Att lämna fristaden betyder att mista livet
1. I vilken belägenhet befinner sig kristenheten i likhet med judarna på Jesu tid?
I DENNA tid vilar blodskuld tungt på kristenheten och hela världen. Många uppriktiga människor har inte själva dödat någon människa eller direkt tagit del i krig, och därför är de omedvetna om sin egen personliga andel i skulden. Likväl måste de dela detta ansvar med dem som enligt profetian visas ha utgjutit oskyldigt blod. Kristenheten befinner sig i denna tid i samma belägenhet som judarna på Jesu tid. Till dem sade Jesus: ”Jag [sänder] till eder profeter och vise och skriftlärde. Somliga av dem skolen I dräpa och korsfästa, och somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja ifrån den ena staden till den andra. Och så skall över eder komma allt rättfärdigt blod, som är utgjutet på jorden, ända ifrån den rättfärdige Abels blod intill Sakarias’, Barakias’ sons, blod, hans som I dräpten mellan templet och altaret. Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma över detta släkte. Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig!” — Matt. 23:34—37.
2. Genom vad uppkom Jerusalems blodbefläckade skuldkonto, och vilken vedergällning fick det?
2 Jerusalems blodbesudlade skuldkonto hade inte uppkommit genom att det tagit del i teokratisk krigföring under Jehova Guds ledning, utan därför att det utgjutit oskyldigt blod och avsiktligt dödat många av Guds profeter. Ja, till och med Jesus, Guds Son, hade blivit dömd till döden där. Detta gjordes inte i oskyldighet, ty sju hundra år tidigare, på Jeremias tid, hade Jehova avslöjat Jerusalems blodskuld, när han genom sin profet hade sagt: ”Även på flikarna av din mantel finnes blod av fattiga, oskyldiga själar, icke vid inbrottsstöld har jag funnit dem, utan på alla dessa. Likväl sade du: ’Jag är oskyldig; hans misshag vänder sig helt visst ifrån mig.’ Se, jag vill gå till rätta med dig, emedan du säger: ’Jag har icke syndat.’” (Jer. 2:34, 35, Åk) Jehova handlade enligt dessa ord, då han år 607 f.v.t. gav uttryck åt sin förbittring mot Jerusalem för dess meningslösa blodsutgjutelse, och babylonierna, som tjänade som hans skarprättare, utgöt dess blod på marken i en förfärlig förstöring. I uppfyllelse av Jesu ord drabbades Jerusalem av ännu ett blodbad, och innan det var fullbordat på sommaren år 70 v.t. hade 1.100.000 människor dött inne i den belägrade staden.
Blodskuld genom delaktighet i ansvar
3. Varför förgicks många som inte direkt hade berövat andra livet?
3 Må i synnerhet de som tillhör kristenheten ägna uppmärksamhet åt detta varnande exempel. Inte alla de judar som dödades av babylonierna eller av romarna var skyldiga till att direkt ha dödat Guds profeter eller på annat sätt ha berövat människor livet, men ändå förgicks de tillsammans med dem som uppsåtligt hade utgjutit oskyldigt blod. Varför det? Därför att de hade upprätthållit judaismens skuldkonto och traditioner och på så sätt hade del i detta samhällsansvar för dess blodskuld.
4. Varför kan Jehova inte överse med kristenhetens skuldkonto?
4 Kristenheten är verkligen en nutida motsvarighet till Jerusalem och dess underlydande område, Juda. Kristenhetens skuldkonto inför Gud har fläckats av blod, som blivit orättvist utgjutet, alltifrån dess begynnelse på 300-talet, på Konstantins tid. Detta skuldkonto kan inte förbli obemärkt, eftersom Jehova, som inte förändras, fastslog för Noa: ”Edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av den ena människan utkräva den andras själ; den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.” — 1 Mos. 9:5, 6.
5. a) Vilka gärningar har fastställt kristenhetens skuldkonto, och varför kan de inte rättfärdigas? b) Vilka delar ansvaret för kristenhetens blodskuld?
