egen högra sida. Guds profetior i de heliga hebreiska skrifterna hade förutsagt att Jesus Kristus skulle bli upprest från de döda i härlighet och bli upphöjd till att sitta på Guds högra sida på den himmelska tronen.

²⁶ För att uppfylla profetiorna och lägga grundvalen för en aldrig upphörande fred på jorden, när tiden är inne, uppreste den allsmäktige Gud Jehova sin Son, Jesus Kristus, på tredje dagen av hans död och beklädde honom med himmelsk härlighet och sade till honom: ”Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.” All den behövliga makten i himmel och på jord har blivit given åt Jesus Kristus, så att han nu har en ännu starkare ställning till att tala och påbjuda fred för nationerna än han hade då han var här på jorden som människa och befallde det stormande galileiska havet: ”Tig, var stilla.” — Ps. 16:10; 110:1; Matt. 28:18; Mark. 4:39.

27, 28. a) I vilken stad har vi ett varnande exempel pä att freden inte kan komma genom att man förkastar Guds fridsfurste, och hur blev den staden gynnad? b) Inför vem förkastade denna stad honom, och vad sade Gud därför till den?

²⁷ Att det inte kan råda någon fred och säkerhet på jorden, då människan förkastar Guds fridsfurste och hans furstliga styre, har vi ett allvarligt varnande exempel på i historien. Det var i Jerusalems eget fall. Denna stad var gynnad med att ha den fullständiga hebreiska bibeln på den tiden, trettionio böcker från och med Första Moseboken till och med Malaki, och hedrades med att få första tillfället att taga emot Fridsfursten som Jehovas smorde konung. Men Jerusalem förkastade honom. Dess prästerskap ledde en fanatisk folkmassa i att ropa till den romerske landshövdingen, kejsarens representant: ”Giver du honom lös, så är du icke kejsarens vän. Vemhelst som gör sig till konung, han sätter sig upp mot kejsaren. ... Vi hava ingen annan konung än kejsaren.” Genom profetiorna visste Jesus i förväg att han skulle bli förkastad. (Joh. 19:12—15) Under sin triumfritt till Jerusalem stannade han därför och grät över staden och sade: ”O, att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skola slå ned dig till jorden tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid, då du var sökt [blev granskad, NW].” — Luk. 19:35—44.

²⁸ Gud lät Jerusalem få kejsaren i stället för Jesus som konung, men Gud talade inte fred till Jerusalem. Genom Jesus Kristus själv, förutom genom tidigare profeter, talade Jehova Gud om ett förödande krig för Jerusalem. Det kom år 70 e. Kr. Då blev Jerusalem, som hade förkastat Jesus Kristus som konung, förstört av kejsarens, sin konungs, härar.

29, 30. a) Vad var det antikrlstliga Jerusalem en profetisk bild av, och vem påstod det sig vänta på? b) Hur har kristenheten, liksom Jerusalem, fått Guds regerande konung framställd för sig?

²⁹ Det antikristliga Jerusalem blev en profetisk bild av kristenheten sedan slutet på första världskriget år 1918. Det forntida Jerusalem stod i förbund med Jehova Gud genom profeten Mose lag och föregav sig vänta på sin Messias eller Kristus. Kristenheten påstår att den befinner sig i ett förbund eller ett kontraktsförhållande till Gud genom Jesus Kristus som medlare och bekänner sig vänta på hans återkomst och hans rike.