5 Kristenhetens hundratals krig förutom religiös inkvisition och korståg före år 1914 har medfört att otaliga hundratusenden av intet ont anande människor förlorat livet, och de två världskrigen sedan 1914, för vilka kristenheten måste bära det största ansvaret när det gäller tiotals millioner liv, har hopat en fruktansvärd blodskuld, som kristenheten måste betala för i enlighet med Guds befallning om blodet. Ingen kan göra anspråk på att dessa krig var teokratiska krig som utkämpades i Guds namn, även om präster och predikanter på båda sidor i dessa strider, som utkämpades inom kristenheten, uttalade välsignelser över de stridande på den egna sidan. Detta har inte bemyndigat någon att döda sin medmänniska och stå utan blodskuld inför Jehova Gud. Att komma under sådana prästers eller predikanters välsignelse betydde inte att komma in i Jehovas översteprästs, Jesu Kristi, ”fristad”. Även om många av de stridande kämpade uppriktigt i religiös eller patriotisk iver, har de inte blivit befriade från blodskuld genom att Guds namn blivit åkallat vid sådana strider. De som godkänner, hjälper eller stöder de personer som direkt utgjuter blod och de som engagerar sig i propaganda och sådana rörelser som leder till att oskyldigt blod blir utgjutet kommer likaså in under samhällsansvar såsom medbrottslingar, och de måste stå inför rättvisans Gud, som inte kan och inte kommer att lämna sådan blodskuld utan avseende.
6. Vilken ytterligare gärning är kristenheten skyldig till, och kommer den att undgå straff för den?
6 Av långt allvarligare beskaffenhet är emellertid kristenhetens blodskuld på grund av att den berövat så många av Guds sanna tjänare deras liv. Det stora Babylon, den falska religionens världsomfattande välde, av vilket kristenheten är den dominerande delen, beskrivs i Uppenbarelseboken och sägs vara drucket ”av de heligas blod och av Jesu vittnens blod”. (Upp. 17:6) Lika visst som kristenheten har underlåtit att ge akt på Jehovas varnande underrättelser, lika visst kommer Jehovas straffdom snart att börja verkställas på den alldeles som på dess förebild, nämligen Jerusalem och Juda, år 607 f.v.t. och år 70 v.t. Alla som vid den tiden ertappas med att vara förbundna med kristenheten kommer att ha del i dess skuld och måste också dela dess tillintetgörelse. — Upp. 18:4.
Hur man kan fly till vår tids fristad
7. När kommer Jehovas blodshämnare att slå till, och endast var kan man då finna skydd?
7 Jehova har barmhärtigt hållit tillbaka sin blodshämnare, Herren Jesus Kristus, från att slå till med sina änglahärskaror mot kristenheten och alla dem som har del i dess blodskuld, men snart kommer tidsgränsen att vara uppnådd. (Upp. 7:1—3) I den kommande ”stora vedermödan” kommer denne blodshämnare, som skall hämnas mänskligt blod, att slå till. ”Ty se, Jehova träder fram från sin plats för att hålla räkenskap med landets inbyggare för deras förseelse mot honom, och landet skall ofelbart avslöja sin blodsutgjutelse och skall inte längre täcka över sina dödade.” (Jes. 26:21, NW; Matt. 24:21, 22) När avgörandets tid kommer, skall hela mänskligheten ställas ansikte mot ansikte med sitt samfällda ansvar, och detta skall ske i större skala än då det gällde Jerusalem och judarna. Alla som inte har funnit den plats som ger säkerhet kommer att drabbas av straffet. För alla tider måste jorden bli renad från blodet av dem som blivit orättfärdigt dräpta. Det måste bringas försoning för att befallningen om blodets helgd, som gavs åt Noa, skall bli uppfylld. Det enda sättet att fly till säkerhet är att finna vägen som leder till Jehovas motbildliga ”fristad” och stanna kvar där, till dess Jehovas vredes dag är förbi, och fortsätta att bo i den under det gagn som Jehovas store överstepräst, Jesus Kristus, ger. Vad är då den motbildliga fristaden?
8. Vad är den motbildliga fristaden, och hur kan man komma in i den?
8 I det forntida Israel måste mandråparen fly till någon av de sex städer som var särskilt utsedda, och sedan han bevisat att han var oskyldig till hänsynslöst dråp, måste han stanna kvar i fristaden till dess den fungerande översteprästen dog. (4 Mos. 35:9—34) Den motbildliga fristaden måste alltså vara Jehovas föranstaltning för att skydda en mot att avrättas för att man överträtt Guds befallning om blodets helgd. Vi vinner inträde i denna stad genom att vi kommer in under gagnet av Guds översteprästs, Jesu Kristi, verksamma tjänst och förblir under det. Jesu fullkomliga mänskliga liv, som han offrade på jorden, motsvarade det liv som den förste mannen, Adam, ägde i Edens paradis. Jesus utgav sitt syndfria liv i döden, och sedan han blivit uppväckt och farit upp till Guds högra sida i himmelen, var han i stånd att frambära värdet av lösenoffret till förmån för Adams döende avkomlingar. På så sätt blev Jesus mänsklighetens återlösare, vår närmaste släkting. Användandet av gagnet av hans lösenoffer renar oss därför från synd och erbjuder mänskligheten försoning med Gud. — Hebr. 2:14; 10:12; Rom. 5:11; jämför Apostlagärningarna 2:37—40.
9. a) Vad måste var och en som överträtt den gudomliga befallningen om blodets helgd göra, när han söker Guds förlåtelse? b) Hur är Paulus ett exempel?
9 Var och en som överträder den gudomliga befallningen om blodets helgd, vare sig han gör det uppsåtligt eller oavsiktligt, måste söka Guds förlåtelse och söka få sin synd upphävd genom tro på översteprästens, Jesu, livsblod. Han måste visa uppriktig ånger över att han begått en överträdelse, göra det genom att i lydnad förbli under den gudomliga föranstaltningen förmedelst Kristus, i det han förtröstar på översteprästens rättfärdighet och goda tjänster. Paulus, aposteln, vilken såsom Saulus från Tarsus förföljde den kristna församlingen och till och med godkände att kristna mördades, står som ett exempel på dem som överträder befallningen om blodet. ”Icke desto mindre”, säger han, ”fick jag röna barmhärtighet, eftersom jag var okunnig och handlade av brist på tro.” (1 Tim. 1:13, NW) På grund av att Jehova genom Kristus såg denna ångrande inställning hos Saulus, vilken senare blev bevisad genom många gärningar i trohet, blev han inte av blodshämnaren, den uppväckte Jesus Kristus, dödad längre fram under ”hämndens dag från vår Gud”. (Jes. 61:2) När Jesus uppenbarade sig för Saulus och visade att Saulus genom att förfölja den sanna kyrkan i själva verket förföljde honom, ångrade sig Saulus och ändrade sitt handlingssätt, och därefter drog han nytta av gagnet av lösenoffret, som om han var i en fristad. — Apg. 9:1—19.
Begäran till Gud om ett rent samvete
10. Hur kan man i denna tid söka att få ett rent samvete inför Gud?
10 Att den oavsiktlige mandråparen kom till den forntida fristaden var inte tillräckligt för att han skulle få skydd. Innan han kunde stanna kvar i staden och få del av det gagn staden hade att erbjuda, måste han bevisa att han hade ett rent samvete inför Gud med avseende på avsiktligt utgjutande av blod. I denna tid kan man få ett sådant rent samvete inför Gud endast genom en uppriktig, rättskaffens begäran till Gud, som kommer till uttryck i att man överlämnar sig åt Gud genom Kristus och därpå blir döpt. Detta betyder att den som kommer till Gud måste erkänna de synder han har begått i överträdelse av Guds lag och måste ändra sitt handlingssätt med avseende på att göra Guds vilja. Följaktligen måste han fullständigt och utan förbehåll överlämna sitt liv åt Jehova och därpå, som symbol av sitt överlämnande, framställa sig för att bli fullständigt nedsänkt i vatten. Detta gäller i synnerhet nu, då världens ände närmar sig.