³⁰ I det forntida Jerusalem red Jesus Kristus in på en åsna mitt i en jublande folkmängd och blev på det sättet framställd som konung i överensstämmelse med profetian, men den staden förkastade honom. I kristenheten inträffade första världskriget och hungersnöd, pest, jordbävningar och världsomfattande nöd, som kriget förde med sig och som även fortsatte efter dess slut. Genom denna uppfyllelse av Jesu egen profetia fick kristenheten synligt bevis för att han hade blivit insatt på tronen i sitt himmelska rike år 1914, vid slutet av hedningarnas tider, och detta slut kännetecknades också av att första världskriget rasade mellan ”hednanationerna”. Sedan första världskriget upphörde år 1918, har kristenheten fått de goda nyheterna om upprättandet av Guds rike under hans Messias eller Kristus förkunnade för sig. Detta uppfyller följande profetiska ord av Jesus: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) De som predikade och nu predikar dessa goda nyheter om Riket till ett vittnesbörd för alla nationer har varit och är vittnen för Guds rike. Genom alla publicitets- och meddelelsemedel som är tillgängliga i vår moderna tid har dessa vittnen för Riket predikat offentligen och från hus till hus och från nation till nation, så att de den dag som är predikar i 175 länder runt hela jordklotet och på mer än 120 språk. De har varit lika den stora folkmängden som jublade och viftade med palmkvistar, då Jesus i triumf red in i Jerusalem. På ett sådant dramatiskt sätt, som uppfyller profetiorna, har Guds regerande konung blivit framställd för kristenheten.

31. a) Hur har kristenheten förkastat Fridsfursten? b) När kom den förstörande nöden över Jerusalem, och vad finner sig kristenheten lida under, nu efter mer än fyrtio år?

³¹ Trots det att kristenheten har tagit Kristi namn och firar palmsöndagen varje år, har den förkastat Fridsfursten. Den har valt kejsaren som konung genom att först välja Nationernas förbund och nu Förenta nationerna och genom att förfölja just dem som bär vittnesbörd om Guds rike i överensstämmelse med Jesu befallning. Liksom fallet var med Jerusalem, så har inte heller kristenheten insett att tiden är kommen, då den blir granskad, och inte heller vad som krävs för att man skall få fred och frid. Sedan Jerusalem hade förkastat Jehovas fridsfurste förflöt trettiosju år, innan belägring, hungersnöd, pest, våld och förstöring kom över den staden, som då var ohelig. Nu, mer än fyrtio år efter det att kristenheten vägrat ta emot den på tronen insatte Jesus Kristus som sin konung, finner kristenheten sig lida uppfyllelsen av Kristi profetia om slutet på denna onda tingens ordning, nämligen: ”Det skall också bliva tecken i sol och måne och stjärnor och på jorden vånda över nationerna, som icke se sig någon utväg på grund av havets dån och dess upprördhet, medan människor bliva vanmäktiga av fruktan och väntan på det som skall komma över den bebodda jorden, ty himlarnas makter skola skakas.” — Luk. 21:25, 26, NW.

Värre än internationellt kärnvapenkrig

32. Vilken fara ser människor, men vilken värre fara är ändå verkligare än den, och varför är det så?

³² I den skräckkänsla som dessa tider framkallar betraktar människor framtiden från blott och bart mänsklig ståndpunkt och frambär varningen: ”Vi står inför en fara som är olik varje annan hittills existerande fara.” De ser bara faran för internationellt kärnvapenkrig, då enbart det radioaktiva utfallet skulle regna ner med smygande, ljudlös död över hela mänskligheten för generationer framåt. Detta är ödesdigert nog. Men Jesus Kristus och Jehova Guds övriga profeter har varskott om en fara som är värre än den som våra mest avancerade vetenskapsmän eller mest klarsynta statsmän har kunnat föreställa sig. Det är den fara som den heliga bibelns sista bok kallar ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, för vilken det sägs att konungarna på hela den bebodda jorden och deras härar blir församlade till den symboliska plats som kallas Harmageddon. (Upp. 16:14—16) Den faran är mycket verklig, lika verklig som den allsmäktige Guden är verklig, lika verklig som Kristus, ”Konungarnas konung och herrarnas herre”, är verklig, lika verklig som det är verkligt att kristenheten har vägrat att ta emot honom och i stället har antagit Förenta nationerna. Det är en mera verklig fara än ett internationellt kärnvapenkrig, ty striden vid Harmageddon är omtalad och förutsagd i den heliga bibelns ofelbara profetior, som framförts i Guds eget oförvitliga namn, Jehova.