11. Vad är det rena samvete som vi begär, och hur bibehålls det?
11 Aposteln Petrus talade om dopets frälsande kraft och dess förhållande till det kristna samvetet, när han skrev följande i 1 Petrus 3:20, 21: ”Det som svarar mot detta [dvs. att Noa och hans familj överlevde syndafloden i arken vid det som på den tiden var världens ände] frälsar nu också er, nämligen dopet, (inte bortskaffandet av köttets orenhet, utan den begäran som framställs till Gud om ett gott samvete,) genom Jesu Kristi uppståndelse.” (NW) Det samvete som vi begär av Gud, genom att vi rättar oss efter hans anordning för dop, är ett samvete som är fritt från varje skuld inför Gud. Det är en medvetenhet om anordningen med Jesu försoningsoffer som renar oss från all synd, men inte i likhet med de djuroffer som måste upprepas varje år. Nej, detta goda samvete, som Gud ger oss, tillåter oss att komma in i ett rent förhållande till Jehova och förbli där genom att vi drar nytta av hans översteprästs tjänster. De som kommer in i detta tillstånd måste bibehålla detta goda samvete genom att fortsätta att utföra det arbete som blivit anvisat åt dem i denna motbildliga fristad. Samvetet har därför en viktig andel i att vi förblir i fristaden.
12. Hur skulle vi kunna försätta oss i den farliga ställningen att vi lämnade den nutida fristaden?
12 När vi har kommit in i den motbildliga staden genom överlämnande och dop under anordningen med Kristi Jesu försoningsoffer, lämnar vi bakom oss all känsla av skuld, och vi bör stanna kvar i staden med just denna frihet. Men om vi skulle börja förhärda vårt samvete inför Gud och rättfärdiga oss också för mindre överträdelser av Jehovas lag inför flyktingarna i staden, försätter vi oss i den farliga ställningen att vi till sist helt och hållet kan lämna staden. Guds lag är tydligt angiven för oss i hans ord och genom de bibliska publikationer som han har gett oss för att vi skall förstå hans vilja och uppsåt för människorna i ändens tid. Om vi ignorerar denna tydliga vägledning från Guds ande, ignorerar vi vårt kristna samvetes vägledning. Om vi ignorerar samvetet, betyder det att vi med tiden inte känner någon smärta eller oro, när samvetet borde stinga oss. Till sist kan samvetet, som Paulus sade, bli förhärdat eller hårt, likt kött som är svett med ett brännjärn. I detta tillstånd är samvetet likt svallkött, i det att det inte känner någon smärta och inte har något medvetande om skuld. Med tiden skulle vi kunna bli tillfreds med att göra orätt, och när vi får vår uppmärksamhet riktad på det orätta, skulle vi till sist bara kunna skaka det av oss, som om vi sade: ”Vad gör det? Vem bryr sig om det?” En sådan likgiltig inställning kan bara leda till ett fullständigt åsidosättande av den föranstaltning under vilken vi tillåtits komma in i staden, och om vi skulle överraskas i detta tillstånd, denna sinnesförfattning, skulle vi inte ha något skydd mot blodshämnaren, eftersom vi inte längre skulle vara i denna stad under översteprästens skyddande gagn på den kommande ”hämndens dag”.
Att vara ståndaktig till slutet
13. Hur lämnar man den motbildliga fristaden? Hur kan detta undvikas, och vilken fara ställs de inför som lämnar den?
13 Om vi bleve fulla av självtillit och förlorade tron på översteprästens offer och inte längre förtröstade på att det överskyler synder, skulle det betyda att vi lämnade fristaden och således blottställde oss för tillintetgörelse i Harmageddon, och därför gör vi väl i att lyssna till aposteln Paulus’ varning. Han sade: ”Det är därför som det är nödvändigt för oss att ägna mer än den vanliga uppmärksamheten åt det som vi har hört, för att vi aldrig må glida bort.” (Hebr. 2:1, NW) Tiden då Jehovas hämnare skall gå till aktion är nu närmare än någonsin. Nu är det inte tid för oss att bli överraskade i ovetenhet, utanför fristaden eller i ett farligt läge nära utkanten av betesmarken, som markerade gränserna för denna asyl eller tillflykt som Jehova hade gett. Vi får aldrig falla i den snara som består i att man menar att man kan avvika något litet från Jehovas rättfärdiga krav. Vem av oss kan säga vid vilken punkt man blir en sådan som handlar uppsåtligt i fråga om att ignorera Jehovas anordning och upphör att vara en som bara visar dåligt omdöme? Kom ihåg vad Paulus sade i 1 Korintierna 4:4: ”Ty jag är inte medveten om någonting emot mig. Genom detta bevisas jag dock inte vara rättfärdig, men den som rannsakar mig är Jehova.” (NW) Kan vi säga att vi sätter vår förtröstan till Jehova, om vi medvetet ignorerar eller överträder hans bud till oss? Att tänka på att lämna den motbildliga fristaden ens tillfälligt är att sätta Gud på prov i fråga om han skall frälsa oss från sin blodshämnare. Och om någon som befann sig i en sådan belägenhet måste dö av naturliga orsaker, just nu, före den ”stora vedermödan”, vilken del skulle han då få i uppståndelsen? Vi bör aldrig försumma att lägga en tillräckligt hållbar grundval i tro, i det att vi i betryggande grad litar på den store översteprästens tjänster, så att blodshämnaren kommer ihåg oss med välvilja, när tiden för uppståndelsen kommer. (Matt. 24:21, 22) Om man underlåter att göra detta i denna ”ändens tid”, kan det betyda att man utplånas för alltid. Man skulle inte få privilegiet att överleva den kommande ”stora vedermödan”. Man blir avrättad.