33. a) Vad säger Jesaja 14:24—27 om att Jehovas uttryckta rådslut förvisso skall gå i fullbordan? b) Vilket gudomligt beslut beträffande denna rymdålder ger Jesaja 34:1–i uttryck åt?

³³ I Jesaja 14:24—27 läser vi: ”HERREN [Jehova] Sebaot har svurit och sagt: Sannerligen, såsom jag har tänkt, så skall det ske, och vad jag har beslutit, det skall fullbordas. ... Detta är det beslut, som är fattat mot hela jorden; detta är den hand, som är uträckt mot. alla folk. Ty HERREN Sebaot har beslutit det; vem kan då göra det om intet? Hans hand är det, som är uträckt; vem kan avvända den?” Mot bakgrunden av denna visshet, att Jehova skall verkställa sitt uppsåt, tillkännager Jesaja 34:1—4: ”Träden fram, I folk, och hören; I folkslag, akten härpå. Jorden höre och allt vad på den är, jordens krets och vad som alstras därav. Ty HERREN [Jehova] är förtörnad på alla folk och vred på all deras här; han giver dem till spillo, han överlämnar dem till att slaktas. Deras slagna kämpar ligga bortkastade, och stank stiger upp från deras döda kroppar, och bergen flyta av deras blod. Himmelens hela härskara förgås, och himmelen själv hoprullas såsom en bokrulle; hela dess härskara faller förvissnad ned, lik vissnade” löv från vinrankan, lik vissnade blad ifrån fikonträdet.” Inget rymdstridsflyg, inga raketprojektiler skall då kunna hjälpa dem.

34. Vad var det som Jesus profeterade beträffande den plötsliga vedermödan och. som i synnerhet angår det som Jerusalems nutida motsvarighet står öga mot öga med?

³⁴ Jesus profeterade om denna tingens ordnings ände och påvisade vad nationerna — och i all synnerhet Jerusalems nuvarande motsvarighet, kristenheten, — står öga mot öga med, när han sade: ”Då skall det bliva en stor vedermöda, en sådan som icke har förekommit sedan världens begynnelse intill nu och icke heller skall förekomma mera. Ja, om icke de dagarna bleve förkortade, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skola de dagarna bliva förkortade.” ”Om den dagen och stunden vet ingen något, varken änglarna i himlarna eller Sonen, utan endast Fadern. Ty alldeles såsom Noas dagar voro, så skall Människosonens närvaro vara. Ty såsom folk levde i de dagarna, före floden: de åto och drucko, gifte sig och bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken; och de togo ingen notis om något, förrän floden kom och sopade bort dem allesammans — så skall Människosonens närvaro vara.” — Matt. 24:21, 22, 36—39, NW.

35. Varför är denna fara olik någon som framsynta människor kan urskilja, och hur skall människor få överleva in i en ny tingens ordning, där fred råder?

³⁵ Den fara som de här profetiskt förutsagda tingen innebär är olik en vilken som helst fara som framsynta människor kan urskilja eller föreställa sig. Det är en fara för ting som är långt värre än kärnvapenkrig människor emellan. Det är faran av krig mellan Gud och människor, krig mellan Kristus och den osynlige härskaren över denna världen, Satan, djävulen, med alla hans demonhärskaror och jordiska stridskrafter. Det betyder det fullständiga slutet för den nuvarande världsomfattande tingens ordning på samma sätt som floden på Noas tid gjorde slut på den fördärvade, av våld uppfyllda tingens ordning som existerade före syndafloden, vilken kom över hela jordklotet. Eftersom faran i våra dagar är så ovanlig, så måste det medel, som möjliggör för människor att överleva in i en ny tingens ordning av evigt förblivande fred, vara lika ovanligt som att Noa byggde en ark av väldiga mått. Genom detta medel skall något kött bli bevarat.