När man blir fri att lämna fristaden
14. Hur länge måste de som nu är på jorden och som har det himmelska hoppet stanna inne i den motbildliga staden? Vad är orsaken?
14 Hur länge måste de som tidigare burit på blodskuld stanna kvar inne i fristaden? Till dess de inte längre behöver översteprästens tjänster. Paulus skrev till hebréerna: ”Följaktligen är han i stånd till att också fullständigt frälsa dem som nalkas Gud genom honom, ty han är alltid vid liv för att föra deras talan. Ty en sådan överstepräst som denne var lämplig för oss, lojal, sveklös, obesudlad, skild från syndarna och bliven högre än himlarna.” (Hebr. 7:25, 26, NW) Sådana tjänster är alltså för dem som överlever den ”stora vedermödan” och som är behäftade med mänsklig ofullkomlighet. Så länge som någon blodskuld fortsätter att finnas kvar är översteprästens tjänster nödvändiga för att man skall bibehålla en rätt ställning inför Gud. De som har blivit smorda med Guds heliga ande till att vara andliga söner, medarvingar med Kristus, måste stanna kvar inne i den motbildliga fristaden till dess de i trohet fullbordar sitt jordiska levnadslopp i döden och därigenom för evigt offrar sin mänskliga natur. Eftersom Kristi offer gäller bara dem som har mänsklig natur, är det så att översteprästen ”dör” för dem i den bemärkelsen att han inte längre behöver verka till förmån för dem med värdet av sitt mänskliga offer. I fallet med den ”lilla hjorden” av ”Kristi medarvingar” är det ju så att de i uppståndelsen förvandlas från människor till andevarelser för att framdeles bo i himmelen såsom sådana som äger ”gudomlig natur”. — Luk. 12:32; Rom. 8:17; 2 Petr. 1:4.
15. När är de som har det jordiska hoppet fria att lämna den motbildliga staden, och vad är det som gör detta möjligt för dem?
15 De som överlever den ”stora vedermödan” med hopp om jordiskt liv blir emellertid inte fria att lämna fristaden, när Guds fiender har blivit tillintetgjorda i Harmageddon och vedergällning har utmätts för de oskyldigas blod som blivit dräpta under alla mänsklighetens släktled. Det är sant att innan blodshämnaren verkar såsom Jehovas skarprättare måste de som tillhör denna ”stora skara” ha tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Likväl är det inte så att den ”stora vedermödan” avlägsnar deras blodskuld eller omedelbart befriar dem från de synder de ärvt från Adam. Även om de har ett rent samvete inför Gud, måste de fortsätta att bibehålla detta rena samvete genom att stanna kvar innanför gränserna till den motbildliga fristaden, till dess de blir återställda till mänsklig fullkomlighet, varigenom de inte längre behöver översteprästens tjänster. När skall detta ske? Först då de har uppnått mänsklig fullkomlighet vid slutet av Kristi tusenårsregering och de i sin fullkomlighet av honom överlämnas åt Jehova för ett slutligt prov på deras ostrafflighet på grundval av deras egen förtjänst. När de inte längre står under den store översteprästens, Jesu Kristi, skydd, är det i själva verket så att han som överstepräst dör i förhållande till dem, eftersom han inte längre kommer att behöva verka till gagn för dem med sitt offers renande blod.
16. Vilken ställning i förhållande till den motbildliga fristaden har de som i uppståndelsen kommer fram till liv på jorden?