Omsorg om människans fortlevande in i freden

36, 37. a) Vilka visar i våra dagar den största omsorgen on) mänsklighetens fortsatta existens? b) Hur visar de denna omsorg, och varför?

³⁶ Vilka av alla människor på jorden visar största omsorgen för att mänskligheten skall kunna fortleva i denna kärnvapnens och raketprojektilernas rymdålder? Är det politikerna och filosoferna, sådana som de framträdande män som vi redan har citerat ifrån, som ser allvarlig fara hota endast av mänskliga orsaker? Nej, det måste vara de som ser, att folket i Ryssland, Kina, England, Amerika, Frankrike, Tyskland och alla de andra nationerna står öga mot öga med en fara som är större än ett tredje världskrig med kärnvapen, och som oavlåtligen har varnat hela mänskligheten för denna fara nu i mer än åttio år.

³⁷ Det är de som i våra dagar troget följer och lyder Jesus Kristus, honom som för nitton hundra år sedan hyste sådan omsorg om människosläktets fortsatta existens, att han var villig att dö en grym död, att ge ut sitt fullkomliga liv som ett lösenoffer för vemhelst av mänskligheten som skulle komma att tro på det och ta emot det. Han hyste sådan omsorg om Guds jordiska skapelser att han också lämnade efter sig föreskrifter för sina sanna efterföljare, som skulle leva i denna den mänskliga historiens farligaste och mest avgörande tid. Han bjöd dem att visa den största möjliga omsorg om mänsklighetens fortsatta existens genom att varna människorna för den verkliga faran och genom att predika om Guds rike som det enda medel genom vilket man kan få åtnjuta beskydd och bli bevarad. Dessa vittnen om Guds rike i våra dagar vet att det inte endast är människoliv i denna domfällda gamla tingens ordning det gäller, utan också deras personliga, eviga liv i Guds nya tingens ordning. Människorna behöver få veta vad de måste göra för att komma i trygghet och inte bli tillintetgjorda för alltid tillsammans med denna gamla tingens ordning, när den blir bortsopad liksom den värld som existerade före floden på Noas tid. De behöver få höra Gud tala fred.

När och hur?

38. När och hur talar Gud fred till alla nationer, men varför råder det alltjämt ständiga störningar 1 förhållandet mellan nationerna?

³⁸ Eftersom nationerna ofrånkomligt står inför den länge förutsagda förstöringen i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, som nu är nära förestående, när är det då som Gud talar fred till alla nationer? Och hur gör han det? Uppfyllelsen av bibelns profetior visar att den tiden redan har börjat. Den är här nu! Och Gud talar fred genom sin på tronen insatte konung, Jesus Kristus, Fridsfursten. Nej, vi motsäger inte oss själva nu. Denna världens politiska regeringar och nationer hör inte Gud tala fred. De lider under ständiga störningar, under fruktan och förvirring. Att de befinner sig i ett sådant oroande tillstånd beror inte på att Jehova Gud inte nu talar fred. Det beror på att de har stängt igen sina öron, så att de inte kan höra honom tala fred.

39. Hur har nationerna försökt åstadkomma fred, och hur visar resultaten att de är onda?

³⁹ Jehova kallas fridens Gud. Följaktligen läser vi: ”Fridens Gud skall snart låta Satan bliva krossad under edra fötter.” (Rom. 16:20) Förblivande, fullkomlig fred kan komma endast från Jehova Gud, och nationerna under Satan, djävulen, har försökt få sådan fred utan Gud. På vilket sätt? Genom internationella allianser, genom nonaggressionspakter, genom avrustningskonferenser, genom att skicka omkring fredspetitioner, genom kulturellt utbyte mellan nationerna och genom andra av världslig visdom uttänkta medel, ja, genom alla upptänkliga medel utom genom Guds rike under Kristus. Resultaten av deras desperata ansträngningar visar i vilken av de två klasser, som beskrivs i Jesaja 57:19—21, de politiska regeringarna och nationerna hör hemma. Jesaja säger: ”’Jag skapar läpparnas frukt. Beständig fred skall det vara för den som är långt borta och för den som är nära’, har Jehova sagt, ’och jag skall hela honom.’ ’Men de onda äro lika havet, som kastas hit och dit när det icke kan stilla sig, vars vatten oupphörligt kastar upp tång och dy. Det blir ingen fred’, har min Gud sagt, ’för de onda.’” — NW.

40. Vad slags språk skall Gud till sist tala till dem, och varför?

⁴⁰ Eftersom dessa visar ifrån sig Guds tal om fred, så måste krig vara det enda slags språk från Gud, som de politiska regeringarna och nationerna kan förstå. Följaktligen är det krig, och inte fred, som Jehova Gud skall tala till dem vid Harmageddon på ”Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Denna sorts gudomliga tal skall medföra deras eviga tillintetgörelse.

41. Vilka hör emellertid vad Gud talar nu, och på vad sätt bärs detta tal fram?

⁴¹ Emellertid har det bland alla nationer, till vilka de goda nyheterna om Guds rike har gått ut sedan 1918, visat sig finnas skaror av saktmodiga, fredsälskande, fårlika människor. Dessa ödmjukar sig till att tiga stilla och höra vad Jehova Gud har att säga genom sina vittnen om Riket. De önskar höra vad han har att säga nu, innan han talar krig till deras nationer vid Harmageddon. Själva det sätt, varpå Guds tal nu bärs fram till dessa fårlika människor, är fredligt och sådant att det för med sig frid, ty då Jesus Kristus sände ut lärjungar till att predika från hus till hus, sade han: ”Varhelst ni gå in i ett hus, säg först: ’Må detta hus hava frid.’ Vidare, varhelst ni komma in i en stad och de taga emot eder, ... fortsätt att tala om för dem: ’Guds rike har kommit eder nära.’” — Luk. 10:5, 8, 9, NW.

42. Hur visar sig dessa människor vara fredsvänner; med vilka förenar de sig, och varför?

⁴² De fårlika människorna i alla nationer visar sig vara fredsvänner i förhållande till Gud, ty de urskiljer Guds tal i de goda nyheter som hans vittnen för Riket predikar, och de tar med glädje emot budskapet om Riket. Dessa fredsvänner ser att det inte råder någon fred mellan nationerna och att de inte lever i fred med Gud. Samtidigt ser de att det är bland vittnena för Guds rike som profetian i Psalm 85:9—11 (NW) redan nu uppfylls, nämligen: ”Jag vill höra vad den sanne Guden, Jehova, vill tala, ty han skall tala fred till sitt folk och till sina människor av kärleksfull godhet, men må de icke vända åter till att förlita sig på sig själva. Hans frälsning är förvisso nära dem som frukta honom, så att ära må bo i vårt land. Kärleksfull godhet och sannfärdighet hava mött varandra; rättfärdighet och fred hava kysst varandra.” Genom att sluta sig till Jehovas folk och hans människor av kärleksfull godhet kommer alltså dessa fårliknande individer i åtnjutande av fred.

43, 44. a) Varför har Jehova Inget krig att utkämpa med vittnena för Riket? b) Hur talar han fred till dem och uppfyller Sakarja 9:10 beträffande dem?