16 Hur förhåller det sig då med dem som kommer att bli uppväckta från de döda under Jesu tusenåriga regering? Måste också de komma in i fristaden och stanna kvar där intill ”översteprästens död”? Nej. De har ju genom sin död lidit straffet för sin synd. (Rom. 6:7) De har blivit frikända från synd genom att de gått ned i hela mänsklighetens gemensamma grav. När de nu kommer ut ur döden, står de på en väg som inte leder till den motbildliga fristaden, utan till evigt liv. I det de fortsätter på denna livets väg kommer också de att bli hjälpta av översteprästen att uppnå mänsklig fullkomlighet. Att de består det slutliga provet efter Kristi tusenårsregerings slut kommer att betyda att de också av Jehova blir förklarade rättfärdiga och att de får en försäkran om aldrig upphörande liv på jorden. Men om de inte uppfyller Guds krav, som kommer att gälla för alla människor på den tiden, betyder det att de ådrar sig en slutlig fördömelsedom, och de kommer då att bli tillintetgjorda för evigt, alldeles som de som blev avrättade tusen år tidigare i den ”stora vedermödan”.
17. Vilka frågor uppstår beträffande översteprästens ”död”?
17 Men, kan någon fråga, hur förhåller det sig då med Paulus’ ord till hebréerna: ”I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten, dit Jesus såsom vår förelöpare har gått in för oss, i det han blev en överstepräst ’efter Melkisedeks sätt till evig tid’”? (Hebr. 6:19, 20) Varför sägs det att Jesus skall vara överstepräst till evig tid, om hans tjänster som överstepräst till gagn för världen av människor skall upphöra vid slutet av de tusen åren? På vilket sätt fortsätter han att vara överstepräst till evig tid?
18. Vilken tjänst som den store översteprästen utför kommer att upphöra, men varför kommer detta inte att betyda att alla hans relationer med människorna upphör?
18 I den judiska förebilden dog översteprästen bokstavligen, och därigenom upphörde inte bara hans tjänster som överstepräst, utan också hans liv. Så förhåller det sig inte med den större översteprästen, Jesus Kristus. Det är sant att hans tjänster i denna befattning upphör, när mänskligheten slutgiltigt förs till en ställning av rättfärdighet inför Jehova, men Jesus fortsätter att vara vid Jehovas högra sida till evig tid. Att hans ämbete som medlande överstepräst i förhållande till människorna upphör betyder inte att hans liv upphör. De goda verkningarna av hans tjänst som konung och överstepräst över mänskligheten kommer till evig tid att förbli hos människorna, och människorna kommer att till evig tid stå i tacksamhetsskuld till honom för att han har tjänat såsom konung och överstepräst till deras gagn. I all evighet kommer de att böja knä i Jesu namn och bekänna att han är Herre, till Guds, Faderns, ära. (Fil. 2:5—11) Det är då inte längre nödvändigt att hans tjänster för människorna inbegriper att han tillämpar sitt försoningsoffer för dem. Men såsom Jehovas store administratör och språkrör kommer han utan tvivel att fortsätta att under hela evigheten vara den främste och förnämste att sjunga Jehovas lov och ta ledningen i den tillbedjan som skall ena hela universum till Jehovas pris och ära.
19. Vad kan nu uppehålla oss, och vad bör vår uppriktiga strävan vara?
19 Vilket välsignat privilegium kommer det inte att vara att befinna sig bland dessa lyckliga skapelser som har fortlevt fram till den tiden! Hur tacksamma kommer vi inte att vara för Jehovas barmhärtighet, som har gjort denna underbara anordning möjlig! Det är detta hopp som nu kan uppehålla oss. Må vi vårda det, eftersom vi sätter värde på livet självt, ty att vi stannar kvar i Jehovas fristad nu i denna ”ändens tid” för världen, som bär på blodskuld, betyder livet för oss.
”Men ge akt på er själva, så att edra hjärtan aldrig blir nedtyngda av omåttligt ätande och dryckenskap och livets bekymmer och den dagen plötsligt — i ett ögonblick — är över er som en snara. Ty den skall bryta in över alla dem som bor på hela jordens yta. Håll er därför vakna och bed hela tiden, så att det skall lyckas för er att undfly allt detta, som är bestämt att inträffa, och att bestå inför Människosonen.” — Luk. 21:34—35, NW.