⁴³ Vittnena för Riket, Jehovas folk, har ingen andel med kristenheten i dess förkastande av Jehovas smorde konung, Jesus Kristus, och dess utväljande i stället av det människogjorda fredsorganet Förenta nationerna. Nej, utan som representanter för det himmelska Sion, det himmelska Jerusalem, uppfyller de Sakarjas profetia. Hur då? Genom att fröjda sig storligen och jublande hylla Jehovas konung, som har kommit på sin kröningsfärd, ”rättvis och ... med frälsning”. Därför har Jehova Gud inget krig att utkämpa med dem. De har visserligen kommit från nationer som ofta är i krig med varandra, i kallt krig, varmt krig, ekonomiskt krig. Men Gud förenar dessa fårliknande människor ur alla nationer kring sin smorde konung — den ende –, Jesus Kristus, och talar fred till dem. Han lär dem den gudaktiga fredens konst. Han påbjuder fred inom deras led. Han fyller dem med ”visheten från ovan” som är ”först och främst kysk, vidare fridsam, resonlig, ... icke sådan att den gör partisk åtskillnad, icke skrymtaktig”. (Jak. 3:17, NW) Han förmanar dem att vinnlägga sig om att ”bevara Andens enhet genom fridens band”. (Ef. 4:3) På detta sätt avlägsnar han allt krig och all strid från deras församlingar och sammankomster och uppfyller på sitt andliga folk på ett nutida sätt Sakarjas profetiska utsaga till dem som nu tar emot Jehovas konung:

⁴⁴ ”Jag skall utrota stridsvagnen ur Efraim och hästen ur Jerusalem; och stridsbågen skall utrotas; och han skall tala fred till nationerna, och hans herradöme skall sträcka sig från hav till hav och från Floden till jordens ändar.” — Sak. 9:10, AS.

45, 46. a) Hur motsvarar de faktiska förhållandena i fråga om dem Sakarja 9:10? b) Vad antog de 1958 och började sprida som stöd för vilken profetia hos Jesaja?

⁴⁵ Svarar de faktiska förhållandena mot denna profetia? Ja! Betrakta den internationella organisation som vittnena för Riket, dvs. Jehovas vittnen, har byggt upp och deras förhållanden för övrigt. De finns i dag i mer än 175 länder, men ändå kommer ni att finna att i deras kristna församlingar och vid deras internationella sammankomster förekommer det inga stamfejder eller några stridigheter mellan nationer, såsom det en gång gjorde mellan Efraims stam, som var den ledande stammen i det norra riket, Israel, å ena sidan och Jerusalem med dess kung av Juda stam å den andra. Det förekommer ingen av nationella olikheter eller av rasskillnad framkallad avundsjuka, rivalitet, konkurrens, fördom — sådant som är tecken på en jordisk, djurisk, demonisk vishet. Vid Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds vilja” i New York 1958, där det på fredagen den 1 augusti 1958 var 194.418 personer samlade från 123 länder, och vid lokala sammankomster, som också benämndes ”Guds vilja”, i 90 andra städer utanför Förenta staterna antog Jehovas vittnen en väckande, kraftfull resolution som trycktes i 70.000.000 exemplar på femtio språk för fri utdelning utöver hela jorden. Genom att anta och sprida denna resolution avgav de ett löfte inför Jehova Gud och hans regerande konung, Jesus Kristus, att nu förverkliga den profetiska beskrivning av gudaktiga, fredsälskande människor som vi läser i Jesaja 2:2—4 (NW):

⁴⁶ ”Det skall ske i dagarnas slutskede, att det berg där Jehovas hus är skall bliva fast grundat ovan bergens topp, och det skall förvisso bliva upphöjt ovan höjderna, och till det skola alla nationer strömma. Och många folk skola förvisso gå åstad och säga: ’Kom, ni människor, och låt oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus, och han skall undervisa oss om sina vägar, och vi skola vandra på hans stigar.’ Ty från Sion skall lag utgå och Jehovas ord från Jerusalem. Och han skall förvisso avsäga dom bland nationerna och bringa ordning i förhållandena beträffande många folk. Och de måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdssaxar. Nation skall icke lyfta svärd mot nation, ej heller skola de mer lära sig att kriga.”

47. Vad kunde de ärligt förklara i den resolutionen, och varför?

⁴⁷ Varken under första världskriget eller någon gång sedan dess har Jehovas vittnen tagit någon del i att strida ”mot kött och blod” med dödsbringande vapen. (Ef. 6:12; 2 Kor. 10:3, 4) I sin resolution, som de antog vid den internationella sammankomsten, kunde de därför uppriktigt säga: ”Vi har bildligt talat smitt våra svärd till plogbillar och våra spjut till vingårdsknivar, och fastän vi är av så många olika nationaliteter, kommer vi inte att lyfta svärd mot varandra, ty vi är kristna bröder och medlemmar av en och samma Guds familj, och inte heller vill vi mera lära oss att kriga mot varandra, utan vi skall vandra på Guds vägar i frid, endräkt och broderskärlek.”

48. När uppfylls alltså Jesaja 2:2—4, och varför är det förbundet med dygd eller förtjänst att ha del i uppfyllelsen?

⁴⁸ Märkligt nog väntar alltså inte Jesajas profetia, om att Jehovas tillbedjare av en nationalitet inte skulle lyfta svärd mot hans tillbedjare av någon annan nationalitet och inte mer skulle lära sig att kriga, på sin uppfyllelse till efter striden vid Harmageddon utan uppfylls nu. Det är nu Jehova talar fred till sitt folk och undervisar dem om sina vägar. Det är nu de vandrar på hans stigar, lyder hans lag från det himmelska Sion, rättar sig efter hans dom och godtar den ordning han bringar, i förhållandena. Det är nu, under den största internationella kapprustningen i mänsklighetens historia, som de lär sig den sanna kristna fredens konst och lyder Jehovas fridsfurste, nu när det står var och en fritt att göra det eller inte och nu när det är förbundet med dygd eller förtjänst att göra det utan att man blir tvingad till det.

49, 50. a) Vilka ord ur bergspredikan gäller om dem, och varför fruktar de Inte för Harmageddon? b) Hur skall Jehova göra vad avrustnlngskonferenser inte kunnat göra, och vilka skall få se honom göra det?

⁴⁹ Om dem gäller nu de ord som vi finner i Jesu bergspredikan: ”Lyckliga äro de fridsamma, ty de skola kallas ’Guds söner’.” (Matt. 5:9, NW) De känner nu den lycka som hör ”Guds söner” till, eftersom de lever i fred med Gud och hans käre Sons rike. Fördenskull fruktar de inte för striden vid Harmageddon, fastän den är den största fara som någonsin existerat för alla nationer. Vi vet att vid Harmageddon kommer Jehova Gud alltjämt att tala fred genom sin store herde och konung till alla sina fårlika människor ur alla nationer. Han skall försvara och bevara dem, men han skall tala utrotningskrig emot alla dem på jorden som inte nu har sökt fred med honom och hans konung. Genom att utrota dessa fientligt inställda varelser kommer Jehova Gud att göra vad internationella avrustningskonferenser inte kunnat göra: sopa bort krig mellan nationerna från en av blod genomdränkt jord. De lyckliga, fridsamma, som är ”Guds söner”, skall bevisa sig vara dem till vilka Psalm 46:9—12 (NW) riktas:

⁵⁰ ”Kom, se Jehovas gärningar, hur han har låtit förvånansvärda händelser ske på jorden. Han bringar krigen att upphöra till jordens yttersta ända. Bågen bryter han sönder och skär spjutet i bitar; vagnarna bränner han upp i eld. ’Giv efter, och förnim att jag är Gud. Jag skall vara upphöjd bland nationerna, jag skall vara upphöjd på jorden.’ Härskarornas Jehova är med oss; Jakobs Gud är en säker höjd för oss.”

51. Varför skall dessa inte ingripa i Harmageddonstriden?

⁵¹ De överlevande från denna strid ”på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” kommer i sanning att få skåda Jehovas gärningar, då han låter förvånansvärda händelser ske på jorden, i det han sopar bort alla fredstörare. De som förväntar att få överleva har redan förpliktat sig till fred och vänskap med Gud och kommer inte att få ingripa i det universella Harmageddonkriget. Hur de skall förhålla sig är dem förelagt i de profetiska orden: ”Frukten icke och varen icke förfärade för denna stora hop, ty striden är icke eder, utan Guds.” Fördenskull behöver de nu inte beväpna och öva sig för denna strid vid Harmageddon. — 2 Krön. 20:15.

52. a) över vilka skall den tusenåriga regeringen börja efter Harmageddon? b) Hur bekräftar Jesaja att freden då skall bli varaktig?

⁵² När Harmageddonstriden är förbi, kommer Fridsfurstens tusenåriga regering att börja över ett lojalt, fridsamt folk på jorden, som blivit räddat ut ur alla de nuvarande nationerna. Hans herradöme skall sträcka sig från hav till hav och från floden till jordens ändar; det kommer alltså att omfatta hela jorden. Om hans regering har denna profetiska bön blivit upptecknad: ”Må bergen bära frid åt folket, så ock höjderna, genom rättfärdighet. I hans dagar skall den rättfärdige spira upp, och överflödet av frid, till dess månen icke mer finnes.” (Ps. 72:3, 7, NW) Profeten Jesaja bekräftar detta att freden skall förbli varaktig under honom, vars namn skall vara Fridsfurste, i det han säger: ”Så skall herradömet varda stort och friden utan ände.” (Jes. 9:6, 7) Som Guds språkrör skall han tala fred till alla nationer, till sina överlevande undersåtar som har kommit ur alla nationer.

53. Hur kommer den historiska profetia, som regnbågen efter syndafloden utgjorde, att uppfyllas, och till vad skall jorden förvandlas?

⁵³ För tusentals år sedan visade sig en symbol av Guds fridsamma uppsåt, en regnbåge, för Noa och hans familj, sedan den forntida, ogudaktiga världen blivit tillintetgjord genom den hela planeten omfattande syndafloden. Till uppfyllelse av denna historiska profetia kommer freden och friden att likt en strålande regnbåge slå sin bro över hela jorden och dess inbyggare, sedan Harmageddonstridens storm har gjort ände på den nuvarande, krigshärjade tingens ordning och renat jorden för den fredfyllda, rättfärdiga nya tingens ordning. Då skall de som får börja leva på jorden under Kristi regering med tillförsikt kunna bygga, utan fruktan för att det de åstadkommer skall förstöras eller tas i besittning av beväpnade inkräktare eller att deras bördiga åkrar skall bli härjade och nertrampade av krigsfolk eller tunga stridsvagnar. De skall bygga och så och plantera med den stimulerande förvissningen att de skall få besitta och skörda och njuta av sitt arbetes frukter. När de som fördärvar jorden blivit utrotade, kommer jorden att genom Guds välsignelse under hans konungs regering förvandlas till ett fullkomligt, paradisiskt hem.

54. Hur skall det införas fred mellan människan och djuren, och hur skall alla få åtnjuta ”fred på jorden” som Guds ”människor av en god vilja”?

⁵⁴ I detta jordiska paradis kommer alla djur att tämjas genom Guds makt och kommer att leva i fred med människan, som skall utöva sitt gudagivna herravälde över dem. ”Och en liten gosse skall valla dem.” (Jes. 11:6) Fullkomlig hälsa skall bli den lydiga mänsklighetens ägodel, och kroppslig fullkomlighet skall göra dem till sköna skapelser, danade till Guds avbild och i hans likhet. Och än mer, alla de som sover i minnesgravarna skall väckas genom konungens röst och komma fram genom en uppståndelse till möjligheten att uppnå evigt liv i fullkomlighet på jorden under hans regering som en evig fader. Till dessa skall han tala fred. Genom att för alltid dyrka och tillbedja Jehova Gud och lyda den frälsare och konung, som han har givit, kan alla jordens inbyggare — till ära för Gud i höjden där ovan — få åtnjuta fred på jorden såsom ”människor av en god vilja”, människor som fredens och fridens Gud godkänner och till vilka han talar fred.

(The Watchtower, 15 oktober 1959)

[Fotnot]